Jag tog mig äntligen i kragen och hörde av mig till sjukgymnasten igen. I mars avbokade jag min tid hos henne eftersom jag tyckte att jag kände en liten förbättring och inte trodde att jag behövde mer hjälp. Men man lär sig av erfarenheter och nu vet jag att jag inte ska låta min vårdtrötthet påverka mig att tacka nej till hjälp.
Jag är så imponerad av hur mycket sjukgymnaster kan och vet om alla delar av kroppen. Hon berättade massor för mig om min fot medan hon böjde och bände på den och tryckte och klämde. Hon gjorde samma sak med min andra fot för att jämföra. Nu är ju jag en värktant med en hel del ömma punkter även i min ”friska” fot men viss skillnad var det ändå, precis som förväntat eftersom jag ju kan belasta den foten relativt obesvärat.Sedan tog hon fram ett skelett, eller bara en del av ett skelett som visar ben och fot, och förklarade allt om senor, ligament och muskler i foten. Ni vet ju hur min hjärna är så naturligtvis försvann mycket av informationen på vägen in till mitt minne.
Men jag förstod så mycket som att den röntgen jag gjorde bara visade att det inte var något brutet eller någon felställning men att det var något, senor eller ligament (här hängde jag inte riktigt med) som hade blivit irriterade och förmodligen fransiga i kanterna. Hon sa något om att en operation kunde hjälpa om problemet satt framför hälen på båda sidorna men konstaterade att det var inte där mitt problem satt (puh och pust, vilken lättnad). Mitt onda sitter i huvudsak omkring hälsenan och som jag förstår det ska jag träna i lagom mängd för att bli bättre. Mer och med fler rörelser alltså. Jag ska också skriva ner hur foten reagerar på allt. Hon var nog lite trött på att jag inte hade koll på när det är som värst och vad jag har gjort då 😀 Lite svullnad finns kvar och den ska bort.
Men ändå tycker hon att jag ska gå ca 20 minuters promenader varje dag, så länge smärta och svullnad lägger sig till dagen därpå. Tydligen kan jag inte förstöra något då och det kändes väldigt skönt att höra. Men den här dagen fick jag instruktioner om att bara vila eftersom hon hade åsamkat mig både smärta och svullnad. Det här var i förrgår och både igår och idag har jag promenerat, eller strosat fram, i ca 20 minuter. Jag har tagit bilen till platser nära utplacerade stolpar och nu har jag lyckats registrera hela 9 st totalt. Förra sommaren hade jag hittat väldigt många fler stolpar vid den här tiden men nu ska jag inte ha bråttom. Det är kul att i alla fall var igång lite grann. Efter båda dagarna har foten återhämtat sig och då har jag även lagt till de nya rörelserna till min fotträning. Nu är det bara att hoppas på att det blir en förbättring till om knappt två veckor, då ett nytt möte med sjukgymnasten är inbokat.
Titta vad jag hittade! Gullvivor. Det blåste för mycket för att bilden skulle bli skarp men det syns ju vad det är.

En av stolparna i de senaste dagarnas stolpjakt.

Bakom det lilla huset med namnet Sjöstugan fanns en annan stolpe.

På lite håll såg jag att skylten handlade om ett inflyttningsprojekt och blev lite ledsen för att den lilla röda stugan skulle skymmas av nybyggen. Men det var mycket bättre än så och det här gjorde mig glad. Tydligen har projektet pågått i några år redan men jag har inte gått just den här vägen förut.

Precis vid parkeringen hade cirkus Kul och Bus, Östersunds ungdomscirkus, fått upp sitt tält. Min yngsta dotter gick på cirkusskola i ett år när hon gick i lågstadiet och alla grupper, från nybörjare till riktigt avancerade ungdomar, fick vara med på sommarens föreställningar. Om jag minns rätt bildade min dotters grupp bl a en pyramid och visade upp vad de kunde göra i ringar som hängde från taket. Tältet var fullpackat och det var nog ganska inkomstbringande förställningar. Någon cirkusartist blev det inte av min dotter för det var så mycket hon ville prova på. Ridning, karate, musikaler var också aktiviteter som vi skjutsade till. Men bara en aktivitet i taget tack och lov. Bor man på landsbygden, som vi gjorde då, får man helt enkelt ställa upp och skjutsa. Fördelen är att man vet var barnen är.
