Jag hör till de som trivs med hösten och det mörker som kommer med den. Snart har vi bara ljust i ca sex timmar och det gör mig ingenting. Men den här perioden, då löven har fallit och det bara finns lite trista fotomotiv eller vyer som jag redan har fotat väldigt mycket, då får man vara glad för att solen ställer upp. Morgnar och eftermiddagar bjuder just nu på vackra skådespel och i brist på annat kan jag ju försöka vara ute i tid för att få se dem. Den första bilden tog jag igår när jag promenerade in mot stan.

Den här tiden på året kan jag även se soluppgången från min balkong. Den är ganska långt bort och det finns en del träd i vägen men i ett beskuret foto är det ändå ganska fint. I morse såg himlen ut så här.

Min balkong har söderläge och det är lite synd. Den bästa sikten över sjön har jag rakt fram och därför får jag ingen bra utsikt mot varken soluppgångar eller solnedgångar. På eftermiddagarna kan jag skymta en väldigt röd himmel mellan träden åt väster men det är alldeles för många stora träd i vägen. Om jag fick som jag vill skulle de träden huggas ner och då skulle jag ha fri sikt mot fjällen och fantastiska höstsolnedgångar. Men man kan inte få allt och jag får väl ta och vandra ner den korta biten till sjön någon dag när det ser lovande ut.

Det blåste rejält och det var säkert stormstyrka i vindbyarna när jag gav mig iväg till katthemmet i morse. Jag bestämde mig genast för att skippa promenad i dag och förberedde mig i stället på att efter sysslorna på katthemmet stå i kö för en influensavaccination.

På katthemmet har jag och volontärskompisen, hädanefter kallad L, kommit in i rutiner som känns trevliga. Jag är alltid där för tidigt och då börjar jag med att ge Prinsen mat. Jag brukar hinna med att ge de andra mat också och ibland fixar jag även kattlådorna i den här avdelningen innan L kommer. Han är min motsats i det avseendet att han alltid kommer sent. Men det är inget som spelar någon roll utan är mer något jag ler åt. Han kommer alltid in med ett stort leende och andan i halsen efter att ha cyklat. Han sätter på tevatten och vi dricker vårt te tillsammans. Ibland tar vi med oss muggarna och går vidare till nästa rum och ibland, som i dag, sitter vi vid bordet och pratar en stund.

Då kommer kökets herre, Prinsen, och vill vara med. Han kan inte hoppa upp på stolar eller bordet själv men i morse började jag med att lyfta upp honom i mitt knä. Där satt han en stund och spann medan jag klappade honom. Men han ville upp på bordet och där fortsatte han att spinna och stirra på mig när jag slutade klappa. Då är det klart att jag gjorde som han ville igen. Ända tills han gav mig ett kärleksbett i handen. Då ville jag inte längre och han vandrade i väg över bordet och la sig tillrätta i knät hos L. Prinsen är den bofasta charmknutten och även om han har sett bättre dagar (det har ju faktiskt jag också) så gillar jag honom mest av alla katter. Kanske för att han alltid finns där.

Kattungarna i förra inlägget har redan blivit tingade allihop. Jag trodde att det skulle gå snabbt och det gjorde det verkligen.

Efter passet tog jag mig till campus, där en tillfällig vaccinationscentral inrättats, och jag tror att jag kan tacka den hårda blåsten för att det inte var någon kö. En perfekt dag för att vaccinera mig med andra ord. I min region får riskgrupper gratis vaccin för både säsongsinfluensan och lunginflammation. Det är fem år sedan jag vaccinerades mot lunginflammation och jag har blivit tillsagd att jag ska göra om det nu. Men tyvärr var det vaccinet slut. I år har tydligen väldigt många insett att det är bra att vaccinera sig även mot lunginflammation så efter bara tre timmar första dagen var vaccinet slut. Jag fick i alla fall min influensaspruta och gick därifrån med rådet att komma tillbaka nästa vecka för resten.

Visst är det skönt med solglimtar och relativ värme och när det dessutom är nästan vindstilla, då blir sinnena lite förvirrade. Det känns som vår men det är november. Här och där tittade rödklöver fram men det är ändå inte vår. Igår morse stötte jag på grannen som bor under mig, Göran. Han strålade som solen själv och sa att det här är fint. Två dagar vinter och sedan sommar igen. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det var som sommar men det var verkligen vår i luften.

Jag har inte haft någon blogglust den senaste veckan och då har jag inte brytt mig om att försöka. Jag hade tankar om att skriva både om allhelgonahelgen och om att allt fler medier tar upp den rättsosäkra hantering som försäkringskassan ägnar sig åt. Men jag börjar dissociera så fort jag tänker på de ämnena så jag lät bli. Men jag vill ändå nämna att det har varit ljusmanifestationer runt om i hela landet då gravljus har tänts för att hedra och påminna om alla de som tar sina liv pga FK. Några av er kanske såg inslaget i nyhetsmorgon en dag förra veckan då Niklas Altermark presenterade sin forskning och bok med titeln ”Avslagsmaskinen” och undertiteln ”Byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring”. Jag behöver säkert inte förtydliga att det är likhetstecken mellan FK och avslagsmaskinen men jag gör det ändå. Jag har tidigare berättat att Uppdrag Granskning planerar att ta upp detta och nu har vi fått veta att de ska sända två program efter årsskiftet. Nu vill jag inte tänka mer på det så jag går vidare till något som ger helt andra känslor.

I torsdags fångade jag dessa tre kattsyskon på bild. Det är inte lätt att hinna med de korta stunder alla tre sitter stilla samtidigt men här är i alla fall två av dem något så när stilla. På nästa bild är den tredje kattungen lite mindre suddig. Den fjärde i kullen satt kvar på golvet men det är ett härligt gäng allihop. Det var lättare att fota dem genom gallret eftersom händer och knän blev upptagna av annat när jag gick in till dem. De här kattungarna omfattas inte av sekretess och inte heller är de i karantän. Jag kan inte deras historia men jag tror inte att de blir särskilt långvariga gäster på katthemmet. Sådana charmtroll hittar snart nya ”forever homes”.

Vintern var här på ett kort besök och nu är det höst igen. Det hann aldrig bli meteorologisk vinter men ni har sett att det var riktigt fint vintervitt ute här och under några dagar var det vinterkängor och en varm jacka som gällde. Nu har walkingskorna och höst/vårjackan kommit fram igen och de lär få stanna framme ett tag till. Bilderna i det här inlägget är från tre promenader och tre olika dagar. Den första togs när snön låg kvar en lite kylig morgon.

Någon dag senare var all snö borta från de låglänta områdena nära sjön. Jag kan inte låta bli att undra om det har gjorts något misstag här. En havreåker ska väl inte se ut som den här och om havren var tänkt att skördas så borde det väl ha gjorts innan snö och kyla ställde till det. Men kanske går det fortfarande att ta vara på något.

I dag kom jag ut lite senare än jag brukar och jag kom lagom till solnedgången. Plötsligt går solen ner redan 16.05. Snön var helt borta här uppe också.

Det brukar sägas att tredje gången det snöar stannar snön kvar. Hur det än är med det så är vintern och snön välkomna tillbaka när förutsättningarna blir rätt. Östersunds kommun vill nog helst att det dröjer till efter årsskiftet eftersom årets pott av snöröjningspengar redan är slut. Lite snö till jul hoppas nog i alla fall de flesta på och jag vill gärna att det är vitt till första advent.

Så här i coronatider fick jag höra av en expert på tv att personer med blodgrupp 0 inte verkar ha anlag för att bli lika svårt sjuka av viruset. Plötsligt känner jag mig som en vinnare. Jag har tidigare fått höra att det kan vara en fördel att ha ett sänkt immunförsvar eftersom det är just immunförsvaret som reagerar väldigt aggresivt mot coronaviruset och att det kan göra sjukdomsförloppet värre. Nu kanske min blodgrupp också gör mig mindre sårbar. Det ger mig en bra känsla och jag känner att jag får lite revansch. Det var tack vare, eller på grund av, min blodgrupp (0-) som jag fick vänta drygt två år på min nya lever. Nu kanske den hjälper mig i stället. När jag var blodgivare var min blodgrupp eftertraktad eftersom den gjorde mig till universalgivare, dvs att alla kunde få mitt blod om de egna blodgrupperna inte fanns tillgängliga. Min blodgrupp har alltså både positiva och negativa aspekter. Men just nu är den ganska bra att ha 😀

Solen sken och snön låg så fint över Östersund och Frösön. Det har varit en grå och ganska trist period vädermässigt och då gäller det att ta tillvara en fin dag. Jag och vännen Anna-Lena träffades för att gå en gemensam promenad på Östberget/Frösöberget. Parkeringen ligger en bit upp och på baksidan av berget och därifrån är första bilden.

Solen lyste upp och färgade en del träd och landskapet var härligt vintervitt.

En numera välkänd vy för er som följer min blogg. Men den här gången fick vi se Östersund i vinterskrud.

På toppen av berget, nära Frösötornet, kan man stå ovanför den ena slalombacken och se ut över vidderna mot fjällen.

En väldigt fin förmiddag med skönt promenadväder och trevligt sällskap. Kul att få prata bort någon timme medan vi fick upp pulsen. Vi konstaterade båda två att kondisen inte är som den en gång var. I alla fall inte i de brantaste delarna. Men det är inte hela världen när man inte har bråttom. Men väl uppe på backkrönen fick vi upp farten 😀

Eftersom ni har hängt med i berättelsen om den sjuka lilla kattungen vill ni kanske veta hur det gick. Tyvärr slutade det inte bra. Hon piggnade till någon dag men somnade in lite senare i veckan.