Vi ville se mer av Sedrun, den lilla alpbyn, och därför tog vi en härlig morgonpromenad åt motsatt håll än kvällen innan. Solen hade ännu inte nått upp över bergstopparna men vi njöt av både promenad och utsikt ändå. Det går en järnväg genom byn och så här ser många järnvägsbroar ut längs vår resrutt.

Min son, lokföraren, blev väldigt glad när vi kom fram till den väldigt minimala järnvägsstationen. Här är det smalspårig trafik som gäller.

Vi hittade en fin liten grusväg och vandrade en bit på den. Jag vet inte hur många gånger vi sa att vi ville se vad som fanns bakom nästa krök – kanske en panoramavy som vi bara inte fick missa. Men vi kom aldrig till en krök med den vyn och till sist vände vi.

När vi bara hade några hundra meter kvar dök solen plötsligt upp och sedan gick det fort. Snart badade byn i solljus men då var vi redan på väg mot gränsen till Italien och vidare mot Comosjön.

Innan vi nådde gränsen mot Italien ville vi ha lite fika och vi höll utkik på den kurviga lilla vägen efter ett fint ställe. Plötsligt, utan förvarning (i alla fall ingen som vi la märke till),  dök det upp en liten parkering där många andra också hade stannat. En ynka liten parkeringsplats fanns kvar och den tog vi. Vi undrade varför så många hade stannat just här men vi såg att det fanns något i klippan längre bort. En skylt talade om att endast besökare till Viamala schlucht fick stanna på parkeringen. Vi konstaterade att vi gärna ville gå och titta på vad det nu var som fanns att se och satt lugnt kvar i bilen och fikade (det kändes lugnast att stanna där). När vi gick ut och tittade såg vi att det fanns folk långt nere i klyftan (schlucht betyder klyfta) och en liten servering där trappor ner i djupet utgick. Vi gick dit och köpte varsin biljett. Klart vi måste göra det när vi nu råkade vara där.

Vi ångrade oss inte. Om man, som jag, gillar mörka gångar, grottor och lite mystik så trivs man här. Ett ganska stort antal trappsteg ledde oss ner till alla gångar åt olika håll. Det kändes som många gångar men kanske var de bara tre 😉

Jag tog såklart massor av foton men jag kan inte fylla hela inlägget med dem. Innan vi tog oss ner i klyftan kom en turistbuss åkande och chauffören parkerade helt lugnt sitt fordon på vägen. När vi kom upp stod det en buss bakom honom och jag tänkte att med den trafikkultur som råder på alpvägarna så såg det väldigt farligt ut. Två stora bussar precis efter en kurva.

Nästa stopp gjorde vi vid den här lilla sjön. Vi hade följt ån en stund och förundrats över den starka färgen. Man kan diskutera i evighet om ifall den är grön, blå eller turkos men fin är den. Fotot gör den absolut inte rättvisa för jag hade svårt att få till det med starkt solljus och mörka delar.

Det allra bästa matstoppet blev helt klart här. Vi bredde ut vår filt precis ovanför slänten mitt emot den här Alpen och där satt vi i värmen och njöt. Det kunde ha varit ännu vackrare med en blå liten sjö mellan byn och berget men både jag och min son tyckte att det här var den bästa utsikten hittills. För en gångs skull (kändes det i alla fall som) hade vi solen från rätt riktning och kunde se detaljerna i berget.

Min son brukade sköta alla AirBnB-bokningar men den här gången hämtade jag hem appen till min mobil och bokade vårt boende vid nordöstra delen av Comosjön. Efter bokning har man lite skriftlig kontakt och eftersom värdarna inte kunde engelska fick jag användning för lite av mina italienskakunskaper. Jättekul, och den här gången kändes det inte ett dugg läskigt. Att skriva var lätt. Lite svårare var det att hänga med i Italienska pratet så lite blandat med en del engelska ord blev det.

Värden kom och mötte oss nere i byn och visade vägen upp till sin villa ganska mycket högre upp. Lite krånglig väg där man var tvungen att backa uppför någon backe för att svängradien inte räckte till. Men det fixade min son väldigt bra. Vi fick bo i bottenvåningen i deras hus och en flaska rödvin stod och väntade på bordet. Den fick min son ensam njuta av men halva flaskan var kvar när vi åkte efter två nätter. Vi tyckte att vi behövde ha lite mer tid på oss här och det kändes väldigt skönt att stanna lite längre.

Utsikten från vår uteplats.

Morgonen därpå var vi, som vanligt, igång tidigt för att hinna med våra planer. Ända sedan vi började planera resan har ett av mina mål varit att åka båt på Comosjön. Vi behövde inte ta den slingriga bilvägen ner utan kunde gå drygt en km nerför en gångväg med varierande utseende. Nerför gick det lätt. Jag kan redan nu erkänna att jag behövde en del vilopauser när vi skulle gå uppför samma väg på kvällen. Vi började nerförsklättringen redan på våra värdars tomt.

Den vandringen njöt vi mycket av båda två och att sedan komma ner till hamnen och mötas av morgonsolen kändes inte så illa. Efter en del förklaringar från biljettförsäljerskan (blandning av italienska och engelska) förstod vi att det bästa var att köpa varsin dagsbiljett och sedan åka med  båtarna som vi ville under dagen. Eftersom ingen båt skulle gå ända till Como (vårt mål) hoppade vi på en färja som tog oss till Tremezzo för att gå på upptäcktsfärd där och sedan vandra till nästa hamn. Det var promenadavstånd dit och därifrån skulle en färja till Como gå strax efter 11.00.

Vår första båt, som var behagligt lite fylld med folk.

Vi lämnade hamnen i Varenna, Perledo, och angjorde några andra hamnar på vägen till Tremezzo.

När vi närmade oss Tremezzo tog jag en bild på byn och senare förstod jag att den plats vi senare vandrade upp till, fanns med på bilden. Det var bara att beskära fotot så att vi kan se var vi var.

När vi gick av båten såg vi att en liten gångväg ledde rakt upp. Vi följde den och ännu en gång var det trappa, på trappa och uppförsbackar. Det har blivit mycket gående uppför och nerför under den här semestern och det är nog bra för både kondis och benmuskler.

Till slut var vi uppe på en höjd med bra utsikt över både Tremezzo och Lenno, som är den närmaste byn. Vi hade bestämt oss för att vandra bort till Lenno och ta nästa färja därifrån och följa med den ända till Como.

Här befinner vi oss vid det torn som syntes på bilden jag visade tidigare i inlägget.

Nerför gick det som vanligt lättare. Vi gick en annan väg som tog en vid sväng ner till sjön. Vattnet såg lockande ut och min son, som hade badkläderna i ryggsäcken, funderade på att ta ett dopp. Men tiden sprang iväg och vi kände att vi behövde ta oss vidare.

En pampig byggnad vid vår promenadväg.

Vi satt och njöt av det sköna vädret medan vi väntade på ”vår” färja.

Ca 20 min försenad dök den upp och tyvärr blev förseningen ännu större innan vi var framme. Det blev inte lika mycket tid i Como som vi hade önskat men vi hann i alla fall med en snabbtitt.

I hamninloppet i Como möts man av den här skapelsen. Ganska fin där den blänker i solen.

Vi hann inte mycket mer än att leta reda på en restaurang, äta och gå tillbaka till hamnen men nu har vi i alla fall varit där.

Det här var sista turen tillbaka så det blev kö för att komma på båten. Det märktes inte så mycket när vi kom ombord och ju längre vi åkte desto glesare med folk blev det.

En härlig dag var nästan slut och innan vi kom tillbaka till Varenna hade det blivit mörkt. Vi påbörjade vår klättring hemåt och det var med tunga steg jag bitvis och med en hel del pauser kämpade mig upp. Min son både tränar och springer så för honom var det inga problem men han klagade inte utan gick snällt i sin mammas takt. Kanske är det inte underligt att jag, trots mycket och god mat, har gått ner 1,5 kg under den här semestern. Det har jag aldrig varit med om förut och inte trodde jag att det skulle bli så nu heller. Men det är lugnt för snart är det jul och då kommer kilona tillbaka 😀