Dagen började med ett glatt återseende. Målarna har upptäckt diverse problem som måste åtgärdas innan de kan måla de delarna. Vilka kommer då som räddande änglar? Jo, våra gamla välkända hantverkare som vi nästan flyttade in tillsammans med när huset var nyköpt. I alla fall kändes det ibland som om vi bodde där tillsammans. Jag och min syster flyttade inte in direkt eftersom det var så mycket som skulle renoveras. Men vi var där varenda dag och fixade med vårt medan det revs och byggdes nytt omkring oss. Hantverkarna och vi åt ofta våra matlådor tillsammans och snart var tonen både vänskapligt rå och skämtsam. I den gruppen ingick även den målare som nu har skickat sina anställda till oss. Naturligtvis hälsades de båda välkända snickarna välkomna med kramar och glädje. Jag lyckades behärska mig när jag skulle heja på den nya, unga killen i gänget. Jag slänger mig inte om halsen på helt okända pojkar. Vi tog i hand i stället, som man gör som normala personer.

Naturligtvis blir projektet mer omfattande och mer kostsamt än det var tänkt att bli. Men vad gör man när murkna brädor och trasig, lös puts upptäcks. Jo, man beställer nya garagedörrar, låter snickarna byta ut toppen på en gavel och vad muraren behöver göra vet vi inte riktigt än. Men det är klart att han måste göra det som behövs. Målare och snickare verkar i alla fall samarbeta bra.

Efter det roliga återseendet tog jag med mig kameran och gick ut i skogen. Som vanligt satte jag iväg i god fart men plötsligt hajade jag till. Där stack en sopp upp ur mossan. Jag har lite svårt att skilja på björk-, asp- och tegelsopp men efter att ha konsulterat svampboken tror jag att jag kan påstå att detta är en björksopp, eller egentligen strävsopp som kallas björksopp. Jag blev så till mig att jag nästan missade den lilla kantarellen alldeles bredvid.

Nu kunde jag ju inte fortsätta i samma takt utan med svampögonen aktiverade gick jag framåt i ett lite lugnare tempo medan blicken skannade av marken omkring mig. En bit in i skogen stod dessa fina svampar och väntade på mig. Återigen väntade jag med att namnge dem tills jag hade tittat i svampboken. Jag är nästan helt säker på att detta är aspsoppar. Som ni ser är fötterna nästan helt vita men när jag kom hem hade de brunröda filttofsarna blivit mer framträdande. Allt annat stämmer också. Tänk om jag kunde lära mig det här nu och komma ihåg det till nästa säsong. Det är egentligen inte jätteviktigt eftersom de är goda matsvampar även om jag ger dem fel namn.

Mitt i en stor mossbetäckt fläck stack denna tegelkrämla upp. Ja, jag vågar säga att det är en tegelkremla efter att ha smakat och även denna gång läst i min svampbok.

 

Det fynd som gjorde mig gladast och fick mig att nästan hoppa till av glädje, var denna stolta fjällskivling. Alldeles i närheten hittade jag två till. Äntligen är det dags och jag vet att jag kommer att hitta många sådana. Förra hösten fick jag ha dem helt för mig själv verkade det som. Hoppas det blir likadant i år. Jag tog bara hattarna och lät fötterna stå kvar. De duger nästan bara till att torka och mala till pulver som kan användas i såser etc. Jag har massor av pulver kvar sedan förut och jag använder det nästan aldrig. Men hattarna kan användas till mycket gott. Jag var tacksam för att jag hade varit så förutseende och inte gett bort alla hundbajspåsar tillsammans med alla andra hundsaker. En påse har jag alltid med mig ifall jag skulle hitta något att ta hem. Vilken tur att jag nu kunde skörda och få med  mig dessa fina fynd. Hädanefter ska svampkniv och en väska avsedd för svampplockning med på morgonpromenaderna.

Den här kremlan lät jag stå kvar. Jag är inte särskilt kunnig när det gäller kremlor och när jag letade i svampboken konstaterade jag att det var bra att den fick stå kvar. Jag brydde mig inte om att läsa så noga utan nöjde mig med att konstatera att flera av de röda kremlorna med röda fötter är oätliga. Beundra kan man göra men jag vill inte ha hem dem.

Det finns inte bara svamp att se i skogen även om mina ögon nu kommer att vara fokuserade på att leta efter dem. Jag gick förbi den hasselbuske jag fotade tidigare i somras och funderade över var alla blivande hasselnötter fanns. Jag vände blicken neråt och där, på marken, låg de allihop. Först tänkte jag att de kanske hade fallit offer för torkan. Jag vet inte alls hur det fungerar med att det till sist blir nötter av knopparna. Men sedan tittade jag närmare på de bruna små frukterna (eller vad de ska kallas) och anade att det kanske är så här det ska vara. Kanske mognar de till nötter när de har fallit till marken. Det ska jag googla om en annan gång, men inte nu.

Mina svampspanande ögon snappade upp något annat spännande. Ett vitt fluff, som sockervadd, på ett grässtrå. Vet inte vad det är men om någon vet så berätta gärna.

Dagens lilla skörd. Det kommer massor av grynsoppar lite överallt men de är så kladdiga så jag ville inte ha dem i min påse tillsammans med de andra svamparna. Därför ska svampkniven få följa med hädanefter. Slemmet på hattarna ska bort redan i skogen.

…men jag kan ju visa några bilder 😀

Jag ser ofta vackra kvällshimlar med fina solnedgångar utanför mina fönster. Jag har delat med mig av många sådana bilder under de år jag har bott här. Nästan så att jag känner att jag kan bara inte lägga ut fler liknande bilder nu. Någonstans finns det en gräns. Den här himlen är inte en av de vackraste,  utan den är mer dramatisk med mycket som händer samtidigt. Den kan få vara med här 🙂

Här var det fest i en utblommad vildmorot. Mums för strimlöss och en av deras släktingar.

Höstfärger på sensommaren.

Svamp med en hungrig larv eller mask som kommer in från vänster.

Lite fuktiga morgnar med solsken syns alla spindelnät som i vanliga fall är osynliga.

Förra sommaren fick jag lära mig av Anki att detta är en slemsvamp som heter Gullhorn.

På väldigt långt håll, längre än mitt objektiv egentligen klarar, och med lite ostadiga händer fotade jag mamma rådjur som håller vakt.

Orsaken till att hon stod så stilla såg jag snart.

De stannade upp en kort stund och tittade på mig men sedan försvann de in i skogen. Då skuttade ännu ett kid snabbt fram och följde efter dem. Men det hann jag inte fota.

När jag kom hem från min sköna morgonpromenad var det full fart på målarna. Skönt att bara kunna gå förbi, säga några ord och sedan bara ta det lugnt medan andra sköter jobbet. Jag har målat tre hus tidigare vid olika tillfällen i mitt liv och jag är inte sugen på att hugga in här. Jag har naturligtvis deras medgivande till att lägga upp bilden.

 

Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta med mina morgonpromenader trots att jag inte har några hundar att gå ut med längre. Men rutinerna har redan rubbats lite och nu går jag när jag känner att det passar mig i stället för när det finns behov hos någon annan. Några gånger har jag och min syster promenerat tillsammans lite senare än jag är van vid och en dag, när det regnade hela dagen, valde vi att helt avstå från promenerandet. Men jag trivs nog bäst med att gå ut på morgonen och även om det kanske inte alltid blir samma tid så ska jag försöka komma ut före morgonkaffet de flesta dagarna.

I morse gick jag ut med kameran men så värst många bilder blev det inte. Det finns inte så mycket nytt att fota. Men jag fick i alla fall syn på en katt på morgonjakt. Den tittade bara upp mot mig en kort stund och sedan vändes blicken återigen in mot det lite högre gräset.

När jag i våras började må bättre blev mina promenader längre och jag kom in i andra delar av skogen. Alla stigar, som går åt alla håll och verkar finnas i oändligt antal, kan vi till stor del tacka alla mountainbikecyklister för. Jag vet faktiskt inte om MTB står för just mountainbike men jag drog den slutsatsen. Någon slags cykelåkning är det i alla fall som håller alla stigar öppna. Tack för det 🙂

Ljungen har börjat blomma. Kanske har den gjort det ett tag men jag har inte sett den här tidigare. Men om jag tänker på att jag fotade ljung på väg upp mot fjälltoppen för en dryg vecka sedan, så borde den väl ha funnits här också. Det är hur som helst bitvis väldigt vackra färger i naturen nu.

En humla på en nästan helt utblommad Mjölkört/Rallarros/Almäck/Rävrumpa…ja, vad ni än kallar den.

En fibbla med blommor i tre olika stadier. Synd att det inte fanns med en helt utslagen också.

Målarna, väldigt trevliga killar, är i full gång med målandet av vårt hus nu. De har hittat en del murkna brädor och vi väntar på att vår gamla vanliga snickare ska komma och fixa det. På två ställen måste även putsen bytas ut och för det krävs det en annan expert av något slag och det väntar vi också på. Men det finns mycket att måla så de har jobb så det räcker ändå. Det blir nog bra det här så småningom.

Sommaren är inte slut än men kvällarna är ändå så mörka att tända stearinljus lyser upp. Det är en väldig skillnad mellan norr och söder, det märkte jag efter min hemkomst från Östersund. Jag uppskattar att det skiljer ungefär en timme i dagsljus och det är här det är mörkast. Snart är det tvärtom. När det är som mörkast är dagen flera timmar längre här nere. Jag börjar komma i höststämning, en skön stämning då livet till stor del består av koftor eller tröjor och många tända ljus. Vid det här laget vet de flesta av er att jag trivs med årstidsförändringar. Alla årstider har sina fördelar men just nu trivs jag med höstkänslan, även om det kanske är lite för tidigt att känna så nu.

Igår morse när jag vaknade och var på väg mot badrummet tittade jag ut genom ett fönster och såg det här. Badrummet fick vänta en stund och fram kom kameran. Men det gick väldigt snabbt. Den lilla solglimt, som samarbetade med regnet, försvann snabbt och regnbågen bleknade väldigt fort. Jag hann knäppa några bilder och sedan var det nästan ingenting kvar. Synd att jag inte såg den lite tidigare.

Igår var två raska pojkar här och förberedde vår husfasad inför målningen. Det regnade men vad gjorde det när de ändå skulle tvätta hela huset med högtryckstvätt och blev plaskblöta från den. Jag och min syster kom på att det vore bra att plocka bort trätrallsgolven från våra balkonger så att de kom åt med tvätten ordentligt.

Det var välbehövligt och jag tror inte att ens förra ägaren hade städat där. Det var ett himla slit bara att bända loss de ca 25×25 cm stora fyrkanterna från varandra, borsta bort all smuts som satt fast på undersidan och sedan få bort det tjocka lager av sand, spindelväv, löv, puts och massor av nyckelpigor som hade samlats därunder. När jag fick en liten hostattack av allt damm kom jag på att jag inte får utsätta mig för byggdamm. Inte mycket att göra åt det som redan hade blivit men jag gick direkt och plockade fram munskydd och kände mig väldigt duktig som gjorde det. När jag fick ordning på det så att inte andedräkten gjorde glasögonen alldeles immiga kändes det faktiskt riktigt behagligt att slippa andas in all skit som yrde omkring.

Jag har sorterat det som fanns på min balkong så att jag vet i vilken ordning det ska sättas tillbaka sedan men förmodligen kommer jag att åka till tippen med allt i stället. Min syster tänker likadant. Ska vi nu få snygga, nymålade balkonggolv så kanske det räcker att lägga dit en plastmatta i stället. Det blir betydligt mer lättstädat och kanske även snyggare. Aldrig mer vill jag tänka på hur det skulle se ut under trätrallen efter ett tag igen. Jag tänkte aldrig på hur fruktansvärt smutsigt det kunde vara under ett sådant golv.

Nu ska jag göra mig en kopp gott té och fortsätta mysa med tända ljus och en filt om benen.

 

Kvart i sju på söndagen lämnade jag hotellet och gick med mina väskor till bilen. Centrum var helt folktomt, en ganska märklig känsla att gå genom en öde stadskärna när det är ljust ute. Thomée låg på sin plats vid kajen så jag fick med den på bild innan jag åkte hem. Jag vet att jag kommer tillbaka inom en snar framtid så det kändes inte särskilt svårt att lämna ”min” stad.  Men jag hade gärna stannat någon dag till. Fast då hade nog min dotter hunnit längta ihjäl sig efter kattbröderna där hemma.

 

Vallsundsbron, som 1998 ersatte färjetrafiken mellan Frösön och det fastland som vissa kallar ”Annersia” (andra sidan) och de som bor där kallar ”Bettersia” (bättre sidan). Bron blev så lång att de var tvungna att bygga en konstgjord ö en bit ut att stödja den på.

Jag säger hejdå till Jämtland med några bilder som min dotter skickade till mig. De är  från vår dag på fjället. Som människa är man ganska liten i den här miljön.

Jag var nog tröttast av oss tre vid det här laget.  Undrar hur länge jag kan skylla på leverstransplantationen. Men upp kom jag 😀

17.30 var jag hemma i vårt hus igen. Vilken konstig känsla det var att inte mötas av en Nalle som ivrigt hade sprungit mellan dörrarna för att inte missa mig när jag kom in. Inga hundpussar och ingen nos som nyfiket kördes in i allt jag kom med. Jag hade en påse tunnbröd som han säkert hade velat lukta länge på. En ledsen lillasyster fanns där i stället och jag blev nog mer storasyster än jag brukar vara. Det var ju hennes stora sorg som var den mest akuta just då. Min Kaspersorg har övergått i en mer lugn saknad och även om jag också sörjer Nalle så var det hans ”mamma” som var hans allt. Vi satte oss och pratade en stund men sedan gick jag upp till mig för att packa upp.

I morse visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Skulle jag gå ut som vanligt tidigt på morgonen eller vänta till lite senare? Det var bara knappt tio grader ute så jag bestämde mig för att vänta någon timme, men ut skulle jag. Vid åttatiden gjorde jag mig i ordning för att gå ut men då hade min syster vaknat och skulle äta frukost. Jag väntade tills hon var klar och sedan gick vi tillsammans, utan hundar och utan bajspåsar. Väldigt märkligt. Mitt under promenaden ringde den målare som förra sommaren gav oss en offert på att fixa fasaden och utsidan av alla fönster. Det som vi har väntat på så länge ska äntligen bli av. I morgon börjar de tvätta alla nedre delar, även på garaget och utbyggnaden. Om några veckor har vi ett förhoppningsvis mycket finare hus. I alla fall inte med trasig puts hängande och fula avskavda målerier.