Jag och bloggvännen A-L bestämde oss för att ta en gemensam promenad runt Bynäset. Ni har hängt med dit förut och jag har berättat att det är ett f d militärt övningsområde där man nu delvis har röjt bort alla farliga rester av allt de har använt där. Man får vandra på en stig runt hela ön och en stig tvärsöver är också öppen. Men för övrigt är allt avstängt med staket. Vädret var skapligt i jämförelse med hur den senaste perioden har varit. Vi stämde möte på parkeringen och vandrade iväg på den fina promenadslingan.

När vi kom runt till andra sidan av ön såg vi Andersön mitt emot. Ni kanske känner igen namnet på det naturreservat där jag har varit flera gånger tidigare.

För att ge er en liten aning om var vi befann oss tar jag med en kartbild. Ni vet ju att jag bor på Frösön. Bynäset har röd markering och Andersön gul markering.

 

Vi satte oss en stund på en bänk och kanske var jag i större behov av en liten stunds vila än A-L men jag tror att vi båda uppskattade att sitta där en stund och se ut över Sjön och bort mot fjällen.

Det blev en skön förmiddagspromenad med trevligt sällskap och inte en enda regnskur eller snöby.

Mitt hjärta grät lite igår när jag såg att någon hade ringt från ett okänt nummer och lämnat ett meddelande. En lite osäker röst, som lät som om den tillhörde en äldre man, sa:

”Ja, hej Magnus! Det är pappa som vill prata med dig. Du kan väl höra av dig på telefon eller någonstans så kan vi snacka lite grann du och jag. Puss o kram. Hejdå gubben”.

Min första reaktion var en liten rysning eftersom min son heter Magnus och jag associerade till hans pappa, som inte finns med oss längre. Men nästan genast övergick den reaktionen till en annan hjärtskärande tanke. En ensam, coronaisolerad man som vill ha kontakt med sin son och inte får något gehör. Skulle jag ringa upp och och tala om att han hade ringt fel nummer? Pappan ringde från en fast telefon så jag kunde inte skicka ett textmeddelande, som hade varit det lättaste tillvägagångssättet. Jag fegade ur. Det kunde kanske ha blivit ett trevligt samtal men jag valde att inte ringa eftersom jag inte orkade vara medmänniska just då. Jag skäms lite för det och jag hoppas att sonen snart hör av sig av egen fri vilja. Jag undrar hur många ensamma, äldre personer det är som sitter isolerade och väntar på ett samtal från någon.

Efter en vilodag gav jag mig åter ut på jakt efter stolpar med bokstäver. Den här dagen valde jag att beta av alla checkpoints i ett område som förra sommaren var ett av de två bökigaste och jobbigaste. Jag minns att jag skrev om hur jag både ramlade och badade fötterna (ofrivilligt) när jag tog mig fram i lite otillgänglig terräng och den här gången var jag beredd och inställd på att vara försiktig. Jag kom ganska snart ut på ett av hyggena och där blev jag glad. Det växte nämligen ganska mycket vitsippor utspridda över området. Spridningen av vitsippor måste ha varit ganska omfattande de år jag har varit borta från Jämtland för jag vet att de inte var så här vanliga förr. Min man jobbade i skogen och han hade koll på både djur och växter som syntes i skog och på hyggen.

Det kanske ser ut att vara skönt väder men utan mössa hade jag inte velat vandra här. Största delen av tiden tog jag mig fram där det inte fanns stigar.

Eller så fanns det stigar men var ändå inte lätt att ta sig fram.

Utanför den lilla stugan satte jag mig ner en stund och åt en clementin. Här skrek ben och rygg att de ville vända tillbaka till bilen men det fanns bara en enda checkpoint kvar åt det här hållet och då kan man ju inte ge upp. Jag hittade den också och upptäckte efteråt att jag hade valt en extra knölig väg med både en bäck att korsa och snårig skog. Hade jag tittat lite längre åt höger hade jag hittat en stig som gick nästan hela vägen till målet, utan att korsa bäck eller gå i snår.

Det finns en hel del kärr i det här området men jag lyckades undvika fotbad den här gången. Och ja, det är snö som ligger kvar.

Till sist var jag äntligen klar och kunde ta mig hem. Men redan där och då bestämde jag mig för att nu fick det räcka med checkpoints ett tag.

I morse hade jag alltså inga tankar på att gå någonstans men jag var förvånad över hur väl jag hade återhämtat mig och då kom promenadlusten igen. Men jag nöjde mig med en av mina vanliga rundor i närområdet. Jag kollade in en av de häggar jag vet är ganska tidig men, som ni ser, är det väldigt små och hårda knoppar som syns. Det dröjer nog innan jag får njuta av en vacker blommande hägg. I alla fall här uppe men den 26:e bär det av söderut och då får jag säkert glädja mig åt en riktigt fin vår.

I dag klarade jag mig undan från nederbörd men i fjällen såg det ut att finnas mer av den varan.

 

Naturreservatet Andersön är en av mina favoritvandringsplatser och jag har tagit er med hit flera gånger tidigare. Våren har nått hit även om vädret inte är så inbjudande som man kan önska. I dag var det i alla fall väldigt lugnt och stilla och när det inte blåser är det härligt att promenera här. Stigen är väldigt fin och välskött i början och jag gissar att det är anpassat för rörelsehindrade. Ända fram till den stora grillplatsen på stranden är underlaget jämnt och fint.

Jag följde stigarna ibland och däremellan vek jag av in i stiglöst land för att hitta de checkpoints som är utsatta här. Men ganska snart blev jag hungrig och i dag hade jag varit förutseende nog att ta med en macka och lite fruktdryck. Det var ca 4-5 grader men som ni ser på bilden, var det helt lugnt. Ingen vind och inga vågor. Jag satt där en stund och lyssnade på tystnaden från en öde strand och ett tyst vatten. En enda fågel, ingen jag kände igen, sjöng på avstånd men annars var det helt tyst. Jag njöt.

Söderifrån närmade sig någon slags nederbörd och jag tänkte att det var bäst att vandra vidare ifall det skulle bli regn.

Men nederbörden kom i form av kornsnö. Minst tre snöbyar hann jag hamna i under min vandring men det var inget som störde. Det kändes knappt och inte blev jag blöt heller. Men plötsligt var marken täckt av små kornsnöfyllda spindelnät. Som små, små pärlor låg snökorn samlade i näten.

Det var en skön dag, trots bristen på värme, och med vilostunder inräknade tog det nästan två och en halv timme att gå runt och hitta alla pinnar. Att jag klarar av att vandra så länge är helt och hållet terrängens förtjänst. Ländryggen mår mycket bättre av lite bökigt underlag och kanske är det en av faktorerna till varför jag gillar de här ”hitta-ut-utflykterna”. Jag måste helt enkelt ta mig ut i vildvuxen mark för att hitta alla checkpoints. Jag känner mig ganska nöjd med dagens bedrift och här ser ni att jag gjorde ett bra jobb.

I dag drar den nya säsongen för jakt på pinnar med bokstäver igång. Ni vet den där utmaningen där orienteringsklubbar i Sverige samarbetar för att få ut så många människor som möjligt i naturen. Den som är intresserad hittar all info på hittaut.nu och appen med samma namn kan laddas ner i mobilen. Jag har längtat efter att sätta igång med att ge mig ut på nya upptäcktsfärder och det här sporrar mig att komma iväg. Jag funderade på om jag skulle börja lite längre bort men beslöt mig för att beta av närområdet först. I blåst och kyla men även en del sol hittade jag checkpoint efter checkpoint och till slut hade jag hittat alla de 15 som finns i det här området. Jag gillar att pinnarna har fått helt nya placeringar så att det blir lite mer utmanande. Mitt första fynd, på en liten kulle, var väl synligt om man kommer från rätt håll.

Innan jag gick ner för kullen vände jag kameran mot stan.

Lite längre fram stötte jag på två rådjur som var i färd med att äta upp sådden.

Jag blev väldigt glad när jag hittade några vitsippor. De är inte jättevanliga här så det är lite speciellt att se dem.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle hitta alla checkpoints i det här området och ibland kan jag vara riktigt envis. Med dåligt flås, delvis beroende på luftvägsbesvär, kämpade jag mig upp på Mjälleberget. Jag peppade mig själv med att det var bra träning att gå upp den branta stig som var närmaste vägen. Och upp kom jag. Med en liten bit kvar till toppen stannade jag och vände återigen kameran mot Östersund.

Högst upp ska det finnas lämningar efter Mjälleborgen men jag kan inte se att det finns några sådana. Kanske låg den här en gång i tiden.

Jag har läst mig till att här låg i alla fall terassen till borgen. Den väldigt skarpögda kan se den lilla metallpinnen, som utgör en checkpoint, till höger i bilden.

Nu återstod det bara att hitta två pinnar och att sedan gå hem. På väg ner från berget mötte jag två herrar med kartan i högsta hugg. Man kan välja att använda en papperskarta men jag går efter kartan i mobilen. Vi hejade och en av herrarna frågade om jag också är en ”hittautare”. Efter lite glatt samspråk om förra årets omgång och förväntningar inför den här säsongen fortsatte vi åt olika håll. Jag frös inte under promenaden men när jag kom hem var jag nästan helt slut och då kände jag också att jag var väldigt frusen. Dessutom var jag hungrig efter en promenad som tog betydligt längre tid än jag hade tänkt. Men vad gör det när jag nådde mitt mål och redan nu planerar för nästa utmaning? Nu ska jag bara vila min stackars kropp så att den förhoppningsvis är beredd i morgon igen.

Det är inte lätt att veta när man ska gå ut och promenera. Vädret är inte direkt pålitligt. Jag försöker gå ut när det ser skapligt ut men rätt som det är kommer det en regnskur eller en snöby. Men får man bara upp värmen är det skönt att komma ut ändå. Mössan och vantarna är återigen givna attribut och ibland drar jag även jackans luva över huvudet. Men så länge det är en eller några plusgrader vägrar jag ta på mig vinterjackan.

Trots att vädret är lite trist sjunger fåglarna för fullt och jag ser hur de flyger omkring. Men det är nästan hopplöst att hinna fota någon. Min kamera låg skyddad för väder och vind i en väska och jag trodde att den skulle få stanna där hela promenaden. Men en liten bofink satt på en gren och var så upptagen med att sjunga vackert och jag stannade en bit ifrån och tog långsamt upp kameran. Jag hann ta några bilder medan han sjöng och sedan förflyttade jag mig lite närmare för att få bättre bilder. Jag var säker på att han skulle flyga iväg men det var en trevlig pippi som visserligen tystnade men som ändå satt kvar och poserade en kort stund. Lite darrig var jag och avståndet var inte optimalt men bilderna duger ändå.

Det är inte lätt att veta hur jag ska tänka kring corona, eller kanske ska jag börja kalla viruset covid 19. Jag har fått olika bud om vad som gäller för min del och därför kollade jag in folkhälsomyndighetens uppgifter lite mer noggrant. Mina luftrörsbesvär, som ibland verkar vara på väg att försvinna men som sedan blir tydligare igen, är helt klart inte något som smittar eftersom det har gått så lång tid. Jag är inne på åttonde veckan. Det är oklart och t o m inte troligt att det är covid 19 men man vill ju inte chansa. När jag hade konstaterat att jag inte kan vara smittsam längre funderade jag lite på min kontaktsköterskas inställning. Hon sa att jag ska vara försiktig för min egen skull och just då tog jag det inte särskilt allvarligt. Men när jag ändå var inne på FHM:s sida kollade jag upp om det har kommit nya uppgifter om vad som gäller för transplanterade personer. Det stod att det är möjligt att personer, som har nedsatt immunförsvar pga medicinbehandling, kan få ett svårare sjukdomsförlopp. För första gången fick jag en liten känsla av oro samtidigt som jag noterade att det bara är ”möjligt”. Jag vill inte utsätta mig för ett eventuellt svårare förlopp men jag vill heller inte isolera mig som jag gör nu under lång tid. Det är ok när jag ska skydda andra från en eventuell smitta från mig men det kanske är så att jag måste vara försiktig även för min egen skull. Jag är ganska bra på att inte oroa mig för min egen del men det kanske inte är det bästa i alla lägen. Jag har en, enligt mig, nödvändig resa inom landet framför mig men i övrig får jag väl hålla mig på mattan.