Det här blir ett inlägg med många bilder från en väldigt upplevelserik dag. Vi vaknade upp i vår moderna lägenhet med två sovrum i Zürich och som vanligt gick vi ut på upptäcktsfärd direkt efter frukost. Min son lyckades aldrig ta sovmorgon utan vaknade också tidigt varje morgon så vi hann med mycket om dagarna.

Jag sitter faktiskt hemma i min egen soffa och skriver det här. Det blev ett missförstånd mellan min son och hans arbetsgivare om semestern så vi kortade ner resan till tre veckor. Men så här i efterhand känns det som om det var bra eftersom vi förmodligen annars hade hamnat i stormvindar på franska rivieran och snö i mellanfrankrike. Det slapp vi nu. Ännu mer tur var det att vi valde att ändra resriktning och resa medsols i stället för, som vi först planerade, motsols. Annars hade vi prickat in ovädret i italienska alperna och kanske fått stora problem. Nu hade vi en fantastisk reseupplevelse vädermässigt, i stort sett hela vägen.

Som ni har förstått nu så hamnar vi alltid vid vattendrag om det finns sådana. Genom Zürich och ut i Zürichsjön rinner floden Limmat och vi följde den bitvis under vår stadsvandring.

Jag har haft med ett likadant träd i ett tidigare inlägg och de imponerar fortfarande med sina pampiga trädkronor och läckra stammar. Tyvärr märker jag nu att de bilder, som såg väldigt färgrika och fina ut på min lilla dator, är mycket blekare och tråkigare när jag sitter vid min vanliga, lite större skärm. Jag har redigerat ljusförhållandena lite efter min lilla skärm.

Här kunde min son inte hejda sig utan skyndade sig att försöka klättra upp via en av grenarna. Hur det gick förtäljer inte denna historia 😉

Men glädjen höll i sig och inga skador blev det. Vi vandrade vidare och såg många av dessa träd och ofta hängde grenar långt ut över vattenytan.

Vi kom till en fontän och där fastnade vi ett tag för att experimentera med olika inställningar.

Det här ska troligtvis vara ett konstverk men om det ska föreställa fåglar, och det gissar jag att det ska, så undrar jag varför stjärtfjädrarna har bytts ut mot något slags handtag.

Från den park vi strövade omkring i ledde en väldigt modern och kantig byggnad in till det betydligt äldre och vackrare nationalmuseum, byggt av arkitekten Gustav Gull 1898.

Efter att ha sett nationalmuseum (endast från utsidan) gick vi till centralstationen och affärscentrat som ligger under den. Vi var ute efter att hitta god Schweizisk choklad och det gjorde vi. För ca 70kr/hg köpte vi några bitar mörk choklad med olika smaksättningar. Den var god men inte värd priset och ändå köpte vi det billigaste vi hittade.

Vi höll oss kvar vid Limmat men gjorde en liten avstickare in i mysiga kvarter.

Snart var vi tillbaka vid floden igen och den ledde oss till Zürichsjön.

Här fraktade färjor runt turister och kanske hade vi också åkt med om vi inte hade haft planer på en liknande tur lite senare under resan. Långt ner i bilden bjuds det på en riktig svandans.

Det började kurra i våra magar och vi vände tillbaka för att på väg mot bilen leta upp en i förväg bestämd restaurang med stor vegetarisk och vegansk buffé. Nu tänker kanske någon av er att ”visst var det bufféer hon skulle undvika enligt läkarens rekommendationer”. Jo, så var det visst men man måste våga leva också och jag tog risken.

På väg mot restaurangen passerade vi dessa hängande grenar…

…och gick genom botaniska trädgården där vi stötte på en bambudunge. Som ni kan se blev vi lite förvånade över att hitta den där. Det fanns mycket vackert att titta på i trädgården men våra magar hade inte ro att stanna utan sa tydligt ifrån att det var matdags.

Jag skrev att det skulle vara en stor buffé. Den var gigantisk med en offantlig mängd olika frestande godsaker att välja mellan. Man tog sin tallrik, la upp det man ville ha (eller det ögonen trodde att man ville ha) och gick till kassan där tallriken vägdes. Sedan betalade man i relation till vikten (matens, inte vår egen). Det gällde att försöka bromsa ganska rejält för det var en relativt dyr buffé. Min sons portion, till vänster, kostade över 300 kr och min ca 250 kr. Men jättegott var det och jag fick i mig allt. Tyärr orkade jag inte med den lilla portion vegansk tiramisu som jag hade sett fram emot. Jag intalade mig att den säkert ändå hade blivit en besvikelse.

Mätta och väldigt nöjda reste vi vidare mot nya mål och på både lite större, raka vägar och slingrande små alpvägar. Vi stannade till ibland för  att sträcka på benen, fika eller bara för att det var så fint och skönt ute. Vi passerade små, gulliga byar och tog oss högt upp bland alptopparna.

Här är vi nästan uppe på vägens högsta punkt och där fanns den här lilla sjön.

Hafelekar, alptoppen som vi åkte kabinbana till i Innsbruck, ligger 2256 möh så det skiljer ca 200 m från den här höjden. Men Åreskutans topp ligger 1420 möh så det här får väl ändå räknas som ganska högt.

Lilla gulleklossen hade kämpat i långa uppförsbackar på låg växel till den här höjden men nu bar det av nerför igen. Lika låg växel och motorbromsning var det som gällde då men ändå var vi tvungna att med jämna mellanrum pedalbromsa rejält för att få ner hastigheten.

Sent på eftermiddagen kom vi fram till Sedrun, den lilla by där vi hade bokat vårt boende. En fin liten lägenhet som bjöd på den här vyn från vardagsrumsfönstret.

När vi hade hittat nyckeln i nyckelskåpet och burit in det bagage vi behövde, ville vi båda gå en promenad innan det blev mörkt. Underbart att gå ut genom dörren och genast hamna i det här landskapet.

En jättesöt kalv hade klivit över staketet (läs snöret) och betade lugnt utanför hagen. När vi hade gått en bit såg vi att kalven gjorde ett litet skutt tillbaka in i hagen så vi behövde inte oroa oss för den. Men det var ju inte ett särskilt svårt hinder att ta sig över.

Ni har nog förstått att de bilder som jag är med i inte är tagna av mig utan av min son. Rätt ska vara rätt så han ska ha äran för den här bilden och alla andra där jag syns. Lustigt nog har han nog nästan inga bilder på mig där jag inte håller i kameran 😉

Det var lite tråkigt att köra sista biten hit i mörker. Vi såg ingenting av omgivningarna men vi anade att det skulle vara väldigt fint. Därför kändes det härligt att vakna och se den här vyn när vi drog upp persiennerna i vår lägenhet.

Vi hade tillgång till en takterass och självklart var vi nyfikna på att se om vi hade Alperna runt om, på alla sidor om oss. Det hade vi. Höga bergssiluetter syntes åt alla håll och vi kunde knappt slita oss

Plötsligt orkade solen sig upp ovanför bergen. Vilken skillnad det blev. Återigen kände vi tacksamhet över vår tur med vädret. Lite kyliga morgnar men varma sköna dagar.

Vi åt vår frukost och gav oss iväg på äventyr. Vi hade inget särskilt mål förutom att ta oss till floden Inn, som rinner genom staden. Ett väldigt vanligt träd en bit ner i Europa, ser ut så här. I alléer och parker och även på många håll längs med vägarna ser man dem. Jag har ingen aning om vad det är för sort men de är fina.

Det var inte långt ner till Inn och där hittade jag just de motiv jag har sett inom mig när vi planerade den här resan. Det enda som fattas är snö på topparna men då ska man nog komma lite senare eller tidigt på våren.

Dagen innan hade vi pratat om att det vore fint att stå på en alptopp men att det troligtvis inte skulle bli av. Här såg vi att möjligheten faktiskt fanns och vi nappade direkt. Nordkettenbahn skulle ta oss upp till de höga höjder vi längtade till. 2234 möh finns Alptoppen Hafelekarspitze Först åkte vi bergbana (på räls) en bit upp.

Där bytte vi till en kabinbana som tog oss till ytterligare höjder. Tyvärr är det inte snö som syns där uppe utan bara vitt berg. Vi funderade på om vi borde ha tagit med vantar och mössor men det var ju lite sent i det här läget.

Vissa duktiga personer valde att fotvandra upp i stället men jag undrar om de kom lika långt som vi. Men det ser väldigt skönt ut på lite håll.

Här bytte vi till den andra kabinbanan och den näst sista etappen av vår toppfärd.

Den sista biten upp fick vi ta oss för egen maskin och längst upp till höger i bilden ligger Hafelekarspitze.

Ett underbart väder och vi saknade inte alls mössor och vantar. Lite dis gjorde att det var svårt att få med de Alper som anades lite längre bort men våra ögon såg dem bättre än kameralinsen kan återge.

Långt där borta kan man se att lite snö fortfarande ligger kvar.

Innsbruck och floden Inn långt där nere och en fågel har tydligen flugit in i motivet utan att jag märkte det.

Nu kan jag säga att jag har stått på en Alptopp. Det var en fantastisk upplevelse och där ligger t o m de jämtländska fjällen i lä.

När vi kom ner från toppen gick vi en sväng genom de gamla stadsdelarna. Här är en port in dit.

Där fanns det mycket att titta på och lockas av men jag var helt inställd på en enda sak. Jag kan ju inte vara i tyrolen utan att köpa mig en tyrolerhatt (…bara därför att, locka fram ett skratt… 😀 )

Lite mat ville vi ha innan vi reste vidare. I appen ”Happy cow” hittade min son ännu ett mysigt café som serverar veganrätter och mätta och glada vandrade vi sedan genom staden för att ta oss till bilen.

Innsbruck är en väldigt fin stad med Alperna synliga nästan var man än går.

Vi skulle vidare mot Zürich och följde gps:ens anvisningar genom dalar och på serpentinvägar upp och ner i bergen. Jättemysig bilkörning och lilla gulleklossen fortsatte att kämpa på bra. När vi blev fikasugna tog vi med oss en filt och satte oss i den vackra naturen. Jag kan knappt förstå att vi har haft så mysigt och sett allt detta nu när jag sitter i en liten stuga i Holland och lyssnar på regnet (mysigt det också).

Även denna dag blev lång och vi åkte mot solnedgången och var återigen framme vid vårt mål först när det hade blivit mörkt.

Fotat genom bilrutan under färd.

Det här är det andra inlägget sedan jag skrev att jag inte kunde lägga ut något på nätet 😉 Bättre förutsättningar gör det lite lättare.

När vi åkte från Prag var det eftermiddag och det hade hunnit bli mörkt innan vi lämnade Tjeckien och kom fram till vårt nästa boende i Maria Laah, Österrike. En egen liten stuga på tomten till ett stort hus. En brasa sprakade i kaminen och det kändes ombonat i den mysiga inredningen. Det stora sovloftet fick min son ta, det var en lite läskig trappa upp, och jag sov nere i Storstugan. Men innan vi kunde sova var vi tvugna att öppna både dörrar och fönster för att få ut bastuvärmen efter den mysiga brasan.

En liten morgonpromenad i lantlig miljö kändes bra och välbekant.

Vår värdinna kom och sa hejdå innan vi åkte vidare (man träffar inte värdarna på alla boenden) och den väldigt trevliga tjejen gav oss några tips inför vår färd. Vår resa gick vidare mot Innsbruck och vi såg snart de första Alptopparna. Vi blev båda barnsligt glada och var naturligtvis tvungna att stanna och föreviga lite av scenariot. Vi visste att vi skulle få se mycket högre och många fler Alper men den pirrande glädjen vid det här fösta tillfället var något extra.

Eftersom vi helt har valt bort motorvägar får vi se mycket av landsbygden i de olika länderna. Vi har åkt åkt på vägar som mest liknar kostigar och min Lilla GulleKloss (regnr som börjar med LGK) har fått kämpa på bra i branta, väldigt smala byvägar och på kurviga bergsvägar. Han har skött sig exemplariskt trots sin relativt svaga motor och vi har varit snälla tillbaka och kört så skonsamt vi har kunnat. Som exempel har vi använt låga växlar och motorbromsat i stället för att hålla ner fotbromsen i långa nedförslutningar. Vi har t o m sett stora skyltar med uppmaningar att göra så och speciella nödavfarter om bromsarna tar slut.

Det är svårt att förklara känslan man får av att åka genom Alperna. Det är storslaget, andlöst vackert och väldigt imponerande. Att fånga detta på bild är praktiskt taget omöjligt och tyvärr är det ofta väldigt svårt att stanna bilen på de mest fantastiska platserna. Men jag hoppas att jag kan återge lite av den upplevelse vi fick genom att visa några av alla foton jag tog.

Här har vi stannat till i Gmunden, en liten ort vid vår resväg. Ett riktigt pusselmotiv lockade oss men tyvärr var det motljus.

Sätter man sig vid kajkanten så får man räkna med att bli närgånget inspekterad. Men när inget att äta delas ut tappar fåglarna snart intresset.

Ett litet fikastopp i vacker miljö är inte det sämsta. Som ni ser så hade vi en väldig tur med vädret. Vi tog med oss termos med hett vatten, kaffe plus pressare och annat som behövdes och satte oss vid den här sjökanten.

Vår värdinna i Maria Laah hade tipsat oss om en by som heter Hallstadt och som låg nära vår rutt. Vi blev intresserade när hon berättade om att det har byggts en kopia av byn i Kina, bara för att kineser anser denna by vara så otroligt vacker. Det finns en del makabra sevärdheter där också, typ utsmyckade dödskallar i en hög i ett hus på kyrkogården.

Innanför husets väggar ligger benrester och döskallar från ca 2 000 människor – märkta med olika budskap. Det fanns inte plats att begrava fler människor och då började man lägga in benresterna där för att göra plats på kyrkogården. Benrester grävdes helt enkelt upp och flyttades över in i byggnaden. Sedan började anhöriga dekorera skallarna för att deras nära och kära skulle kunna identifiera sina bortgångna. På döskallarna syns i dag namnet, dödsdatumet samt något buskap eller någon symbol för ära och kärlek.

Allt detta gjorde oss sugna på att göra den lilla omvägen dit. Tyvärr var det så fullt av turistbussar och folk så det fanns inte en chans att stanna till vid byn. Men mellan två av alla de tunnlar vi åkte igenom, fanns en fin utsiktsplats så vi fick i alla fall en skymt av den fina byn lite från ovan.

En av alla tunnlar genom bergen. Några var flera km långa och andra lite kortare.

Vi fortsatte mot Innsbruck och passerade många otroliga platser, både mäktiga alper och typiska alpbyar.

För en gångs skull bor vi i en lägenhet med snabbt wifi och därför kunde jag få iväg ett litet inlägg. Nu ska vi dricka lite kvällsté och planera för slutet av vår rutt.

Nu är det inte längre i första hand tidsbrist som gör att jag inte visar mig så mycket i bloggvärlden. Det är mest den dåliga tillgången på bra wifi som hindrar mig från att både blogga, ladda upp bilder och att få tillgång till era bloggar. Jag försöker titta in till er emellanåt men det är så segt att det nästan är omöjligt. Kanske kommer resterande inlägg från vår Europatripp först när jag är tillbaka i Mjölby. Vi får väl se om kommande AirBnB-värdar erbjuder bättre wifi. Vi har i alla fall varit nere på både italienska och franska rivieran och har nu vänt norrut igen.

Jag ville bara tala om att jag inte har glömt bort er 🙂 ❤

 

Vi kom fram till Prag på kvällen och jag måste erkänna att jag helt glömde bort att fota alla vackra höstfärger längs vägarna i Tyskland. Både jag och min son gav ifrån oss många beundrande suckar och utbrast i superlativer med jämna mellanrum men några foton blev det inte förrän i Prag. Kanske min son har några bilder men han är ute och handlar lite och jag passar på att blogga i stället för att göra honom sällskap.

Vår lägenhet i Prag var helt ok och lite modernare än den förra. Vi sov gott båda två och vaknade upp till en vacker morgon.

 

Ingen av oss ville missa gryningsljuset så vi gick iväg utan att först äta frukost. Den tänkte vi sätta oss och njuta av på något café i stället. Naturligtvis drogs vi till Moldau, floden som rinner genom Prag. Vi kan inte motstå vatten om det finns något sådant.

Slottet och katedralen ligger högt och syns nästan från alla platser där vi var.

De flesta som besöker Prag vandrar över den kända Karlsbron.

Karlsbron är tydligen flitigt använd till brudparsfotografering och vi gick förbi ett antal blivande makar.

Bron börjar och slutar med torn och portar och här kommer vi till en av dem. En fördel med en tidig morgonpromenad var att det var relativt lite folk på bron. När vi senare gick tillbaka var det lite kämpigt att ta sig fram mellan alla försäljare och turister.

Äntligen hittade vi ett öppet café med veganrätter på menyn. En liten innergård blev vår matplats och där njöt vi av våra goda grillade sandwichar.

Vi vandrade vidare mot Petrintornet som syntes uppe på en kulle. Jag vet inte varför vi båda dras till höjder och vatten men under den här resan har vi verkligen fått uppleva båda delarna. Men mer om det kommer senare och nu stannar vi i Prag en stund till. Vi gick uppför en trappa, en trappa till, en trappa till och ett antal fler trappor innan vi äntligen kom upp till vårt mål.

På väg upp stannade vi till för att hämta andan emellanåt (mest jag) och då passade jag på att fota några skyltar. Tjeckiska är ett underligt språk 😉

Vid en andhämtningspaus vände vi oss om och där var slottet igen.

Uppe på kullen fanns tornet, som inte var så väldigt märkvärdigt men ändå kul att se. Enligt vissa påminner det om Eiffeltornet och kanske kan formen ge sådana associationer. Där fanns också en gammal mur och vackra trädgårdsodlingar. Blommor fotar jag så ofta annars och därför fokuserar jag på annat den här resan.

Vi gick en annan, vidare sväng nerför kullen och så småningom stötte vi på en busslast med andra turister. De hann före oss till denna utsiktsplats och det var bara att ställa sig på en bänk bakom dem för att kunna fota.

En liten gränd med Petrintornet i bakgrunden.

Här vaktas slottet av allvarliga gossar. Innan vi fick komma in till slottsgården och till katedralen var vi tvungna att passera en säkerhetskontroll med beväpnade vakter. Lite underligt eftersom det fanns helt fria vägar ut åt andra håll.

En liten fika- och vykortsskrivarpaus.

Efter en god lunch på en balkong ovanför hustaken, gick vi till bilen och for vidare mot nya mål. Innan det mörknade hittade vi en fin plats för lite kaffe.  På kvällen kom vi till ett mysigt boende i Österrike och jag hoppas att jag får tid att berätta om det i morgon. Det är inte bara tidsbrist som är problemet. Dåliga wifi och mobiltäckning har också gjort det lite svårt att få till det. Nu ska vi stanna två nätter på samma plats och har lagt in en lugn dag i schemat. Det kan behövas.