Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att det har varit nationaldag och vi har aldrig firat den. Men de senaste dagarna har jag då och då nuddat vid tanken att det kanske kunde vara roligt att se vad min stad har för program. Det jag hittade var ett firande på Jamtli, som består av ett innemuseum med utställningar, och ett friluftsmuseum med historiska hus och gårdar. Sommartid finns skådespelare lite här och där i gårdarna och de interagerar med besökarna. De bjuder även på små föreställningar som visar hur det kunde vara förr.

Jag hade nästan bestämt mig för en skön promenad på lugnare plats men lite impulsivt kom tanken att i alla fall först åka till Jamtli och se om det fanns någon ledig parkeringsplats. Om jag hittade en sådan skulle jag kunna gå in på området en liten stund, bara för att se om det kändes kul. Som ni förstår är det en tillvänjningsperiod innan jag känner mig riktigt bekväm med den här sortens aktivitet på egen hand. Jag har börjat med vandringar och små utflykter men har inte gett mig ut på några äventyr där det mest är par och familjer.  Eftersom jag alltid är ute i god tid till allt jag gör hittade jag parkering och gick mot ingången.

Det finns en ingång till lite längre fram och dit gick jag. Vi var ett gäng som väntade de sista minuterna och snart fick vi gå genom grindarna. Dagen till ära var det ingen inträdesavgift och det gjorde ju inget.

Jag lägger in en karta över området om nu någon skulle vara intresserad av hur det ser ut. Jag gick alltså förbi entrén och nationalmuseum för att komma in genom grinden.

Jag kom in på torget där denna slängkarusell har stått så länge jag kan minnas. På många platser stod olika bodar med försäljning av diverse saker, lotterier, porslinskrossning, tombolas etc. När jag tittar igenom mina bilder märker jag att jag inte har fått med många av dem men här ser ni några i bakgrunden. I huset till höger finns en pryttelbutik och i många hus finns det verksamheter.

Den här gården ser ni tydligt vad den heter. Hackås är en by i närheten av Oviken. Den här gården är en lekplats för barn. I huset rakt fram kan man t ex hoppa från en höskulle ner i hö och om man vill kan man åka rutchkana ut på gaveln.

Även den här byggnaden står på Hackåsgården.

Jag kom ner till stora scenen men där var det väldigt lugnt än så länge. På andra sidan sjön ligger Frösön.

Tingshuset från baksidan.

Lillhärdalsgården.

Midsommarblomster (skogsnäva).

Getter som hör till Näsgården.

Jamtlis kyrka, där det var drop-in-vigsel på eftermiddagen.

Tingshuset från framsidan. Här var det drop-in för borgerliga vigslar.

Samevistet.

Sedan jag var här sist har mycket hänt. Det har t ex tillkommit fler aktiviteter för barn Men timmerflottningen har funnits sedan mina barn lekte här. Jag fotar helst inte barn men om de är så anonyma som här kan jag göra undantag. Det blev inga fler bilder, som kan visa hur flottningen går till, eftersom det var gott om ungar.

Jag kom bort till ”barnens järnväg” som ligger alldeles utanför kartan längst upp. Ni kan se rälsen på kartan. Inga bilder därifrån p g a lekande barn. På väg tillbaka passerade jag ett gammalt sågverk från 1860- 70-talet.

Efter ca en timme var jag tillbaka vid stora scenen och precis när jag kom dit började programmet där. Nu var det lite mer folk framför scenen. Jag hittade en bra plats och satte mig. Först hölls ett kort anförande av konferencieren (namn okänt) och han lämnade över till Terese Bengard från ”Hela Sverige ska leva”. Hon höll ett föredömligt kort och trevligt tal och sedan var det dags för Hemvärnets musikkår att göra sitt.

Naturligtvis skulle vi sjunga nationalsången och vi i publiken reste oss upp och stämde upp i vacker skönsång till ackompanjemang av musikkåren. De duktiga musikanterna spelade två musikstycken till och sedan kom nästa självklara inslag i festligheterna. Självklart när man är i Jämtland.

Det finns nog ingen festlighet här där inte Jämtlandssången sjungs och spelas.

Som jag skrev till mina barn, önskar jag att jag hade kommit ihåg mer av texten och att jag kunde tänka på att inte försöka sjunga när jag filmar 😉

Sedan kom ett lite annorlunda inslag. I alla fall sa vår landhövding, Jöran Hägglund, att det är unikt och att han får reaktioner varje gång han berättar om det i andra län. Det har blivit tradition att landshövdingen delar ut flaggor till motorcyklister som de sedan levererar ut till medborgare i de olika komunerna i Jämtland. Vem som helst kan anmäla sig för att få en flagga. Det som krävs är att man har en flaggstång och kan vara hemma när flaggan kommer. Underligt nog anmäler inte särskilt många intresse. Konferencieren vädjade till oss i publiken att anmäla oss, ifall vi har en flaggstång. Här väntar Mc-gänget på att få de flaggor de ska dela ut.

Och här har de fått sin tilldelning. Alla är inte med här eftersom vissa långväga leveranser redan var på väg.

Nästa programpunkt var musik av ”Jonny Johansson med vänner”. De spelade inte dåligt men jag hade suttit tillräckligt länge i solen så jag reste mig och gick.  En sista bild ner mot scenen blev det men mest för att jag blev fascinerad av hatten på damen till vänster i bild.

Jag hade egentligen velat passa på att se utställningarna i de olika muséerna men det hade blivit lite mycket. I stället gick jag till Jamtlibutiken och där köpte jag mig ett pussel med ett fint Östersundsmotiv. Jag var väldigt nöjd med dagen. Det var inte ett dugg svårt eller jobbigt att göra det här helt ensam. Skönt, nu vet jag att jag fixar det också och att jag inte känner mig udda.

Jag hade bara hunnit vara hemma i drygt en timme innan den blå himlen plötsligt blev mörk och åskan dundrade en bit bort.

Men molnen försvann lika snabbt som de hade kommit och utan att en droppe regn hade fallit blev det snart soligt igen.

Efter att i tre dagar ha stannat hemma för att vila foten, var jag så ivrig att komma ut att jag övermodigt bestämde mig för att vandra iväg till Öneberget och försöka hitta Mjälleborgen. Jag kan redan nu erkänna att jag borde ha tagit bilen och börjat vandringen lite närmare målet. Men jag hade bestämt mig och då blev det apostlahästarna som fick göra jobbet. Vädret var perfekt. Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag gav mig iväg och termometern visade 13 grader. Solen sken genom en del dis och det var bara skönt att den höll sig bakom molnslöjorna.

Ni kanske kommer ihåg att jag undrade vad en tillsammansodling är för något när jag såg skylten tidigare. Då låg snön kvar men nu ser man att det odlas något och att det verkar skötas omsorgsfullt. Jag vill minnas att kommunen upplåter mark men att en förening ansvarar för själva odlingen. Föreningen kan bildas av boende i närområdet, t ex i hushållningssällskapets regi.

Ett blommande fruktträd. Det kan vara ett äppelträd men jag vågar inte säga det säkert.

Efter en för mig rejäl promenad kom jag fram till en av stigarna som leder upp till Önebergets topp. Som ni ser börjar det lätt med en slät och fin stig.

En bit upp syntes den vanliga siluetten av fjällen.

Nästan uppe på toppen kom jag fram till små kullar i marken. Jag tänkte att det kanske kunde vara gravhögar men ingenstans såg jag någon skylt. Däremot hittade jag en checkpoint som jag registrerade i appen hittaut.nu

Stigen hade blivit lite knöligare och full med rötter när jag kom in i skogen men var fortfarande väldigt lätt att följa, även om det var mycket uppför (som jag mår bra av). Jag hade läst att det skulle vara en fantastisk utsikt här uppifrån men den utsikten skymdes av alla träd. Här funderade jag på om den relativt platta höjden med en del stenar kunde vara rester av fornborgen. Men fortfarande såg jag ingen skylt.

Det fanns flera stigar att välja mellan och jag valde en som gick ner lite och där jag såg att det kunde finnas en chans att se lite bättre mellan träden. Nu börjar ni nog känna igen min stad. Sjukhuset och Arctura är de byggnader som sticker upp i den här bilden.

Jag var lite besviken över att inte ens kunna förstå var Mjälleborgen har stått. Jag satte mig en stund på en sten och vilade och sedan började jag klättringen neråt, nu på en annan stig. En stig som var lite mer äventyrlig. Men återigen, det är sådant min rygg gillar.Det var ganska brant bitvis och jag var glad för att det fanns räcken att få stöd av.

Så småningom blev det mer lättgånget igen och jag lyckades hitta ännu en checkpoint. Jag sökte efter två till men orkade inte leta särskilt noga. Jag får återkomma. Väl nere från berget, utan att veta om jag hade varit på rätt plats för att se resterna av borgen, började en lite besvärlig promenad hemåt. Som tur är finns det bänkar utplacerade med jämna mellanrum. Jag passerade en buske, som kanske kan vara en fläder.

Det var en härlig förmiddag och jag vill gärna komma tillbaka och upptäcka fler stigar. Jag googlade Mjälleborgen och tydligen är kullarna jag såg rester av borgens terass, 120 m lång och 10 m bred. Borgen uppfördes på 300-talet och är ett av Norrlands största byggnadsverk från forntiden. Nu vet jag att jag i alla fall var på rätt plats och det är ju bra.

Jag vill bara kort nämna att jag var hos min leverläkare i måndags och efter att ha frågat en del, gått igenom mediciner och undersökt mig gav hon mig ett strålande leende tillsammans med orden ”du är frisk”. Jag skrattade men sa inte emot för det är så ovanligt att jag får höra det från en läkare. Men det är härligt att vara frisk från någon av krämporna 😀

 

De jobbiga dagarna blev, inte helt oväntat, ännu jobbigare i år. Att möta alla känslor här, där allt hände, gjorde att jag inte kunde hindra min hjärna från att timme för timme tänka på vad som hände just de klockslagen. Jag var på kyrkogården, vid minneslunden, tidigt på morgonen för att få vara ifred. Där lämnade jag min lilla bukett med vilda blommor bland alla tjusiga buketter, tände ett ljus och stod en stund och märkte att jag förde ett tyst samtal med min man. Ett ensidigt samtal där jag berättade om barnen och att jag är tillbaka här.

Jag kom hem igen men det var en dag med saknad och en känsla av ensamhet. Ensamhet som inte kan avhjälpas med annat sällskap än det jag hade av min man. Till sist blev det kväll och med hjälp av sömntabletten somnade jag. På morgonen vaknade jag och kände mig fruktansvärt ledsen. Jag tycker fortfarande att det är bra att möta de här känslorna men efter frukosten ville jag försöka mota undan dem. Jag bestämde mig för att ta en promenad och leta efter checkpoints via en karta i appen hittaut.nu (ett initiativ med mål att locka ut folk, att just hitta ut).

Jag tog på mig tensen och ytterkläderna och gick iväg. Snart kom jag till en villahäck där den här vackra klematisen blommade. När jag gjorde iordning kameran kände jag att livsandarna vaknade och försiktigt började tränga undan sorgen. Det är en härlig känsla att känna så och jag vet inte för vilken gång i ordningen jag konstaterade att naturen läker och helar.

Nästan överallt växer plantor med blåklint men det här är den enda planta jag hittills har sett med utslagna blommor. Det finns en del växter som sprider sig överallt och det är bl a blåklint, vinbärsbuskar och vissa rosbuskar. Jag vet inte om de sprids med hjälp av fåglar, vinden eller på annat sätt men det finns gott om dem.

Mitt i det växande gräset tittar en kisse fram. Jag störde förmodligen i musjakten för innan var det stor koncentration framåt som gällde.

Jag vet inte vad de här söta blommorna heter men precis i närheten registrerade jag min första checkpoint. Inte långt därifrån hittade jag den andra och då jag såg att en tredje inte fanns långt bort fortsatte jag en bit till

Ännu en liten växt, förmodligen ogräs, som jag inte kan namnet på.

Säsongen för midsommarblomster börjar nu och fortsätter till långt efter midsommar.

Jag följde en stig som knappt syns men som försvinner bort snett till höger i bilden. Ungefär här började jag förstå att något var annorlunda. Min rygg värkte inte riktigt lika mycket som den har gjort under lång tid. När jag tänkte efter insåg jag att det måste ha varit en ganska långsam och utdragen process och att jag inte har tänkt på att jag visserligen får lika ont men att jag kan gå längre innan det blir så. Om det är de nya rörelserna jag har fått från sjukgymnasten, en mildring av skovet eller om jag helt enkelt har blivit så van att jag klarar mer, det vet jag inte. Det kan vara en kombination men det spelar ingen roll så länge det fortsätter att vara lite bättre och kanske kan bli ännu bättre.

Den här insikten höjde humöret ännu mer och jag kände mig riktigt glad och tillfreds när jag fick ett telefonsamtal från min lillasyster. Hon sjöng ekorrn satt i granen för mig, en del av er vet varför, och jag blev så distraherad att jag inte såg mig för och ramlade på en rot. Jag skrek till rejält och skrämde nog min syster lite. Men den intensiva smärtan i foten försvann ganska fort och jag satte mig på en sten och fortsatte prata med min syster.

När jag reste mig upp kändes foten nästan helt bra och snart hittade jag den tredje checkpointen, både nersatt i marken och fastbunden vid ett träd. Det fick räcka för den här gången och jag började min vandring hem.

En liten viol.

Häggen blommar för fullt och sprider fantastiska dofter och samtidigt börjar en del syrener närma sig blomning. Den här är nog placerad med bra förutsättningar för jag har inte sett någon annan syren med så stora knoppar.

Foten mådde fortfarande bra när jag kom hem men ryggen hade fått mer än nog. Mitt goda humör höll i sig, troligtvis med hjälp av alla telefonsamtal. Ekorrn satt i granen hade jag redan fått höra och min äldsta dotter sjöng med en enkel tulipan. Mitt i sången kom hon på att det var samma melodi som i ”jag är en liten undulat som får så dåligt med mat…” och då sjöng hon den också och jag stämde in. Inga fler sånger blev det men jag fick bl a ett förslag om att följa med till en föreningsgård för en konsert med diverse artister och fikaförsäljning. Gratis inträde och de enda artister jag kände igen namnet på var trio med bumba. Jag skrattade högt när jag hörde det för den gruppen lyssnade mina föräldrar på ibland. Finns den fortfarande skrattade jag. Tydligen gör den det och jag sa att jag gärna hängde med.

Men underligt nog började min fot värka rejält igen, efter ett långt uppehåll, och när jag reste mig upp kunde jag knappt stödja på den. Jag väntade någon timme men det blev bara värre och tyvärr var jag tvungen att avstå kvällens konsert. I stället ordinerade jag mig själv vila, värme och alvedon och på den vägen är det nu. Fler samtal fick jag och det var i alla fall kul. Nu är nog också de jobbiga dagarna över…hoppas jag.

Som jag skrev i slutet av förra inlägget sa en vän till mig att fjällen var alldeles vita. Det tog ett tag innan jag tog mig ut för att se efter men till sist kom jag iväg. Jag kan redan nu berätta att fjällen såg ut ungefär som dagen innan och dessutom försvann topparna i molnen. Det var säkert snöiga fjäll på morgonen men snön hann förmodligen smälta innan jag kom ut.

Men jag kom ut på en skön promenad och av alla promenadvägar och stigar i mitt närområde är den här den absoluta favoriten. I alla fall just nu. När jag är högst upp på stigen är utsikten hisnande och jag vill inte bli så van att jag inte ser det längre. Nu är lägdorna gula av alla maskrosor. Det är härligt att stå på höjden och se ut över gula fält, grönskande träd, en sjö och fjäll längst bort.

Humlor och bin surrar omkring och letar nektar i alla maskrosor och de är så upptagna med den sysslan att det är lätt att hinna fota dem.

Den här fjärilen var inte särskilt intresserad av alla blommor. Den landade hellre mitt på stigen och solade sina vingar en stund.

Där jag tog det här fotot finns det en bänk och på den bänken satt ett par och hade just plockat fram termos och fikabröd. Jag sa något om att här hade de hittat en fin utsiktsplats och då fick jag en fråga om ifall jag visste vilka fjäll det var som syntes svagt där borta. Det kunde jag tala om för dem och det visade sig att de var östgötar, från Linköping, som nyss hade valt att flytta upp hit och nu bor på Frösön. Vi tyckte alla att det var ett lite roligt sammanträffande och vi konstaterade alla tre att vi inte kan ångra oss när vi har allt det här.

Jag strosade vidare, fotade lite ibland och kom ända till baksidan av Wilhelm Peterson Bergers hus och Sommarhagen. Men där sa jag strängt till mig själv att nu får du faktiskt ta och vända. Jag gjorde så, hittade en bänk att vila på vid ett tillfälle och en sten vid ett annat.

Jag hittade en björk med en väldigt stor ticka och jag drog slutsatsen att det måste vara en björkticka.

Det tog sin lilla tid att komma hem men det gör absolt ingenting när det inte finns någon tid att passa.

Den promenaden gick jag i förrgår, igår regnade det och blåste rejält och det blev en innesittardag. Men idag gick jag iväg igen på morgonen, innan regnet kom, eftersom jag hade ett uppdrag planerat. Varje år plockade min man liljekonvaljer till min födelsedag. Ibland var det bara små knoppar i dem som aldrig utvecklades till blommor och ibland var blommorna fullt utslagna. Några av er kanske kommer ihåg att hans olycka skedde dagen innan min födelsedag och eftersom både han och jag gillade de blommorna känns det bra att ta med just sådana när jag i morgon ska ta mig till minneslunden på femårsdagen av mitt liv utan honom.

Jag visste var jag skulle leta och jag hittade massor av små, små knoppiga liljekonvaljer. Så små att det är tveksamt om de någonsin blir mer än knappt synliga knoppar. Jag plockade i alla fall ett lagom antal, fyllde på med gullvivor, små knoppiga midsommarblomster och förgätmigej. Sådana blommor tyckte min man om. Han brydde sig inte ett dugg om fina blomsterbuketter från blomsterhandlare. Det blev en fin liten bukett som jag ska ge honom i morgon. Jag ska inte beskriva alla känslor som, precis som vanligt, ploppar upp de här dagarna. Men nog känns det mer och svårare nu när jag är här. Precis som om det hände alldeles nyligen. Jag tänker att det är bra att jag är här, där det hände, och kan möta alla känslor och bearbeta dem. För just nu känns det obearbetat trots att det egentligen inte alls är så.

I dag syntes fjällen bättre och det är faktiskt mer snö på dem än tidigare. Jag gillar kontrasterna. Vinter och nästan sommar i samma bild 😀

I dag hade jag två ärenden i Östersund. Först skulle jag lämna prover på sjukhuset och sedan hämta några beställda varor på Jysk. Däremellan hade jag drygt en timme att fördriva och då kom jag på att jag skulle återuppväcka minnen från vårt första år i Östersund. Då menar jag inte mitt första år eftersom jag är född här men det år jag, min man och våra tre barn flyttade hit. I mars 1995 kom vi till Torvalla, en stadsdel i utkanten av staden där vi bodde i drygt ett år medan vi letade efter ett hus att trivas i. På den tiden var bostadsfrågan inte lika svår att lösa som i dag och efter att ha sökt lägenhet tog det två månader innan vi fick flytta in i en 5-rummare i ett ganska nybyggt område.

Nu ska vi bli lite kulturella för de minnen jag nämnde handlar om en konstrunda som började bara ca hundra meter från vår lägenhet. Den var nästan alldeles ny, bara ett år gammal, när vi flyttade dit. Företagare och politiker var överens om att Torvalla behövde utsmyckas och ca 40 konstverk av olika konstnärer placerades ut i stadsdelen, både inomhus och utomhus. Jag har nog sett alla de som finns utomhus och den konstrunda som vi bodde granne med blev en ofta besökt början på våra hundpromenader. Namnet på denna konstrunda är ”konstgömman” och jag gillar verkligen idén med att placera ut konst som alla lätt kan ta del av och som det t o m är fritt fram att leka och klättra på. Att denna konstrunda dessutom går via en stig i skogen är ett jätteplus enligt mig.

Lite utanför själva konstgömman finns denna kvinna, som tydligen mediterar. ”Meditation” av Peter Linde.

Ingången till konstgömman går genom Blå porten. Tyvärr inte helt lämnad ifred av klottrare. Blå porten – Beskrivning: Entréportik i formgjuten målad betong 4,5 – 5,5 m hög. Konstnären, Lillemor Petersson, beskriver: ”En i Torvalla ganska central parkskog där vandringens meditativa stämning fördjupas av konstverken. Murverk eller stenhällar kan vara mål för lek eller en stunds vila”.

Genom blå porten går man på en stenlagd gång som också är en del av konsten. Den flata stenhällen, som nämns i texten, kan anas i en bild lite längre ner.  Stigen – beskrivning: Konstnärlig gestltning i stensatt stig i skogen. Stigen finns i Konstgömman. ”Omkring 300 m stig varav cirka 100 meter stensatt med varierande material, mönster och form och en gatstensbula – liten kulle stor som en myrstack  och som slutar vid en flat stenhäll, skiffer från Offerdal. Konstnär: Lillemor Petersson.

Jag har aldrig lyckats se fenomenet när solen är i rätt läge men det är säkert fint.  Soluret – när solen står rätt ska den lysa genom den blå och röda glasrutan i solurets stora sten och ett mönster uppstår då på den blankpolerade, nu spruckna, skifferskivan på marken. När solen står som högst ska mönstret vila i en fördjupning.

Konstverket Tors bockar är alldeles blankpolerat av alla barn som har klättrat och ridit på bockarna. Fullt tillåtet att göra så och det är t o m meningen. Lång bort i bilden skymtar den flata stenhällen som nämns ovan.  Tors Bockar – beskrivning: ”Skulpturgruppen är en fri fantasi kring sagan om Tors bockar, där den yngre bocken försöker sig på ett maktövertagande sedan den äldre drabbats av hälta. Min önskan är att väcka ett intresse och skapa en nyfikenhet på vårt kulturarv av sagor och myter som ju fortfarande sätter sin prägel på vårt vardagsliv i t ex ortsnamn. Skulpturen skildrar kampen mellan ont och gott, starkt och svagt. Vad visar sig i längden vara värt mest? Psykisk eller fysisk styrka?”
Karin Issef

Nästa konstverk har roat många, både barn och lite äldre (mig inräknad). Att gå in i gångarna är väldigt lockande. Den här gången stod jag emot men jag har gått in i konstverket många gånger förut. Utan barn är det inte riktigt lika roligt.  Solhjul – konstnären, Lillemor Petersson,beskriver sitt verk som ”tre sammanbundna, medsols cirklande murar som har lånat sin form från ett keltiskt tecken”.

Det här var några av konstverken i konstgömman. Jag hittade aldrig korpen (förmodligen Hugin eller Munin) och jag glömde bort att ”Drakens ögon” finns som två prickar i ån och som gör att man kan ta sig över till andra sidan. Det finns inga skyltar så det gäller att veta vad man ska leta efter. Det som känns mest tragiskt är att en fin bronsstaty av en liten flicka tydligen är så utsatt att den har behövts räddas från övergrepp. När man läser nedanstående text, som jag har kopierat från konstwebben,  kan man ju undra vad denna staty egentligen har blivit utsatt för.

Liten Eva – ”En naken liten flicka mitt i skogen blir ofta överfallen av illasinnade som släpar iväg henne bland ljung och kvist och barr. Nu är skulpturen inlåst i ett av kommunens förråd i väntan på att en ny plats är vald. En plats där skulpturen syns väl från många håll och ingen kan förgripa sig på henne.”

Denna lilla flicka finns även i Örebro, men kallas där ”Mimi”. Kanske är det så att Peter Lindes statyer finns i flera exemplar. Jag har även sett den översta statyn ”Meditation” på bilder i annan miljö.

Det finns annat än konst att titta på också. Jag har aldrig sett en björk se ut så här. Jag trodde att det var mest bara barrträd som blev värdar för denna lav. Det verkar i alla fall vara bra luft i den här skogen eftersom dessa lavar är ett bra tecken på det.

Jag gick en annan väg tillbaka och passerade 4H-gården. Jag funderade lite över vad detta kan vara för en söt liten krabat. Att det är en fjording i bakgrunden ser jag men är det lilla mörkare djuret verkligen en häst…eller kan det vara en åsna. Den ser i alla fall dräktig ut.

Jag följde ån tillbaka till bilen och sedan var det lagom att fortsätta till Jysk och sedan hem.

Det här var en alldeles lagom kort och fin promenad och om ni kommer till Östersund så finns det mycket att se även i de yttre stadsdelarna.

När jag kom hem ringde en kompis och sa att fjällen var alldeles vita igen. Jag tog det lugnt några timmar men sedan var jag bara tvungen att gå en runda och titta om det stämde. Men det får bli ett annat inlägg för nu är ni nog trötta efter konstvandringen.