Det är inte så illa som man kan tro. Det är två röntgenläkare som har stått för misshandeln och de var så försiktiga de kunde. Det var dags för ett postoperativt  ultraljud för att se om lever, gallgångar, vener och artärer såg ut som de skulle och att alla flöden var ok. Läkarna kunde ju inte rå för att mina inälvor trilskades och att tarmarna la sig i vägen för det de ville se. Det tyckte jag lät intressant. Jag hade ingen aning om att tarmar kan ändra läge och lägga sig på olika platser.

Först plågade den ena läkaren mig i ca en halvtimme. Suckandes och letandes efter rätt saker och han tryckte hårdare och hårdare. Jag bet ihop för att inte göra det ännu svårare för honom. Till sist gav han upp och sa att han måste rådfråga en mer erfaren kollega. När hon kom in hade hon också svårt att hitta det hon skulle men efter ännu tjugo minuters hårt tryckande och ständiga uppmaningar om att andas in och hålla andan (några gånger glömde hon att säga att jag kunde andas normalt igen), blev de till sist nöjda. Väldigt trevliga läkare båda två och de förklarade vad de letade efter och hur det skulle se ut. Jag kände mig inkluderad och de var så hänsynsfulla de  kunde. Ändå kände jag mig ordentligt manglad efteråt och det lär nog sitta i ett tag. De konstaterade leende att allt ser väldigt fint ut och det var ju det viktigaste. Fast jag hade inte ens tänkt tanken att det inte skulle se bra ut. Allt har gått så bra hittills så jag tar för givet att det ska fortsätta så 😉

Ibland stöter jag på något jag aldrig sett förut. Just det här har helt säkert funnits där men är lätt att missa. Men när man har turen att gå förbi just när solen får det att lysa som guld bland trädstammarna, då hajar man till. I vintras såg jag björknäver, där solen lyste igenom, hos en bloggvän och tänkte att det var konstigt att jag aldrig hade lagt märke till något sådant. Men så plötsligt fanns den där och jag kom precis lagom när solens strålar fick den att lysa.

 

 

För några år sedan köpte jag en grön växt, som jag trodde skulle vara bara grön. Jag har ingen aning om vad det är för något men en dag blev jag glatt överraskad. Hårda, runda knoppar tittade fram och så småningom började de spricka upp och blev till blommor. Inte särskilt märkvärdiga blommor men ganska fina i sin enkelhet. Det är alltid kul att bli överraskad och nu står den här och fler och fler knoppar öppnar sig.

En helt misslyckad månbild men jag tycker att den blev lite söt så den får vara med. Jag tycker att den ser ut som en liten gubbe med en spretig tofs på  huvudet.

Jag lärde mig för länge sedan att när björklöven är som musöron så finns det murklor. Jag letar aldrig efter murklor nu för tiden men tanken på dem ploppar upp automatiskt varje vår när björkarnas löv spricker upp. På den tiden vi plockade murklor, ofta på hyggen, förvällde vi dem minst tre gånger innan vi vågade använda dem. Plötsligt kom det varningar om att det inte räckte och att man skulle undvika att äta dem och sedan dess har jag inte vågat servera dem här hemma. Men det är synd för det är väldigt gott med en god murkelsås.

Som ni ser så börjar björkarnas lövsprickning nu och många andra träd och buskar blir också allt grönare. Gräset börjar också vakna till liv och i år ska vi absolut varken gödsla eller mossbekämpa. Usch och fy vad det växte förra året. Det gillar vi inte.

Lökväxter dyker upp lite överallt. De har förmodligen slängts ut i naturen när någon har rensat på tomten och sedan har de spridits till stora områden. Det är fint att titta på när man vandrar förbi.

Eller så sätter man sig ner och vilar en stund mitt i havet av scilla. Det är inte jag som har beordrat honom att sitta bland blommorna. Han placerade sin rumpa där alldeles frivilligt när jag fotade och då la jag ifrån mig hans koppel och passade på med kameran. Han är ju den finaste av alla blommor.

En del planer börjar ta form och jag har inte tänkt sitta här i Mjölby och göra ingenting i sommar. Äntligen kan jag ta mig iväg på små äventyr och redan i början av maj blir det troligtvis en liten tripp en bit upp i landet. Första stoppet blir hos min svärmor i Sörmland och där hoppas jag kunna träffa övrig släkt på min mans sida. Efter någon dag tar jag med mig svärmor upp till min son i Uppsala, bara över dagen, och sedan stannar jag ännu en natt och åker hem morgonen därpå. En lagom tripp att börja med och tre nätter hemifrån.

Jag och min syster har bokat samma stuga i norra Småland som vi hyrde förra sommaren. Då stannade vi i den lilla stugan alldeles vid en sjö i fyra dygn. Nu har vi bokat en hel vecka och det ser jag verkligen fram emot. Då var vi där på hösten och jag hittade massor av svamp. Den här gången kommer vi dit mitt i sommaren så det får bli andra aktiviteter. Hundarna älskade att bo precis vid vattnet och de kommer säkert att bli lika glada den här gången.

I början av augusti tänker jag äntligen fara upp till mitt älskade Östersund. Jag får med mig min svägerska några dagar men jag nöjer mig inte med det utan stannar lite extra och försöker hinna med att träffa några vänner. Det kan hända att min son får möjlighet att också komma upp några dagar samtidigt och det vore ju väldigt kul. På programmet står naturligtvis minneslunden men jag vill upp till Höglekardalen och vandra upp på Västfjällets topp, ta en nostalgisk tripp till Andersön, förhoppningsvis ta mig ner till Optand tillsammans med min fina granne från den tiden och promenera runt Frösön och överallt i Östersund. Det blir hotellboende och jag ser redan fram emot hotellfrukostarna.

Här, i Optand, bodde vi och min fina Rex fanns kvar hos mig då.

 

Naturligtvis ska jag utnyttja min andelsvecka i Åre vecka fem nästa vinter. Den har stått tom två år i rad och nu längtar jag dit. Min inbjudan till intresserade bloggvänner gäller fortfarande och om någon måste boka ledighet i god tid så kan vi bestämma något redan nu. Annars återkommer jag om det senare.

Det här är det som är bestämt nu. Det kan mycket väl bli fler aktiviteter. Någon utlandsresa ger jag mig inte i kast med i år men nästa vår/sommar räknar jag med att åka till Island och det verkar som om ett antal personer vill följa med. Jag behöver inte göra allt ensam och det känns bra. Men jag är inte rädd för att resa ensam. Jag har haft fyra år på mig att förbereda mig på att inte vara en del av ett par längre och jag är beredd och stark och jag klarar allt jag vill.

Jag började morgonen med en lite kortare runda med hundarna. Det blev den gamla vanliga promenaden som jag har gått de senaste åren. Jag skulle nämligen vara hos min kontaktsköterska på sjukhuset 07.30 och ville åka tre kvart innan för att hinna parkera, anmäla mig och slippa stressa. Det är kul att komma till receptionen och mötas av ett igenkännande leende och ett glatt hej. Jag kommer oftast dit på måndagsmorgnarna och då brukar samma tjej sitta där. Det har blivit ganska många gånger nu.

Det kändes bra att säga till sköterskan att jag redan har börjat trappa ner citodonanvändningen och att jag förekom henne. Idag hade hon en elev hos sig och det var första gången hon skulle ”sticka” en riktig människa. Jag la fram min ”blodgivararm” där jag visste att jag är lättstucken och försökte lugna henne med att det inte skulle vara hela världen om det blev fel. Bara att göra om i så fall. Hon klarade det galant med lite vägledning från sköterskan och sedan fick hon fortsätta med att kolla puls och blodtryck. Hon fick inte använda den automatiska manschetten utan var tvungen att göra på det gamla sättet. Pulsen kollade hon genom att känna med fingrarna. Det kändes lite annorlunda men det är ju bra att det lärs ut.

Jag är fortfarande starkt immunnedsatt och ska akta mig lika mycket för det mesta men hon tyckte ändå att jag nu kan börja röra mig mer där det finns mycket folk. Det har jag redan gjort så det blir ingen skillnad. Men jag håller mig undan byggdammet när hantverkarna är nere hos min syster. Däremot får jag hälsa på min dotters katter nu, så länge jag håller mig borta från kattlådorna. Inga problem! Hädanefter behöver jag troligtvis bara lämna prover en gång i veckan och snart bara varannan vecka. Ännu mer frihetskänsla!

Vid lunch igår följde jag än en gång med min syster när det var hennes tur att promenera med hundarna. Alldeles i utkanten av Mjölby ligger ett naturreservat, Skogssjön, där det finns en lagom runda att gå runt sjön. Jag har aldrig varit där men min syster har varit där och badat med hundarna vid hundbadet några gånger. Hon har även tagit sig runt sjön någon gång. Hon föreslog att vi skulle åka dit och jag har längtat efter sjöutsikt på promenaderna så det ville jag gärna.

Det visade sig vara en liten fin, tyvärr delvis igenväxt sjö, med både badplats och en minicampingplats. En mysig stig gick längs sjön stora delar av rundan och det var ett underbart väder för en utflykt. Hundarna hoppade in i bilen, ja Kasper försökte åtminstone men hans forna styrka och smidighet har tyvärr minskat rejält och han kom ungefär halvvägs och blev hängande. Med lite hjälp kom han också upp.

Jag blev glad när vi hittade de här fina backsipporna. Jag vet inte om de är fridlysta här men förmodligen är de det.

Promenaden avslutades vid hundbadet. Nalle plaskade omkring tills han var rejält blöt medan Kasper nöjde sig med att doppa tassarna och dricka lite.

Efter lek och plask i sjön måste man springa fram till matte och berätta att det var jättekul. Om någon har svårt för att komma ihåg vems hund som är vems så titta bara på våra hårfärger och hundarnas pälsar så kanske det fastnar i minnet 😉 Jag är visserligen inte svarthårig men ganska mörk än så länge.

Det första jag tänkte när jag vaknade i morse var ”hur mår jag?”. Jag testade att minska citodonet med en halv tablett igår kväll och det var tydligen rätt beslut. Jag mår alldeles förträffligt 😀 Jag blir lycklig bara av det faktumet och ännu lyckligare blev jag när jag kom ut på den lite kyliga men soliga morgonpromenaden. Nya jaktmarker och massor att upptäcka. Vi har en alldeles fantastisk skog alldeles om hörnet och jag har tidigare bara sett en liten del av den. Nu ska ni få hänga med in i en av alla andra delar av skogen. Jag har aldrig tidigare bott på en plats där det finns så många stigar och promenadalternativ. Många spännande äventyr väntar. Det är tur att google maps finns som hjälp i mobilen så att jag kan se att jag inte är på väg åt alldeles tokiga riktningar.

Här kommer jag och hundarna in på för mig okända stigar. De har gått här många gånger med min syster men de fick finna sig i en del fotostopp när det var jag som följde med.

Väldigt ofta delade sig stigen och ett beslut måste fattas. Här tog vi till höger.

Längs vägen gjorde vi små upptäckter. Ser ni att blåbärsriset är på väg att slå ut?

Vovvarna tyckte nog att jag var lite jobbig som ville föreviga så mycket av vår promenad. Men vovvar på en stig i skogen med solen strålandes mellan träden, det kan jag inte motstå.

Som ni ser är båda hundarna ivriga att komma vidare. Ingen som är i behov av vila eller ett lugnare tempo. Ibland möter jag hundägare som säger att deras hund är gammal och trött. När jag då frågar om åldern får jag nästan alltid ett svar om en ålder som ligger runt tio år. Då kan jag inte låta bli att kontra med att de här pigga vovvarna minsann är 15 och snart 12 år.

Jag vet inte om Kasper plötsligt blev trött och behövde luta sig mot något (eller någon) men när Nalle stannade så placerade min vovve sig så här.

Vi gick vidare och nu börjar Kasper leta efter vattenpölar. Men matte är hård och låter honom inte dricka stillastående, grumligt vatten. Jag vill inte att han ska bli sjuk och hans mage är inte så tålig.

Även i den här delen av skogen har någon känt en lust att bygga något. Kanske fanns det en lust att komma högre upp och då kan man ju alltid bygga sig en stege 😉 Jag skulle gå hellre gå lite längre upp på kullen…

…som Nalle gjorde.

Vart ska vi ta vägen nu? Alldeles för många stigar att välja mellan.

Några små svampar tittar fram.

På en ”låga” (ett dött liggande träd) växer det spännande saker som jag tror också är svampar.

Kanske en lav? Jag hörde en gång att om det finns sådana i träden så är luften ren. Från vad kommer jag inte ihåg men förmodligen är det bra luft att andas här. Nu blev jag nyfiken och fick lust att googla:

Lavarna är naturens luftindikatorer. Om du vill se om luften är ren där du bor kan du kolla vilka lavar som växer på träden. Hittar du skägglav är luften troligtvis ren. Hittar du inga lavar alls eller bara skorplavar, är luften troligtvis förorenad.

Grå tagellav, bryoria capillaris, gynnas inte av det moderna skogsbruket för det tar många år innan den etableras.Trivs i områden med hög luftfuktighet, till exempel i gamla granskogar på fuktig mark i vindskyddat läge. Södra och mellersta delarna av Skandinavien.

En fin kalufs.

Tillbaka på välkänd mark igen.

Sälgen har slagit ut ordentligt sedan jag fotade den sist.

Tibast ser jag lite överallt. En av mina favoriter på våren. Senare syns den inte utan är bara en liten grön buske bland alla andra gröna växter. En vacker men väldigt giftig liten rackare.

Jag kan inte låta bli att slänga med en liten blåsippa också.

Det var vår härliga morgonpromenad. Jag måste nog lugna mig lite med fotandet om jag inte snart ska få fullt i bildarkivet igen. Men nu kommer jag ju iväg till så många nya platser och då växer lusten att fotografera. Det är svårt att bara välja några få bilder när man har så mycket man vill visa.

Efter min och hundarnas 50-minuters promenad i morse kändes det så bra så att när min syster skulle ge sig ut på lunchpromenaden sa jag att jag ville följa med. Det är första gången vi går en ordentlig promenad tillsammans sedan vi köpte vårt gemensamma hus för snart tre år sedan (29:e april 2015). Det blev ett riktigt test av min ork. I rask takt gav vi oss iväg med stora kliv, en typisk gångstil för alla oss tre systrar. Samtidigt som vi gick så pratade vi och den kombinationen är något jag inte har orkat göra på över tre år. Det är bara några veckor sedan jag började känna att min kondis höll på att förbättras och den här promenaden var ganska precis en timme lång. Inte så märkvärdigt för en frisk person men jag har inte varit frisk på väldigt länge och det kändes fantastiskt.

Jag tog inte med mig kameran eftersom målet var att gå raskt och testa min förmåga. Men min syster tyckte att det här var vi tvungna att föreviga. Hon plockade fram mobilen och lyckades få med oss alla fyra på bilden. Jag vet inte om ni kan förstå hur fantastiskt det här kändes. Äntligen kan jag, med hjälp av min tens, leva ett normalt liv igen.

Det finns ett litet orosmoln fortfarande. I går var det en riktigt tung dag men jag kopplade det till att jag hade minskat min användning av citodon dagen innan. Jag måste ju sluta med den medicinen eftersom jag inte har behov av smärtstillande längre, vilket i sig är positivt. Men kodein är inte så lätt att bara ta bort. Jag gissade att det gav abstinensbesvär som förstärkte de rester som finns kvar av depressionen. Därför experimenterade jag med att ta den vanliga dosen igen och idag mådde jag mycket bättre.

Nu är jag lite i valet och kvalet och vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag tror att mina vårdkontakter gärna vill att jag ska trappa ner den kvarvarande dosen och det vill jag också men jag orkar inte må så dåligt igen. Det är så härligt att vara glad. Jag ska nog försöka att ta bort en halv tablett i kväll och se hur det blir i morgon. Blir det likadant igen får jag fundera lite och rådfråga min kontaktsköterska när jag träffar henne på måndag. Det är förmodligen lika bra att ta tjuren vid hornen så snart som möjligt så att det är gjort sedan. Inte ett kul dilemma direkt men jag klarar det också. Jag vet ju vad jag kan se fram emot efteråt.