Livet som sjubarnsmor

Vem som helst skulle vara sliten om man hade fött sju barn och dessutom vid ett tillfälle. Är man utöver det upphittad i och räddad från att bo i ett däck så är det ett litet under att det finns så mycket krafter kvar till att vara en superduktig kattmamma. Märkligt nog hörde jag att ägaren vill ha tillbaka sin katt efter att vi har tagit hand om henne och hennes ungar. Om det stämmer hoppas jag att det blir fakturerat ett högt belopp för den omvårdnad och tid som läggs ner för att alla ska må bra. Jag tar för givet att katthemmet ser till att det aldrig blir någon mer kull efter det här genom att låta en veterinär kastrera den fina mamman. Både mamma och alla barn var trygga och lät mig komma nära. Efter att ha tvättat händerna och spritat dem ordentligt klappade jag allihop och när två småttingar kom snubblande fram till mig kunde jag lyfta upp dem och mysa riktigt mycket.

Mobilen hade inte ett lätt jobb med att fota alla dessa ljuvliga men väldigt rörliga sötnosar.

I ett annat rum visade en söt kisse hur man kan göra för att få i sig vatten utan att riskera att blöta ner nosen. Tyvärr blev han störd så jag fick bara med en liten kort förevisning.

Efter att mitt pass var klart kände jag att jag ville ta en promenad innan jag åkte hem. Det blev en tur till Lillsjön som ligger bra till när jag har varit på katthemmet. Det blåste ganska rejält och temperaturen höll sig på ca 8 grader så jag valde att gå på stigar inne i skogen. En väldigt skön promenad och jag fick med mig en liten påse med svamp. Blodriskor, smörsopp, citronslemskivling, fårticka och några små fjälliga bläcksvampar. Jag har alltid med mig en svampkniv och någon påse när jag är ute och går den här tiden på året.

Några trevliga möten blev det också. En kvinna blev så intresserad av vad jag gjorde för fynd när jag plockade en blodriska. Det blev ett trevligt samtal där vi konstaterade att vi heter nästan likadant och har döttrar i samma stad. Hon skulle köra dit efter promenaden så det var anledningen till att vi insåg de likheterna. Ett annat möte kom lite senare då jag mötte en man med en jämthund. Som vanligt var det hunden jag tittade på men när vi hade passerat varandra sa mannen ”men det är ju du”. Jaa, svarade jag för så var det ju 😀 Då såg jag att det var en bekant från Oviken och det blev också ett trevligt samtal. Sedan åkte jag hem, log åt en granne som sa att hon skulle fara på buan (översättning: åka till affären), förvällde min svamp och fixade lunch. Jag är glad över de svampfynd jag gör men jag skulle så gärna vilja hitta kantareller. Kanske borde jag ta mig till någon del av fjällvärlden för att se om jag kan hitta några. Nu när tanken är väckt blir det säkert så någon dag när det känns som om förutsättningarna är bra.

Efterlängtat

Egentligen har det inte varit så efterlängtat eftersom jag inte har haft en tanke på att någonsin äta ostbågar igen. Men just ostbågar var en av mina absoluta favoriter bland snacks och därför var glädjen stor när min son berättade att snart skulle veganska ostbågar komma ut på marknaden. Min son var först med att hitta dem i en affär och hans omdöme var att de smakar precis som vanliga ostbågar. I alla fall så som han minns dem. När det var dags för min storhandling med hemleverans (ca en gång i månaden) beställde jag två påsar av dessa gobitar och jag blev inte besviken. Jag har inte varit vegan lika länge som min son, bara tre och ett halvt år, och därför kanske jag har smaken lite tydligare i minnet. Det är inte mycket som skiljer men det är inte exakt samma smak. Det var inget minus för de är väldigt goda i den här varianten också. Nu är det inte mycket jag saknar från min tid som allätare. Hushållsosten är nog det enda jag skulle vilja ha och så surströmming så klart. Men i övrigt är jag väldigt nöjd med mitt kostval. Kött har jag aldrig någon som helst längtan efter.

Lycka 😀

Även hösten är efterlängtad men den ska helst vara finare än den senaste veckan. Sol och lite krispiga, frostiga morgnar vill jag ha men kanske dröjer det ett tag till. Det har hänt en del senaste veckan och fler färger bryter av i det gröna.

Just nu funderar jag på att ta min son på orden och göra en liten tripp ner till honom i Uppsala inom kort. Det känns väldigt kul och kanske hittar vi på något trevligt.

Blandad kompott

Det är lite glest mellan inläggen men då och då dyker den där sköna längtan efter att blogga upp och då får det bli en sammanfattning av det lilla man har upplevt sedan sist. I förmiddags gick jag ut i tron att jag skulle kunna undvika regn men nästan genast började det dugga och efter en liten stund blev det ett litet strilande. Men jag struntade i det och tänkte att om jag blir blöt så får jag torka och byta kläder när jag kommer hem. Lustigt nog var det medan jag gick i skogen och försökte undvika regnet som jag kände att ett inlägg var på gång.

Den senaste veckan har jag spanat lite efter höstfärger men det är ont om dem än så länge. En och annan rönn börjar skifta lite men som ni ser är det fortfarande grönt som överväger.

Det är t o m lite sommarkänsla nere i gräset.

Att det är höst märks mest på att svamptillgången ökar. Jag letar inte aktivt efter svamp när jag går ut men jag har insett att en svampkniv och någon slags påse är bra att ha med på promenaderna. Oftast kommer jag hem med några små fynd. Sorterna varierar men nästan varje dag hittar jag åtminstone en sopp. I övrigt har jag plockat blodriskor, citronslemskivlingar, röksvampar (bara de små med vitt kött), fjällig bläcksvamp (bara små och helt vita) och blek taggsvamp. Det har blivit en fin blandning som jag har förvällt och fryst in. I dag, och som syns på den sista bilden, plockade jag för första gången fjällig taggsvamp. Jag var lite osäker på matvärdet men googlade lite snabbt att de är ätliga. Jag ville ändå kolla upp dem lite mer när jag kom hem och det jag läste fick mig att slänga hela högen i komposten. Bara en stjärna och inte alls gott enligt många omdömen. Kvar från dagens skörd blev bara en liten blodriska, en nästan lika liten citronslemskivling och en liten sopp. De ska förhoppningsvis få sällskap av fler goda svampar i morgon.

Jag har så klart även varit på katthemmet och njutit av härliga mysstunder men även känt lite sorg över människors dumhet och känslokyla. Ni kanske har sett nyheter om att det är massor av katter som bara har lämnats vind för våg eller av andra anledningar är i behov av skydd och hjälp. Även på ”mitt” katthem är det en väntelista på att få komma och bli väl omskött. Vi har väldigt många nyfödda små kissekatter och minst en dräktig katt till är på ingång. Jag är glad över att kunna säga att det oftast går bra men det händer att någon inte klarar sig. Men det är många katter som aldrig får chansen att komma in i värmen och nu kommer tyvärr ett stort antal av dessa katter att fara väldigt illa och kanske dö under kommande höst och vinter. Hur kan någon inbilla sig att en familjekatt plötsligt klarar sig helt på egen hand och bara lämna den?

Här är i alla fall några av de lyckligt lottade sötnosar som får både kärlek och omvårdnad. Jag tycker att de tre första bilderna är roliga eftersom de visar samma katts helt olika ansiktsuttryck.

Vad har hänt för övrigt sedan sist? Jo, t ex så har min dammsugare helt gett upp. Jag skulle dammsuga i förrgår och den vägrade starta. Jag konstaterade att det var el i urtaget och att det inte var glapp i sladden. Efter mer än tio års tjänst är den nog värd att gå i pension så nu ska den så småningom förpassas till en återvinningsstation. Men en dammsugare behöver man ha och jag satte mig vid datorn och letade. Efter en del jämförelser och läsande av omdömen fastnade jag för en sladdlös variant med stark motor, lågt ljud, stor uppsamlingsbehållare, många tillbehör och liten vikt. Dessutom billigare än motsvarande kända märken just pga att den inte är så välkänd och även för att den säljs direkt från tillverkaren utan mellanhänder. Om det blev rätt val återstår att se men jag hoppas att jag ska bli nöjd.

Jag har nu fått en tid för en tredje dos av vaccinet mot covid-19. Det har gjorts studier på Sahlgrenska och som väntat behöver vi organtransplanterade en extra dos för att få fullt skydd. Om det nu räcker med det, det har ju inte forskats på det ännu. Jag tar så klart tacksamt emot denna extra spruta och hoppas att jag nu blir lika skyddad som de flesta andra.

En lite mindre krävande utflykt

Efter lördagens krävande vandring upp till Ottfjällstoppen var jag helt klart inte i form för några fler äventyr som krävde kroppsligt välmående. Min son förväntade sig inte att vi skulle ge oss ut på någon lång vandring på söndagen men eftersom jag inte tyckte att det skulle vara bättre att sitta hemma i soffan och stelna till ännu mer, funderade vi på vilka alternativ vi hade. Jag nämnde Forsaleden och dit ville min son gärna åka. Jag har inte tänkt på det förut men han har faktiskt aldrig varit där. Förmodligen upptäckte vi den leden efter att han redan hade flyttat hemifrån. Båda döttrarna har varit med dit så nu var det verkligen på tiden att även sonen kom dit. På Forsaleden är det inte helt platt och lättgånget men det är inga stora höjdskillnader och det finns ingen topp som man måste upp på. Man går helt enkelt så länge och så långt som känns bra och då gäller det att komma ihåg att man ska ta sig tillbaka också.

Sista etappen på vägen dit är grusväg och där dök två fåglar upp på vägen. Jag har googlat för att kunna vara säker på vad det är för slags fågel men jag kan inte avgöra om det är en tjäderhöna, en orrhöna eller någon slags ripa (kanske dal- eller skogsripa). Jag stannade i alla fall bilen och min son knäppte några bilder med mobilen.

Vi åkte till norra parkeringen och började vår promenad ner mot den södra änden av sjön Långselet

Det är alltid kul att visa någon en fin plats för första gången. När vi kom fram hit kom det ett wow från min son och han uttryckte sin glädje över att vi hade valt att åka hit. Den lilla del av den här populära vandrings- och badplatsen som syns på bilderna, visar inte alls den speciella atmosfär och skönhet som man möts av. Underligt nog var vi helt ensamma när vi kom och då var klockan ändå 10.00.

Den här bron ska vi gå över för att komma vidare på leden. Jag vet inte riktigt var Långselet slutar och nästa lilla sjö tar vid.

Här samlas vattnet i en lite större pöl innan det rinner vidare till Blå lagunen. Ja, det är inte bara Motala/Skänninge som har en blå lagun men jag har inte tidigare tänkt på att det är namnet på en sjö även här. Jag fotar min son…

…och han fotar mig.

Vattnet tar sig vidare söderut på flera platser. Här rinner det i laxtrappan. Första etappen av trappan syns här.

Resten av trappan kommer efter en krök och den leder vattnet ut i Blå lagunen. Här ville vi ta oss över laxtrappan för att komma till ett litet vattenfall. Det var med viss tvekan jag följde min sons exempel och vågade mig ut på den något rangliga spången. Jag tänkte att det inte var särskilt högt om jag skulle ramla och inte var vattnet så djupt heller. Min riskbedömning resulterade i beslutet att det var värt en chansning.

Det lilla vattenfallet leder även det ut vattnet till Blå lagunen.

Vi tog oss tillbaka över spången och upp till stigen igen. Jag konstaterade att den här blå lagunen har ungefär samma färg på vattnet som dess namne i Östergötland.

Det gick inte undan på den här promenaden och det var väldigt skönt att mest bara strosa fram för att hinna njuta av allt. Förra sommaren var jag här en gång och utan sällskap. Det är mycket roligare att ha någon att dela upplevelsen med och berätta om minnen för.

Här är ett bra och tydligt exempel på en nivåskillnad där min son hoppar och jag, med ett lätt stönande inombords, försiktigt kliver ner ett steg i taget. Finns det något träd eller en buske att hålla mig i så gör jag det.

Blå lagunen tar också snart slut och då fortsätter vattnet ut i den större sjön Bodsjön.

Min son sitter på den bro där leden fortsätter men innan vi gick vidare längs leden ville jag ta mig ner till den lilla udde där vi (jag, min man, våra hundar och ibland någon mer) alltid stannade och fikade eller grillade korv.

Ännu en plats där jag och min son fotar varandra från varsitt håll.

Vindskyddet och grillplatsen var upptagna av en familj så vi lät dem vara ifred och fortsatte promenaden.

Vi gick inte så mycket längre innan jag var duktig och sa ifrån att det nog var dags att tänka på att ta oss tillbaka. Jag skriver att jag var duktig eftersom det tog emot väldigt mycket att inte fortsätta en bra bit till. Man ska lyssna på kroppen även om det är tråkigt. Min son föreslog att vi skulle fortsätta fram till en fin plats som vi såg lite längre bort.

Här satte vi oss ner och åt våra mackor. Det var otroligt skönt så vi satt kvar där ett bra tag. Tänk vilken tur vi hade att det just den här helgen blev nästan sommar igen.

Det gick mycket snabbare på tillbakavägen för då hade vi redan tidigare stannat till vid alla fina platser. Jag har för mig att min son sa att vi hade gått ca 5,5 km och det var alldeles lagom den här dagen. Vi kom hem lagom till eftermiddagskaffet men den här gången blev det inga chokladbollar. I stället fortsatte vi att mumsa på den rabarberpaj som vi hade påbörjat som efterrätt dagen innan. Det blev paj även till middag. En svamppaj och till den rejält med vitkålssallad. När vi hade ätit tog min son med sig sin packning och promenerade iväg i det sköna vädret till stationen.

Efter den här helgen mår jag precis som förväntat. Det får mig att förundrat tänka tillbaka på hur mycket jag orkade och klarade under mina aktiva resor tidigare i somras. Helt otroligt att det blev så perfekt. Tänk om jag kunde komma på hemligheten om hur det kan bli så. Det måste helt enkelt vara så att hjärnan och psyket har en del i förklaringen.

Jag var lite bekymrad över hur jag skulle klara av ett pass på katthemmet i dag men min volontärskollega såg att jag hade besvär och hon lät mig inte ta så många av de tyngsta arbetsuppgifterna. På slutet sa hon till mig att åka hem och överlåta resten på henne. Jag gillar inte att göra något halvdant och jag vill inte pjåskas med men när jag tyckte att jag hade gjort min del åkte jag hem. Det var lite svårt att slita sig från alla söta små bebiskatter. När vi kom dit i morse satt en av de som är ansvariga på pass inne hos en katt som var mitt uppe i en förlossning. Den femte och sista ungen föddes strax efter att vi kom dit och nu är det ca 20 småttingar som ska tas om hand. Jag fick höra att så många kattungar har det aldrig varit där samtidigt förut.

En prestation

Min son kom hit med tåget i fredags kväll och vi tog bara en kopp té innan det var sovdags. Vi ville vara utsövda när vi skulle ge oss iväg på vår utflykt dagen därpå eftersom vi visste att det skulle bli en krävande vandring upp på Ottfjällets topp. Lustigt nog hade vi båda två, var för sig, kommit fram till att det var en topp värd att bestiga. Det var alltså ingen tvekan om vart vi skulle bege oss. Vi kunde inte ha fått bättre förutsättningar vädermässigt. Inte ett moln och nästan helt vindstilla. Jag vet inte exakt vilken temperatur det var men enligt väderappen skulle det vara ca 16 grader. Man ska vara förberedd på snabba väderväxlingar när man är i fjällen och jag började vandringen med att ha jackan på mig. Den åkte av ganska snabbt. Går man uppför så blir man fort varm. Kanske borde stövlarna ha suttit på men jag konstaterade efter ett tag att jag är hellre lite blöt om fötterna än riskerar skavsår.

Ottfjället når man från Vålådalen och leden börjar bakom Fjällstationen.

Första delen av leden var inte särskilt rolig att gå på. Den såg mestadels ut som på bilden och det gick inte särskilt bra att gå på sidan. Det var bara att försöka balansera på stenarna och undvika att sätta ner fötterna i den allra djupaste lervällingen. Ganska ansträngande för benen eftersom man spänner sig i stort sett hela tiden. Jag gissar att det såg ut så här i ca en kilometer med några korta sektioner där det såg bättre ut.

Vilken lättnad det var när vi kom ut på en grusväg och slapp ha fokus hela tiden på att inte halka omkull. När vi vände oss om kändes det ännu bättre. En försmak av vad som väntade oss.

Forsande vatten är alltid trevligt.

Någon eller några har hittat en fin tältplats.

Det var väldigt lätt att gå på en jämn och fin grusväg men när vägen såg lite mindre använd ut lämnade vi den och fortsatte på leden mot Ottfjällets topp. Man kan gå både till den västra och den östra toppen och naturligtvis valde vi den östra eftersom den är högst, 1265 möh. Min son hade en fjällkarta i sin mobil och berättade vad alla omkringliggande fjäll heter men allt har försvunnit ur mitt minne. Jag är glad att jag kommer ihåg var vi var.

Leden förde oss över en bäck och strax efter det kom vi upp ovanför trädgränsen.

Min son är fotograf när jag är med i bilderna. Här var leden fortfarande väldigt bra att gå på men en stor del av den var inget jag skulle rekommendera om man inte antingen har bra fysik eller är som jag, dvs väldigt envis. Helt utan kondis är jag inte men jag har ju en del andra begränsningar, vilket jag fick känna på senare. Men det kunde jag lätt stå ut med eftersom hela dagen blev en helt fantastiskt härlig upplevelse.

På vissa sträckor fanns det spångar att gå på. Det ser torrt och fint ut men ofta var marken både blöt och lerig så vi var tacksamma för de spångade avsnitten.

Men vad gör det om det är lite blött när allt annat är så underbart. Ju högre upp vi kom desto fler fjäll dök upp bakom krönen på de närmaste kullarna. Den skarpögde kan kanske urskilja två renar, som ser ut som två svarta små fläckar, i det högra nedre hörnet.

Fjällbäckar brukar vara tillräckligt rena för att det ska vara riskfritt att fylla på vattenflaskor.

En av alla små raster under stigningen. Kan man ha det bättre?

Leden vi gick på syns tydligt i den låga vegetationen.

Vi var inte ensamma om att göra den här vandringen i det sköna vädret.

Vi började närma oss den sista, brantaste och mest krävande kilometern och, som ni ser, svänger leden till vänster för att sedan gå rakt uppför. Några renar passade på att springa förbi framför oss.

Det var alldeles för blött för att gå där ledmarkeringen sitter så det var stenar och klippor som gällde. Vid det här laget hade mina ben och höfter börjat protestera rejält och jag var tveksam till om mina skakiga ben skulle kunna bära mig ända upp till toppen. Det var väldigt många höga kliv både uppför och nerför och några gånger halkade jag i leran och satte ner ena knät. Det gjorde mig inget att jag blev blöt och smutsig. Det var bara att låta byxbenet torka för att sedan borsta bort det mesta. Det var bara mina skakiga ben som bekymrade mig och dessutom var energinivån på en väldigt låg nivå. Underligt nog skötte sig ländryggen väldigt bra och tack vare min tens mådde även bröstryggen finfint.

Men när det kändes som jobbigast så var det bara att stanna upp en stund, vila lite och titta ut över det landskap jag befann mig i. Då sköljde envishet och vilja över mig och jag orkade lite till. Lite avundsjuk var jag på min son som inte hade några som helst problem och som t o m blev sugen på att springa det fjällmaraton som det skyltades om längs leden. Jag är inte särskilt gnällig och jag lät inte det jobbiga påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av den här fjällupplevelsen trots att den var så krävande. Men hur härligt det än var så vill jag berätta att det här var en prestation när det gäller mig. En prestation som mer än väl uppvägdes av allt det som var bra.

En kort stund tänkte jag att jag skulle ge upp och sätta mig på en sten och vänta tills min son kom tillbaka från toppen. Men självklart kunde jag inte göra så. Och vilken tur att jag är så envis för plötsligt kunde vi börja se lite av det som skulle visa sig när vi väl kom upp.

Vi tog en sista paus och här kollade min son i sin app med fjällkartor och såg att det bara var 150 m kvar. 150 m kan vara ganska ansträngande om det är en brant uppförsbacke så jag började gå lite i förväg för att kunna stanna och pusta med jämna mellanrum.

Men jag blev glatt överraskad över att det nästan var helt platt och väldigt lätt att gå. I stället för att ta en vilopaus väntade jag bara in min son.

När han kom ikapp var vi så gott som framme.

Vi var inte ensamma här uppe. Folk satt på olika platser och bara njöt. Många hade nog sparat sina matsäckar tills de nådde toppen men vi hade redan ätit upp våra mackor.

Vilken härlig känsla det är när man når sitt mål efter att ha kämpat. Min son var väldigt snäll och gullig och sa att inte många i min ålder och med mina besvär skulle ha klarat det här så pass bra som jag ändå gjorde. Kanske är det så men jag såg en hel del inte så unga personer som klarade sig minst lika bra och kanske t o m bättre. Man ska inte jämföra sig med andra utan bara med sig själv och jag kände mig nöjd. Inte bara nöjd utan väldigt lycklig. Här stod jag återigen högst upp på en fjälltopp, vädret var underbart, sikten relativt bra (lite soldis bara) och jag hade min son som sällskap.

I den information jag hittade på nätet om Ottfjället stod det att man kan se ända bort till Östersund. Jag kan svagt ana det som jag tror är Storsjön där borta men mer än så bjöd inte utsikten på den här dagen.

Vi kom fram till att det måste vara Åreskutan som syns till vänster i bilden. Åreskutans topp är 1420 möh men härifrån såg det fjället inte så imponerande ut.

Vi stannade kvar en stund på toppen och njöt av att bara vara där. Sedan påbörjade vi nerfärden som också var helt fantastisk. Självklart var det påfrestande för hela rörelseapparaten att gå nerför med höga nivåskillnader och försök att inte halka men mest var det en njutning. Inte minst när vi satte oss på en sten och tog fram kaffe och varsin chokladboll. Jag invigde den kåsa jag köpte i Kilpisjärvi tidigare i somras och kaffet smakade väldigt bra i den.

Två väldigt små hjortron hittade vi och vi stoppade i oss varsitt.

Så småningom kom vi ner till grusvägen igen och vi funderade på att följa den i stället för att vika av och gå den leriga stigen tillbaka. Men det skulle ha blivit en rejäl omväg och min kropp sa blankt nej till det.

Det är värre och svårare att gå nerför när det är lerigt och stenigt. Men till sist var vi vid bilen igen efter drygt 11 km fjällvandring. Att det tog oss ca sex timmar säger inte så mycket. Vi stannade ganska ofta och tog det lugnt när vi gick. Stegräknaren visade på dryg 22000 steg och det är nytt rekord för mig. Att det rekordet sattes i den här miljön räcker som förklaring till att jag får sota för det nu. Men jag skulle inte ha velat vara utan den här upplevelsen. Det var helt klart en av de bästa fjällupplevelser jag har varit med om.