Nu finns du inte mer. Det gick så fort och jag hann inte riktigt förstå vad som hände innan det var över. Vi gick vår morgonpromenad, en väldigt kort sådan eftersom du inte verkade pigg på att gå. När vi kom hem ville du inte ha det godis du vanligen är så ivrig att få. Du gick direkt in och la dig. Några timmar senare reagerade du inte när jag kom och när jag la min hand under ditt huvud för att lyfta upp det, låg du helt tung kvar i min hand.

Jag tänkte att du ändå behövde komma ut och kissa men i stället för en ny kort promenad nöjde jag mig med att hjälpa dig ut i trädgården. Det var inte lätt. Jag lyfte dig upp till stående men så fort jag släppte föll du ihop igen. Då förstod jag hur illa det var. Efter en stunds gosande försökte jag igen och då lyckades du hålla dig uppe, stapplade mot dörren, ramlade några gånger men kom upp igen med lite hjälp. Du gjorde det du skulle vid en buske, drack lite vatten och ville genast in igen. Efter att ha ramlat några fler gånger var du äntligen tillbaka på din favoritplats. Då tog jag beslutet att du inte skulle behöva vara med längre. Vi fick en tid på djursjukhuset några timmar senare, några väldigt känslosamma timmar.

Jag ska inte skriva så mycket om alla fina stunder vi har delat. De har varit många och vi har gått igenom massor tillsammans. Mest är det lyckliga minnen men när du förlorade den du älskade högst av alla, din husse, trodde jag att du känslomässigt övergav mig för alltid. Efter en period kom du tillbaka men jag fick aldrig samma kärlek som du så självklart gav honom. Ändå kände jag att vi hörde ihop och jag vet att du också tyckte så. Vi hade en annan slags kärlek mellan oss och den var nästan lika stor och stark, bara inte lika synlig.

I morse när jag vaknade var rutinerna helt borta. Jag brukade börja med att säga god  morgon till dig med en kram och några frolicar och du brukade vifta lite på svansen och låta mig kramas. Efter mina badrumsbestyr fick du mat och sedan släppte jag alltid ut dig i trädgården en stund. När du kom in fick du en dentastix (som du inte åt upp igår) och sedan väntade du medan jag åt min frukost och gav Nalle mat innan vi gick iväg på vår morgonpromenad. Nu är det inte så längre. Jag gick upp, hittade de frolicar som du inte åt upp igår, gjorde mig i ordning, åt frukost och nu ska jag snart ge Nalle mat och gå en lång promenad med honom. Rutinen att gå en hundpromenad på morgonen finns i alla fall kvar, men utan dig.

Jag har gråtit mycket. Det här är ingen katastrof eller ens hemskt. Det är naturen som har sin gång och nu var det dags för dig att lämna mig. Du har stannat kvar mycket längre än jag någonsin kunde begära, femton och ett halvt år. Jag saknar dig och tårarna lurar hela tiden men jag har länge förstått att det inte skulle vara vi två så länge till. Ändå kom det som en chock när det gick så fort. Plötsligt orkade du inte längre och då fanns inga alternativ. Älskade, underbara kompis – du efterlämnar ett stort tomrum som aldrig kommer att fyllas helt. Men jag ska minnas alla lyckliga stunder och tänka på dig med glädje och kärlek. Andra tror att du nu är tillsammans med din husse och jag önskar att det är så, men jag kan inte tro på det. Men jag vet att du har fått frid.

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

Den allra sista bilden på min bästa kompis. Vi ville inte sitta i ett undersökningsrum och vänta. Vi tillbringade den sista tiden tillsammans på gräsmattan utanför djursjukhuset innan det var dags och vi var tvungna att gå in.

De senaste dagarna har min fina Kasper varit märkbart tröttare. Han mår fortfarande bra och är glad men det märks att han ganska snabbt har tappat en del av sin kraft. Det beror inte enbart på värmen. Det är de senaste, svalare dagarna som det har märkts mest. Jag har successivt minskat längden på våra promenader och nu har det kommit till den gräns då jag själv  känner att jag måste ha mer än så. Jag måste, för min egen hälsas skull, röra mer på mig om jag inte vill backa i styrka och kondition igen. Samtidigt kan jag inte tvinga med min hund när jag tydligt ser att han kämpar – och det gör han i ett ganska tidigt skede nu,  trots att han också visar att han vill gå.

I morse gick vi därför först en kort runda, bara knappt tjugo minuter, i lugnt tempo. När vi kom hem väntade jag tills Kasper gick och la sig och sedan tog jag med mig en något förvirrad Nalle och gick ut igen. Det var en väldigt bra idé. Det var en skön morgon. Klockan var bara kvart över sex och det var lagom svalt för en rask, lite längre promenad. Det var så skönt att kunna gå på så fort jag ville med en hund som glatt och piggt travade på utan svårighet att hänga med i mitt tempo. Kommer ni ihåg att jag skrev om en ny runda som blev min favorit? Den promenaden gick vi och den här gången blev jag förvånad över hur snabbt vi kom runt jämfört med sist.

Jag har en app i mobilen som bl a mäter antal steg, km och visar på en karta hur jag går. Enligt den appen (vet inte om den är helt tillförlitlig) gick vi nästan fem km hemifrån och tillbaka. Det är den blå slingan som jag har fyllt i på kartan. Totalt, med den korta rundan med Kasper, blev det drygt sex km. Med undantag för nationaldagen i Stockholm, och då tog jag ut mig, har jag inte gått så långt på tre och ett halvt år. Trots värken i ländryggen, som jag har lärt mig att nästan ignorera (så länge jag inte behöver böja på ryggen, det är knäna som får jobba när jag fotar blommor), kändes det underbart. Tens-apparaten placerad på bröstryggen gjorde sitt jobb och jag bara gick och njöt. Tänk att få sträcka ut, testa min förmåga och känna att det finns kraft. Det är härligt!

Naturligtvis blev det en del foton på blommor.  En blåklocka

Jag lyckades googla fram en bild på en likadan blomma och där stod namnet ”oxsvans”. När jag sökte på det namnet kom endast samma bild upp tillsammans med massor av köttbilder på förmodade oxsvansar. Det gör mig lite skeptisk. Någon som vet?

I dag ville Nalle både dricka och gå ner i vattnet flera gånger. Det var väl inte lika läskiga kanter här som längre in mot centrum där han vägrade.

Det här kanske ska tolkas som att vattnet är fullt drickbart och att det bara är att ta för sig. Jag är lite för försiktig. Det är skillnad om det är en fjällbäck.

Vi kom till ett fält där någon slags ärtskörd väntar så småningom.

Vår landskapsblomma – Blåklint. En av de vackraste. Kanske är det färgen som får mig att tycka så 😉

Den här har jag inte lyckats hitta namnet på. Först tänkte jag på stockros men när jag googlade tyckte jag inte att det stämmer. Vet faktiskt inte var jag fick det namnet ifrån 😉

Däremot vet jag att mjölkörten/rallarrosen/rävrumpan etc har många namn. Jag tror att det officiella är mjölkört.

Lunchpromenaden blev betydligt kortare och det blir middagspromenaden också. Jag vill inte överge min vovve och gå med hans kompis mer än en gång per dag. Men om Kasper inte av någon anledning blir piggare igen så blir det nog så här vi gör hädanefter. Bra lösning för alla parter.

När livet har varit lite på paus och orken inte har funnits till så mycket mer än det som måste orkas, då lägger man allt det man brukade göra åt sidan och efter ett tag saknar man det nästan inte ens. För min del var det tre, för mig viktiga, vanor som fick pausa. Långa promenader i rask takt, att läsa böcker och att plugga italienska. Promenaderna var det jag längtade mest efter. Kanske för att jag, när jag gick mina dagliga, långsamma, korta hundpromenader, ständigt påmindes om hur det brukade vara. Böckerna saknade jag i början och jag köpte på mig ett antal när det var bra erbjudanden, bara för att ha dem där när jag skulle orka läsa dem. Med tiden tänkte jag knappt på dem och det var nog lika bra det. Jag försökte länge hålla igång mina italienska studier på ”Duolingo” men när det bara kändes som ett måste, släppte jag det intresset också.

Ni vet redan att jag har fått tillbaka min ork och att konditionen börjar närma sig den jag hade för flera år sedan. Jag vet inte varför jag inte har börjat läsa eller repetera italienska tidigare men i förrgår insåg jag att jag saknade båda delarna.

Det var självklart för mig vad jag skulle börja läsa. Min yngsta dotters tredje del i den dystopiska trilogi som tyvärr bara vi i familjen har tillgång till (kanske någon av hennes vänner också, det vet jag inte). Det är en trilogi, som kanske i första hand vänder sig till ungdomar, men jag är helt begeistrad av story, flyt, språk (naturligtvis på engelska) och hennes sätt att gestalta både personer och ett London i nästa århundrade. Ännu en rolig detalj i hennes skrivande är att hon låter ”överklassen” ha italienska som sitt språk. Jag och båda mina döttrar gillar det språket (det började med att äldsta dottern var utbytesstudent på Sicilien). Att min yngsta dotter gillar att skriva är nog tydligt för alla som vet att hon skrev de här böckerna (i digital form) bara för att hon ville och inte för att ge ut dem. Denna sista del i trilogin heter ”Courage to the people” och den har väntat på att läsas av mig i ca ett år. Jag var tvungen att gå tillbaka till slutet av del två för att påminna mig om hur den slutade.

Jag har läst italienska på kvällskurser ett antal år i Östersund och när jag bestämde mig för att flytta till Östergötland anmälde jag mig till en kurs på  min nivå i Linköping. Jag missade första gången men flyttade ner dagen innan andra kurstillfället. Jag tyckte att det var en bra sysselsättning när jag kom till en okänd ort och inte kände någon. Det var innan jag och min syster hittade vårt hus och när jag bodde för mig själv ett tag i ett litet samhälle. Det var jättekul med kvällskurs och en bra lärare gjorde att kunskaperna blev bättre. Terminen därpå var jag bara med en gång och sedan sa hälsan ifrån. Jag orkade helt enkelt inte fokusera på de uppgifter vi fick och jag klarade inte av att komma till nästa tillfälle och inte ha gjort det jag skulle göra (duktig-flicka-syndromet). Därför började jag repetera på Duolingo i stället. Jag lärde mig inte mycket nytt men jag höll igång de kunskaper jag hade.  Det händer att jag skriver till min italienska kompis och hans syster och planen är att resa till Italien framöver någon gång. Då är det kul att kunna använda språket. Nu är jag igång igen och det är roligt att känna att hjärnan arbetar lite igen . Det är kul med grammatik och ord!

Båda bilderna är fotade direkt från datorskärmen och därav flimret.

Fem millimeter! Så mycket mätte min regnmätare upp nattens regn till. Inte alls tillräckligt men mycket mer än det har kommit på väldigt lång tid. På SMHI:s sida läser jag att vi fick drygt tre mm 12:e maj så det är nästan precis en månad sedan det regnade här sist. Som vi har längtat och väntat. Perfekt att det regnade på natten. Hoppas det blir fler sådana nätter.

Morgonpromenaden var väldigt skön med frisk luft som gick lätt att andas. Det var relativt svalt och regndropparna hängde kvar lite överallt. Vackert! Prognoserna sa att det inte väntades mer regn idag så jag vågade ta med mig kameran och här är en del av alla droppar jag såg.

Kasper gick direkt till första vattenpöl han hittade och slickade ivrigt i sig innan matte hejdade hans drickande. Jag tyckte att vattnet i vattenkoppen hemma är både renare och godare.

Det var en uppfriskande promenad och nu sitter jag här med balkongdörr och några fönster öppna. Allt för att vädra ut den varma, kvalmiga luften och få in lite skön, sval luft.

Vi gick förbi trädet med hackspetten även idag men nu var det alldeles tomt och tyst i bohålan. Vilken tur jag hade som i sista stund fick se den fina ungen. Hoppas den klarar alla faror som lurar på en fågelunge som upptäcker världen.

Jag är ingen fågelkännare men jag tycker om fåglar och jag har lärt mig några stycken. Men att utifrån de små kunskaperna kunna bestämma vad för slags fågelunge som sitter i ett hål i ett träd, det vågar jag inte riktigt. Däremot kan jag komma med en gissning och jag gissar på att ungen på nedersta bilden är en större hackspett. Den var ganska stor och först tänkte jag på olika trastar. Men ingen jag känner till har röd hjässa. Jag tog en vild chansning och googlade hackspettunge röd hjässa och då dök några bilder upp som kanske visade att min gissning är rätt. Ungfåglarna har röd hjässa och boet är oftast ett uthackat hål i ett lövträd. Det stämmer ju bra. Söt är den i alla fall. Jag hade tur att den tittade ut när jag stod beredd med kameran. Just där var det ganska många mygg och jag ville dessutom inte hindra föräldrarna från att mata den pipande ungen så jag valde att inte stanna så länge.

Resten av bilderna visar diverse annat fint som finns just nu i min närhet.