Google maps skickade en översikt över allt som registrerats i deras app under oktober och det var ju trevligt att kunna ta skärmbilder för att visa var vi har varit. För att få med hela dagsetappen blev skalan inte den bästa och alla ortsnamn syns inte. Prickarna i olika färger längs rutten har jag själv ritat dit och jag återkommer till dem. Med kartorna följde tids- och platsangivelser och det gör det ganska enkelt för mig. Önskar jag hade haft det till tidigare inlägg. Någon gång kanske jag tar mig tid att komplettera de inläggen (mest för min egen skull).

Vi kom inte så långt innan vi fick lust att stanna och se oss omkring lite. Den blå pricken visar vårt första lilla stopp i Laigueglia men tyvärr sträcker sig mitt problem med åtkomst till foton även in på den här dagen. Jag kommer inte ens ihåg vad vi såg men förmodligen var det någon fin utsikt. Inte heller från Bordighera, den röda pricken, kan jag visa mina egna bilder men som tur är har min son delat med sig av sina bilder.

Vi kunde inte motstå förmiddagssolen vid båthamnen i Bordighera och eftersom vi hela resan har varit ganska spontana så fortsatte vi likadant den här dagen.

Vi var ganska nöjda med att åka förbi den mycket större staden Sanremo och i stället se den på avstånd härifrån. Vi gick ut på piren där solen hade börjat värma skönt. Enligt google var vi här i ca 40 min och for vidare 10.57. Jag får väl lita på det.

Under den tiden hann vi även med en liten kort promenad upp genom en park där jag fick hälsa på den här härliga och ivriga lilla beaglen. Hon visade tydligt att hon ville fram till mig och då kan jag naturligtvis inte motstå.

Vi hittade ett litet café, ett lokalt café som inte verkade besökas av så många turister. Nästan precis den sortens café, med stammisar sittandes utanför (äldre herrar naturligtvis), som min son gärna ville komma till och beställa ”un espresso doppio”. Jag var lite tråkigare och beställde ”un caffè americano” med tillägget per favore. Även om jag var den tråkiga av oss så var jag även den mest nöjda. Min son grimaserade lätt när han drack sin espresso medan jag belåtet drack mitt goda kaffe.

 

Vi åkte vidare längs kusten en liten bit och i Ventimiglia, den gula pricken, tyckte vi att det var dags för lunch. Även här råkade vi ut för samma sak som i Albenga dagen innan. Den restaurang vi hade sett ut var stängd, trots att den på hemsidan angavs vara öppen. Än en gång fick jag glädje av mina italienskakunskaper när vi på måfå valde ut en restaurang vid stranden. Efter lite dividerande om veganska alternativ kom jag ihåg att vi hade blivit bjudna på ”pasta alla norma” av min dotters utbytesfamilj på Sicilien. Jag föreslog det men kvinnan framför mig såg frågande ut. En kvinna lite längre bort ropade att hon visste vad det var och med hjälp av henne kunde vi beställa denna enkla pastarätt med tomatsås och aubergine. Enkelt men gott.

Ett litet strandbesök blev det också.

Vi passerade gränsen till Frankrike och fortsatte genom Monaco, men vi hade ingen lust att stanna där. I stället valde vi att göra nästa stopp i Nice, som redan är tydligt angivet vid den gröna pricken. Det blev en skön promenad vid havet. Vi nöjde oss med det eftersom det började bli ganska varmt och vi visste att en annan fin stad väntade.

Det är fortfarande min sons bilder jag använder.

Här börjar mina bilder samarbeta igen och jag kunde föreviga min son i det sköna vattnet.

På väg tillbaka till bilen såg vi en fin utsiktsplats uppe på en kulle men vi hade inte tillräckligt med ork just då (kanske var det mest jag som inte orkade) för att ta oss upp dit. Det blev i alla fall ett kraftigt beskuret foto nerifrån strandpromenaden.

Vårt nästa boende hade vi bokat i Villeneuve-Loubet, där strecket på kartan slutar. En hörnlägenhet på femte våningen med en härlig utsikt från den stora vinkelbalkongen. Här blev det lite bildkrångel igen men min son hade en bild från en del av vardagsrummet ut mot balkongen. Och står det inte en figur där ute med kameran i högsta hugg 😉

Resten av bilderna är mina egna, förutom om jag själv är med.

På morgonen vaknade jag till det här.

Vi ville ut så fort frukosten var avklarad. Morgnar är speciella, både för ljusets skull och för att man oftast slipper trängsel.

En liten vovve, som var med sin husse på stranden, kom glatt springande mot oss och när vi välkomnande satte oss ner blev det stor glädje. Vi var nog lika nöjda alla tre och under tiden kollade ibland husse in oss med ett leende.

En liten våg alldeles innan den bryts.

Den här frukten/blomman var nog mer ful och konstig än något annat. Men kanske är det just därför jag blev lite fascinerad. Jag är inte ens säker på om de röda delarna hör till växten eller om det är någon slags parasiterande insekter. Hade inte särskilt stor lust att kolla närmare.

När morgonen övergick till förmiddag och värmen blev mer kännbar (det blev ca 25 grader på dagen) gick vi tillbaka till lägenheten för att äta lite lunch och byta till svalare kläder. Vi passerade palmer och färglada fjärilar.

Lite senare återvände vi till stranden. Jag nöjde mig med att bada fötterna (härligt)…

…medan min son plumsade omkring och hade riktigt kul och skönt i bränningarna. Jag hade bikinin på mig men om jag ska bada ska det vara för att jag är väldigt varm, inte bara för att vattnet ser skönt ut. Det blåste svalkande vindar så jag stannade kvar på stranden.

En väldigt skön dag.

Ännu en fin vovve och den här gången en av mina favoritraser, Berner Sennen. Den kom glatt skuttande, men inte mot oss utan mot en liten hund i koppel. Den hundens husse lyfte upp sin vovve och stängde in sig på en toalett. Den fina hunden stannade framför oss i stället men eftersom matte stod längre bort och klappade i händerna och lockade på sin hund kunde vi ju inte hälsa på den. Så gör man helt enkelt inte.

Här hade vi fått veta att det blivit ett missförstånd om min sons semester och att vi måste korta ner resan. Min son tyckte att det kändes tufft men jag konstaterade snabbt att det var som det var och snart hade vi planerat om resten av resan på ett bra sätt. Vi ville inte ge upp vår kommande vistelse i Marseille men sedan kändes det inte särskilt svårt att göra nya planer. Tur att inte alla boenden var bokade i förväg.

Vädret såg lovande ut några dagar till och nu såg vi fram emot att dagen efter ta oss till Marseille.

Här hemma har nu min dotter återvänt till sitt och det blev tomt igen. Men det börjar redan kännas bättre och i morgon kommer min syster hem med spännande saker att berätta från utbildningen i USA.

Som jag lovade min kontaktsköterska lämnade jag prover på Vc så fort jag kunde efter hemkomsten. I dag ringde hon och var lite bekymrad över några värden. Dosen av en sorts immundämpande medicin sänktes innan jag åkte iväg för att värdet var lite för högt. Nu är det i stället mycket lägre. Inte alarmerande men för lågt. Även värdet för folsyra var för lågt och de vita blodkropparna var både för få och lite förändrade under mikroskop. Men levervärdena fortsätter att vara helt perfekta. Hon frågade om jag hade ätit gurkmeja men jag är medveten om att jag inte ska göra det och har slängt min egen kryddburk för länge sedan. Om jag har fått i mig gurkmeja under resan kunde jag inte svara på men det krävs en del innan det ska påverka. Jag sa att jag inte visste om jag själv skulle bli bekymrad men hon sa att det skulle jag inte. Det var de som skulle fundera på detta och de har redan en plan. Lite förändring i medicinering och nya prover om två veckor blev vad jag fick till uppgift. Jag mår bra så jag är inte orolig och jag gör som jag har blivit tillsagd, d v s låter vården ta hand om funderandet.