Vi sov gott och vaknade upp till ännu en härlig dag. Vi hade inga direkta planer mer än att, precis som vanligt ta oss till vatten. I det här fallet havet. Närmaste vägen togs fram av min son i hans mobil och återigen bar det av nerför med både trappor och vägar. Jag har haft det otroligt lyxigt hela resan med att inte vara den som hittar hur vi ska ta oss fram. Min son är både snabbare och duktigare på det och jag har gärna bara följt med. Naturligtvis har han frågat mig vad jag tycker men jag har sluppit leta i mobil och i verkligheten. Jätteskönt att släppa den kontrollen men ändå vara delaktig. För mig skulle det både ha varit svårare och tagit längre tid. Han är även den som har föreslagit restauranger och jag har tittat och godkänt. Det har nog passat båda våra personligheter.  Men det har hänt några gånger att jag med mina ögon har sett vart jag vill gå och föreslagit det. Då har självklart min son hakat på.

Från huset där vi bodde, den röda pricken, gick vi ner mot Plage du Prado, där en grön prick hamnade av bara farten trots att det står tydligt på kartan.  Vi drog oss bort mot piren och passerade några morgontidiga badare. På avstånd såg det ut som ett antal  små bojar men när vi kom närmare såg vi badmösseförsedda huvuden som såg ut att ligga helt stilla i vattnet. Det fanns nog kroppar där under vattenytan också men det såg ganska lustigt ut.  Ingen bild på dem men i stället en på stranden.

Min son är som jag var i ungdomen och ville ta sig över alla stenar tills han kom längst ut på piren, rosa linje. Jag balanserade över några få stenar och sedan fick jag nog. Det blev mest bara yrsel av det äventyret så jag avstod och tittade hellre på när han gick ut dit.

När han kom tillbaka kom vi överens om att vi ville komma närmare de centrala delarna. Från där vi stod såg vi att det skulle vara svårt att ta sig runt den kulle vi kom från så mobilen kom fram igen och den hittade en fin promenadväg tvärs över kullen. Det var bara att börja traska tillbaka samma väg vi hade kommit. Vi passerade en minigolfbana men den såg inte så lockande ut.

När vi kom tillbaka till utgångspunkten fortsatte vi uppåt en bra bit till och som vanligt var det mitt flås som inte var det bästa. Men vi hade inte bråttom. Det blev en del små raster då vi kunde titta tillbaka på utsikten åt det håll vi kom ifrån. När vi kom kvällen innan var vi tvungna att med en kod ta oss in genom stora grindar. Inga okända bilar är välkomna hit men gå får man göra.

Det kändes ganska bra när vi nådde högsta punkten och kunde se havet på andra sidan kullen.  Nu blev det mycket nerför igen genom en gammal och mysig del av staden. Smala gränder och äldre hus.

Vi fick syn på en fin byggnad på håll (till vänster i bilden) och kom överens om att ta oss dit. Inte backade vi för att det såg ut att gå uppför igen efter nedförsbackarna.

Lite kul med kontrasterna mellan nytt och lite äldre.

Vi kom närmare och såg att vi var på väg till någon slags kyrka eller katedral.

I Frankrike är trottoarer ofta utnyttjade som parkeringsplatser. Om det är meningen och lagligt vet jag inte. Men det är ofta så och vi som går får anpassa oss.

En liten park med massor av trappsteg upp till det som vi nu hade fått veta är Notre Dame de la garde, en kyrka som först bara var ett litet kapell ägnat åt Jungru Maria, gul liten punkt. Den nuvarande byggnaden är från 1864. Här blottar jag min okunskap och erkänner att jag trodde att det bara fanns en ”Notre Dame”, den i Paris (men jag vet att notre dame betyder vår dam).

Uppe på terasserna var utsikten slående. Här ser ni vart vi tog vägen lite senare. Vi funderade på om man kunde gå på den raka piren/vågbrytaren där nere och den stora båthamnen för mindre båtar lockade också.

Det finns gott om gamla byggnader i de flesta städer vi har varit i. Jag kan bli fascinerad och beundra dem men jag är inte särskilt historieintresserad. Jag ser att de är vackra och det räcker för mig. Jag hade gärna sett lite närmare på den gamla mur som syns på den här bilden. Men vi kom till kajen mitt emot och det fanns ingen väg över hamninloppet så det blev inget. Det var nog tur för den här dagen tog min kropp slut i alla fall och återhämtade sig inte igen.

Det slog  mig att på den här bilden kan man se hela vår promenadväg från Notre dame de la garde och runt båthamnen och det vi besökte längre bort. En lite kluddig gul linje visar den ungefärliga sträckan. Och om någon undrar så flög vi inte eller klättrade på hus 😉 Bilden utan mitt kludd kommer under den här.

Som ni kan se såg vi bara en liten del av Marseille men vi tror att det var den finaste delen (har inget som helst belägg för det). Följande bilder visar staden åt andra håll och den breder ut sig rätt rejält.

Ännu mer nerför och där syns det stora pariserhjulet. Inte lika häftigt som London eye men det verkar som om det ska finnas ett sådant i större städer med självaktning.

Vi vek av mot den restaurang vi ville besöka och fick uppleva lite grönska.

Palais de justice. Precis bredvid ett litet torg…

…där vi hade svårt att slita oss från de duschande duvorna.  De var fullt upptagna med att turas om att gå in under fontänens stråle och tvätta sig under vingarna. Tyvärr blev jag så fokuserad på duvorna att jag helt glömde bort att göra inställningar för att vattnet skulle bli snyggt.

Till sist slet vi oss från duvorna och kom fram till vår lilla restaurang, Green Bear, brun punkt. Även den rekommenderad i appen Happy cow. Den appen har tagit oss till många mysiga små matställen som kanske de flesta turister inte hittar till. Spännande och jättekul att få möjlighet att komma ifrån de vanliga ställena.

Den här grytan var helt fantastisk men jag kommer inte ihåg vad den innehöll förutom det som syns. Det kan ju ha varit här som jag ev fick i mig den förbjudna gurkmejan.

Väldigt belåtna gick vi vidare och kom fram till det ganska fula pariserhjulet vid småbåtshamnen. Det var ingen kö men jag har åkt hjulet i London och min son hade ingen lust.

När vi vände blicken åt andra hållet såg vi den fina kyrka vi kom ifrån.

Vi genade genom att ta trapporna upp till gården vid den katolska kyrkan Eglise Saint Laurent

Därifrån såg vi lite mer av omgivningarna. Höjder är bra!

Även härifrån syns Notre Dame de la garde.

Ännu ville vi inte ge upp (även om min son i tysthet hade börjat undra om jag verkligen klarade mer. Det berättade han senare.) och vi drog oss ännu närmare den mur vi hade undrat om vi skulle kunna gå på. En turistbåt lämnade precis hamnen och åkte under den gångbro som leder från fort Saint-Jean till MuCEM – Musée des civilisations de l´Europe et de la Mediterranée. Ett välkänt (tydligen) museum som öppnade 2013 med utställningar om Medelhavets historia och civilisationer (google är bra).

Vi såg en pampig byggnad och gick bort till den. Ännu en Notre Dame!? Det fullständiga namnet är Cathédrale la Major – Notre Dame de la Major.  Mitt försök att snabbt få fram information förde mig bara till Notre Dame i Paris så jag får leta vidare någon annan gång om varför det finns så många.

Vi hade redan förstått att det som vi såg ute i vattnet, en mur/pir/vågbrytare, inte var tillgänglig för fotgängare så i stället vandrade vi bort förbi MuCEM och där tog jag slut. Troligtvis med hjälp av insikten att vi inte kom längre den vägen utan var tvungna att gå hela vägen tillbaka.

Jag satte mig ner i en trappa, stoppade i mig några fler alvedon (det hade gått tillräckligt lång tid sedan de senaste) och försökte tänka bort den lilla vanmakt som kom krypande. Vad hade jag satt mig i för situation egentligen? Min son satt där bredvid mig och det kunde ha varit ganska fint att se ut över de här båtarna om jag inte just då hade känt den där lilla förtvivlan. Men ni vet ju hur jag är. Jag brukar hitta krafter någonstans och eftersom jag inte ville leta upp något kommunalt färdmedel så tänkte jag ut en liten plan. Jag visste att jag skulle behöva vila många gånger så jag frågade min son om han var sugen på glass. Han skrattade lite undrande men sa att visst var han det. Genast tog han fram mobilen och hittade ett glasscafé med veganska glassar. Bara en väldigt liten omväg. Ett bra viloställe fixat.

Det var ingen mening att skjuta på det så vi reste oss och gick förbi MuCEM på dess andra sida. Vi behövde inte gå ända bort till Katedralen men runt hela båthamnen. Google har inte registrerat vår promenad helt korrekt. Enligt appen har vi gått över vattnet till kajen på andra sidan men den har inte hittat att vi stannade en stund här. I stället har den registrerat ett stopp när vi hade passerat hamnen och i hastigheten, innan jag förstod vad vi hade gjort där, ritade jag in en brun prick. Men där hände inget annat än att det var dags för en rejäl vilostund i en trappa igen.

Vid den svarta pricken fanns den glasservering vi ville till.  Le quartier des createurs står det på skylten ovanför den ovanligt målade trappan. Det namnet verkade passa bra.

På vår sista dag med sommarvärme åt vi för första gången glass och det smakade underbart. Lika underbart var det att sitta ner en lång stund.

Hur promenaden tillbaka till vår takterass var vill jag helst glömma. Jag vet att vi passerade både asiatiska och afrikanska kvarter men det hade jag nog inte märkt om inte min son hade tyckt att det var roligt. Efter en lång  uppförsbacke och en lång nedförsbacke kunde jag till slut placera mig i min säng och jag konstaterade att det inte skulle bli några fler stadsvandringar för min del den här semestern. Inte underligt att jag kände så. Vi hade gått drygt två mil och mest på asfalt.

Jag ångrade mig inte ett dugg. Det var en härlig dag och jag njöt av allt vi såg och åt. Det blev bara lite för mycket när vi skulle ta oss hem.

En liten rapport hemma från Sverige igen. Kaya är en väldigt rar vovve med massor av charm men någon bra fotomodell är hon inte. Hon är så fin med ett brunt och ett blått öga men hon totalvägrade att visa det. Jag ville inte krångla med henne så det fick bli som det blev. Ett enda foto fick jag med mobilen där hon tittade rakt på mig. Men det var ett totalt misslyckat foto där blixten gick av utan att det var tänkt så och hennes ögon blev inte alls som de är. Men det blev en ganska kul bild i alla fall 😀 Undrar om hon grimaserar mot mig med flit 😉 Men först en lite snällare bild.

Jag fortsätter att använda de kartor som google så vänligt tillhandahöll.

Vi hade båda två inställningen att när vi ser något vi vill se mer av så stannar vi. Därför kom vi inte längre än till en höjd ovanför Golfe-Juan, den röda pricken. Lite får man rätta sig efter om det går att stanna bilen på ett bra sätt och många fantastiska vyer har vi varit tvungna att bara passera.

Bara ca 10 min senare stannade vi igen. Som jag skrev så är det ofta  svårt att hitta någonstans att parkera när de finaste platserna dyker upp,  men här fanns det en grusig plätt på sidan av vägen och vi lockades av de lite röda klipporna mot det blå havet.

Vi såg en smal, snårig, stenig och brant stig ner till en liten strand och försiktigt klättrade vi neråt. När det var en bit kvar konstaterade jag att där kom jag inte längre. Lite för brant för en höjdrädd kvinna med dålig balans.  Jag satt bra på en sten vid stigen och hade fin utsikt över hav, strand och min son. ”Blir du inte sugen på att bada?” ropade jag till honom och han svarade att det blev han. Medan han klättrade upp till vägen för att hämta badbyxor och handduk satt jag kvar och njöt av väder och det jag såg framför mig.

Plötsligt hörde jag röster. Lite irriterad blev jag först. Varför måsta andra människor störa mig på den här fina lilla platsen just som vi hade hittat den? Men den irritationen försvann snart när två män och en kvinna glatt ropade ”bonjour madame” och sedan en hel radda med franska ord. Jag har läst franska i gymnasiet men bortsett från enstaka ord och några verbböjningar finns det bara en fras som jag är duktig på. ”Bonjour, je ne parle pas francais” ropade jag tillbaka (goddag, jag pratar inte franska). Jag måste säga den frasen ganska bra för jag har fått tvivlande blickar flera gånger när jag har sagt den och någon gång har jag fått en kommentar om att de tvivlar på sanningshalten. Men den är väl inövad 😉 Jag fick frågan på engelska i stället om vad jag gjorde där på stenen. Det var nog inte konstigare att jag satt och väntade på min son som skulle bada än att de tre fransmännen (eller kanske två fransmän och en fransyska låter bättre) tog sig ner för att i full dykarutrustning ge sig ut på äventyr.

När jag hade sett hur de med stora svårigheter tog sig ner tänkte jag att så där svårt är det faktiskt inte. Jag valde en lite annorlunda väg nerför sista klippan och även om det inte var en snygg förflyttning så gjorde jag det smidigare än de tre dykarna. När min son kom kunde jag alltså gå omkring på stranden och titta uppåt i stället. Jag kunde även fota min badande son utanför klipporna och framför en fiskebåt.

Efter mycket om och men hade äntligen de tre dykarna fått på sig sina dräkter och gav sig iväg. Jag smög upp kameran lite snabbt när jag trodde att de inte såg mig.

Vi tog oss lite längre nästa etapp och stannade inte förrän det var dags för lunch. I Saint Raphael, gula pricken, finns en liten restaurang som rekommenderades av flera användare av appen Happy cow (en app där användare tipsar varandra om bl a restauranger och affärer med veganska och vegetariska alternativ). En väldigt glad kvinna mötte oss och föreslog en lins- och sötpotatislåda med veganost på toppen. Ja tack sa vi och satte oss vid ett litet bord utomhus. Det var vi ensamma om att göra. Fransmännen som kom satt inomhus och den glada kvinnan erbjöd oss vänligt att göra likadant. Men vi satt bra där vi satt.

Jag har en del fördomar om vad som är speciellt i Frankrike. Kanske är jag inte ensam om att tänka på baskrar och baguetter som typiskt. Vi såg inte en enda person med basker men i den här lilla staden såg jag fler baguetter än jag någonsin sett förut. De bars omkring i bruna påsar, utan förpackning, i mopedväskor och cykelkorgar. Överallt såg vi baguetter som stack fram. Det måste ha funnits ett bra ”boulangeri” alldeles i närheten. När en kvinna kom gående på väg mot oss tog jag snabbt upp kameran och låtsades att det var min son jag ville fota.  Kvinnan såg varken glad eller vänlig ut så jag beskar fotot för att slippa ha med henne. Men baguetterna är i alla fall där.

Rayol-Canadel-sur-Mer, så heter platsen där vi hittade nästa fina rastplats, gröna pricken. Nu var det kaffe som gällde och vi plockade fram termos med hett vatten, kaffepressaren, kaffe och varsin marsipanbit från Lübeck. Det låga trästaketet fick agera både stolar och bord och den här gången behövde vi inte filten.

Vi hade gjort så många stopp så nu kände vi att vi behövde köra på lite för att inte komma fram till målet väldigt sent.  Ovanför La Londe-les-Maures, ljusblå prick, tog vi en kort bensträckare och tittade på hur solen färgade klippan fint.

Någonstans innan vi lämnade bergen i närheten av Marseille (vet inte exakt var eftersom jag inte hade täckning och google inte kan ge besked) stannade vi till en sista gång när solen gick ner bakom berget och havet skymtade fram bredvid.

Vi kom fram till vårt hem för de följande två nätterna och där fick vi en liten överraskning. Ett väldigt trevligt värdpar visade oss upp till takterassen där vi hade två sovrum, ett litet kök, ett wc-rum och ett duschrum. Mellan de två sovrummen och övriga utrymmen låg vardagsrummet, på altanen med nästan bara himlen som tak 😀 Det hade vi inte förstått av beskrivningen. Det gick bra eftersom vädret var fint men hade vi kommit två dagar senare hade vi varit mindre nöjda. Utsikten kunde vi i alla fall inte vara missnöjda med.

Högst upp här bodde vi.

Det lite annorlunda vardagsrummet lockade till sig en udda gäst. Rätt som det var krockade något med min axel och på golvet hittade jag en stor, lite omskakad gräshoppa (eller kanske syrsa). Den var nog ca en dm lång.

Jag skrattar lite ironiskt åt mig själv nu. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna få med hela resan till Marseille och vistelsen där i samma inlägg. Det här blev väldigt långt som det är nu och dessutom är det sovdags. Jag delar upp inlägget och tar resten i morgon.

Först ska jag bara ännu en gång återvända till nuet och Sverige. Min syster kom hem idag, full av inspiration och nya kunskaper, och med sig hade hon Kaya. Den hund som hennes exman behöll när de gick skilda vägar. Kaya kom intrippande här och överöste mig med pussar och det kändes väldigt roligt. Hon ska stanna några dagar så i morgon blir det en hundpromenad på morgonen. Härligt!

Google maps skickade en översikt över allt som registrerats i deras app under oktober och det var ju trevligt att kunna ta skärmbilder för att visa var vi har varit. För att få med hela dagsetappen blev skalan inte den bästa och alla ortsnamn syns inte. Prickarna i olika färger längs rutten har jag själv ritat dit och jag återkommer till dem. Med kartorna följde tids- och platsangivelser och det gör det ganska enkelt för mig. Önskar jag hade haft det till tidigare inlägg. Någon gång kanske jag tar mig tid att komplettera de inläggen (mest för min egen skull).

Vi kom inte så långt innan vi fick lust att stanna och se oss omkring lite. Den blå pricken visar vårt första lilla stopp i Laigueglia men tyvärr sträcker sig mitt problem med åtkomst till foton även in på den här dagen. Jag kommer inte ens ihåg vad vi såg men förmodligen var det någon fin utsikt. Inte heller från Bordighera, den röda pricken, kan jag visa mina egna bilder men som tur är har min son delat med sig av sina bilder.

Vi kunde inte motstå förmiddagssolen vid båthamnen i Bordighera och eftersom vi hela resan har varit ganska spontana så fortsatte vi likadant den här dagen.

Vi var ganska nöjda med att åka förbi den mycket större staden Sanremo och i stället se den på avstånd härifrån. Vi gick ut på piren där solen hade börjat värma skönt. Enligt google var vi här i ca 40 min och for vidare 10.57. Jag får väl lita på det.

Under den tiden hann vi även med en liten kort promenad upp genom en park där jag fick hälsa på den här härliga och ivriga lilla beaglen. Hon visade tydligt att hon ville fram till mig och då kan jag naturligtvis inte motstå.

Vi hittade ett litet café, ett lokalt café som inte verkade besökas av så många turister. Nästan precis den sortens café, med stammisar sittandes utanför (äldre herrar naturligtvis), som min son gärna ville komma till och beställa ”un espresso doppio”. Jag var lite tråkigare och beställde ”un caffè americano” med tillägget per favore. Även om jag var den tråkiga av oss så var jag även den mest nöjda. Min son grimaserade lätt när han drack sin espresso medan jag belåtet drack mitt goda kaffe.

 

Vi åkte vidare längs kusten en liten bit och i Ventimiglia, den gula pricken, tyckte vi att det var dags för lunch. Även här råkade vi ut för samma sak som i Albenga dagen innan. Den restaurang vi hade sett ut var stängd, trots att den på hemsidan angavs vara öppen. Än en gång fick jag glädje av mina italienskakunskaper när vi på måfå valde ut en restaurang vid stranden. Efter lite dividerande om veganska alternativ kom jag ihåg att vi hade blivit bjudna på ”pasta alla norma” av min dotters utbytesfamilj på Sicilien. Jag föreslog det men kvinnan framför mig såg frågande ut. En kvinna lite längre bort ropade att hon visste vad det var och med hjälp av henne kunde vi beställa denna enkla pastarätt med tomatsås och aubergine. Enkelt men gott.

Ett litet strandbesök blev det också.

Vi passerade gränsen till Frankrike och fortsatte genom Monaco, men vi hade ingen lust att stanna där. I stället valde vi att göra nästa stopp i Nice, som redan är tydligt angivet vid den gröna pricken. Det blev en skön promenad vid havet. Vi nöjde oss med det eftersom det började bli ganska varmt och vi visste att en annan fin stad väntade.

Det är fortfarande min sons bilder jag använder.

Här börjar mina bilder samarbeta igen och jag kunde föreviga min son i det sköna vattnet.

På väg tillbaka till bilen såg vi en fin utsiktsplats uppe på en kulle men vi hade inte tillräckligt med ork just då (kanske var det mest jag som inte orkade) för att ta oss upp dit. Det blev i alla fall ett kraftigt beskuret foto nerifrån strandpromenaden.

Vårt nästa boende hade vi bokat i Villeneuve-Loubet, där strecket på kartan slutar. En hörnlägenhet på femte våningen med en härlig utsikt från den stora vinkelbalkongen. Här blev det lite bildkrångel igen men min son hade en bild från en del av vardagsrummet ut mot balkongen. Och står det inte en figur där ute med kameran i högsta hugg 😉

Resten av bilderna är mina egna, förutom om jag själv är med.

På morgonen vaknade jag till det här.

Vi ville ut så fort frukosten var avklarad. Morgnar är speciella, både för ljusets skull och för att man oftast slipper trängsel.

En liten vovve, som var med sin husse på stranden, kom glatt springande mot oss och när vi välkomnande satte oss ner blev det stor glädje. Vi var nog lika nöjda alla tre och under tiden kollade ibland husse in oss med ett leende.

En liten våg alldeles innan den bryts.

Den här frukten/blomman var nog mer ful och konstig än något annat. Men kanske är det just därför jag blev lite fascinerad. Jag är inte ens säker på om de röda delarna hör till växten eller om det är någon slags parasiterande insekter. Hade inte särskilt stor lust att kolla närmare.

När morgonen övergick till förmiddag och värmen blev mer kännbar (det blev ca 25 grader på dagen) gick vi tillbaka till lägenheten för att äta lite lunch och byta till svalare kläder. Vi passerade palmer och färglada fjärilar.

Lite senare återvände vi till stranden. Jag nöjde mig med att bada fötterna (härligt)…

…medan min son plumsade omkring och hade riktigt kul och skönt i bränningarna. Jag hade bikinin på mig men om jag ska bada ska det vara för att jag är väldigt varm, inte bara för att vattnet ser skönt ut. Det blåste svalkande vindar så jag stannade kvar på stranden.

En väldigt skön dag.

Ännu en fin vovve och den här gången en av mina favoritraser, Berner Sennen. Den kom glatt skuttande, men inte mot oss utan mot en liten hund i koppel. Den hundens husse lyfte upp sin vovve och stängde in sig på en toalett. Den fina hunden stannade framför oss i stället men eftersom matte stod längre bort och klappade i händerna och lockade på sin hund kunde vi ju inte hälsa på den. Så gör man helt enkelt inte.

Här hade vi fått veta att det blivit ett missförstånd om min sons semester och att vi måste korta ner resan. Min son tyckte att det kändes tufft men jag konstaterade snabbt att det var som det var och snart hade vi planerat om resten av resan på ett bra sätt. Vi ville inte ge upp vår kommande vistelse i Marseille men sedan kändes det inte särskilt svårt att göra nya planer. Tur att inte alla boenden var bokade i förväg.

Vädret såg lovande ut några dagar till och nu såg vi fram emot att dagen efter ta oss till Marseille.

Här hemma har nu min dotter återvänt till sitt och det blev tomt igen. Men det börjar redan kännas bättre och i morgon kommer min syster hem med spännande saker att berätta från utbildningen i USA.

Som jag lovade min kontaktsköterska lämnade jag prover på Vc så fort jag kunde efter hemkomsten. I dag ringde hon och var lite bekymrad över några värden. Dosen av en sorts immundämpande medicin sänktes innan jag åkte iväg för att värdet var lite för högt. Nu är det i stället mycket lägre. Inte alarmerande men för lågt. Även värdet för folsyra var för lågt och de vita blodkropparna var både för få och lite förändrade under mikroskop. Men levervärdena fortsätter att vara helt perfekta. Hon frågade om jag hade ätit gurkmeja men jag är medveten om att jag inte ska göra det och har slängt min egen kryddburk för länge sedan. Om jag har fått i mig gurkmeja under resan kunde jag inte svara på men det krävs en del innan det ska påverka. Jag sa att jag inte visste om jag själv skulle bli bekymrad men hon sa att det skulle jag inte. Det var de som skulle fundera på detta och de har redan en plan. Lite förändring i medicinering och nya prover om två veckor blev vad jag fick till uppgift. Jag mår bra så jag är inte orolig och jag gör som jag har blivit tillsagd, d v s låter vården ta hand om funderandet.

Vi lämnade huset på höjden vid Comosjön morgonen därefter och jag tog ett hastigt sista foto på vår altan och vyn. Inte förrän senare såg jag att inställningen gav en specialeffekt som jag inte hade räknat med. Lite kul samtidigt som det är synd.

On the road again… Som vanligt är det min son som har fotat när jag finns med på bild.

Vi åkte på lika fina vägar och såg lika många vackra vyer den här dagen men något har hänt vid uppladdningen av en del av mina bilder så bara ett fåtal kan visas.

En fin solros lyser i alla fall upp dagens inlägg.

Vi kom till en ruin av något som helt klart var en turistattraktion. Det var trångt på parkeringen framför. Ofta fotade jag skyltar bara för att komma ihåg var vi såg vad. Så gjorde jag även denna gång men den finns på en av de bilder jag inte kommer åt. Det får räcka med att veta att detta är mellan Comosjön och Milano.

Vid ruinen låg en liten by och Alperna med de slingrande vägarna fortsatte att förgylla vår resa.

När vi lämnade Alperna bakom oss  blev vi båda besvikna. Från att ha kört i ett drömlandskap hamnade vi i ett grått, trist och väldigt fult Milano. Italien som ska vara så vackert! Jag har tidigare bara varit på Sicilien och Sardinien och där är det fint. Men det vi såg här gjorde oss inte glada. Att alla trafikregler ignoreras kan kanske också ha påverkat men fartdårar har vi träffat på under hela resan. I några länder följs reglerna någorlunda men i Italien och Frankrike blir man tutad på och omkörd så fort man försöker hålla hastighetsbegränsningarna. Vi märkte att vi började ändra körbeteende båda två för det var lättast så. Att vi även blev tutade på när vi körde korrekt rondellkörning och i andra situationer när vi inte var tillräckligt snabba, det är nog sådant man får räkna med. Några gånger blev vi ordentligt skrämda men som tur var gick det alltid bra.

När vi kom ut på landsbygden blev vi på bättre humör igen. Återigen kom vi in i ett bergigt landskap med utsikt över dalar och små byar. När vi närmade oss havet och såg första skymten av det var vi nästan euforiska igen. Medelhavet låg framför oss och samtidigt hade vi höga berg omkring oss.

En stor fyrarummare med takfönster och balkonger åt två väderstreck, väntade när vi kom fram till Albenga, som ligger mellan Genua och Sanremo.

I Albenga hade vi inga särskilda planer utan ville bara ha en mellanlandning innan vi for vidare. Vi gick ut för att leta upp en restaurang som verkade bra och hann då se i alla fall lite av staden.

Här ligger restaurangen som vi hade planerat att besöka. Den såg ganska igenbommad ut så vi gick för att utforska det övriga utbudet. Efter en stund konstaterade vi att vi båda mest kände för att gå tillbaka till lägenheten och äta det vi hade där. Det blev mackor, youghurt och te och det smakade väldigt gott.

Men innan vi kom hem hamnade vi naturligtvis nere vid havet.

Nu landar jag i Sverige ett tag igen och vill berätta hur underbart det är att kunna vandra i en riktig skog där man får gå precis hur man vill. Jag ska inte säga att det inte finns fina skogar i andra europeiska länder men vi letade aldrig efter skogar eller vandringsleder. Vi hade så mycket annat vi ville se.

Det blev väldigt tomt när min son lämnade mig här för att åka hem till sig. Min syster åkte iväg till USA för första delen av en utbildning och det blev så tyst. Men dagen efter, på söndagen, kom min äldsta dotter och hon och jag har varit ute och vandrat i skogen, pratat, myst och haft det fint tillsammans. Min dotter ville gärna gå till en minneslund och tända ett ljus så vi tog oss till Mjölbys minneslund, en dag efter alla andra, och tände varsitt ljus för de som inte är här längre. Många lyktor och ljus brann fortfarande och vi var inte helt ensamma om att komma dagen efter den stora ljuständardagen. Men det var ganska tyst och fridfullt och jag föredrar det så. Känslomässigt gav det mig ingenting eftersom ingen av mina bortgångna närstående finns på den kyrkogården, men det var ändå fint att komma dit.

I morgon åker min dotter hem till sig igen och jag ska fortsätta sortera mina bilder och visa er hur härligt det kan vara på den franska rivieran.

Vi ville se mer av Sedrun, den lilla alpbyn, och därför tog vi en härlig morgonpromenad åt motsatt håll än kvällen innan. Solen hade ännu inte nått upp över bergstopparna men vi njöt av både promenad och utsikt ändå. Det går en järnväg genom byn och så här ser många järnvägsbroar ut längs vår resrutt.

Min son, lokföraren, blev väldigt glad när vi kom fram till den väldigt minimala järnvägsstationen. Här är det smalspårig trafik som gäller.

Vi hittade en fin liten grusväg och vandrade en bit på den. Jag vet inte hur många gånger vi sa att vi ville se vad som fanns bakom nästa krök – kanske en panoramavy som vi bara inte fick missa. Men vi kom aldrig till en krök med den vyn och till sist vände vi.

När vi bara hade några hundra meter kvar dök solen plötsligt upp och sedan gick det fort. Snart badade byn i solljus men då var vi redan på väg mot gränsen till Italien och vidare mot Comosjön.

Innan vi nådde gränsen mot Italien ville vi ha lite fika och vi höll utkik på den kurviga lilla vägen efter ett fint ställe. Plötsligt, utan förvarning (i alla fall ingen som vi la märke till),  dök det upp en liten parkering där många andra också hade stannat. En ynka liten parkeringsplats fanns kvar och den tog vi. Vi undrade varför så många hade stannat just här men vi såg att det fanns något i klippan längre bort. En skylt talade om att endast besökare till Viamala schlucht fick stanna på parkeringen. Vi konstaterade att vi gärna ville gå och titta på vad det nu var som fanns att se och satt lugnt kvar i bilen och fikade (det kändes lugnast att stanna där). När vi gick ut och tittade såg vi att det fanns folk långt nere i klyftan (schlucht betyder klyfta) och en liten servering där trappor ner i djupet utgick. Vi gick dit och köpte varsin biljett. Klart vi måste göra det när vi nu råkade vara där.

Vi ångrade oss inte. Om man, som jag, gillar mörka gångar, grottor och lite mystik så trivs man här. Ett ganska stort antal trappsteg ledde oss ner till alla gångar åt olika håll. Det kändes som många gångar men kanske var de bara tre 😉

Jag tog såklart massor av foton men jag kan inte fylla hela inlägget med dem. Innan vi tog oss ner i klyftan kom en turistbuss åkande och chauffören parkerade helt lugnt sitt fordon på vägen. När vi kom upp stod det en buss bakom honom och jag tänkte att med den trafikkultur som råder på alpvägarna så såg det väldigt farligt ut. Två stora bussar precis efter en kurva.

Nästa stopp gjorde vi vid den här lilla sjön. Vi hade följt ån en stund och förundrats över den starka färgen. Man kan diskutera i evighet om ifall den är grön, blå eller turkos men fin är den. Fotot gör den absolut inte rättvisa för jag hade svårt att få till det med starkt solljus och mörka delar.

Det allra bästa matstoppet blev helt klart här. Vi bredde ut vår filt precis ovanför slänten mitt emot den här Alpen och där satt vi i värmen och njöt. Det kunde ha varit ännu vackrare med en blå liten sjö mellan byn och berget men både jag och min son tyckte att det här var den bästa utsikten hittills. För en gångs skull (kändes det i alla fall som) hade vi solen från rätt riktning och kunde se detaljerna i berget.

Min son brukade sköta alla AirBnB-bokningar men den här gången hämtade jag hem appen till min mobil och bokade vårt boende vid nordöstra delen av Comosjön. Efter bokning har man lite skriftlig kontakt och eftersom värdarna inte kunde engelska fick jag användning för lite av mina italienskakunskaper. Jättekul, och den här gången kändes det inte ett dugg läskigt. Att skriva var lätt. Lite svårare var det att hänga med i Italienska pratet så lite blandat med en del engelska ord blev det.

Värden kom och mötte oss nere i byn och visade vägen upp till sin villa ganska mycket högre upp. Lite krånglig väg där man var tvungen att backa uppför någon backe för att svängradien inte räckte till. Men det fixade min son väldigt bra. Vi fick bo i bottenvåningen i deras hus och en flaska rödvin stod och väntade på bordet. Den fick min son ensam njuta av men halva flaskan var kvar när vi åkte efter två nätter. Vi tyckte att vi behövde ha lite mer tid på oss här och det kändes väldigt skönt att stanna lite längre.

Utsikten från vår uteplats.

Morgonen därpå var vi, som vanligt, igång tidigt för att hinna med våra planer. Ända sedan vi började planera resan har ett av mina mål varit att åka båt på Comosjön. Vi behövde inte ta den slingriga bilvägen ner utan kunde gå drygt en km nerför en gångväg med varierande utseende. Nerför gick det lätt. Jag kan redan nu erkänna att jag behövde en del vilopauser när vi skulle gå uppför samma väg på kvällen. Vi började nerförsklättringen redan på våra värdars tomt.

Den vandringen njöt vi mycket av båda två och att sedan komma ner till hamnen och mötas av morgonsolen kändes inte så illa. Efter en del förklaringar från biljettförsäljerskan (blandning av italienska och engelska) förstod vi att det bästa var att köpa varsin dagsbiljett och sedan åka med  båtarna som vi ville under dagen. Eftersom ingen båt skulle gå ända till Como (vårt mål) hoppade vi på en färja som tog oss till Tremezzo för att gå på upptäcktsfärd där och sedan vandra till nästa hamn. Det var promenadavstånd dit och därifrån skulle en färja till Como gå strax efter 11.00.

Vår första båt, som var behagligt lite fylld med folk.

Vi lämnade hamnen i Varenna, Perledo, och angjorde några andra hamnar på vägen till Tremezzo.

När vi närmade oss Tremezzo tog jag en bild på byn och senare förstod jag att den plats vi senare vandrade upp till, fanns med på bilden. Det var bara att beskära fotot så att vi kan se var vi var.

När vi gick av båten såg vi att en liten gångväg ledde rakt upp. Vi följde den och ännu en gång var det trappa, på trappa och uppförsbackar. Det har blivit mycket gående uppför och nerför under den här semestern och det är nog bra för både kondis och benmuskler.

Till slut var vi uppe på en höjd med bra utsikt över både Tremezzo och Lenno, som är den närmaste byn. Vi hade bestämt oss för att vandra bort till Lenno och ta nästa färja därifrån och följa med den ända till Como.

Här befinner vi oss vid det torn som syntes på bilden jag visade tidigare i inlägget.

Nerför gick det som vanligt lättare. Vi gick en annan väg som tog en vid sväng ner till sjön. Vattnet såg lockande ut och min son, som hade badkläderna i ryggsäcken, funderade på att ta ett dopp. Men tiden sprang iväg och vi kände att vi behövde ta oss vidare.

En pampig byggnad vid vår promenadväg.

Vi satt och njöt av det sköna vädret medan vi väntade på ”vår” färja.

Ca 20 min försenad dök den upp och tyvärr blev förseningen ännu större innan vi var framme. Det blev inte lika mycket tid i Como som vi hade önskat men vi hann i alla fall med en snabbtitt.

I hamninloppet i Como möts man av den här skapelsen. Ganska fin där den blänker i solen.

Vi hann inte mycket mer än att leta reda på en restaurang, äta och gå tillbaka till hamnen men nu har vi i alla fall varit där.

Det här var sista turen tillbaka så det blev kö för att komma på båten. Det märktes inte så mycket när vi kom ombord och ju längre vi åkte desto glesare med folk blev det.

En härlig dag var nästan slut och innan vi kom tillbaka till Varenna hade det blivit mörkt. Vi påbörjade vår klättring hemåt och det var med tunga steg jag bitvis och med en hel del pauser kämpade mig upp. Min son både tränar och springer så för honom var det inga problem men han klagade inte utan gick snällt i sin mammas takt. Kanske är det inte underligt att jag, trots mycket och god mat, har gått ner 1,5 kg under den här semestern. Det har jag aldrig varit med om förut och inte trodde jag att det skulle bli så nu heller. Men det är lugnt för snart är det jul och då kommer kilona tillbaka 😀