Onsdagen bjöd på lika fint väder som dagen innan och vi tog med oss vår matsäck, kameror och en del annat för att upptäcka Stenshuvud nationalpark. Vi delade upp parken och dagen i två etapper och morgonrundan tog vi på den norra delen där själva Stenshuvud ligger. Vi tog bilen dit för att ha tillräckligt med krafter till den runda vi ville gå.

Jag gick inte tillräckligt nära för att ta reda på vad det här är men jag gissar att det är ett rejält insektshotell.

Roddy måste så klart få bada när vi passerade en fin badplats.

Diverse blommor längs vägen.

• 

• 

• 

• 

• 

Jättens Port. Jätten Sten bodde i Berget och pelarna är porten in till hans trädgård.

Jag och Roddy vid fyren. Min systers bild.

Stens huvud är egentligen tre huvuden och här har vi tagit oss upp till det norra.

Ett annat huvud med lika fin utsikt.

Även denna bild är min systers.

Att gå i en bokskog är en härlig upplevelse och här hittade vi en riktigt pampig bok.

Vi kånkade på vår matsäck nästan hela vägen runt innan vi konstaterade att vi måste ju äta upp den innan vi kom till bilen. Här satt vi fint och med skön skugga. Min syster blev myggbiten men mig verkar de som tur är inte gilla.

Vi fick sällskap av den här lilla figuren.

Vi tyckte att Roddy skulle få bada igen och åkte till ett väldigt fint hundbad. Hela stranden är ett hundbad och det är inte så vanligt.

Och Roddy ville självklart bada.

Vi kom tillbaka till huset och bestämde oss för att ta det lugnt till efter middagen. Men ca 18.00 kom vi iväg igen och den här gången promenerade vi från vårt hus till den södra delen av nationalparken. Där finns Kortelshuvud och vi måste självklart upp även på den höjden. Stigen gick genom bokskog och, tyvärr, också genom kohagar. Har man en hund med sig och läser på skyltar att det har hänt olyckor med korna så känns det inte så kul att gå förbi en flock med kor. Vi behövde bara passera kor vid ett tillfälle men varje gång vi gick genom en grind eller en trappa över ett staket blev vi mer uppmärksamma och lite spända.

Uppe på Kortelshuvud kunde vi se Stenshuvud.

Vi tog en liten omväg för att Roddy skulle få ett extra dopp men han var inte särskilt intresserad. Han hade tydligen badat färdigt för den här dagen och då gick vi tillbaka ”hem”.

Vi blev iakttagna och vi stod länge och tittade tillbaka. Suddiga bilder men de får vara med ändå.

• 

• 

• 

• 

Från Åkers styckebruk kom jag på måndagen till Motala och min syster. Även hennes son var där och han ville följa med oss på vår resa till Skåne och Blekinge. Tisdag morgon bar det av och på eftermiddagen var vi framme vid vårt hyrda hus 700 m från både strand och Stenshuvuds nationalpark. Vi gjorde några stopp för att sträcka på benen och låta Roddy, min systers hund, få komma ut en stund. Min syster kände till den här rastplatsen med en fin promenadrunda.

Väl framme installerade vi oss, åt middag och lite senare gick vi ut på upptäcktsfärd. Jag blir lyrisk när jag hittar en så här stor och vacker ek eftersom jag bara ser dem när jag har åkt söderut.

Hundar får inte vistas på stränderna under sommaren men när vi kom ner var det så gott som folktomt och vi tog oss en bit bort där vi inte störde någon.

Vi såg massor av dessa gulblommiga buskar längs vägen och jag gissar att det är någon sorts ginst.

Knäbäckskapellet, även Sankt Nikolai kapell, är ett kapell vid stranden i Knäbäckshusen. Det tillhör Rörums församling i Lunds stift. Kapellet är inrett i en ålabod som flyttades dit 1958 av kyrkoherde Albert Lindberg i samband med att resten av byn flyttade till sin nuvarande placering. Wikipedia

Det är roligt att ha en hund med på promenaderna. Jag passade på att fota och han ställde villigt upp. Det finns mycket spännande i vattnet.

Där borta ligger nationalparken.

Spring- och lekstund med matte är alltid roligt.

Vi kom fram till den bäck där vi skulle ta oss över en liten bro för att komma tillbaka till vårt hus.

Men innan vi lämnade stranden ville Roddy leka en stund även i bäckmynningen.

Ett spännande bygge.

Vi lämnade havet och vandrade ca en timme genom det vackra skånska landskapet.

Närheten till Kivik betyder så klart att det finns många äppelodlingar.

Mor och son i vackra omgivningar. Min syster har inget emot att vara fotomodell men hennes son är mer sparsmakad med vad han ställer upp på. Men det här tyckte han var ok.

• 

• 

En härlig första dag här och så kommer det förhoppningsvis att fortsätta. Nu ska vi snart vandra bort till nationalparken och vädret fortsätter att vara perfekt 😀

Naturreservatet Tullviksbäcken ligger ca en och en halv timme från Uppsala vid kusten och dit styrde jag och min son kosan i lördags. En härlig sommardag som var behagligt sval tack vare svaga men svalkande vindar från havet.

Fågelsång, mest från bofinkar och koltrastar, gjorde upplevelsen extra fin.

Det fanns gott om klippor att sitta på en stund och äta matsäcken eller att bara ha det skönt på.

Min son är lik sin pappa på flera sätt och något som har kommit igen i minst tre generationer är att det ska badas titt som tätt oavsett vattentemperatur. Jag nöjde mig med att sitta på den varma klippan och titta på. Enligt sonen var det rejält kallt men han simmade ändå omkring en stund.

Ibland vek stigen av in mot land och här passerade vi en bäck som visserligen hade klart vatten men som var färgad av något. Kanske är marken järnrik.

En av Öckerölinjens båtar kommer från Åland och ska lägga till en bit norr om vår position.

Det var en både skön och väldigt trevlig utflykt till en plats som varken jag eller min son har besökt förut.

Igår, på nationaldagen, satte vi oss vid våra datorer för att boka ett äventyr senare i sommar. Mer om det ska jag berätta någon gång snart men det får vänta lite. Efter en stund bestämde vi oss för att ta en promenad och leta efter några fler stolpar. Vi nöjde oss med fem stycken och jag fick se mer av Uppsala än jag har sett tidigare. Vi kom bland annat in i ett skogsparti där Sten Sturemonumentet av Carl Milles sträckte sig högt upp i höjd med trätopparna.

Efter lite googlande tror jag att det här är en vinbärsfuks.

Vitplister.

Fyrisån.

Efter lunch for jag vidare mot goda vänner utanför Strängnäs. Vi träffas inte ofta och har inte heller jättetät telefonkontakt men jag har turen att ha en del vänner som jag vet finns där ändå och som det alltid är jättekul att besöka eller besökas av. Inte bara människorna välkomnade mig utan jag blev också väldigt väl mottagen av hundarna Sigge, Olga och Herman (jag tror att namnen blev rätt nu). Gissa om jag trivdes när jag en stor del av tiden bara behövde sträcka ut en hand för att någon av hundarna skulle stå till tjänst med en mjuk päls att klappa.

• 

• 

• 

• 

Det var ca 27 grader varmt men vi satt och hade det väldigt bra i skuggan. Jag blev bjuden på rabarberpaj med vaniljsås till kaffet. Allt var veganskt och supergott. Vi har känt varandra ända sedan jag flyttade till min då blivande man i Strängnäs 1981 så vi har många minnen tillsammans men också mycket nytt att prata om.

Lagom till middagen var jag framme i Åkers styckebruk, där jag var välkommen att bo hos min svägerska och svåger. God mat och trevliga personer är alltid en väldigt bra kombination och även den här gången. Lite senare gjorde vi ett par korta utomhusbesök hos de två av deras tre döttrar som bor alldeles i närheten med sina familjer. Jättekul att träffa dem och och att även den tredje dottern och hennes barn var på besök hos en av dem.

Vi avslutade med en skön kvällspromenad och nu, efter en natt då jag har sovit väldigt gott, är det snart dags för ett besök hos min svärmor och sedan har jag träffat hela min mans släkt. Det var drygt två år sedan sist så det gjorde besöket här extra roligt. Min svägerska har jag träffat oftare, senast i vintras då vi var i Åre tillsammans, men de andra var det alltför länge sedan jag såg. Det märks så klart mest på barnen att det var några år sedan sist. Efter lunch bär det av mot nya roliga äventyr.

Bollnäs – Uppsala

Jag lämnade Simeå strax efter nio på morgonen och efter 25 minuter var jag framme i Bollnäs. Lite tidigt för en paus kan man tycka men jag ville gå runt den sjö vi så ofta hade stannat vid och promenerat runt med våra hundar. Självklart hade jag kollat om det fanns några stolpar i närheten av rastplatsen också och hittauts karta visade att det fanns gott om dem. Men det är svårt att kalla letandet för stolpjakt eftersom jag inte såg till en enda stolpe. Jag letade länge för att hitta denna första ”stolpe”, som bara var en klisterlapp på broräcket. Jag kom från fel håll och dessutom var jag inställd på något annat än en liten klisterlapp. Men sedan gick det lättare. I ett fönster var ”stolpen” ett A4-papper men oftast var det klisterlappar. Jag hittade nio lappar innan jag gav upp pga en jätteblåsa på ena hälen. Det var inte så roligt att fortsätta när varje steg smärtade.

Här ser ni klisterlappen på broräcket. När man vet vad man letar efter och kommer från rätt håll är den lätt att se. Men min blick letade efter något annat.

Syrenerna höll på att slå ut i Bollnäs.

Vackra tulpaner i en plantering inne i centrum.

Jag kom till Uppsala och träffade min son på parkeringen en bit från hans lägenhet. Jag bjöds på kaffe med god kaka på balkongen medan det surdegsbröd han hade förberett bakades i en gryta i ugnen (supergott bröd). Min son frågade om jag ville gå på stolpjakt igen, i närheten av hans lägenhet. Jag hade haft sönder blåsan på hälen och fått ett skavsårsplåster av min son och med även ett plåster på ett skavsår, från dagen innan, på andra hälen tyckte jag att det kändes helt ok. Men jag tog på mig strumpor den här gången. De åtgärderna fungerade bra och jag kunde njuta av en väldigt skön promenad med stolpjakt ännu en gång. I Uppsala är det inte heller stolpar man letar efter utan en blandning av korta aluminiumbitar uppsatta på t ex lyktstolpar, A4-papper i fönster eller på dörrar och klisterlappar. Min son hittar så klart väldigt bra i sin stad och i stället för att hela tiden ha koll på kartan i mobilen behövde jag bara följa med honom när vi letade. En koll på kartan räckte för att han skulle veta nästan exakt var nästa ”stolpe” fanns.

Vi passerade en samling med gubbar men tyvärr har jag inte lyckats hitta vad konstverket heter eller vad det vill säga.

Men när vi tittade lite närmare såg vi att i ledet längst bak fanns tre gubbar med det välkända temat ”ser inget, hör inget, säger inget”. Det är svårt att se på bilden men gubben längst till vänster håller för öronen. Det var den gubben vi la märke till först och eftersom vi spekulerade kring om samlingen skulle föreställa en kör skrattade vi åt att han stod och höll för öronen. Sedan såg vi de andra två och det blev vi inte klokare av.

Pelle Svanslös känner i alla fall de flesta till och här är han.

I Uppsala stod syrenerna i full blom och i många olika färger. Jag får passa på att njuta nu för när jag kommer hem är nog även de jämtländska syrenerna utblommade.

• 

• 

• 

• 

Ett fint gullregn passerade vi också.

Vi kom fram till Universitetshuset, som min son gärna ville att vi skulle gå in i så att han kunde visa mig hur pampigt och fint det är där inne. Tyvärr kom vi lite för sent och dörrarna var låsta. Det får bli ett besök där vid något annat tillfälle.

Universitetshuset är Uppsala universitets huvudbyggnad. Det byggdes på 1880-talet och rymde på den tiden hela universitets verksamhet. Sedan dess har universitetet vuxit och finns nu över hela staden, men universitetshuset används fortfarande för föreläsningar, konferenser, konserter och inte minst akademiska högtider.

Jag hade turen att komma ner till sydligare trakter när även kastanjen blommar. Den kastanj, som jag nästan varje dag passerade under de fyra åren i Mjölby, är ett av de träd jag saknar och som inte finns i Jämtland. Men för andra året i rad har jag nu varit söderöver i rätt tid för att få se blomningen

Vi bockade av sju ”stolpar” innan vi kände att det var dags att gå tillbaka. Jag bjöds på en supergod pastarätt lite senare än vi vanligtvis äter, strax före halvåtta på kvällen. Efter en god natts sömn är jag nu redo för nya äventyr och så småningom ska vi bege oss ut till ett naturreservat vid havet. Inga stolpar alls av något slag utan bara en härlig utflykt med värme och kanske bad. För min del är det fortfarande för kallt för ett bad men jag kanske doppar tårna.

Och vilket fint resväder det blev. I bilen fixade AC:n en lagom temperatur och när jag stannade så gjorde de svalkande vindarna att den ca 24-gradiga värmen kändes alldeles lagom. Jag har för säkerhets skull bett en granne att ha koll på min brevlåda så att den inte blir överfull. Men det är nog ingen risk eftersom det sällan hamnar någon post i den. Jag har fortfarande kvar tre levande växter och dem har jag ställt in i ett rum där solen inte kommer åt dem och sedan har jag dränkt dem med ca två liter vatten var. Om de överlever i 25 dagar så är det bra men annars ersätter jag dem med konstväxter. Två veckor har fungerat bra förut men nu blir det ju lite längre. Jag vill inte ta död på mina växter med flit men jag blir inte ledsen om de inte klarar det här. När de inte finns längre har jag ingenting som hindrar mig från att lämna lägenheten en period. Men så är det förstås redan eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket om dessa växter.

Ni vet att jag har förberett mig i god tid med packningen och jag hade väldigt bra koll på allt…trodde jag. Jag hann bara åka några mil innan jag kom på att brödet låg kvar hemma. Som tur var i frysen så ingenting blir förstört. Men jag som inte hade tänkt gå in i en butik på hela resan fick nu tänka om. Jag stannade vid Ica i Bräcke och där var det så gott om plats i butiken så det kändes helt ok. När jag satte mig i bilen igen kom jag på att det finns stolpar att hitta där så jag kollade hittauts karta i mobilen och såg att jag kunde låta bilen stå kvar där den stod och gå på en stolpletarpromenad. Jag hade ingen tid att passa och jag var ute i väldigt god tid så då blev det stolpjakt i Bräcke. Bräcke är en egen kommun, vackert belägen vid Revsundssjön. Jag har inte hört många positiva ord om den här orten men jag gillade det jag såg och upplevde. Först en tur ner till sjön och där fanns det två stolpar. Sedan fortsatte jag upp i samhället och kom så småningom in i en väldigt mysig skog med massor av torra, fina stigar. Det blev fler stolpar än jag hade tänkt men efter två timmar var jag så slut av både värme och ansträngning så jag nöjde mig med de 14 jag hade hittat och lät de 11 kvarvarande förbli ohittade. Men om jag inte hade haft vägarna förbi så hade jag nog inte åkt de sju milen till Bräcke för att leta efter stolpar.

Det var skönt att få sätta mig i bilen igen och nu hade jag ca 18 mil kvar till målet som var Simeå, några mil norr om Bollnäs. Där välkomnades jag av Mille och Kitty, två fina Jämthundar som gärna ville komma så nära som möjligt. Först ignorerade jag dem när de skällde inifrån hundgården, precis som jag hade fått instruktioner om. Då tystnade de ganska snabbt och jag kunde gå dit och hälsa. Man ska inte belöna beteendet att skälla och jag ville så klart inte gå emot ägarnas önskan. Men det var inte så lätt att komma åt genom hönsnätet och då kom ägaren ut och släppte ut dem. Efter en glädjefnattsrunda kom de och lät mig kramas och lite senare gick jag ut och kramades igen. De har fått vara i löplina sedan de blev utsläppta så jag har haft fri tillgång till vovvemys 😀

• 

• 

Här bor jag i natt och det är helt ok för drygt 400 kr.