Nu är det inte lång tid kvar tills jag och min son ger oss iväg på vår bilresa genom Europa. Om en och en halv vecka är det dags och därför ville min läkare att jag skulle lämna en extra omgång prover i god tid innan avfärd. I morse blev det alltså en morgonpromenad till centrum och vårdcentralen. Fyra rör och ett urinprov senare tog jag vägen över Svartån, följde den en bit och passade på att fota lite.

Jag är lite lat när det gäller att använda de manuella inställningarna men här gjorde jag ett försök. Jag blev ganska nöjd…ända tills jag, bara för att jämföra, tog en liknande bild med automatiken. Den vänstra bilden är manuellt inställd och den högra har kameran ställt in. Som ni redan har gissat återger den högra bilden verkligheten mycket bättre. Men jag ger inte upp. Så småningom får jag ordning på alla inställningar.

 

 

Antingen har midsommarblomstren blommat ända sedan juni eller så har den varma sommaren lurat den att börja om att sätta blommor. Jag har faktiskt ingen koll på hur det förhåller sig. Jag kan bara konstatera att här blommar midsommarblomstren för fullt i början av oktober.

Samtidigt syns hösten tydligt på andra håll.

Efter nästan två månader är äntligen vårt hus nästan helt färdigmålat. Det enda som återstår på själva huset är några små fläckar bakom stentrappan upp till uterummet. Den stackars målare, som fick ta tag i den uppgiften, har på alla sätt försökt komma åt mellan trappstegen men inte lyckats helt. När han och jag gick runt för en slags slutbesiktning idag konstaterade vi båda två att det faktiskt syntes lite för mycket. Jag sa att det är ju synd att trappan är omöjlig att flytta. Först då kom han på att han skulle känna efter om trappstegen var fastsatta. Det var de inte så i morgon kommer han tillbaka och fyller i de små återstående fläckarna.

Innan vår slutkoll hade han ägnat dagen åt att måla våra balkonggolv och slipa bort den färg som gjorde det omöjligt att öppna de flesta av våra fönster. Jag hade fått för mig att fönsterna redan var åtgärdade och fick lite panik igår när jag gick runt och försökte öppna och kontrollera dem. Det tog lång tid innan jag somnade eftersom jag var alltför irriterad och trodde att de, trots påpekanden, skulle lämna huset med fönster som inte gick att öppna. Det var helt i onödan för de hade diskuterat med chefen och kommit på vad som skulle göras. Jag är inte den som söker konflikter så jag frågade vänligt om hur de har tänkt och fick tack och lov detta besked. Under trevligt småprat (himla trevlig kille som snart ska bli pappa för första gången) fixade han alla mina fönster och sedan gjorde han samma sak med min systers fönster. Jag överöste honom med beröm, tackade och önskade lycka till med bebisen. Han önskade mig trevlig resa (vi konstaterade att det är en ära att ens son frågar om mamma vill resa med honom) och sedan lämnade han tillbaka nycklarna och for iväg. Jag får väl ta en sväng ut och se hur det ser ut bakom trappan i morgon men jag tvivlar inte på att han fixar det bra.

Så här ser huvudbyggnaden ut nu. Tillbyggnaden på baksidan och garaget har samma färgskala men är en våning lägre. Tyvärr är vårt nymålade garage inte särskilt snyggt eftersom garagedörrarna har skrapats innan det konstaterades att de är murkna och måste bytas ut helt och hållet. Men om ca en månad är de nya portarna på plats och sedan är det färdigrenoverat för min del. Eller rättare sagt: jag kostar inte på några fler renoveringar.

Vanligtvis brukar ”före”bilderna komma först men här blir det tvärtom. Så här såg det ut förut.

 

 

Nu har det hunnit bli mörkt och jag ska, i sista stund, ta itu med den här veckans fotouppgift. Jag ska försöka hitta rätt inställningar för att få till den där bilden där ett mörkt rum bara är upplyst av ett värmeljus bredvid två glaskärl med vatten. Det kluriga är att det både ska bli skarpt och att ljuslågan ska bli tydlig, inte bara ett ljusblurr.

I morse vaknade jag återigen till en härligt vacker dag med frostiga gräsmattor och en temperatur runt nollan. Det räckte inte för att allt skulle vara frostgnistrande men i öppen terräng var det lite synd om de blommor som fortfarande finns kvar. Jag gick genom ett litet koloniområde i närheten och fotade en del blommor. Det är en tydlig skillnad mellan växtplatserna. De blommor som hade lite skydd av buskar visade inget spår av frost medan de som saknade skydd blev vackert isiga.

Jag kom ut från koloniområdet och hittade en bilruta med spännande mönster.

Strax efteråt hörde jag ett väldigt oväsen uppifrån. Vissa flyr kylan för varmare klimat.

Jag tog mig snabbt bort från asfalt och hus och in i lugnet i skogen. Renfanan, baldersbrån, en fjällig bläcksvamp och ett vackert lönnlöv blev mina nästkommande motiv.

Till sist kom jag hem och hittade en bärklase i slånaronian.

Efter ett antal blåsiga dagar var det härligt med en vindstilla, kylig morgon. En tidig lördagsmorgon då jag inte såg någon annan människa. Hela världen var min att njuta av. I alla fall den lilla del av världen som finns just här.

Igår tog jag bilen och åkte hem till bloggvännen  Anki  för att få följa med ut i hennes skogar. Det är bara några veckor sedan hon hälsade på hos mig och det gav mersmak. Vi hade trevligt tillsammans.

En liten bit innan jag skulle svänga av från asfaltsvägen blev jag stoppad av den här allvarliga figuren. Den blicken ger en hint om vem som bestämmer här och jag stod snällt stilla med bilen och väntade tills den bistra fasanen travade runt bilen och iväg. Jag vågade mig inte ut ur bilen för att fota så bilden är tagen genom framrutan. Enligt Anki brukar denna fasan jaga bilar men jag såg inte om den sprang efter mig.

Anki och hennes man bor i en idyll. Precis så skulle jag vilja bo (men i ett annat landskap). Jag kom in och möttes av värmen från en sprakande brasa i kaminen och lika mycket värme från de som bor där. Men vi skulle ut i skogen så vi gav oss ganska snart iväg. Anki föreslog att vi skulle åka till vandringsleden vid kalkbrottet och dit ville jag gärna. Jag har sett hennes bilder i bloggen och tänkt att jag skulle vilja komma dit.

Vi parkerade bilen och snart kom vi fram till den här utsikten över sjön Glan.

Jag tittade ner i marken en kort stund och där låg de här löven. Höstfärgade löv och vattendroppar är en kombination som jag har svårt att stå emot.

Vackert röda bär som ingen av oss kom på vad de heter. Men senare mailade Anki mig med upplysningen att det är Berberis.

Skogen var full av gamla vattenfyllda gruvhål och stenmurar men de var svåra att fota på ett bra sätt.

 

 

Anki hade som vanligt ögonen med sig (konstigt uttryck) och pekade ut dessa blad som någon har ätit det mesta utom bladnerverna på.

Frivilliga krafter i området håller ordning på området och har ordnat en trevlig plats med grillkåta och bord med bänkar utanför. Vi andra, som bara njuter av att vandra på fina leder och bland iordningställda rastplatser, borde oftare skänka dessa personer en tacksamhetens tanke. Anki visade vägen in i den fina grillkåtan.

 

 

Vi kom fram till kalkbrottet och jag fick veta att det tidigare gick en smalspårig järnväg in via den smala passagen. En del av en gammal sliper syntes som bevis på det. På håll såg jag något som kunde vara ingången till en grotta och jag skyndade nyfiken dit. Det var inte en grotta utan en gammal dörr in till ett litet förråd. Men färgerna i stenen är fascinerande. Klicka på bilderna om ni vill se dem i större storlek. Jag stod länge och beundrade skiftningarna i de höga kalskstensbrutna stenväggarna. Riktigt vackra mönster. På väg ut pekade Anki mot en punkt och där har någon på ett mystiskt sätt lyckats sätta upp en fågelholk. Inte den mest väntade platsen men en kul placering.

 

 

Anki säger att hon letar och hittar ansikten på många ställen i naturen. Inte svårt att förstå när man ser att det är fullt av ögon som följer oss. Det här är bara två av flera exempel. Jag märker att jag också tittar efter ansikten nu så det smittar tydligen 🙂

 

 

Vi hittade inte många matsvampar men Anki berättade om en del av de andra svamparna vi såg. Vi lämnade kalkbrottsområdet men på väg hem till Anki stannade till vid ett annat litet skogsområde. Där var det nästan lika tomt på matsvamp men jag hittade tre soppar och Anki pekade ut en söt liten grupp med minisvampar.

Att vi inte hittade mycket svamp spelade inte så stor roll. Vi fick en skön och trevlig promenad tillsammans och jag fick t o m klappa några små vovvar. Innan jag åkte blev jag inbjuden på fika men innan kaffet var klart serverades jag smakprov på både en väldigt god svampsoppa med Karljohan och en otroligt smakrik och god varm röra med sillkremlor. Den var så god att jag genast sa att jag nu måste lära mig att känna igen sillkremlor. Lycka till, sa Anki och plockade fram en svampbok som visade att sillkremlor kan se ut lite hur som helst. Men Anki är väldigt snäll och hon skickade med mig resterna av den goda svampröran i en burk. Hälften gick åt på kvällsmackan och resten ska jag snart värma lite och njuta av på en hård smörgås. Inte nog med det, till kaffet åt jag en väldigt god äppelkaka och jag var både mätt, glad och väldigt nöjd när jag senare tog bilen hem.

Tack snälla Anki för att jag fick komma till dig och se hur fint det är i dina omgivningar och för att jag fick smaka på så mycket gott. Det söta lilla fölet försökte springa ikapp med mig inne i hagen när jag åkte förbi 🙂

En och en halv grad varmt och jag letade fram mössa och fingervantar. Kameran hängdes över axeln och jag gav mig av för att leta höstbilder. Självklart spanade jag lite efter svamp också och jag hade med mig en liten plastpåse ifall jag skulle hitta något fint exemplar. Tre fina snöbollschampinjoner var det enda jag hittade men jag blev inte besviken för det. Det var en härlig morgon med sol och en underbar luft.

Knud har lämnat en del spår efter sig trots att han bara gjorde ett kort besök. Några områden var t o m avspärrade eftersom en del träd inte hade fallit utan lutade sig mot andra träd.

Jag vet att jag är ganska ensam bland mina bloggvänner om att längta efter frost och minusgrader men håll med om att om det håller sig på den här nivån så är det ganska friskt och skönt att komma ut.

Det kändes som om jag fick vara med på en väldigt exklusiv svamptur med egen svampguide som pekade ut vart jag skulle gå och var jag skulle titta. Min storasyster vet precis var de olika svamparna brukar växa i skogarna runt omkring där hon bor. Det är inte alla som får följa med. Det måste vara någon hon litar på och som inte åker dit utan henne och rensar hennes skogar på svamp. Hur nu det skulle vara möjligt. Vilken rikedom! Till sist satte vi på oss skygglapparna och vägrade plocka mer. Vi var båda väldigt trötta efter en lång dag i skogen (6 1/2 timme). Inte hade jag tänkt att det skulle bli så många timmar. Jag höll på att ge upp efter halva tiden eftersom kroppen sa ifrån. Men då sa min syster ”ok, synd bara att vi inte kom fram till kantarellerna”. Naturligtvis hittade jag lite extra kraft då. Jag tog två alvedon, spände ryggördeln lite till och följde glatt med min syster.

Innan dess hade vi hittat trattkantareller och svart- och rödgul trumpetsvamp. Den svarta trumpetsvampen var jag generös nog att låta min syster få ta. Jag vet att det är en favorit för henne, en favorit som hon aldrig brukar visa någon annan. Nu var det jag som hittade de första exemplaren men jag var så nöjd med all annan svamp och det kändes rätt så bra att för en gångs skull vara den som pekade och sa varsågod.

Trattisar.

Rödgul trumpetsvamp.

Svart trumpetsvamp.

Vi hade fika och mackor med oss och det var tur när det blev en så lång runda. Lång i tid men inte i avstånd.

I kantarellskogen dök det hela tiden upp sådana här syner. Ibland var det så många kantareller att jag bara suckade av glädje men då glömde jag helt bort att fota. Vi hade kunnat plocka hur mycket som helst men till sist vägrade jag att knäböja eller böja på ryggen mer. Min syster kände likadant och då var det dags att vända tillbaka.

Ungefär halvvägs, med några små korta stopp när vi såg något vi inte kunde motstå (skygglapparna var inte helt täta), satte vi oss ner och vilade en stund. Jag satte mig på mitt sittunderlag i mossan och lutade mig mot ett träd och det var så skönt. Solen sken och både min svampväska och en tygpåse var tunga av svamp. Efter en stund gick vi vidare och kom till slut fram till bilen. Jag följde inte med in hemma hos min syster. Hennes fina hund hade jag hälsat på innan och ingen av oss orkade umgås. Jag packade in svampen i min egen bil, gav min syster en hejdåkram och efter ca en timme var jag hemma. Jag placerade min svampskörd på tidningar i väntan på att jag skulle hitta kraft att ta hand om dem.