Hoppsan!

Ja, så reagerade jag när jag nästan genast insåg mitt misstag. Jag har aldrig gjort det misstaget förr men någon gång ska vara den första. Jag tänkte inte riktigt på vad jag höll på med när jag skulle ta morgonmedicinerna och i stället för de immunsänkande pillerna stoppade jag i mig en sömntablett. Som jag skrev så kom jag genast på att det blev fel och svalde även de piller jag skulle ta.

Det var ju en himla tur att jag inte hade något inbokat eftersom jag några timmar senare blev så sömnig att jag somnade till en stund i soffan. Jag sov inte länge men jag var väldigt seg, ännu segare än vanligt, i huvudet hela dagen. Jag hann i alla fall gå en morgonpromenad innan. Medicinerna tar jag kl nio morgon och kväll och jag var hemma igen i god tid innan dess. Ingen skada skedd men jag vill helst undvika det misstaget hädanefter.

Det har kommit en del snö men töväder och en del regn har gjort den snö som blev kvar isig och ganska hård. Det knastrar rejält under fötterna på alla jag möter eftersom dubbskor är nödvändigt. Men idag har det varit ett fantastiskt väder och jag funderade på om jag skulle åka iväg någonstans för omväxlings skull. Jag landade i att det var lättast att bara gå iväg en runda i närområdet och jag valde att gå runt Ändsjön. Solen går upp så sent på morgnarna nu så det är nästan omöjligt att inte få en glimt av när den går upp.

Ändsjön är inte stor och det är inte underligt att isen har lagt sig där. Bara just där ett vattendrag rinner ut i sjön var det en liten öppen vak.

Förra året fick jag en chokladkalender skickad till mig från min son. Jag blev glatt överraskad över hur goda alla 24 chokladpraliner var. Jag tror inte att någon skulle kunna skilja på smaken hos dessa veganska praliner och vanliga lite finare praliner. Nu har jag återigen fått en chokladkalender från min son. Samma tillverkare och jag ser verkligen fram emot att få en smaksensation till kaffet i 24 dagar. Jag känner mig som ett förväntansfullt barn igen 😀

Ibland önskar jag att jag vore en bättre fotograf

Jag gick en fotokurs men tyckte inte att det var roligt med alla teoretiska och praktiska måsten. Jag har jämfört det med en av mina döttrars ridintresse när hon var yngre. Hon älskade hästar och att rida men när hon hade kommit långt i utvecklingen gick lektionerna mest ut på att peta i detaljer och att lära ut dresyr. Det var inte min dotter intresserad av. Hon ville ha kul tillsammans med hästen och kunna rida mer fritt. Hon slutade rida och kanske var det bra även ur allergisynpunkt. Hon är nämligen lätt allergisk mot häst, hund och katt. Trist när man älskar djur och har hundar i familjen och även katt en period. Men det är inte allergi jag ska skriva om utan lusten och glädjen i ett intresse. Jag vill bara spontant kunna lyfta kameran och föreviga de motiv jag får syn på. Det ska vara enkelt och därför använder jag mig av de automatiska inställningarna för att sedan göra små redigeringar i datorn.

Men det fungerar inte jättebra i en del situationer. Då krävs det både kunskap och tid att byta till ett bättre objektiv. Igår kväll saknade jag både de detaljerna och därför blev det som det blev. Jag hann knäppa tre bilder med mitt ordinarie objektiv och sedan var motivet borta. Jag hade alltså inte hunnit hämta teleobjektivet och stativet utan fick nöja mig med det jag hade. Det blev inte någon snygg, detaljrik månbild men i första hand var det skenet runt omkring månen jag ville få med. Men tänk om jag hade haft den där kunskapen och rätt utrustning framme, då kanske jag hade fått en supersnygg månbild med många detaljer och snygga cirklar i olika färger runt omkring. Nu ser det mest ut som ett ondskefullt öga som tittar ner på jorden.

Kanske borde jag ta för vana att varje eftermiddag montera kamera med teleobjektiv på stativet och vara beredd om jag får se något fint igen. Då fattas visserligen kunskapen fortfarande men det kan finnas en liten möjlighet till bättre bilder. Som ni förstår, eftersom jag faktiskt visar bilderna, tycker jag att de är lite spännande trots bristerna.

Meteorologerna lovade sol

Solen fanns säkert någonstans där borta men igår vann dimman kampen. Lite synd var det eftersom jag åkte till Bynäset och hoppades på en riktigt solig och vacker förmiddag. Det var en skön promenad ändå och nästan helt vindstilla. Dimman lämnade fukt i träden så lite rimfrost kunde jag glädja mig åt.

Jag gav inte upp hoppet om att dimman skulle lätta och lite bättre sikt blev det.

Efter en stund kunde jag se ännu lite längre.

Men jag kunde aldrig ens ana solen genom allt det tjocka, vita. Två lingon får stå för färgen i det här inlägget.

Men när jag hade kommit hem och nästan gett upp hoppet om att få se en bit av himlen och kanske lite sol, sprack det upp en liten stund. Det blev ännu en bild från balkongen till samlingen. Det börjar bli ganska många sådana nu.

Jag har bokat en tid för influensavaccinering i övermorgon och sedan räcker det med sprutor för i år. Det blir femte vaccinationssprutan sedan februari och sedan hoppas jag att jag har bra skydd mot det mesta. I alla fall mot corona, pneumecocker och influensa. Undrar när fjärde covidsprutan ska tas.

En må-bra-promenad

Just så kändes det när jag gick ut i morse. Jag stötte på en granne som talade om att skidskyttet börjar idag och nu får du skynda dig om du ska hinna hem till vinterstudion. Jag erkänner att jag kände mig lite stressad först men sedan bestämde jag mig för att strunta i tv-sändningarna och bara njuta av de fina promenadförutsättningarna. Nåja, fina och fina. Det går inte att promenera utan dubbskor eller åtminstone broddar fastsatta på skorna. Men jag hade dubbskor och kunde relativt lätt ta mig fram utan att halka omkring. Det var en vacker morgon. Inte så vacker som när rimfrost eller snö förvandlar träden till något enastående vackert men det var en tillräckligt vacker morgon för att göra mig på väldigt gott humör. Jag mådde helt enkelt väldigt bra.

Lite senare mötte jag en annan granne som berättade om hur god soppan var på senaste mötet i föreningslokalen. Va! sa jag. Ja, du får ju inte komma för du är alldeles för ung, konstaterade min granne och förklarade att det bara är seniorer som får inbjudan i brevlådan. Nu har soppträffarna återupptagits. Jag får väl se fram emot soppträffar om fem, sex år och till dess kan jag glädja mig åt att jag är alldeles för ung 😀 Jag är ju dessutom ingen soppälskare så det är ingen förlust. Inte heller klarar jag sorlet från pensionärer som träffas och äter och har trevligt. Det lär inte förändras. Vid närmare eftertanke finns det nog mer än ett skäl att glädjas över min ringa ålder. Jag slipper tacka nej.

Det har inte kommit mer snö men minusgrader gör att is har bildats på en gren över Mjällebäcken. Det skvätter upp vatten från bäcken och ju längre in i vintern vi kommer desto mer is bildas på grenen.

Dimman höll på att lätta och det sken som blir när solen nästan lyckas tränga igenom blir gyllene och vackert.

Solen gör sitt allra bästa och efter att ha försvunnit en stund igen lyckades den så småningom vinna över dimman.

Solen lyste upp fjällen en stund.

Jag hörde ett hackande och fick syn på hackspetten. Tyvärr var det här den enda vinkel som var möjlig om jag inte ville fotografera grenar och snår i stället för pippin.

När jag nästan var hemma igen gick jag ner till stranden nedanför mitt bostadsområde. Känslan av må-bra-promenaden var fortfarande lika påtaglig.

Jag borde ha vetat…

Igår var det volontärmöte och jag hade sett fram emot det ett tag. Kul att träffa de andra volontärerna och de som har diverse andra uppdrag i styrelsen och annat. Vi var ca 20 pers anmälda och det började bra med en hel del hejande och sedan en snabb presentationsrunda. Det var ett intressant möte, lite segt kanske men ändå en hel del bra information. Men jag missade det mesta. Det är i de här lägena jag blir frustrerad över att dissociationen sätter igång som kraftigast när jag försöker lyssna och hänga med. Allra värst var det i fikapausen. Då började sorlet och jag ville bara försvinna. Jag orkade inte ens försöka prata med någon annan utan satt bara och försökte att inte se ut som det vrak jag kände mig som. Jag kände mig drogad, huvudvärken slog till och hjärnan orkade inte registrera vad som hände runt omkring mig. Det är inte alls kul när det blir så men jag borde ha vetat att jag inte klarar av de här situationerna. Jag var väldigt snabb att komma därifrån när vi var klara. Som tur är blev det bättre bara av att lämna den situationen för annars hade det blivit svårt att köra hem.

Morgonen därpå, idag alltså, var jag och min volontärkollega uppsatta på passet och för att vara säker på att sova gott tog jag både en sömntablett och två citodon (jag försöker vara restriktiv med citodonen men ibland behövs de). Jag sov fantastiskt gott ända till strax efter fem och då hade jag fått ett meddelande om att min kollega hade fått förhinder. Jaha, tänkte jag och ställde in mig på att få lite kämpigt med alla kattlådor och annat som vi i vanliga fall delar på. Men en gång går bra. Då brukar jag återhämta mig.

Eftersom jag ändå var vaken åkte jag till katthemmet tidigare än tänkt och var där strax före sju. Jag började med en liten mysstund med Prinsen i köket. Han är nästan alltid med på att komma upp i famnen och gosa en stund. Sedan satte jag igång med allt som skulle göras men jag gjorde en del myspauser när någon av katterna var med på det. En jättefin kisse, Kuro, satt på en pelare och honom fick jag borra in ansiktet i pälsen på. Han buffade tillbaka med huvudet medan han spann högt. Jag tog ett steg tillbaka för att ta ett foto och jag tycker att hans blick säger allt. Men, varför slutade du? Kom tillbaka! Naturligtvis kom jag tillbaka och fick ännu mer närkontakt.

Inne i karantänavdelningen hade en ny kisse kommit. Jag läste på tavlan på hennes dörr att hon egentligen heter Skrållan men eftersom vi redan har en Skrållan så får den här kissen heta Måntuss. Jag vet inte om det bara är ett tillfälligt namn för att vi ska veta vem vi pratar om för enligt tavlan stod det att det är namnet Skrållan hon lyssnar till. Det stod även att hon är snäll och det var bra information för då vågade jag sträcka in handen långt in i hörnet där hon gömde sig. Jag var försiktig och la handen några cm ifrån henne och då sträckte hon genast fram huvudet och gned det mot min hand samtidigt som hon började spinna. Sådana stunder gör mig lycklig. Jag ställde maten nära henne och snart vågade hon sig fram för att äta.

Sedan var det dags för boxen där den andra Skrållan bor. Förra veckan vågade jag inte ens gå in till henne eftersom hon gjorde utfall och morrade och fräste. Men i den nya, lite större boxen, bor hon tillsammans med sina två ungar och en annan kattmamma med ungar. Det fungerar alldeles utmärkt och är säkert väldigt bra för både henne och hennes ungar. Alla kattungar behöver socialiseras men det är nästan ingen som har vågat ägna sig åt Skrållans ungar förut. Nu gick det väldigt bra att gå in till hela gänget och både kela med kattungar och fixa det som skulle fixas. Skrållan låg i en skön korg och bara tittade utan att visa något som helst tecken på ilska (som egentligen är rädsla).

När jag var klar och kände mig nöjd även med gosandet bestämde jag mig för att ta en promenad runt Lillsjön innan jag åkte hem. Jag vet att kroppen mår bra av att röra sig och jag hade varit förutseende nog att ta med mössa och vantar. Efter snön som föll för några dagar sedan har det regnat och varit några plusgrader men marken är tydligen kall eftersom det är isigt överallt och en del snö finns också kvar. På Lillsjön hade isen lagt sig. Det kommer den inte att göra på Storsjön på länge än men förutsättningarna är ju lite olika.

Att bara gå runt Lillsjön blir en ganska kort runda så jag utökade med en sväng in i skogen också. Det var väldigt skönt att gå och underlaget var fint. Inte lika isigt som på vanliga gångbanor. Jag hittar många rangliga broar när jag går i olika skogar men den här var stadigare än den ser ut. Inga problem att ta sig över här.

Jag skriver inte mycket om dissociation och hur jag påverkas längre och det är inte så mycket att skriva om egentligen. Det är som det är och oftast anpassar jag mig och vet vad jag kan och inte kan. Vissa ämnen sätter igång reaktionen genast men det är ämnen som jag inte vill undvika och då får jag acceptera att bli som jag blir. Det går bra när jag kan sätta mig och blunda en stund eller göra något som jag vet minskar problemet lite. Men jag kommer nog aldrig att helt acceptera att jag inte kan läsa böcker längre eller lyssna på ett anförande eller en föreläsning. Jag ska tydligen inte delta i informationsmöten heller. Vilken tur att jag klarar av att umgås med katter. Jag vet att en eller några personer, där jag deltar i samtalet och inte bara lyssnar, är ett lagom umgänge. Men jag ger inte upp helt efter bara ett försök. Jag kommer nog att vara med på nästa möte också och kanske går det bättre då.