För att inte helt förlora kontakten och för att inte min blogg ska känna sig helt övergiven, kommer här en liten uppdatering.

Jag mår likadant. Min läkare ställde en del frågor och av svaren gjorde han bedömningen att jag har rätt. Det är inte en vanlig depression utan ett kortisonframkallat tillstånd. Det som mest övertygade honom om det var att jag mår bäst på morgonen och sedan sämre ju längre dagen går. Enligt honom är morgnarna svårast för de flesta deprimerade. Han tittade på de nytagna provsvaren, jämförde med tidigare omgångar och sa att det var dags att börja trappa ner på kortisonet. Med ett stort leende sa han ”du kommer att vara glad igen i april”. Mars blir alltså en period som bara passerar utan att jag bryr mig så mycket.

Några fina stunder har jag ändå. Bildbevis på det nedan 🙂 Min syster har saknat badkar sedan vi flyttade hit. För någon månad sedan hittade hon en badbalja för vuxna på nätet och beställde en sådan. När den kom var hon helt lyrisk över hur bra, smidig och lätthanterlig den är. Jag blev också sugen och nu står en nästan likadan (syrrans är gul) i mitt badrum. I dag tog jag premiärbadet. Jag är helt läkt på utsidan och då är det ok. Ååh, så skönt det var. Jag är ingen badare och har absolut inte längtat efter ett badkar men det här var riktigt underbart. Finns det inte plats för ett vanligt badkar så är denna badbalja en perfekt lösning. Ekonomiskt är det också med en ganska liten vattenåtgång.

Om jag och min syster njuter av varma sköna bad när det är kallt ute så vill denna snart tolvåriga valp hellre leka i snön. Han gräver och sprätter och springer omkring. Alla njuter vi på olika sätt.

 

 

Det tog lång tid och jag trodde faktiskt att effekten skulle utebli. Men nu har båda de förväntade medicinreaktionerna kommit. Morfinet slutade jag med när jag plötsligt mådde alldeles för dåligt av det. Den här reaktionen är inte lika lätt att åtgärda. Det är bara att stå ut tills läkare säger att det är dags att trappa ner.

Det är kortisonet som ställer till det. Jag har inte erkänt det för mig själv utan skyllt på att det är smärtlindringens fel eftersom den gör mig trött och lite snurrig. Men tecknen går inte längre att bortförklara. Jag har ingen lust med något, inget känns kul, energinivån är väldigt låg och jag märker att jag inte bryr mig lika mycket som vanligt om andras vardag. Jag försöker och jag har nästan lurat mig själv den senaste tiden. Men nu står det klart för mig att jag är på väg in i en depression. Precis som förra gången jag åt kortisonpiller. De flesta blir pigga och glada av kortison men jag blir tvärtom. Undrar om det kan bero på att jag vanligtvis är en positiv person och att kortison ger någon slags personlighetsförändring. Det spelar ingen roll varför. Nu är det så här och jag får helt enkelt stå ut. Jag ska träffa min läkare den 27:e och eftersom alla värden pekar på att levern mår bra så får jag förmodligen börja trappa ner på kortisonet då. Fram till dess håller jag mig nog borta från min blogg för jag har inte någon lust alls att skriva, inte när jag inte kan se något ljus. Jag ville bara förklara varför jag inte är så aktiv.

För att ändå avsluta i en positiv anda bifogar jag några bilder på den fina bukett jag fick i går av min svärmor, svägerska och svåger. Den gjorde mig i alla fall väldigt glad just då.

 

En fråga som återkommer och som aldrig får svar. Varför ser jag nästan alltid rådjur på de promenader då kameran är kvar hemma? Likadant är det med andra vilda djur i skogen. Ekorrar, harar och diverse fåglar visar snällt upp sig, i alla fall korta stunder, när bara mobilen finns till hands. Jag försöker fånga dem på bild med den tillgängliga kameran men det blir oftast så dålig kvalitet så det är inget att spara. I går lyckades jag få till några bilder där det faktiskt syns att motivet är rådjur, bara jag inte beskär bilderna för då blir det alldeles för suddigt. Kasper och Nalle spanar in de underliga figurerna och blir spanade på tillbaka.

När jag har kameran hängande över axeln hör jag fågelkvitter (ja, de är redan i full gång och jag kan urskilja talgoxar, domherrar och blåmesar plus en del för mig okända) men alla skogens djur håller sig väl dolda. I stället får jag koncentrera mig på mer stillastående motiv. En klick snö på en björkstam t ex…

…eller en snötäckt grangren.

Vissa löv ger inte upp trots att vintern har tagit sig nästan ända fram till slutet. De ser inte så pigga ut och jag antar att de trillar av när våren sätter igång en ny lövsprickning.

En annan fundering som har återkommit många gånger den senaste månaden gäller min återhämtning. Varför har just jag en sådan tur och återhämtar mig så snabbt och utan problem? Jag känner inte till särskilt många andra fall med levertransplanterade men de få jag har följt har haft betydligt svårare återhämtningsperioder, fyllda med diverse bakslag. Det handlar om avstötningar, infektioner, problem med gallgångar som leder till nya operationer, feberperioder som måste utredas, blodförgiftning, oförklarliga höjda levervärden och mycket oro för vad det kan betyda. Jag bara seglar igenom min postoperativa period utan några egentliga problem. Visst har jag smärta och några små biverkningar av medicinerna men alla är överens om att jag mår fantastiskt bra och att allt har gått otroligt smidigt. Det känns nästan lite orättvist, som om jag borde hålla tillbaka lite av min glädje över hur bra jag mår.

Nu är inte faran för alla dessa bieffekter över för min del. Det är fortfarande två månader kvar av den kritiska perioden. Men även om ingen direkt säger det så har jag fått uppfattningen att med en så bra start så är det troligt att det blir en lika bra fortsättning.

Jag följer en blogg som skrivs av en levertransplanterad man. Han hade så många planer och så höga förhoppningar och nu, efter drygt ett år av bakslag, skriver han att han för att må bra har anpassat sig och accepterat situationen. Jag blev ändå lite ledsen när jag läste det. Min känsla var att han har gett upp. Jag hoppas att jag har fel och att han faktiskt mår mycket bättre av att vara realistisk. Men jag skulle känna att jag gav upp om jag slutade planera för det jag hela tiden har drömt om.

Som ni förstår är jag nog inte den typiska levertransplanterade. Mina förutsättningar var bättre än de flesta andras eftersom min sjukdom inte var lika allvarlig. Ändå funderar jag en del på hur det kan komma sig att just jag har sluppit alla svårigheter (i alla fall hittills). Vad svaret än är så är jag väldigt glad och tacksam för att det är så. Min optimism ger mig dessutom tron på att jag fortsättningsvis kommer att ha samma tur. Kanske är det en liten del av det, vad vet jag?

Så har jag då gjort det jag har försökt undvika att göra. Jag klickade på en länk i ett meddelande på messenger. Det såg ut som om en vän skickade ett youtube-klipp till mig och jag tänkte mig inte för. Eller rättare sagt, det gjorde jag men för sent. Just när jag klickade på länken insåg jag vad jag gjorde och tryckte snabbt bort den sida som visade sig. Då var skadan redan gjord och jag väntade på vad som skulle ske.

Först hände inget och jag slappnade av. I går kväll började det plötsligt plinga i min telefon och många undrade vad jag hade skickat till dem. I samma veva kom en fråga från fb om en viss inloggning var från någon obehörig. Jag svarade ja på det och den inloggningen blockerades. Jag satt länge och besvarade mina fb-vänners frågor och varnade för att öppna länken. Jag skrev ett inlägg på fb om samma sak och sedan började jag skicka varningar till alla som inte redan hade hört av sig. Det fortsatte jag med när jag vaknade i morse och då sattes också fb:s och messengers säkerhetsåtgärder in. Jag blev utestängd från mitt konto tills jag hade verifierat vem jag är och bytt lösenord. Jag blev positivt överraskad av att de har sådan koll och bra säkerhetsåtgärder. Jag skulle ha bytt lösenord i alla fall men jag prioriterade att skicka varningar först.

Det som skickades var en videolänk till youtube och det såg ut som om jag hade skrivit namnet på mottagaren följt av ett komma och en fråga (Kurt , Är det din??). Jag kunde inte låta bli att skratta när min äldsta dotter skrev så här till mig: mellanrum innan kommatecken och stor bokstav direkt efter. Nä. Inte du som har skrivit 😉 Det kanske bara är vi språknördar som lägger märke till sådant och min dotter känner mig så väl. Jag skulle vara riktigt stressad eller påverkad av något för att släppa iväg en sådan text.

Många har svarat att de inte har lyckats öppna länken och andra har skrivit att de förstod att det var något lurt som de inte skulle öppna. Jag kommer hädanefter att vara ännu mer försiktig med att öppna länkar men jag hoppas att det inte får fler efterverkningar nu. Jag har inte fått någon liknande länk skickad till mig igen och jag hoppas att det betyder att ingen av mina fb-vänner har råkat ut för detta. För några veckor sedan fick jag ett mail som påstods gälla min morbror. Någon bad om hjälp å hans vägnar och skrev att han var fast i något land och behövde pengar för att ta sig därifrån. Det mailet åkte in i skräpkorgen direkt för riktigt så lättlurad är jag inte. Men det gäller nog att vara vaksam för det verkar florera en hel del lurigheter där ute. De flesta av oss har väl fått mail om att någon väldigt rik, okänd släkting har dött och efterlämnat ett stort arv som man bara behöver betala in en liten summa för att få eller att någon ber om hjälp med att mot ersättning föra in en stor summa pengar i landet. Naturligtvis innebär även det först en liten utgift. Snart måste väl de flesta ha lärt sig att inte tro på alla detta. Jag har i alla fall lärt mig min läxa nu.

Jag har aldrig lagt upp någon bild på min fula lever, den som jag inte längre har. Jag kunde dock inte låta bli att göra en jämförelse när jag tog en närbild på en blodapelsinklyfta. Inte jättelik men nog påminner den om min cystlever 😉 Men var lugna, det här är bara en apelsinklyfta.

Jag hann inte se hur Kalla tog silvret på 10 km eftersom jag då var på ännu ett besök på sjukhuset. Däremot satt jag klistrad framför tv:n och såg hur Hanna Öberg på ett fantastiskt sätt vann guldmedaljen i skidskyttets 15 km. En skräll enligt experterna men det har jag inte hängt med tillräckligt mycket för att uttala mig om. Hur det än förhåller sig med det så är det otroligt kul att hennes slit har lett fram till detta. Stort grattis till båda skidtjejernas medaljer.

Mitt operationsärr har läkt ihop väldigt fint men ännu finare ska det bli. Det känns inte så viktigt att ärret blir snyggt men eftersom det nu finns ett alldeles nytt sorts förband med speciella egenskaper för att göra ärr fina så är det klart att jag tar emot och använder det.

När jag åkte hem från sjukhuset (nu kör jag min egen bil och slipper fler taxiresor) njöt jag av det vackra vintervädret utanför bilen och önskade att jag hade haft min kamera med mig. Trots att den låg kvar hemma bestämde jag mig för att stanna på den fina rastplatsen strax innan avfarten som leder hem. Mobilen är ju alltid med och under rätt förhållanden duger den bra. Jag trampade omkring i snön i alldeles för tunna skor men det var så skönt och så vackert så det bekom mig inte ett dugg.

Det är fortfarande bara förmiddag och ändå har det blivit två OS-medaljer, mitt ärr och mitt mående är finfina och det är en underbar dag. Molnen börjar växa till sig men vem kan låta det påverka när man ser glädjen hos Hanna Öberg i tv-sändningen?