Halvsju gav vi oss iväg i morse. Innan vi gick hade jag kollat kartan på ”hitta.se” för att se om jag kunde få tips om nya promenadvägar. Jag såg att vi kunde följa Svartån åt motsatt håll mot igår och att vi efter en lagom sträcka kunde ta oss över och gå tillbaka på andra sidan. Jag fyllde termosflaskan med vatten till Kasper ifall det skulle vara svårt att ta sig ner till ån. Nalle är i Norge över helgen så det var bara jag och min hund som gav oss ut på nya vägar.

Tyvärr så kommer vi inte undan att gå på asfalt i ca 10 min först men när vi kom fram till vår planerade rutt upptäckte jag att vi skulle gå ”Hälsans stig”. Den har jag vandrat på förut men då i Boulognerskogen i Gävle.

Vi gick på en fin gångstig längs med ån, som tyvärr är dold av träd och sly.

Jag försökte mig på att använda sportfunktionen igen men jag tror att jag måste läsa mig till hur den ska användas. Något fel gör jag. Jag funderade på om jag måste hålla kameran stilla men då försvinner motivet ur bilden. Det blev i alla fall bättre än om jag hade använt någon annan automatisk funktion 😉 Det kan ju också vara så att det inte blir bättre än så här med min kamera och på lite avstånd.

En liten öppning i skogen och där jag ser en skräpig grillplats ser Kasper något att släcka törsten med.

Naturligtvis följde jag snällt med min hund när han med bestämda steg travade ner till vattnet.

Ån slingrade sig fram och ibland kom vi nära och kunde njuta av grönskan som speglar sig i vattnet. 

Vi passerade en stor hundrastgård och kom lite senare fram till ett vägavsnitt med staket på båda sidorna. Jag trodde att vi skulle komma förbi ett hus…

…men på ena sidan vilade några får, kanske en liten familj…

…och på sidan närmast ån skyddade gärdsgården en stor ek.

Alldeles innan vi kom fram till den lite större väg som korsar ån, passerade vi några små hus i en välskött omgivning.

Vi behövde bara följa asfaltsvägen en liten bit, kanske ca 50 m, innan den här lite smalare stigen förde oss tillbaka mot centrum.

Plötsligt låg ett reningsverk mellan Svartån och vår stig. Nu vet jag var det finns också. Det är mycket större än bilden visar och fler byggnader ligger bredvid. Men de var så fula så de platsar inte på min blogg 😉

Strax efteråt hittade vi fram till ett koloniområde och jag förstod att vi snart var i utkanten av stan. Jag hade lite koll på mobilen också, där jag hade kartfunktionen från ”hitta” framme. Den tog jag fram när jag blev lite osäker då gångvägen delade sig.

Längs vår promenadväg såg vi stora, vackra ekar lite då och då. De är fortfarande lite exotiska för mig och jag blir imponerad av de gamla träden.

 

När min vovve sätter sig precis bredvid en lupin kommer naturligtvis kameran fram.

Det dök hela tiden upp nya fina fotomotiv och ni ska veta att jag har sållat ordentligt. Visserligen är det samma å hela tiden men naturen varierar runt omkring. Allt speglas så fint i vattnet.

Rätt som det var vände Kasper tvärt åt sidan. Han hade upptäckt ännu en fin öppning och en liten stig ner till vattnet. En törstig vovve tar alla chanser. Bra för hans del att han har ett 5 m flexikoppel. Jag tog mig också ner så småningom och satte mig en stund på en sten. Men den här tanten har nyligen fått veta att hon är benskör i ländrygg och precis på gränsen i höger höft så nu gäller en viss försiktighet. Kan Kasper så kan jag tänkte jag och det kunde jag. Man får inte vara dumrädd. Jag ska ju upp på en fjälltopp i augusti så det här är väl inget 😉

Efter vilopausen och ännu en stunds promenad kom vi fram till en grillplats. Inte långt härifrån ligger ett bostadsområde så kanske har de gemensamt fixat det här. Eller så är det kommunen som tycker att en allmän grillplats passar bra. Jag säger inte emot.

Aklejor växte i mängder både på och runt vår tomt i Optand. Jag har inte sett några här nere så gissa om jag blev glad, och lite nostalgisk, när jag hittade de där. Jag tycker att de är så vackra.

 

Här är vi mittemot den plats där Hälsans stig börjar.

Vi ska bara gå över bron så är vi i slutet av den fina delen av promenaden och kan påbörja den sista etappen hem.

Då plötsligt tog Kasper slut. Han satte sig på en gräsmatta och han sätter sig inte bara sådär i första taget. Jag plockade fram termosen med vatten och hällde upp i mullemuggen. Han drack lite grann men det var uppenbarligen inte vätskebrist som var problemet. Det var varmt, svagt uppåtlutande asfaltstrottoar och inte lika roligt och spännande längre. Vi är väldigt lika i det avseendet. Vi vill ha natur och inte stadsmiljö att vandra i. Mjukt underlag för tassarna ska det vara. Jag lät honom sitta en stund men sedan manade jag på honom och i sakta mak tog vi oss hemåt. Det som tog 10 min ner till ån tog dubbla tiden när vi långsamt gick uppför vägarna hem.

När vi hade passerat tunneln under järnvägen kom vi fram till ett buskage och en stubbe där ett gråsparvspar satt. De satt i varsin ände av stubben så det fick bli två bilder för att inte få ett långt kort med en pippi längst ut i vardera kanten. Ni kanske inte tror mig när jag säger att även gråsparvar är exotiska för mig. Vi hade bara pilfinkar där uppe i mina förra trakter. Skillnaden syns tydligast om man tittar på deras kinder. Där har pilfinken en fläck som gråsparven saknar.

 

Den här blicken följde Kasper länge och väl och den krökta ryggen var i samma läge tills vi hade hunnit långt bort. Den ville helt klart inte bli kompis med oss.

Hemma!!! Jag var inte särskilt trött men Kasper var nog ganska nöjd med att få komma in, få lite godis och gå och lägga sig.

Den här rundan blev genast min favorit. Här skulle jag kunna gå varje morgon, i alla fall en period. Synd bara att vi måste gå en bit för att komma dit. Hela promenaden tog ca en timme och 45 min. Jag tror att jag skulle kunna gå samma runda på lite drygt en timme om jag gick ensam, utan både hund och kamera, men en del av tjusningen är ju att se och uppleva och glädjen i att se min hund njuta i vattnet var en stor del av upplevelsen.

Vädret har nog alltid varit det vanligaste samtalsämnet och fortfarande kommenterar vi det när vi möts. Men jag har vid flera tillfällen under senaste veckan upplevt hur ovationer och superlativer över det härliga vädret mynnar ut i funderingar på om det verkligen är bara positivt att det är en tidig sommar. I vanliga korta samtal, vid t ex möten där man är på väg åt olika håll, har det plötsligt börjat dyka upp allvarliga tankar och farhågor. Senast i morse pratade jag med en granne om hur härligt det är med sommarvärmen och efter att först ha strålat ikapp av glädje blev våra miner snart lite mer allvarliga och tveksamma. Är det verkligen bra att det är så här?  Här i bloggvärlden ser jag också en del bekymrade funderingar, ofta bara i förbifarten, när ämnet handlar om vädret men även lite mer utförliga funderingar.

Medvetenheten ökar och klimatpåverkan har blivit ett ämne som diskuteras överallt och i alla sammanhang. Det är bra för det behövs. Jag är inte särskilt kunnig i ämnet men känner ändå en viss oro. Det vet jag att de flesta av er andra också gör. Många av oss försöker att dra vårt strå till stacken och även om det känns lite futtigt så är lite bättre än inget. Jag tänker inte räkna upp vad jag bidrar med och jag är inte duktigare än någon annan. Så småningom kanske alla de ”borde” som vi har övergår i ”ska” och det gäller i högsta grad mig också. Jag tror att det faktum att det har blivit ett så vanligt samtalsämne gör att vi påverkar varandra till att göra mer.

Jag kan ändå inte låta bli att njuta av det sköna vädret. Jag och hundarna går iväg på våra morgonpromenader före kl sju och då är det fortfarande relativt svalt. Idag fortsatte vi undvikandet av skog och mygg och gick igenom några små grönområden innan vi kom till trottoarer och asfalterade gångbanor.

Asfalt är inget kul så jag hoppar över de bilderna och visar att vi så småningom kom fram till en grusväg som jag misstänkte skulle föra oss in mot centrum och ner till Svartån. Än så länge var vi alla pigga och vandrade på med pigga ben.

Lite senare kände förmodligen Kasper lukten av vatten för han drog iväg åt sidan och mycket riktigt, där borta syns en liten smal del av ån. Jag ville inte ge mig ner genom lite högre gräs och jag visste att vi närmade oss bättre platser för att fylla på vätska. Jag bar med mig en liten ryggsäck med en termos med vatten och en kåsa som hundarna kunde dricka ur men det tänkte jag spara lite till.

Mjölby har en motorcykelklubb och det är tydligen här de håller till.

Här närmar vi oss drickamöjligheter men lite till får hundarna vänta. Där, på andra sidan, ligger badhuset.

Där, äntligen, kan törsten släckas. Vi ska bara gå över den lilla bron och sedan är det fritt fram. Det här området håller på att snyggas upp eftersom det står alldeles nybyggda lägenhetshus en liten bit utanför bilden. Förut var den här ytan samlingsplats för ortens A-lag. Jag vet i och för sig inte hur det är nu men det var väldigt välstädat och rent till skillnad mot förut.

Gissa vem som inte tvekade en sekund. Han satte direkt kurs mot vattnet och småplumsade ner för den lilla höjden och började dricka och bada. Nalle, som jag trodde skulle bli ivrigast, tyckte att vattnet var lite för djupt och att det var för högt att hoppa i från den lilla kanten. Han såg lite rädd ut och inte blev det bättre när han snubblade från kanten och ner i vattnet. Han nästan flög upp på land igen och sedan ville han varken dricka eller bada mer. Kasper gick länge runt i vattnet och njöt. Skönt för en svart vovve med svalka en varm morgon.

Vi gick en liten bit till och här är vi nästan inne mitt i centrum.

Kasper hittade en ny badplats men Nalle ville fortfarande inte gå fram till vattnet. Han verkade inte speciellt trött, varm eller törstig så kanske hans vita päls och relativa ungdom hjälpte honom.

Gästisparken. Här hålls gratiskonserter vissa onsdagskvällar hela sommaren. Jag har inte orkat ta mig hit för att sitta och lyssna tidigare men i år hoppas jag att jag tar mig ner någon gång. Jag skulle gärna komma hit när bröderna Rongedal uppträder men då är jag tyvärr ute och flänger på annat håll. Kanske blir det i stället Lina Hedlund (Alcazar) som får äran av ett besök av mig. Eller kanske ett storband. Någon onsdag när vädret är skapligt tar jag med mig en brassestol och sätter mig på lagom avstånd från scenen.

Jag såg inga fågelungar men kanske är de snart på gång.

En Kanadagås gör inga gässlingar men kanske gömmer sig en partner någonstans. Det är kanske t o m så att det finns ägg som den andra partnern ruvar på.

Stadsduvan sitter uppflugen på ett staket och tittar ut över världen.

Hmm, helt klart ett konstverk men om det föreställer något vet jag inte. Kanske finns det en skylt men hundarna drog iväg åt motsatt håll och jag brydde mig inte om att få tillbaka dem. Om jag tittar noga kanske jag kan urskilja något som påminner om en bock längst ner men vad han i så fall bär på kan jag inte förstå.

 

Så fel jag hade. Jag googlade och hittade den här texten bredvid en bild av denna staty:  ”Pärlfiskaren” heter fontänen i koppar från 1971
i stadsparken. Det är Elis Nordh som har gjort denna.
Ända fram till 1930-talet bedrevs pärlfiske i Mjölby.

Jag blir inte så mycket klokare av texten men jag läser på en annan plats att vattnet inte har varit påkopplat på länge. Kanske blir det tydligare varför den heter som den gör om vattnet rinner genom den.

Vi vek av från ån för att börja ta oss hemåt och vi passerade Mjölbys kyrka. Jag har inte varit där inne och kommer förmodligen inte att gå in där framöver heller. Jag kan tycka att det är rofyllt och vackert i kyrkor men lite känns det som om jag har avsagt mig rätten att besöka kyrkor när jag sa upp mitt medlemskap i svenska kyrkan.

Där borta ligger de morgontomma centrala delarna av Mjölby.  I mitten en bit bort ligger stans galleria, Kvarnen.

Vi letade upp lite skugga för nu var det dags för en vätskepaus. Trötta och törstiga hundar drack ivrigt ur ”mullekåsan” som något av barnen lämnat kvar.

Vi vilade en stund, jag på en bänk vid sidan om och hundarna i gräset. Lite längre fram jobbade en humla vid en blomma men i den lilla blomman syns redan en annan liten besökare. Undrar om han undviker just den knoppen för att den är upptagen eller om han struntar blankt i myran eller spindeln eller vad det än är för någon filur.

Vi gick igenom tunneln under järnvägen och gick långsamt i den svaga uppförslutningen på väg hem. Jag tänkte tillbaka till för bara fem månader sedan då jag hade väldigt kämpigt med att gå uppför den korta biten hem. Nu har jag inga som helst problem men Kasper var trött och vi gick i hans takt. Jag vet ju hur det är och vill inte stressa på honom.

Där framme syns äntligen vattentornet och då är vi nästan hemma.

Med bad- vätske- och fotopauser tog morgonens promenad en och en halv timme och den svalka som kändes när vi påbörjade promenaden hade helt försvunnit. Jag kunde ta av mig koftan men åminstonde en av mina stackars promenadkompisar skulle nog gärna ha sluppit den sista backen.

Det blev ett gäng blomfoton också och här kommer alla i en klump.

Efter frukost och innan morgonpromenaden gjorde jag sällskap med min syster för att sjungandes väcka hennes son. Detta utsatte vi honom för eftersom det är hans 18-årsdag idag. Mitt lilla, allra yngsta syskonbarn har blivit myndig och det var länge sedan han växte om oss alla. Han såg, trots väckning och skönsång , ganska välvilligt inställd till att vi dundrade in till honom men hans moster var finkänslig nog att förstå att efter en liten stund var det dags att lämna hans sovrum. Mer firad blir han ikväll.

Vi ger aldrig varandra eller varandras barn presenter (undantag vid 50 år) men jag vet att mitt yngsta syskonbarn älskar sockerkaka. Vanlig sockerkaka utan några andra smaktillsatser än vaniljsocker eller annat jox som t ex grädde. Jag har numera aldrig ägg eller mjölk i kylskåpet men min syster bidrog gärna med de ingredienserna för att jag skulle kunna baka den sorts sockerkaka som är favoriten. Det duger inte med en vegansk kaka då 😉 Lite ville jag i alla fall piffa upp den och tog några kvistar av mina orkidéer som jag satte i vatten i en plastmugg i mitten av kakan. Det var nog mer för min skull än för mottagarens. Den nu myndiga unga mannen bryr sig nog inte så mycket om dekorationerna så länge kakan smakar som den ska.

Morgonpromenaden blev lite annorlunda idag. Vi valde bort skogen och alla mygg och vandrade iväg på trottoarer och genom små grönområden. En humla satt helt stilla i en utblommad maskros. Det ser nästan ut som om den har fastnat, lite som i ett spindelnät. Kanske finns det något gott som den vill åt där inne. Det verkar finnas ett annat kryp där inne också. Eller det kanske bara är något skräp.

I en liten park hittade jag de här nyponrosorna…

 

 

…och längs en mur vid trottoaren växte blåklint.

 

 

Efter en stunds vandrande på trottoarer kom vi fram till en gångväg som går igenom ett litet skogsområde. Jag tänkte att nu är det bäst att vi skyndar oss igenom innan flyganfallet börjar men här fanns det inte alls många myggor.

Jag kunde i lugn och ro huka och rikta kameran mot olika blommor. Den här gillar jag men har ingen aning om vad den heter.

Jag har  nu fått besked från Anne att den här växten heter Humleblomster. Tack för den upplysningen 😀

 

Det här är i alla fall midsommarblomster, eller skogsnäva. Varken växten ovan eller den här finns längs mina vanliga promenadstråk så kanske ska jag vara lite tacksam mot myggorna som fick mig att gå andra vägar.

 

 

Efter en liten stund kom vi ut ur skogspartiet, korsade en asfalterad väg och fortsatte en bit längs den här grusvägen. Den delar sig en bit fram och vi valde att gå upp på bron, som ni kan ana långt fram. jag trodde att den skulle leda oss till Svartån men vi kom bara fram till några hus och jag såg på ”google maps” att vi inte skulle nå fram till ån den här vägen.

Eftersom jag inte kan dra iväg hur långt som helst i värmen med Kasper så vände vi och gick tillbaka till asfaltsvägen. Jag skymtade ån långt bort och beskar en bild ganska rejält för att den ska synas.

Vi gick gång- och cykelvägen längs bilvägen och i diket hittade jag Käringtand och kråkvicker.

 

 

 

Vi svängde av in på en gångväg som ledde oss hemåt och passerade villaområden och en liten lekplats.

Stackars Kasper var väldigt trött och jag borde ha tagit med en ryggsäck med vatten och något att dricka ur. Det är så torrt att vi inte kunde hitta vatten någonstans. Här har vi varit ute i ca en timme och jag var inte ett dugg trött. Inte Nalle heller såvitt jag kunde se. Men jag tyckte lite synd om Kasper som kämpade på med tungan hängande långt ut. Vi tog det lugnt. Jag stannade och fotade och hundarna fick ta många luktpauser och till sist var vi nästan hemma.

Alldeles innan en brant backe träffade vi en 9-veckors valp som var ute och gick med sin husse. Hussen satte sig på huk och hälsade på Kasper och Nalle. Den lilla valpen gömde sig under husse men vågade snart komma fram och hälsa på min snälla vovve. Nalle brukar skälla ett tag, särskilt om vi stannar till och pratar, så han fick inte hälsa. Jag gav honom kommandona sitt och stanna och han lyckades nästan. Han tystnade och satt ner en stund men reste sig upp ganska snart igen. Jag hann i alla fall kela en liten stund med den nya söta bekantingen, en vaktel. Jag känner igen utseendet men tror inte att jag har hört namnet på rasen förut. Efter en stund sa vi hejdå och vi tog oss långsamt uppför den branta backen. Några minuter senare var vi hemma igen och hundarna kunde dricka sig otörstiga. Undrar hur länge Kasper ska orka hänga med på sådana äventyr. Han är riktigt imponerande.

Lunchpromenaden blev inte lång. Nalle var med sin matte hos veterinären för att avmaskas inför kommande helgs Osloresa. Han och hans matte ska hälsa på hans älskade och saknade flockmedlem, mattes dotter. Kasper och jag gick en liten runda in i skogen och doften av liljekonvaljer i massor slog emot oss. Jag plockade en bukett. Först var tanken att det skulle bli två buketter men tålamodet tröt. Jag beslöt mig för att tänka effektivt. Min syster fick den bukett jag plockade. När hon och Nalle åker till Oslo kan jag ta upp buketten till mig och njuta några dagar. Om den fortfarande är fin när de kommer hem igen så ställer jag ner buketten igen. På så sätt kan vi ha den tillsammans och alla blir nöjda 😀

Jag funderade på varför jag inte har sett kaprifol i naturen tidigare och googlade på dess utbredning. Då kom det upp text och bilder på både vildkaprifol och kaprifol och jag insåg genast att jag hade fel när jag påstod att det som syns på mina bilder är vildkaprifol.

För det första så blommar vildkaprifolen i juli-augusti och såvitt jag vet är det fortfarande maj. Den äkta kaprifolen blommar däremot nu och när jag tittar på bilder så ser jag en tydlig skillnad.

För det andra ser bladen inte likadana ut. Vildkaprifolens översta blad sitter fria, var för sig, medan kaprifolens översta blad växer samman till en skål (precis som nedan).  Jag vill härmed erkänna mitt misstag och göra en rättelse. Det här är äkta kaprifol och inget annat.

Hur var det då med utbredningen. Jo, den förklarar varför jag inte har sett kaprifolen tidigare. Den växer inte så långt norrut som i Jämtland.

Efter gårdagens myggbatalj hade jag planerat att lämna kameran hemma på morgonrundan så att jag och hundarna kunde försöka att snabbt gå ifrån myggen. Men jag ändrade mig när jag såg Annes bild på en blommande vildkaprifol. Jag trodde att jag har haft koll på kaprifolens utveckling här hos mig men nu insåg jag att jag nog hade missat något. Anne bor en bra bit norr om mig och om de blommar där borde jag kunna hitta utslagna exemplar här också. Jag var helt enkelt tvungen att genast ta med hundar och kamera och ge mig ut för att rekognosera. Mycket riktigt. Båda de kaprifoler jag känner till hade slagit ut, även om många knoppar fortfarande är just knoppar.

Först kom jag till den lite mer rosa varianten…

…och lite senare fick jag se utslagna blommor även i den vita kaprifolen. Det doftar ljuvligt när man går förbi. Och nu måste jag ta en  liten paus för att gå och spola ner den fästing som jag ser kryper på min arm 😨🤢

Usch, nu känns det som om det kryper överallt på mig. När jag kom hem tog jag en kam och rensade håret från alla döda mygg. Jag slog ihjäl ett ganska stort antal mot huvudet under promenaden. Kanske måste jag börja gå i stadsmiljö på morgnarna 😦 Jag avbryter nu och hoppar in i duschen för att försöka få bort allt som möjligtvis fortfarande kryper på mig.

Sådär, nu är jag tillbaka och jag är förhoppningsfri helt krypfri 🦗🕷. Jag har även hunnit med ett ganska långt samtal med ett av mina barn och nu är jag redo för att avsluta det här inlägget. Ett svammelinlägg utan egentlig innebörd 😉

De här bilderna är från mitt på dagen igår och jag blev inte alls lika ansatt av myggor.

För första gången testade jag den funktion på kameran som är till för rörliga motiv. Det gick väl sådär men nu, när jag har upptäckt den, ska jag försöka använda den mer och kanske kan det någon gång bli en skarpare bild på en flygande fjäril eller fågel eller kanske t o m en skuttande hare. Den här vita fjärilen flaxade omkring ganska ostrukturerat så jag blev förvånad att det alls blev ett resultat där man faktiskt kan ana en fjäril.