Texten hämtad från lagen.nu

En kort sammanfattning som inte omfattar alla eventuella omständigheter men det tror jag inte ni har behov av att ha koll på: Om man äger svin och även råkar äga en del av en ollonskog föreskriver lagen att alla ägare tillsammans måste komma överens om hur många svin var och en får släppa in i ollonskogen. Att släppa in för många svin ger de andra ägarna rätt att med våld avlägsna svinen och få en mark per svin i böter. (En mark motsvarar ca 1000 kr.)

Det är viktigt att det inte finns för många svin i ollonskogen. Man kan ju undra hur utbredningen av vildsvinsstammen påverkar lagen i dag 😉 Den här lagen gäller, som jag skrev längre upp, fortfarande och jag har ibland funderat på om den gör det bara för att juridikstuderande ska få något kul att lätta upp det hårda pluggandet med.

Jag har bara två grisbilder i mitt mediabibliotek, den första en riktig gris som jag stötte på i somras och den andra potatisgrisen i en rondell i Mjölby. De får tillsammans illustrera de svin som släpptes ut i ollonskogen.

Så mycket nöd kanske det inte är och inte kan jag kalla min lösning för uppfinning. Men det känns ändå som om rubriken passar in på något jag känner mig ganska nöjd med att ha löst. Det blev inte snyggt och det är inte något jag vill ska vara permanent. Men just nu får det vara så här och det viktigaste kravet är uppfyllt – det är funktionsdugligt.

Vad svamlar jag om undrar ni kanske. Jo, jag har äntligen blivit av med mitt badkar och i stället har jag fixat till en ganska unik duschhörna. Jag satte in en annons om att ”badkar bortskänkes” med tillägget att emaljen i botten är sliten. Det tog en och en halv månad och jag hade nästan glömt bort annonsen när två olika personer hörde av sig inom två dagar. I dag kom ett ungt par och hämtade badkaret och jag började söka igenom alla mina lådor med grejer och mojänger för att se vad jag kunde tota ihop för lösning i stället.

Resultatet blev det här:

Skenan på golvet är inte ett dugg konstig. Möjligtvis är den lite för stor och kommer lite för nära toaletten men den går utanför golvbrunnen och det är ett måste. Jag fick den av min svärmor sist jag var hos henne. Den låg i hennes förråd och hon hade ingen användning för den. Eftersom hon visste att jag ville bli av med badkaret gav hon skenan till mig. Det blev det bästa med hela lösningen.

Det som är annorlunda och säkert unikt är själva upphängningsanordningen. Någon av er kanske minns att gardinstången redan från början fick agera duschstång eftersom jag hade planer på att renovera badrummet och inte ville kosta på något onödigt innan dess. Jag spände fast gardinstångens ena ände mellan rören precis under taket och på motsatt sida var det inte betongvägg så där kunde jag fästa stången i ett gardinfäste med hjälp av en skruv. Det gjorde inget att stången kom högt upp eftersom duschdraperiet ändå nådde nedanför badkarskanten. Men nu var jag tvungen att komma på en ny lösning. Jag måste få ner draperiet i lagom höjd och dessutom fixa något så att det vek av i 90 grader.

Ja, ni ser ju hur jag löste det. Ett gardinstångsfäste hängdes i rören och längst ner fäste jag gardinstången med hjälp av ett annat slags gardintillbehör. På andra sidan sänkte jag den fastsättning som redan fanns där. För att få duschdraperiet att följa den 90-gradiga golvskenan satte jag en handdukskrok med sugplatta på kaklet (den sitter faktiskt väldigt starkt fast) och från den drog jag en gardinspiral (en sådan som vi använde för gardinupphängning i de första husvagnarna) till gardinstången. Draperiet hängde fortfarande lite för högt upp så jag letade fram ännu fler gardinhållare och hängde dem i de ursprungliga draperihängena.  Och voilá, en färdig duschörna designad av undertecknad och helt gratis.

Jag skrev att jag inte vill att det ska bli en permanent lösning men risken finns att det dröjer innan jag kostar på något snyggare. Jag vågar inte ge mig på att skruva i varken betong eller kakel och jag har inte utrustning för det heller. Den badrumsrenovering jag hade planerat får vänta tills jag vet hur det blir med inkomst från FK och det tar mer än ett år innan förvaltningsrätten har avgjort det. Men då får det väl bli så och jag skäms inte, som ni kanske förstår eftersom jag delar det här med er. Badrummet känns i alla fall större nu och jag slipper ha ett badkar som måste skuras ur. Alla med värk i nacke, axlar och armar vet hur jobbigt det är. Så ja, jag är väldigt nöjd trots nödlösningen.

 

Jag visar oftast upp Östersund och Jämtland från den bästa sidan när det är som vackrast här. Som ni förstår är det inte hela sanningen även om det är lätt att tro det när man följer min blogg. I morse var jag tvungen att ta mig till ett apotek eftersom en medicin var slut och då kom jag på att jag vill nyansera bilden av Jämtland lite. Flera dagars töväder har raderat allt det vackra och det är kanske dags att visa upp en lite tråkigare bild. Men först några nyårsraketer som jag såg från balkongen. Fyrverkeriet höll på i ca 10 minuter och sedan var det helt tyst igen. Väldigt skönt.

 

I går åkte folk skridskor på sjön och jag tyckte att det såg lite riskabelt ut. Men isen höll för alla jag såg så det var nog ingen fara.

På förmiddagen i dag  var det ca 7 plusgrader, kraftig vind och både blött och isigt överallt. Borta var all den magi som mötte mig när jag kom hem från julfirandet i Örebro. Det var grusat på alla de gångvägar jag gick på. Även inne i centrum hade de hunnit slänga ut massor av grus så det var inget problem att ta sig fram. Min tanke var att visa upp ett trist Östersund och till viss del tycker jag att jag lyckades.

Men när jag kom ut på Frösön och tittade in mot stan var det en annan bild jag såg. En stad som speglade sig i den blanka isen och i mitt tycke var det inte ett dugg tråkigt. Självklart hade det varit finare om det var snö på träden och ändå en blank is men det är förhållanden som man inte får vara med om särskilt många gånger.  Jag kan inte låta bli att ta med tre foton med olika avstånd till stan.

 

Men när jag vände blicken åt andra håll såg det inte lika fint ut längre. Det här lär vi nog få stå ut med ett tag men så småningom kommer allt det magiska och vackra tillbaka igen.

Nu är det dags för en liten sammafattning av året som gick. 2019 – ett år då två stora händelser, min flytt tillbaka till Jämtland och min och min sons Islandsresa, samsades med en hel del mindre omfattande men ändå fina upplevelser. Naturligtvis har allt inte varit rosenrött, det vet ni ju, och så är det för alla. Men här vill jag lyfta fram allt det härliga under mitt 2019. Sammanfattningen blir nog dessvärre inte så liten inser jag. Men om det känns som lite för mycket så kan ni snabbt skrolla igenom och kanske stanna till vid någon bild som ni kanske fastnar för. Det är mycket för min egen skull jag skriver och jag vill ha med mycket 😀

I januari gjorde jag mitt absolut sista besök på Sahlgrenska när det var dags för ettårskontrollen efter levertransplantationen. Allt var precis som det skulle och det var ingen överraskning.

I  månadsskiftet januari/februari kom jag äntligen, efter tre års längtan och väntan, tillbaka till Jämtland för en vecka i min andelslägenhet i Åre. Min svägerska följde med mig, precis som flera gånger tidigare.

Ett besök i Örebro, där mina två döttrar bor, ville jag hinna med innan jag skulle lämna Mjölby för att återvända permanent hem till Jämtland. Det brukar bara vara katterna som ställer upp för fotografering till bloggen och så även nu. Kanske var det även lite motvilligt som den här sötnosen ställde upp.

Jag började packa så fort jag hade vunnit budgivningen på lägenheten på Frösön och när ”Hjärta till Hjärta” hade hämtat en del möbler blev det ganska tomt de sista veckorna innan flytten.

Eftersom vandringar i naturen är en viktig del av mitt liv, illustrerar jag det med en del naturbilder. Jag vet att jag tänkte i början av mars att jag kanske skulle få uppleva två vårar det här året.

När det var lite drygt en vecka kvar till min flytt ville jag besöka min svärmor och resten av min mans släkt i Södermanland. Det blev några väldigt roliga och fina dagar då jag träffade många härliga personer, inklusive en vän sedan många år. Vi träffades och lunchade i Mariefred där Gripsholms slott är en vacker och välbekant syn.

Halvsju den 20:e mars kom flyttfirman och efter att ha visat dem vad de skulle ta med sig (de fick ju inte ta min systers grejer) lämnade jag Mjölby och for mot Uppsala för att hämta upp min son. Han hade vänligt nog erbjudit sig att följa med och köra. Det var jag otroligt tacksam för eftersom jag inte vet hur jag skulle ha klarat att köra så långt på egen hand. Någonstans innan vi kom till Åsarna stötte vi på ett gäng med renar och då började jag känna hur massor av glädje och andra härliga känslor strömmade genom mig. Nästan framme och med välkänd natur där renar rätt som det är kan dyka upp.

Det blev en lång dag följd av en jobbig natt då de stackars flyttkarlarna inte var klara förrän 03.30. Sedan började det roliga. Jag älskar att flytta in och hitta placeringar till allt, smått som stort. Vad gjorde det att det blev kaos en period? Ingenting!!! Jag hade ingen tid att passa och jag tog det pö om pö. Innan min son reste hem till sig hjälpte han mig att organisera och lyfta kartonger till bättre platser. På så sätt kunde jag koncentrera mig på det roliga.

Första fikastunden på min balkong.

Efter första veckan började jag känna längtan ut och lät resten av fixandet inomhus vänta medan jag gav mig ut på diverse utflykter. Jag återupptäckte många platser och hittade även nya pärlor. Det var ett fantastisk väder under en lång period i början av april och det måste jag ju ta tillvara.

Utsikt från Frösön mot Oviksfjällen.

Tibrandshögen på Rödön.

Sunne kyrkoruin…

…och ett konstigt sjöodjur (en fet mask med ett katthuvud) mitt emot Andersön.

Naturreservatet Andersön.

I mitten av april, då jag vet att Storspoven återvänder efter vintern, ville jag åka till Optand (mitt barndomsparadis där jag och min man bodde de sista åren). Jag promenerade längs de öppna fält där Storspoven trivs och jag hade tur. Jag både hörde och såg flera av dem.

Naturligtvis var jag tvungen att gå ner till sjön och inspektera den brygga min man byggde och sedan reparerade efter varje vinter. Den såg ut som förr men kanske lite sned och påverkad av väder och vindar.

Jag gick till den plats där jag vet att blåsipporna är tidiga och mycket riktigt, där hittade jag årets första små blåsippor.

Ett område jag inte har besökt tidigare är Bynäset. Nu bor jag närmare och ville undersöka det tidigare militära övningsområdet. En fin promenad runt den halvö, eller nästan en ö eftersom bara en smal remsa förbinder den med Frösön.

Östberget, eller Frösöberget som de flesta säger, med utsikt mot Östersund.

Sista april med vänner i Marieby.

Dagen efter, första maj, kom vintern tillbaka. Mig gjorde det inget men den blev, till mångas glädje, inte långvarig. Enligt min blogg var det fortfarande vinter 7:e maj men två dagar senare var det vår och inte minsta spår syntes av snön.

Men i fjällvärlden låg naturligtvis en del snö kvar längre. Den 18:e maj var min son hos mig och tillsammans gjorde vi en nostalgitripp till Höglekardalen i Ovikensfjällen. Vi hade inte trott att vi skulle komma upp på toppen vid Drommen men vi både ville lite mer och lite mer och ännu lite mer. Det blev en helt fantastisk upplevelse som visserligen gav en del problem i efterhand men som just då bara kändes underbar.

Panoramabild tagen av min son.

Dagen efter kom min svägerska men då hade jag bara ork till en kort promenad ner till sjön. Som ni ser är det ett underbart väder och så var det oftast under mina första månader här.

Jag fortsatte att hitta nya och nygamla stigar. Här vandrar jag runt den närbelägna fågelsjön Ändsjön.

Konstgömman i Torvalla, en stig med många fina konstverk utplacerade.

På midsommarafton var det något så ovanligt som vackert väder med högsommarvärme. Jag firade med många andra på Jamtli, där det bjöds på diverse uppträdanden och trevligheter.

Promenad på Frösön på gångavstånd från mig.

Ännu en promenad, den här gången vid Lillsjön i Odensala.

Tillbaka till Bynäset. En plats väl värd flera besök.

Var jag promenerade styrdes till stor del av min vilja att hitta de ”checkpoints” som orienteringsklubbar i samarbete med kommuner placerar ut i syfte att få ut fler i naturen.

Ännu en promenad från mitt hem till ”Sommarhagen”. Här kan jag gå hur många gånger som helst utan att tröttna.

En del av de checkpoints jag letade efter fanns placerade i stadsnära natur och här är jag i ett industriområde.

Många fler vandringar blev det under sommaren och kanske illustreras de bäst av några av alla blommor jag såg. Den här humlan i ett humleblomster var ju helt perfekt placerad.

Jämtlands landskapsblomma, Brunkulla.

Klotpyrola.

Skogsvicker.

Jungfru Marie nycklar.

Prästkrage i sällskap med grön blombock och en fluga.

I början av juli återvände jag till mitt barndomsparadis som även blev mitt vuxenparadis, Optand då jag blev bjuden på våfflor av f d grannar. Bilden är tagen från deras tomt bort mot ”vår brygga” och en bit till. Ni förstår säkert att det här är den plats som ger mig allra flest minnen och där jag blir mest nostalgisk.

Älggräs som besöks av en blomfluga.

I mitten av juli tittade jag ut mot Hoverberget och byn Hoverberg från Höglunda gård i Skanderåsen. Jag blev bjuden på lunch av goda vänner och trots dramatiska moln runt omkring oss sken solen hela tiden på oss. Lite senare fick jag läsa att en bloggvän just då besökte grottan i samma berg. Undrar om hon var där inne just när jag tog bilden.

Juli månads sista dag vandrade jag, som vanligt, iväg och kom bl a förbi Frösö kyrka. En kyrka som är väldigt vackert belägen med en storslagen utsikt mot fjäll och över Storsjön. Jag kom inte ända fram dit men det är en liknande vy som ni har sett här hos mig ett antal gånger.

Min lycka var stor när jag bara råkade upptäcka en liten myr med hjortron. Det blev inte ens en liter men jag var nöjd.

Krollilja. Jag vet inte om den vita krolliljan är mindre vanlig än den rosa men jag har inte sett den vita varianten många gånger.

I början av augusti var det dags för det tillfälligt uppbyggda ”Krogstråket” som varje år sätts upp veckan före Storsjöyran, eller yran som alla säger. Jag träffade vänner där, lyssnade på musik med bandet Ständut Black och gästartisten Elias, 11 år och blev ännu en gång bjuden på mat. En skön och väldigt trevlig eftermiddag men det tog tid innan mina öron hörde normalt igen.

En av mina vandringar gjorde jag uppe vid utkikstornet på Östberget. Jag avslutade med en god vegansk smörgås och en kopp té medan jag satt ute och tittade på utsikten.

Utsikten var den här och vid den röda pilen bor jag.

I början av september var det dags för den andra av de två största händelserna under 2019. Jag och min son gav oss iväg på en Islandsresa som varade i 11 dygn. Men innan vi tog flyget till Island strålade vi samman i Uppsala. Inte bara jag och min son träffades på stationen när jag kom dit. Av en händelse råkade min syster precis ha avslutat ett uppdrag i Uppsala och överraskade med att möta oss där.  Det blev bara ett kort möte innan min syster gick åt sitt håll och jag och min son hem till honom.

Vi hann med en liten runda på stan innan middagen.

Dagen därpå, den 3:e september flög vi in över Island och hade turen att ha fantastisk sikt över ön och Europas största glaciär, Vatnajökull.

Jag kan omöjligt redogöra för hela resan här. Är man intresserad av den får man gå tillbaka i bloggen och läsa inläggen där. Men jag kan dela med mig av några av alla foton. Här är den aktiva Gejsern Strokkur.

Vattenfallet Gullfoss.

Det skönaste bad jag någonsin har varit med om, som att gå ner i ett badkar. Secret lagoon,  eller Gamla Laugin som den också kallas.

Black beach, en svart lavastrand med märkliga klippformationer.

Seljalandsfoss.

Seljavallalaug, Islands äldsta pool som värms upp av varma källor.

Jökulsárlón, Islands största och djupaste glaciärsjö. En plats man inte får missa om man besöker Island. Vi kunde ha stannat hur länge som helst kändes det som, för att se alla isformationer och alla de sälar som simmade omkring mellan de små isbergen.

Ett av alla favoritbesök och fascinerande upplevelser var på ett geotermiskt område, Hverir, där det kokade och bubblade i lera och vatten. Det kom även upp riktigt svavelosande ånga ur marken och när man kom in i en sådan pust av ånga, kom kväljningarna. Ruttna ägg och döda råttor i en inte särskilt trevlig kombination, så luktade det.

Alldeles i närheten av Hverir ligger den här ångande sjön. Det är förbjudet att bada eftersom heta källor gör den farligt het på vissa ställen.

Vi besteg vulkanen Hverfjall och vandrade runt hela kratern, en dryg timmes promenad.

Buoakirkja, allmänt kallad black church.

Kirkjufell.

När jag kom hem till mitt Jämtland igen var det höst.

Efter bara några veckor hemma packade jag väskan igen och gav mig av söderut. Den här gången var det ett besök i Örebro som var huvudorsaken men efter att ha träffat både döttrar och svärson fortsatte jag ner till Motala och hälsade på min lillasyster och hennes nya vän Roddy.

Jag hann med besök både hos en kompis i Norrköping och hos min svärmor och övrig släkt i Åkers styckebruk innan jag gjorde ett sista besök i Uppsala hos min son. Därifrån delade jag upp resan i två etapper med en övernattning utanför Hudiksvall.

Och hemma var det då ännu mer höstfärgat.

I slutet av oktober hade min syster ett uppdrag i Solefteå och hon kom på den briljanta idén att besöka mig samtidigt och lämna Roddy hos mig medan hon utförde sitt uppdrag.

Av en händelse snappade jag upp att det skulle vara en landsomfattande ljusmanifestation för FK:s offer. Alla de som inte orkat längre och tagit sina liv efter bemötandet från FK.

30:e oktober gjorde vintern sitt första försök och enligt mig blev allt lite ljusare och vackrare.

Det blev flera återgångar till höst och fler försök från vinterns sida. Det var många dimmiga dagar men om det ser ut som på följande bilder så gör det ingenting om dimman inte orkar lätta.

Till första advent kom två av mina barn och jag bakade pepparkakshus. Det blev ett halvbra försök men många av skavankerna kunde döljas med hjälp av glasyr.

Min stad blev fint julpyntad.

Naturen skötte sin egen pyntning.

Julen firades i Örebro tillsammans med alla mina tre barn, svärsonen och hans familj. Dessutom var två fina kattbröder väldigt delaktiga.

När jag kom hem dämpades tomhetskänslan av de vackra vintervyer som väntade här.

Och så till sist, de vackra pärlemormoln jag skrev om och visade er igår.

Det var mitt 2019. Jag ser med spänning fram mot vad 2020 ska föra med sig.

Det är inte vanligt att man ser de vackra pärlemormolnen. Enligt olika källor uppstår de bara några gånger per år och nästan alltid i nordliga trakter. De bildas under speciella omständigheter som gör att de inte bara är vackra –  de bidrar även till att tunna ut ozonlagret.

Molnen uppstår då kalla vindar från Arktis blåser över den skandinaviska fjällkedjan mellan Norge och Sverige och skapar vågor på läsidan. Vågorna fortplantar sig upp till hög höjd. På vågtopparna blir det kallt och där bildas små droppar. Där fryser molnens droppar till is som när de belyses av den lågt stående solen förvandlas till ett regnbågsfenomen. För att de ska kunna bildas måste det var minst 75 grader kallt.

Meteorologer på SMHI räknar med att pärlemormoln kan synas ett par gånger per år. Förutom ispartiklar består de av svavelsyra och salpetersyra. Genom att alla droppar i molnet blir ungefär lika stora så bryter de ljuset på samma sätt vilket i sin tur gör att ljus av olika våglängd sprids olika mycket och skapar de vackra färgerna.

Kopierat från wikipedia:

Pärlemormoln eller polarstratosfäriskt moln är moln som bildas i stratosfären i polartrakterna på en höjd av 15–25 000 meter över havet då vatten, salpetersyra och svavelsyra fryser vid mycket låga temperaturer. De har en aktiv roll i bildandet av ozonhål över Antarktis.

Jag missade gårdagens fina pärlemormoln men jag såg foton som andra har tagit. Vid tvåtiden i dag tog jag kameran med mig och gick ut och jag hade tur. De fanns där i dag också.

Med dessa bilder på ett både vackert och för ozonskiktet dåligt fenomen vill jag önska er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!!!