Jag tog mig äntligen i kragen och hörde av mig till sjukgymnasten igen. I mars avbokade jag min tid hos henne eftersom jag tyckte att jag kände en liten förbättring och inte trodde att jag behövde mer hjälp. Men man lär sig av erfarenheter och nu vet jag att jag inte ska låta min vårdtrötthet påverka mig att tacka nej till hjälp.

Jag är så imponerad av hur mycket sjukgymnaster kan och vet om alla delar av kroppen. Hon berättade massor för mig om min fot medan hon böjde och bände på den och tryckte och klämde. Hon gjorde samma sak med min andra fot för att jämföra. Nu är ju jag en värktant med en hel del ömma punkter även i min ”friska” fot men viss skillnad var det ändå, precis som förväntat eftersom jag ju kan belasta den foten relativt obesvärat.Sedan tog hon fram ett skelett, eller bara en del av ett skelett som visar ben och fot, och förklarade allt om senor, ligament och muskler i foten. Ni vet ju hur min hjärna är så naturligtvis försvann mycket av informationen på vägen in till mitt minne.

Men jag förstod så mycket som att den röntgen jag gjorde bara visade att det inte var något brutet eller någon felställning men att det var något, senor eller ligament (här hängde jag inte riktigt med) som hade blivit irriterade och förmodligen fransiga i kanterna. Hon sa något om att en operation kunde hjälpa om problemet satt framför hälen på båda sidorna men konstaterade att det var inte där mitt problem satt (puh och pust, vilken lättnad). Mitt onda sitter i huvudsak omkring hälsenan och som jag förstår det ska jag träna i lagom mängd för att bli bättre. Mer och med fler rörelser alltså. Jag ska också skriva ner hur foten reagerar på allt. Hon var nog lite trött på att jag inte hade koll på när det är som värst och vad jag har gjort då 😀 Lite svullnad finns kvar och den ska bort.

Men ändå tycker hon att jag ska gå ca 20 minuters promenader varje dag, så länge smärta och svullnad lägger sig till dagen därpå. Tydligen kan jag inte förstöra något då och det kändes väldigt skönt att höra. Men den här dagen fick jag instruktioner om att bara vila eftersom hon hade åsamkat mig både smärta och svullnad. Det här var i förrgår och både igår och idag har jag promenerat, eller strosat fram, i ca 20 minuter. Jag har tagit bilen till platser nära utplacerade stolpar och nu har jag lyckats registrera hela 9 st totalt. Förra sommaren hade jag hittat väldigt många fler stolpar vid den här tiden men nu ska jag inte ha bråttom. Det är kul att i alla fall var igång lite grann. Efter båda dagarna har foten återhämtat sig och då har jag även lagt till de nya rörelserna till min fotträning. Nu är det bara att hoppas på att det blir en förbättring till om knappt två veckor, då ett nytt möte med sjukgymnasten är inbokat.

Titta vad jag hittade! Gullvivor. Det blåste för mycket för att bilden skulle bli skarp men det syns ju vad det är.

En av stolparna i de senaste dagarnas stolpjakt.

Bakom det lilla huset med namnet Sjöstugan fanns en annan stolpe.

På lite håll såg jag att skylten handlade om ett inflyttningsprojekt och blev lite ledsen för att den lilla röda stugan skulle skymmas av nybyggen. Men det var mycket bättre än så och det här gjorde mig glad. Tydligen har projektet pågått i några år redan men jag har inte gått just den här vägen förut.

Precis vid parkeringen hade cirkus Kul och Bus, Östersunds ungdomscirkus, fått upp sitt tält. Min yngsta dotter gick på cirkusskola i ett år när hon gick i lågstadiet och alla grupper, från nybörjare till riktigt avancerade ungdomar, fick vara med på sommarens föreställningar. Om jag minns rätt bildade min dotters grupp bl a en pyramid och visade upp vad de kunde göra i ringar som hängde från taket. Tältet var fullpackat och det var nog ganska inkomstbringande förställningar. Någon cirkusartist blev det inte av min dotter för det var så mycket hon ville prova på. Ridning, karate, musikaler var också aktiviteter som vi skjutsade till. Men bara en aktivitet i taget tack och lov. Bor man på landsbygden, som vi gjorde då, får man helt enkelt ställa upp och skjutsa. Fördelen är att man vet var barnen är.

Igår eftermiddag såg det ut så här utanför mig och äntligen är isen på väg att försvinna från Storsjön. Nu kommer den att, beroende på vindar och deras riktning, förflytta sig fram och tillbaka ett tag innan den är helt borta. Kanske det allra bästa vårtecknet. Men faktiskt så är det meteorologisk sommar här nu så det blev i stället ett sommartecken.

Jag vaknade upp till en ljuvlig morgon och jag bestämde mig för en tidig utflykt till Andersön, ett naturreservat som många av er känner igen vid det här laget. De som bor här i närheten har så klart varit där men det har även några av mina fina bloggvänner varit när de hälsade på hos mig förra sommaren. Dessutom är det ett område jag återkommer till flera gånger varje snöfri period. Jag visar en karta för att ni ska förstå att jag kunde stanna nära sjön på båda sidorna och att det därför passade mig och min onda fot väldigt bra.

Två välkända motiv för de flesta av er är Sunne kyrkoruin och den fula figuren i nästa bild som ska föreställa ett sjöodjur.

Jag blir full i skratt varje gång jag ser den här snigeln med kattansikte och konstaterar att så här ser absolut inte Storsjöodjuret ut men den är ju ganska kul i all sin fulhet.

Helt spegelblankt vatten fick fotolusten att vakna rejält. Det är tur att jag har ett fotointresse eftersom det sporrar mig att ge mig ut trots att jag inte kan gå längre sträckor. Jag stannar bilen på lämplig plats och går, eller strosar, en liten bit och på så sätt skapar jag minnen även utan de promenader i snabb takt som jag älskar. Här har jag alldeles nyss svängt in till Andersön och gått ner på den västra sidan.

Långt borta såg jag ett svanpar och försökte få en skaplig bild. Inte så lätt.

Men jag hade en väldig tur och svanparet simmade långsamt närmare mig. Jag satte mig ner på en sten och väntade tills de var inom ett ok avstånd. Inte perfekt men i alla fall bättre. Plötsligt fick den ena svanen lite feeling och gav den andra en riktig svankram. Sååå fint.

När de tyckte att de hade kramats färdigt återgick de till att långsamt simma omkring, stoppa ner sitt huvud långt ner i vattnet ibland och bara vara nära varandra. Kanske kommer det småttingar så småningom och dem skulle jag vilja se. Kanske åker jag hit snart igen.

Helt lugnt vatten med diverse speglingar i tröttnar jag aldrig på. Det var länge sedan, långt innan isen la sig i höstas, som det var sådana förutsättningar här så den här morgonen satt jag kvar på min sten ett bra tag och bara njöt.

Men jag ville vidare och satte mig i bilen igen. Det var inte många meter jag körde innan jag stannade till igen och den här gången blev det den östra sidan av Andersön jag tittade till. Överallt är stränderna mycket bredare än vanligt eftersom vattenståndet är så lågt. Men det finns i alla fall tillräckligt mycket vatten för att få se de speglingar jag ville se.

Nästa etapp blev lite längre och jag stannade till där vägen gör en 90-gradig sväng österut. Jag gick till den västra stranden och såg bort mot Oviksfjällen. Snön smälter där borta också men än så länge är det nog inte läge för några fjällvandringar i lågskor.

Där borta går färjan mellan Isön och Norderön och efter att ha korsat Norderön kan man ta en annan färja till Håkansta och, för den som vill, fortsätta vidare till fjällen.

En liten sädesärla.

Jag åkte den sista etappen mot den parkering de flesta väljer att ställa sig på och där man ganska snart kommer till en väldigt lång strand och diverse grill- och sittplatser. Nu var jag på den östra sidan och härifrån började vi oftast vår promenad runt udden. Det får bli en annan gång. Den här morgonen letade jag naturupplevelser och motiv nära parkeringen. Jag kan inte motstå de här motiven.

Någons små fjädrar flyter iväg.

Jag tittade längre bort längs stranden och såg några fåglar som inte såg ut som de vanliga gräsänderna. De är också fina men det är kul att få se något annat. De var egentligen alldeles för långt bort för att fota med mitt vanliga 55mm- objektiv men när jag zoomade in med kameran såg jag ändå att det såg ut som någon slags skrake.

Jag ville inte störa dem så jag gick bara lite närmare. Men de hade så klart stenkoll på mig och gjorde sig beredda på flykt. Men jag fick några skapliga bilder, även om de är kraftigt beskurna, innan de två hanarna och honan bestämde sig för att flyga iväg och jag konstaterade att det var småskrakar jag såg. Kul att få se dem på land för jag tror att jag bara har sett dem simmandes och flygandes tidigare. Ärligt talat vet jag inte ens om jag har sett småskrake förr. Kanske har jag bara tagit för givet att det har varit storskrake men nu ska jag försöka ha bättre koll hädanefter.

Jag satte mig på en bänk ett tag, bara för att det var så skönt där, och kom på att kanske det kunde finnas någon stolpe att hitta alldeles i närheten. För de som inte vet vad det handlar om kan jag berätta att orienteringsklubbar i hela Sverige samarbetar med olika aktörer för att inspirera människor att hitta ut i naturen. Via deras app hittaut.nu kan man söka efter den ort man befinner sig i och få fram en karta där ett stort gäng kontroller, oftast numrerade stolpar med bokstäver som ska registreras, finns utsatta. Jag har letat efter dessa stolpar de senaste tre säsongerna och i lördags satte jakten igång här i Östersund med omnejd. Förra året hittade jag 300 stolpar här och en hel del under en roadtrip söderut och det är ett jättebra sätt att upptäcka nya områden på.

I år är det dock annorlunda och foten jag stukade riktigt rejält i januari är fortfarande inte i skick för några längre äventyr. Men när jag tog fram orienteringskartan i mobilen, och även fixade fram en gps-markering för att göra det väldigt lätt, upptäckte jag att jag satt bara ca 5 m från en stolpe och att en annan var placerad alldeles i närheten av parkeringen men mot andra sidan. Jag fick alltså med mig två registreringar och kanske är det så årets stolpjakt får bli. Men jag ger inte upp riktigt än. Innan helgen skrev jag ett meddelande till sjukgymnasten och medan jag satt på den här bänken ringde hon upp mig. Jag fick en tid i morgon för att se om något mer måste kollas upp eller åtgärdas. I början av juli vill jag vara fit for fight igen och det siktar jag på att vara.

Här har det nog varit någons sorts kamp. För inte kan väl en fågel frivilligt göra sig av med så många av sina fjädrar.

Ca 10 mil från mitt hem på Frösön ligger den lilla byn Fisksjön…vid sjön Fisksjön. Så smidigt med samma namn på by och sjö. Dit åkte jag igår för att besöka bloggvännen Anita (skogsnuvan). Hon bor så vackert i sitt föräldrahem och med en av sina bröder som närmaste granne. En annan av Anitas bröder bor också i Fisksjön och den tredje brodern i en ort inte långt därifrån. Kul att ha familjen så nära och det verkar vara en god sammanhållning i den lilla byn.

När jag kom blev jag först välkomnad av ena broderns hund Jack, en väldigt trevlig och pigg labrador som inte har fattat att man bör ha lite värdighet när man har nått den aktningsvärda åldern av åtta år. Vi har träffats förr och det är inte konstigt bland oss som älskar hundar att man först ägnar sig åt hunden och sedan hälsar på personer. Han är för det mesta lös och håller ofta Anita sällskap i något som måste vara en hunds paradis.

Jag och Anita gick in och hämtade fika som vi ville sitta ute och njuta av. När jag öppnade dörren för att gå ut stod båda bröderna och den ena broderns fru/sambo en bit bort och med dem var den otroligt gosiga och fina Nalle, en blandning av hovawart och något mer som jag inte uppfattade. Den härliga hunden satte genast av mot mig och jag satte mig på huk för att välkomna honom in i min famn. Som tur var hoppade han inte men jag såg till att hålla munnen stängd och det var bra för han var frikostig med pussar. Gissa om jag var i himmelriket med två så fina hundmöten.

Till slut slet jag mig från hundgosandet och vi satte oss i hammocken med solens strålar som värmde oss.

Därifrån hade vi den här utsikten.

Där finns också en av få ekar här uppe. Jag är imponerad över att Anita har lyckats få en ek att trivas och växa där den egentligen inte borde trivas. Hon fick den som en liten planta och har vårdat den väl.

Det blev varmt på altanen i solen så vi strosade iväg till stranden en bit bort.

Jack förstod precis vad som gällde när Anita i vanlig ton frågade om han ville följa med och bada. Då stack han genast i förväg och sedan höll han igång med en energi som jag blev trött bara av att titta på. Det är inte lätt att fota en svart hund som inte är stilla en sekund. Min fina Kasper var ju också svart men han var betydligt lugnare och lättare att ha som fotomodell.

Ska vi gå hem, sa Anita och då sprang Jack iväg utan att tveka och han visste exakt vart han skulle. Där borta syns den lilla strandstugan och gömd bakom träden finns även en liten bastu.

Jag var så fascinerad av Jacks energi och av hur han frenetiskt genast satte igång med att försöka flytta en ganska stor sten ut från land och längre ut i vattnet. Bastun i bakgrunden.

Det här måste vara ett fantastiskt hundliv. Att gå lös mellan de människor han gillar och känna att han är välkommen i flera hus. Alltid något kul att hitta på och han är verkligen duktig på att aktivera sig själv. När han stoppade huvudet ner i vattnet för att undersöka något där blev det lite jobbigt för nosen eftersom han hade grävt runt så mycket i sanden. Men han bara frustade lite och sedan stack han ner huvudet i vattnet igen.

Jag och Anita konstaterade att de förr så sällsynta vitsipporna börjar sprida sig även i Jämtland. Hon har flera tuvor på sin tomt.

Jag följde med till Håsjö kyrka där det skulle sättas blommor på en grav. Det här är en kyrka i min smak. Enkel och med ett fantastiskt läge. Ett väldigt vackert klocktorn står bredvid och Anita berättade att det var hennes pappa som målade det. Lägg märke till att björkarna har fått den första skira grönskan.

Det blev dags för mig att åka hem igen efter några väldigt trevliga timmar i det sköna vädret. På kvällen orkade jag faktiskt hålla mig vaken tills omröstningen i Eurovision var klar men jag lyssnade inte aktivt på låtarna, förutom den svenska, utan höll på med en del annat under föreställningen. Kul att Loreen vann men det var ju inte särskilt förvånande.

Rubriken stämmer inte helt eftersom jag inte rörde mig i centrum men jag utförde diverse ärenden i olika utkanter av stan. Först tog jag mig till sjukhuset för den rutinmässiga provtagningen, den som alltid visar att jag mår bra och som kan tyckas lite onödig. Men det är så rutinerna är för oss levertransplanterade och som vanligt vill jag framhålla att jag är tacksam för det. Sedan blev det månadshandling på Willys. Jag kollade kontoutdraget och det är faktiskt exakt en månad sedan jag handlade sist. Då är inte summan på ca 1300 kr särskilt stor.

Utanför en av entréerna till sjukhuset finns den här statyn. Jag har sett den många gånger men aldrig tänkt på att fota den. Inte förrän nu. Den heter ”Ett litet sår som måste ses om” och är gjord av Knutte Wester. Motivet är En flicka som ska laga ett ”sår” i gräsmattan.

När jag var hos min syster i Motala hade hon en nackkudde med resårband som kan sättas på nackskyddet i bilen. Jag har haft något liknande förut men efter många års användning var det inte mycket kvar av den. Men jag har saknat den och jag blev så glad för att få veta att en nästan likadan finns på Jysk. Därför fortsatte jag till den butiken när jag var klar på Willys. Vilken tur jag hade att det var kampanjpriser på flera produkter i samma material. Det blev två nackkuddar och en krage inhandlad och av bara farten hamnade även en resekudde och en ny, skön vanlig huvudkudde i min kundkorg.

Ett ärende till hann jag med men det var väldigt snabbt avklarat. Ett paket hämtades från min närmaste Ica-butik och sedan var det bara att åka hem och bära upp allt till lägenheten. Det är ganska kämpigt eftersom min ytterdörr inte har en väg utanför utan bara en gångväg. Jag parkerar i garaget och oavsett om jag väljer att gå utomhus eller inomhus så är det en trappa att kånka kassarna uppför och minst en dörr att öppna. Idag blev det tre vändor och jag tänkte med saknad på hur lättsamt det var när jag bodde i olika villor och kunde köra fram nästan till ytterdörren. Men nu har jag allt jag behöver för en månad igen och när man inte behöver kånka på tunga kassar oftare än så kan det vara ok.

När jag kommit över till Frösön stannade jag till och vände kameran mot min stad, Östersund. Utanför mig ligger isen fortfarande kvar men den är så svart och murken att den nog går upp väldigt snart.

I morgon ska jag besöka Anita i vackra Fisksjön och det ser jag fram emot.

När jag lämnade Frösön för nästan två veckor sedan hade det snöat ganska rejält och så skulle det fortsätta någon dag till. Jag åkte söderut, lämnade vintern och mötte våren, och när jag kom hem i lördags var det våren som mötte mig även här. När jag ändå hade en tid hos frissan igår fortsatte jag efteråt in till stan för att först köra bilen genom en biltvätt. När både jag och bilen hade fått en uppfräschning fick jag impulsen att åka till Lillsjön, eller rättare sagt den lilla vattensamling som finns alldeles vid parkeringen. Där har jag tidigare fått se söta små dunbollar, både sothönors och änders ungar.

Gräsänder, sothönor och även skrattmåsar såg jag men några nykläckta ungar fanns ingenstans. Jag får helt enkelt återkomma lite senare.

Sothönan har enligt mig en elak blick och groteska fötter. Tyvärr blev fötterna inte så tydliga på den övre bilden eftersom fågeln rörde sig ner mot vattnet och jag fick bråttom att lyfta kameran.

Gräsänderna däremot har snälla ögon och vanliga fågelfötter (simfötter).

Jag stannade även till vid Badhusparken där det också finns en parkering alldeles intill. Att vattennivån är väldigt låg syns tydligt på hur lågt Thomée ligger vid bryggan. Gustavsbergsbacken på Frösön har fortfarande lite snö kvar men inte tillräckligt för att vara öppen.

I förra bilden ser det ut som om isen är borta från Storsjön men lite längre bort är istäcket kvar och lär vara det ett tag till. Utanför mig finns inget öppet vatten alls.

Nästan hemma stannade jag till vid Ändsjön där det har byggts ett nytt fågeltorn alldeles vid en av parkeringarna. Den här dagen behövde jag inte ta många steg för att se mig omkring lite och komma ganska nära naturen.

Det blev inte ett bra resultat vad gäller fågelskådning men även här blir det bättre om någora veckor.

I morse bestämde jag mig för att åka till ett säkert blåsippsställe, som tur är med en parkering alldeles intill, och förhoppningsvis få se de små sipporna. Normala år hade jag kunnat se blåsippor redan innan jag åkte iväg på min resa men det var bara tussilago som visade sig då. Nu hittade jag blåsippor överallt där jag gick och de var säkert på gång under snön som föll. Även här ser man hur låg vattennivån är. Stranden brukar försvinna nästan helt lite längre fram på sommaren.

De flesta av er har sett blåsippor under en lång period redan men inte ens när jag var så långt söderut som i Bohuslän och Östergötland såg jag några. Men här hemma väntade de på mig och gjorde sitt bästa för att vara till sin fördel.

Där fanns också en ynklig liten tibast med endast den här lilla blomklasen.

Det är härliga dagar och det känns som om sommaren inte är långt borta. Men bakslag är vanliga även om jag hoppas och tror att snön håller sig borta nu.