…och det finns egentligen inget att skriva om. Jag går mina promenader, pratar med grannarna utanför huset och med vänner och familj per telefon och på nätet. Ganska sköna dagar faktiskt om man är som jag. Jag skulle gärna ha några grader varmare men jag trivs även rätt bra när det är så här svalt. Jag har inga problem med att mestadels bara ha mig själv som sällskap eftersom jag betecknar mig som ambivert (mellanting mellan introvert och extrovert). Men det innebär inte att jag inte gärna vill vara social någon gång emellanåt. Jag tycker att det är roligt att träffa folk men efteråt går jag gärna hem och stänger dörren om mig. Jag, och alla andra som inte har ett stort socialt behov, har säkert lättare än extroverta personer att hantera de restriktioner som coronapandemin för med sig. Visst är även jag påverkad men jag mår inte dåligt av den fysiska distanseringen. Det kan bero på att jag inte har några barnbarn att krama för då skulle jag kanske tänka annorlunda. Men som situationen är mår jag bra trots allt.
Igår promenerade jag iväg på en av gång- och cykelbanorna som går mot stan och fick en impuls att, för konditionens skull, ta mig upp på Mjälleberget i så rask takt jag orkade. Jag kommer aldrig att återfå den kondis jag hade innan leverproblemen började ge sig tillkänna. Det är bara att inse att sju år senare är kroppen inte i skick att komma dit. Men jag vill gärna bibehålla och kanske få till en liten förbättring av den kondis jag har lyckats skaffa mig sedan jag blev leverfrisk (ni förstår nog hur jag menar med det ordet 😀 ). Mjälleberget är inte särskilt högt. Kanske vore det riktigare att kalla det för en kulle. Men viss utsikt över stan får man.
Jag stod en stund och pustade innan jag gick ner på andra sidan. Det kändes i benen att det också är bra träning. Efter den lilla ansträngningen höll jag mig till den ganska platta promenadväg jag hade planerat att gå på. Vid en havreåker växer den här fina blomman. Jag tar tacksamt emot uppgifter om vad för sorts blomma det är.
Det finns massor av blommor fortfarande men på den här rundan hade jag mestadels kameran nerstoppad i väskan. Den kom fram vid tre tillfällen och resultatet blev en utsikt, en blomma och här ett rådjur. En trevlig promenad.
I morgon är det dags för ett pass på katthemmet igen.
Igår ville jag vara på plats och börja gå runt i stan innan folk började röra på sig. Jag parkerade därför bilen vid Badhusparken strax efter sju på morgonen. Helt ensam fick jag inte vara. Det var lastbilar som levererade varor, en sopbil, hantverkare av olika slag och en och annan person som, liksom jag, var i centrum av någon anledning. Jag valde en relativt tidig tidpunkt eftersom jag helst inte fotograferar bland människor. Men kanske hade det varit bättre med ett folkmyller. Jag kanske hade kunnat känna mig mer anonym då i stället för att folk, som det blev nu, tittade undrande på mig. Jag försökte vänta ut de som gick så att de inte skulle känna sig obekväma men helt lyckades jag inte. Jag tror dock inte att det går att identifiera någon av de som figurerar långt bort i bilderna.
Jag började med att gå från sjön och upp till Stortorget. En ganska ödslig, stor plats när det inte är något evenemang på gång. Fina blomsterarrangemang mötte mig och de lyste upp det ödsliga torget. Nu verkar det kanske som om jag inte gillar det här torget. När det byggdes om för ett antal år sedan var det väldiga diskussioner för och emot och ett av argumenten mot var att det skulle bli just en tom och ödslig, stor plats. Det fanns många fler argument från båda sidor men jag tyckte att det i stort blev ganska bra. De invändningar jag höll med om var mest att det var en absurd idé att värmeslingor skulle hålla snön borta på vintern. Dyrt och onödigt och inte särskilt passande när man kallar sig ”vinterstaden”. Efter några år kom de styrande på bättre tankar och torget fick vara ouppvärmt. Även de gula stenar som omger torget fick mig att tänka att kommunen hade fått storhetsvansinne. De importerades för dyra pengar i stället för att använda den sten som bryts i Jämtland. Stenarna är inte särskilt gula längre men nu är det gjort och som jag skrev, jag tycker att det är ett ganska fint torg. Särskilt när det händer något där.
I början av juli flyttade eventcontainern URBAN in på Stortorget. Enligt hemsidan är URBAN ”ett härligt ställe på torget i Östersund där kan du sola, sitta, chilla, snacka, köpa juice, låna spel, spela fotboll och äta bär. Vi som står bakom alla aktiviteter och skojigheter på URBAN är Destination Östersund!”
Sedd från framsidan ser man att trappsteg, som är tänkta som sittplatser, leder upp till ett soldäck.
”Urb” betyder stad på latin och tanken var att skapa en liten ”stad” i staden. En rolig följd av att kalla den URBAN är att det ställs många frågor om vem Urban är. Tyvärr kan namnet tolkas som att det finns ett motstånd mot landsbygden men så är definitivt inte tanken och inget namnbyte är aktuellt. Varje vecka presenteras en av byarna i Jämtland och förutom information om byn får även namnet pryda sidan på URBAN. När jag ser namnet på veckans by i skrift inser jag att om man inte vet hur det uttalas så blir det kanske Offer-dal. Men det är ingen dal där det offras personer eller något annat (I alla fall inte numera. Jag har inte hittat någon information om att det har skett tidigare heller). Jag har försökt hitta ett ord som har samma betoning och om ni först säger ”ungefär” och sedan ”Offerdal med samma betoning (betoning på a) så kanske det blir rätt 😀
Lite anonymt, i utkanten av torget, står en kör (konstverket heter ”kören”). Ibland kan man höra dem sjunga men när jag var där var de helt tysta.
Jag hade sällskap en stund av den här fina måsungen. Jag hoppas att den hade sin mamma någonstans i närheten.
Storgatan.
Prästgatan. ”Hängmattestolarna” får användas av alla och jag har sett många, mest barn och ungdomar, gunga i dem.
Jag gick upp till nästa väg och vandrade genom Kyrkparken och förbi Gamla kyrkan.
I nivå med Stortorget vände jag ner mot Storsjön igen. Ni har nog redan förstått att det är Frösön som syns på andra sidan.
Ett litet urval av de olika Birger-varianterna. Birger är Storsjöodjurets son och varje år erbjuds butiker, personer, föreningar etc att sponsra och måla en Birger. Jag gillar alla men har ändå en favorit. Den som är i andra raden och längst till höger. Den ser så härligt falsk och manipulativ ut. Tvärt emot egenskaper jag vanligtvis uppskattar.
Jag lämnade centrum och följde vägen förbi sjukhuset och bort mot ställplatsen för husbilar.
En ganska fin plats och många husbilsägare har genom åren hittat hit. Men är det verkligen en ställplats för husbilar? Jag googlade och Östersund har tre ställplatser men den här finns inte angiven. Då är det mer förklarligt att varken el, färskvatten eller toaletter finns att tillgå.
Hmmm, inte tillåtet alltså. Men kommunen verkar inte agera och jag tror att de låter folk ställa sig här så länge det inte blir nerskräpat eller förstört på annat vis. Under Yran-veckan brukar camping i alla fall tillåtas och då brukar platsen vara full av tält.
Jag vände och tog strandpromenaden tillbaka. Här fick jag med tre broar i samma bild. Bilbron och gångbron mellan Östersund och Frösön i förgrunden. Till höger i bilden och mellan broarna syns Vallsundsbron, som går mellan Frösön och ”Annersia”.
I Badhusparken var jag helt ensam och caféet hade inte öppnat än.
Bakom caféet ligger minigolfbanan.
En sista titt ut över båthamnen och sedan var jag framme vid min bil. En lagom lång och väldigt skön promenad.
I dag, när jag stod i köket, tittade jag ut och funderade på vad den här båten och vattenskotern höll på med. Båten cirklade runt, runt och vattenskotern följde efter och körde ibland tvärs över de svallvågor som blev. Några gånger stannade de till sida vid sida och sedan gjorde de om samma manövrar igen. Jag drog slutsatsen att det antingen är en klok förälder som vill lära sin ungdom att hantera skotern innan han/hon får köra på egen hand eller så kanske det är någon slags förarutbildning som pågår. Det finns ju förslag på att det ska införas och det finns säkert möjlighet att skaffa ett förarbevis redan nu. Hur som helst så gladde det mig att i alla fall någon inser att det krävs träning innan man kan klara av en så snabb och tung maskin.
Vid det här laget vet ni att min favoritrunda går upp på höjderna ovanför mig, förbi Frösövallens café och Sommarhagen för att där följa stigen hemåt. Den här tiden händer det mycket i naturen och det finns alltid mycket att fotografera. Jag försöker undvika de växter som redan har blivit väl dokumenterade och letar efter det som har tillkommit.
Nordisk stormhatt. Det finns två arter av stormhatt i Sverige. Dels den här, som förekommer mest i fjällnära natur, och äkta stormhatt som mest finns i Skåne och Dalarna. Den äkta kan förekomma tillfälligt lite var som helst eftersom den ursprungligen var en odlad art. Det här vet jag inte om jag litar helt på eftersom jag bara har sett den väldigt blå, äkta stormhatten här uppe tidigare. Det är först i år, här på Frösön, färgen har varit annorlunda. I världen finns över trehundra arter av stormhatt.
Här fick jag lära mig ännu mer. Jag har klumpat ihop den här med alla olika fibblor men det rätta namnet är gullris. Jag googlade fibblor eftersom jag ville veta vad just den här heter. Den fanns med bland bilderna på fibblor men nu vet jag att den hör till gullrissläktet och familjen korgblommiga växter. Namnet är alltså gullris. Lite förvånad blev jag eftersom jag förknippar en annan växt med det namnet. Men jag drar slutsatsen att det finns olika sorters gullris, precis som det finns många olika fibblor. Slut på lektionen.
Tistel och humla. Jag försökte ta reda på vilken sorts tistel det här är men gav upp.
Någon slags loka med gott om plats för besökare. Tre stycken vid det här tillfället.
Nötväcka
Jag vandrade vidare från Sommarhagen, förbi campingen och hemåt.
Sist jag gick här nådde gräs och blommor ovanför knähöjd men nu är gräset slaget och stigen väl synlig.
Gulmåra
Skogsgräsfjäril
En skön dag närmar sig sitt slut och för mig har den inneburit träning, promenad och välbehövlig vila. Jag tänker ofta att jag har det bra som slipper stressa upp mig om jag får lite extra ont. Jag har inga måsten utan kan vila eller träna mig bättre. Eller som idag, både träning och vila. Jag kan välja precis det som känns rätt och behöver inte pressa mig till det som för många är det vardagliga. Jag fick frågan, från min volontärkollega, om jag saknar arbetslivet och det är klart att jag gör. Men efter mer än tjugo år som sjukskriven har jag sedan länge accepterat situationen och lärt mig att hantera den. Jag gav ett djupare svar än så på hans fråga och fick både förståelse och hans egna insikter tillbaka. Ett av många givande samtalsämnen vi berörde.
Jag och min volontärkollega träffades på katthemmet i morse och såg till att alla katter där mådde bra. Vi samarbetar bra och växlar mellan arbetsuppgifterna. Emellanåt stannar vi upp i något intressant samtal. Det är lätt hänt när det finns katter som vill ha uppmärksamhet. Det är inte så dumt att få sätta sig ner med en kelsjuk katt och samtidigt fördjupa sig i något ämne. Jag glömmer nästan helt bort att fotografera när jag inte tar passen på egen hand men en lite oskarp bild fick jag med mig. Det här är Molly. Hon är nyopererad och får därför väldigt små portioner mat i flera omgångar. En hungrig katt vill gärna visa att den finns och Molly var inte stilla en sekund, förutom de korta stunder då hon åt, när jag var hos henne. Där är förklaringen till den suddiga bilden. Jag passade så klart på att gosa lite extra med denna tillgivna och hungriga katt.
Jag hade planerat att stanna i stan och promenera innan jag åkte hem och jag hade förberett mig genom att packa en nötbar och något att dricka. Det blev ett helt nytt område för min del. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt förbi och bara noterat att det finns en badplats där. Men efter att ha hört andra nämna att de har varit vid Minnesgärde, som platsen heter, ville jag undersöka området lite närmare.
Ovanför badplatsen gick en grusgång genom ett nästan parkliknande område. Jag visste att det finns en väg härifrån, förbi Optand och nästan till Brunflo men jag visste inte att det dessutom finns en gångväg/stig närmare sjön. Jag tänkte att den säkert snart skulle ta slut men började gå för att ta reda på hur det var.
En humla på inflygning…
…landade i en hässleklocka…
…och sedan i ännu en.
Stigen förenades med den övre gångvägen och där var det precis lagom att vända. Jag hade trott att jag skulle behöva gå samma stig tillbaka men nu blev det en runda i stället. Det kändes mycket roligare och det känns också bra att ha gjort denna upptäckt. Ännu ett fint promenadalternativ.
Den här vyn var väldigt välbekant. Lite närmare stan men ändå nästan samma vy som jag såg när vi bodde i Optand. Promenaderna där såg ofta ut så här.
Om en vecka blir det ett nytt pass på katthemmet och det känns kul att vi verkar vara överens om att fortsätta göra passen tillsammans.
En helg tillsammans med min yngsta dotter. På lördagseftermiddagen hämtade jag henne i stan och jag var precis lika glad för att hon kom som när jag åt jordgubbar med glass. Min dotter tog bilden och sa att jag strålade av glädje. Jag är oftast glad men det är klart att det blir extra stor glädje när något av mina barn är hos mig.
Det blev ingen promenad den dagen och efter min långpromenad till bilverkstaden dagen innan var det skönt att vila kroppen lite. Men vi bestämde redan på kvällen att vi skulle gå runt Bynäset i dag. Bynäset börjar ni nog känna igen ganska väl vid det här laget. Det var första gången min son var där, när vi gick samma runda för två veckor sedan, och ingen av mina döttrar har varit där tidigare heller.
Här är det min dotter som är fotograf och detsamma gäller för alla bilder där jag syns. Om ni undrar vad jag gör så gör jag som jag brukar, dvs försöker komma så nära som möjligt när jag vill fota något. Det var alldeles lugnt och sjön låg mestadels som en spegel.
Det ser ut som om jag har ett väldigt intressant samtal med min kaka.
Slemsvampar är ett väldigt intressant och spännande släkte. Jag såg nyligen ett avsnitt av ”vetenskapens värld” som handlade om de häpnadsväckande encelliga varelserna. Trollsmör har jag lärt mig känna igen tack vare bloggvännen Anki och kanske kan det här vara en annan variant, nämligen vargmjölk. Jag är absolut inte säker men jag gissar på det.
När vi hade ätit middag var det dags för min dotter att åka iväg för att sammanstråla med sin man hos hans mamma. I morgon far de vidare till Bräcke och därifrån går sedan tåget tillbaka till Örebro. Min svärson har hela sin stora släkt här i Jämtland och det är många att besöka. Jag körde naturligtvis dottern och på väg hem var jag inte ensam om att stanna på en parkeringsficka för att fota en av de maffigaste regnbågar jag har sett. Tyvärr låg kameran kvar hemma men mobilen fick till det helt ok.
