Det är jag just nu och jag måste nog inse att en sådan lär jag vara ett tag till. Inte mycket att skriva eller berätta om när det är så här så jag har låtit bli. Men nu har jag i alla fall fått veta att det inte finns mycket annat att göra än att tålmodigt vänta, vila foten i högläge, göra små rörelser för att hålla igång blodcirulation och balans, kyla ner lite då och då och belasta i lagom mängd.

Under de två veckor som har gått sedan jag missade sista steget i trappan och föll har jag ändå två gånger tagit mig till min optiker och båda gångerna har jag fått sota en del för det. Men resten av dagarna har jag snällt stannat inne. Eller nu luras jag för jag har gått till soprummet två gånger och till postfacken några gånger. Men det är så nära så det räknas nästan inte. De få foton jag har tagit är från balkongen då jag längtande har tittat ut. Jag vill inte sitta inne när det är härligt vinterväder men här har jag suttit och bokstavligen svällt på bredden samtidigt som svullnaden på foten minskat en del.

Jag fick en del goda råd av några av er om att jag borde röntga foten för att få veta om något behövde åtgärdas. Men jag envisades med att tro på den info jag fick från 1177, mest för att jag inte ville eller orkade ta mig till akuten. Men efter två veckor med bara små förbättringar kände jag att jag borde ta till mig de råd jag fick och den här gången ringde jag min hälsocentral. Jag la nästan orden i munnen på henne när jag försökte låta övertygad om att det bara är en stukning men hon tyckte att jag skulle ringa sjukgymnastiken så att någon där kunde känna igenom min fot.

Idag ringde jag dit och fick en tid någon timme senare. Efter en frågestund klämde, kände och tänjde hon på min fot och tryckte på alla blåmärken som finns över hela foten och halvvägs upp till knät. Det har faktiskt varit lite spännande att se hur färgen på min fot efter några dagar såg ut som en smurfs fot, ljusblå, för att sedan övergå till mörkare toner och hur blåmärkena har blivit allt tydligare upp längs benet. När fysioterapeuten var klar ville hon konsultera en läkare och även han kom och bearbetade min fot. Men han var så försiktig att det knappt kändes. Han tyckte att det var bäst att skicka en remiss till röntgen och det var bara för mig att åka direkt till sjukhuset.

Besöket på röntgen tog ca två timmar totalt eftersom jag väntade på att få besked innan jag gick därifrån. Jag hade nog hela tiden trott på att det är en stukning så jag blev inte särskilt förvånad när jag fick beskedet om att jag kunde åka hem och att ingen åtgärd behövdes. När jag kom hem läste jag i journalen orden ”Ingen skelettskada eller felställning” och det är ju ett väldigt bra besked. Nu hoppas jag bara att det ska gå raskt framåt med förbättringen (efter dagens äventyr har jag dock gått tillbaka en del i måendet). Nästa vecka kan jag fortsätta att vara en soffpotatis och acceptera att det är så men på lördagen ska jag och min svägerska åka till Åre för den årliga vistelsen i min andelslägenhet. Jag hoppas att jag kan promenera omkring åtminstone lite då och lämna tiden som soffpotatis bakom mig. Men det blir som det blir och hur det än utfaller så ska det bli jättekul att min svägerska kommer.

Jag hade kameran med mig när jag åkte till sjukhuset och eftersom det blev en kort promenad genom Norra kyrkogården passade jag på att ta en bild som inte är tagen från min balkong.

På väg hem svängde jag in till parkeringen vid Storsjöodjursspaningen för att få med ännu en bild som inte är min utsikt hemifrån. 10 minusgrader och ett härligt väder och jag längtar såå starkt efter mina vanliga promenader.

Jag är fortfarande fast i min lägenhet med en fot som inte vill belastas. Men vet ni vad, det gör inte så mycket eftersom det är övergående och eftersom jag märker att det långsamt går åt rätt håll. Jag blev erbjuden av vännen Anna-Lena att bli skjutsad till akuten och att få låna kryckor av henne men jag tackade för omtanken och sa att jag ville avvakta en dag. Igår kunde jag meddela henne att jag kunde stödja lite grann på foten utan den skärande smärta jag upplevde den dag jag klantade mig och ramlade i trappan och att hon inte behövde vara beredd på att hjälpa mig. Idag är det ännu en aning bättre. Svullnaden finns där men är nu inte som en halv apelsin runt fotknölen utan mer jämnt fördelad över fot och fotled. Jag kan långsamt och försiktigt gå omkring i min lägenhet för att göra det jag behöver göra och jag letade fram ett elastiskt fotledsstöd ur mina gömmor. Det hjälpte att sätta på mig det. Första dagen tog jag mig fram med antingen en skurborste som en provisorisk krycka eller hoppandes på ett ben. Något som faktiskt fick mig själv att le åt hur det förmodligen såg ut.

Pga omständigheterna har jag ingen ny bild att visa och eftersom jag gärna vill ha med något att titta på i mina inlägg så återanvänder jag en tre år gammal bild med pärlemormoln. Inga som helst samband med texten.

Jag är medveten om att det kommer att dröja innan jag kan gå som vanligt, vilket aldrig är helt obehindrat men ändå väldigt bra. Under tiden ägnar jag mig åt sådant jag kan göra, t ex att för hand lägga upp och korta av några gardiner, se på alla skidtävlingar och en del tv-serier och att inte laga någon mat utan bara värma de matlådor jag har. Det är väldigt bra att ha matlådor när man blir lite begränsad.

Om det är en egenskap hos mig själv jag uppskattar så är det att jag ganska lätt accepterar och anpassar mig till olika situationer. Det är ju ingen mening att hetsa upp sig när ingenting blir bättre av det. Jag tänkte inte ens på att det var den egenskapen som kom fram nu innan jag fick ett meddelande från min syster. Det är ju bara så jag alltid har varit och det är en medfödd egenskap. Självklart kan jag också bryta ihop först innan jag blir lösningsfokuserad och ser vilka glädjeämnen som ändå finns. Många av er vet att min syster är en duktig föreläsare och författare och hon har tidigare använt mig som exempel på hur just den egenskapen kan vara till nytta. I meddelandet jag fick ville hon ha mitt godkännande på en text till sin nya bok. Jag läste igenom texten och varje gång det kommer upp reagerar jag med lite förvåning. ”Jaha, är det så jag är? Ja, kanske men det är ju inte så jag brukar tänka om mig själv”. Eller som jag svarade på hennes meddelande idag: ”Herreminje, vad fantastisk jag är (mycket ironi i den reaktionen). Självklart godkände jag texten för vem vill inte framstå som ett bra exempel i sin systers bok?

Boken ska heta:

HITTA RÄTT
i stället för att leta fel

Vägen till ett gladare liv, bättre relationer och oslagbara team

Min syster, som heter Gunnel Ryner (kanske någon vill googla), tror att den kommer ut i maj i år. Då kommer jag att göra lite reklam för den men redan nu får ni ett smakprov där jag har huvudrollen 😀

Jag har två äldre systrar. Mellansystern, Ingrid, är den av oss som har råkat ut för flest svårigheter i livet. Medan äldsta systern och jag har hållit oss hyfsat friska så här långt, har Ingrid (som har godkänt allt jag skriver om henne) drabbats av alla möjliga besvärliga sjukdomar och problem med kroppen. Sedan många år lever hon med kronisk smärta, hon har haft ovanliga sjukdomar i både njurar och lever och för en tid sedan genomgick hon en levertransplantation. Som om inte hälsoproblemen vore nog förlorade hon dessutom sin man i en tragisk olycka för några år sedan. Det, tillsammans med andra svåra händelser hon har gått igenom, har påverkat hennes kognitiva förmågor och bland annat lett till att hon har fått svårt med koncentrationen. Hon klarar inte längre att läsa böcker och orkar inte heller föra några längre samtal.
Trots alla svårigheter är Ingrid en av de mest positiva personer jag känner. När hennes man dog kom det naturligtvis som en chock och hon sörjde honom djupt. De hade haft ett långt och lyckligt äktenskap och saknaden var stor. Men hon lyckades ta sig igenom sorgen och i dag upplever jag henne som nästan lika glad och positiv som tidigare. När jag frågar hur hon kan vara så glad och nöjd med sitt liv, trots allt hon har råkat ut för och trots sina fysiska och mentala begränsningar, är hennes svar: ”Jag väljer helt enkelt att fokusera på det jag har, inte på det jag inte har. Jag fokuserar på vad jag kan göra, inte på vad jag inte kan göra.”
En annan sak som utmärker Ingrid är hur lätt hon har för att uppskatta livets små glädjeämnen. Det kan vara allt från att solen skiner, till att hon på sin morgonpromenad får syn på en vacker blomma eller på en fågel som leker i en vattenpöl. På senare år har hon utvecklat ett intresse för fotografering och har ständigt med sig kameran ut i naturen. Det tror jag har hjälpt henne att bli ännu mer uppmärksam på skönheten i det lilla.

Min syster är verkligen en stjärna på att hitta rätt i stället för att leta fel, och de strategier hon använder sig av får också stöd i forskningen. En av de främsta forskarna inom den positiva psykologin, Sonja Lyubomirsky, har visat att positiva omständigheter i våra liv bara står för ungefär tio procent av hur lyckliga vi är. Men hon har också kommit fram till att vi kan öka vår egen lycka genom att förändra vårt sätt att förhålla oss till hur våra liv ser ut. Som det gamla talesättet lyder: ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.” Genom att träna dig på att ha ett mer uppskattande förhållningssätt gentemot livet i stort kan du radikalt förändra din upplevelse av ditt liv. Lyubomirsky har visat att några av de viktigaste faktorerna för att öka din egen lycka är:
• Att se ljuspunkterna även i svåra situationer
• Att vara tacksam för det du har
• Att njuta medvetet av positiva upplevelser
I de följande avsnitten ska vi titta närmare på dessa tre viktiga faktorer tillsammans med en fjärde; förundran, som har börjat uppmärksammas i forskningen på senare år. I de kommande kapitlen kommer du också att få läsa om hur du kan tänka mer som en optimist, känna dig mer hoppfull, bli mer nyfiken på livet, och slutligen, hur tanken på döden kan hjälpa dig att bättre uppskatta livet. Men låt oss börja med att se ljuspunkterna, även när livet är svårt.

Tyvärr kommer jag inte att orka läsa min systers bok eftersom jag inte kan fokusera på text så länge. Men hon har ändå lovat att skicka en till mig och då kan jag i alla fall bläddra lite i den och kanske le lite åt några bilder. Jag har tyckt väldigt mycket om hennes tidigare två böcker så jag vet att den här blir bra och väldigt väl genomarbetad med mycket arbete bakom.

Efter mitt väldigt omfattande inlägg om året som gått har jag känt att bloggandet och fotandet kändes lite mindre lockande. Men nu sitter jag här och kan inte göra så mycket annat än att använda datorn eller se på tv. Lite extra lullig är jag pga att jag fick anledning att ta citodon (kodein som omvandlas till morfin i kroppen) men efter en stunds dåsande i soffhörnet blev det tråkigt att inte kunna aktivera mig så nu får det bli ett kort inlägg.

Jag är inte särskilt förtjust i raketer av flera skäl men eftersom det skjöts en lagom mängd nyårsraketer tvärs över sjön, mitt emot min lägenhet, lyfte jag kameran en gång och resultatet blev lite spännande. Tack och lov höll sig alla till tolvslaget och sedan var det tyst.

Men ni kanske undrar vad som föranledde min inaktivitet och mitt intag av starka smärtlindrande piller. Jo, är man klantig så är man och när jag skulle bära en stor, platt kartong till kartongåtervinningen såg jag inte riktigt hur jag gick. Jag trodde att min trappa tog slut innan den gjorde det och plötsligt låg jag i en hög på golvet och trodde att jag skulle både svimma och kräkas. I efterhand insåg jag att jag inte skrek högt utan bara kved inombords. Efter en stund med blixtrande smärta i vänster fot lyckades jag samla kraft nog för att häva mig upp och sätta mig på den lilla bänk jag har nedanför trappan. Till saken hör att jag inte bara skulle slänga en kartong utan jag hade även lovat att ta ut Vilde på en promenad.

Jag väntade tills jag inte kände mig svimfärdig och illamående längre och provade försiktigt att stödja på foten. Det gjorde ont men det gick och om jag har lovat något ska det mycket till innan jag sviker. Jag tyckte att det gick ok att gå iväg med kartongen och min bil är en automat så där behöver jag inte använda vänsterfoten. Men jag kände att det gjorde väldigt ont och att jag nog bara skulle kunna ta ut Vilde på en liten kort kissrunda i kvarteret. Just den här gången hade dock Vildes matte glömt bort att meddela mig att Vilde var hos sin lillmatte så jag kom inte in och när ingen skällde när jag ringde på förstod jag hur det låg till. Det var lika bra för jag fick mer ont hela tiden. När jag kom hem klarade jag knappt att ta mig från bilen och in i lägenheten och när jag tog av mig strumpan såg foten ut som på bilden nedan.

Jag skulle inte ha klarat att ta mig tillbaka till bilen för att köra till akuten och väl där skulle jag inte ha kunnat ta mig från bilen heller så jag ringde 1177. Vilken tur att jag gjorde det för jag behövde inte komma in. I och med att jag kan röra på tårna lite grann, även om det känns, var sköterskan ganska säker på att det bara är en rejäl stukning. Det kan bli värre innan det blir bättre och jag kan dessutom förvänta mig ett rejält blåmärke. Den trevliga sköterskan gav många goda råd och jag har suttit med foten i högläge med en påse djupfrysta ärtor, inlindade i en handduk, på svullnaden. Jag ska försöka röra på tår och fotled försiktigt ibland och ta smärtstillande piller. Hon tyckte att jag skulle ta citodon eftersom jag har sådana och vad gör det om jag blir dåsig när jag ändå inte kan göra något. Dem tar jag bara ibland innan sovdags när jag har extra ont men nu kommer de väl till pass. Hur lång tid det här kommer att ta vet jag inte men jag får försöka acceptera att nu blir det inga promenader på ett tag. Som tur är har jag allt jag behöver hemma, t o m godis, så jag sitter här och sväller ett tag 😀 Men svullnaden på foten har minskat något så jag har gott hopp om att det snart är bättre. Jag önskar dock att jag hade haft minst en krycka för nu är det svårt med även små förflyttningar.

Jag har i alla fall ett eventuellt äventyr, ett väldigt roligt sådant, att fundera på och i sommar kan det hända att jag kommer iväg på det. Det är alltid kul att ha något att längta till och även om det är långt dit är det roligt att tänka på det.

Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.

Januari bjöd inte på några stora överraskningar. Det var ömsom disigt och grått och ömsom ganska kallt med sol ibland och då kunde morgnarna ge oss ett rosa skimmer på himlen. En enda dag på hela vintern visade termometern under 20 minusgrader och det varierade på Frösön mellan 22 och 26 minusgrader. Den dagen såg jag ut som ”gumman Frost” när jag tog min dagliga promenad. I slutet av månaden kom min svägerska och som vanligt tillbringade vi vecka 5 i Åre. Det är nu tredje året Holiday Club försöker sälja min andelsvecka utan resultat och troligtvis blir det ännu en vistelse i Åre v 5 2023. Även i årets tillbakablick kommer katter från katthemmet att vara med, förutom i december då nacke och axlar inte har varit med på noterna.

I Februari fortsatte vår Årevecka med bl a en utflykt till Tännforsen. Eftersom ingen av oss åker skidor längre var det promenader som gällde. När vi kom hem till mig igen var Medvinden upplogad på Storsjön och vi gick isvägen in till Östersund. I Badhusparken var det invigning av Vinterparken och både Birger (storsjöodjurets son) och ett snömonster deltog. Min svägerska tog tåget hem till Södermanland igen och för min del fortsatte de härliga vinterpromenaderna.

Mars började med härligt vinterväder och övergick så småningom i vårvinter då bl a snöborgen i Vinterparken långsamt töade bort. Gregoriemarknaden hölls efter pandemiuppehållet. Jag handlade med hemleverans för sista gången och det har varit riktigt kul att själv välja ut varor efter att ha varit försiktig så länge.

I april kom våren på riktigt med snösmältning, isformationer i Mjällebäcken och även lite aprilväder, som sig bör. Jag träffade Vilde för första gången när han följde med till katthemmet och några veckor senare tog han och jag vår första promenad tillsammans. Anna-Lena hängde med på en skön vårpromenad på Andersön och jag åkte till Optand för att få se de första Storspovarna och ta en extra runda för att kika lite på mitt barndomsparadis och den plats där jag var som lyckligast och fick de sista fem åren med min man. Sista april gick jag ut på balkongen och tittade på fyra olika valborgseldar på andra sidan sjön.

I Maj blev det islossning och när jag gick runt Bynäset fick jag uppleva hur det kan bli när rörelser i sjön pressar upp isen mot land och högar med isklumpar bildas. På lite håll ser det ut som snöhögar men kommer man lite närmare ser man isklumparna. En solig dag satt jag en stund på balkongen och blundade mot solen och när jag tittade upp hann jag en kort stund se en halo innan den försvann igen. I mitt minne var halon helt vit men nu har jag fått revidera mitt minne och erkänna att jag hade fel. Den har ju faktiskt en färgad ring. Vilde tar chansen att bada när möjgliheten ges och han njuter verkligen. Sista dagarna i maj kom min son. Dels för att göra en utflykt till Fettjeåfallet med mig och dels för att hjälpa mig köra när det var dags att åka söderut för att fira min 60-årsdag med mina barn, svärsonen, min ena syster och min svägerska. Vi bodde två nätter på Varbergs kusthotell och i mitt stora, lyxiga rum fick vi plats allihop när vi ville samlas inomhus.

Första Juni fyllde jag år och det blev precis så bra som jag ville och önskade. Efter dagarna i Varberg skjutsade jag hem döttrar och svärson till Öebro och följde sedan med min son till Uppsala. Vi gjorde en utflykt till kusten. Det började bra och mysigt men slutade med att vi gick sista biten i ösregn. Men vi var glada ändå och det var inte kallt. Dagen därpå fortsatte jag på en egen semestertripp. Jag började med att åka förbi och hälsa på min svärmor på ett äldreboende i Åkers styckebruk. I samma bruksort bor även fler av min mans släkt och jag fick en god lunch hos min svägerska och svåger innan jag fortsatte söderut och mot kusten. Jag bodde två nätter mellan Gamleby och Västervik och hade en väldig tur med vädret. Från mitt fina boende gjorde jag utflykter till bl a Gamleby där jag hittade en stig med massor av troll och diverse andra mer eller mindre läskiga figurer. Där kom jag så småningom upp till en fin utsiktsplats och fortsatte på en annan stig bara för att det var så härligt väder. Tack vare stolpletningen kom jag även in i Gamleby och fick se lite av den mysiga staden. Samma sak blev det i Västervik innan jag fortsatte mot Öland. På Öland stannade jag fem nätter och jag hann se massor från norr till söder och hade även turen att kunna hälsa på bloggvännen Lotta, som har en sommarstuga på ön och som efter att vi har mötts några gånger har blivit en riktigt god vän. Inte nog med att jag fick se hennes väldigt mysiga stuga utan efter tiden på Öland fortsatte jag mot Karlskrona, där Lotta bor, och där stannade jag en natt. Karlskrona är en pärla som jag är glad att jag fick se och uppleva tillsammans med min vän. Därifrån bar det av mot Halmstad för några dagars vistelse. Jag bodde i Halmstad i åtta år från sexårsåldern tills jag var fjorton och jag har massor av fina minnen därifrån. Jag försökte hinna med att återse de flesta av alla platser jag har minnen från.

Efter Halmstad var det dags att vända hemåt och jag ville stanna till en stund hos min syster och hennes vovve Roddy i Motala. Jag hade avtalat med två fina bloggvänner, som jag hade träffat innan, att de båda skulle hänga med hem till mig på Frösön och jag blev erbjuden att stanna över natten hos Anki i Finspång för att vi sedan tillsammans skulle hämta upp Paula i Sundborn och sedan hjälpas åt med körningen hem till mig. Vad kul det var att ha dem hos mig. Vi hann med att åka linbana en bit upp på Åreskutan, ett besök på Jamtli, en promenad på Andersön och att se både Guckuskor och Jämtlands landskapsblomma Brunkulla. Ett litet stopp vid Sunne kyrkoruin och en Storsjöodjursspaningsplats också. Det känns som om allt hände i juni och det blev både lång text och många bilder. Ändå har jag verkligen sållat bland allt men inläggen finns ju kvar från de dagarna.

Juli blev en lugnare månad då jag mestadels höll mig hemma. Jag var på katthemmet en gång i veckan, hade Vilde hos mig en helg och promenerade både på Frösön och andra platser. Jag fick min nya leasingbil och det var på tiden, drygt sju månader för sent, men jag fick ha kvar den gamla så länge. I mitten av Juli tog jag tåget ner till Motala där jag bodde två nätter hos min lillasyster eftersom vi båda var bjudna på vår storasysters dotters bröllop i Gränna. Sista gången jag fick vara med Roddy men det var jag lyckligt ovetande om då.

Ett fantastiskt väder, fin stund i kyrkan och en väldigt trevlig fest efteråt gjorde att det blev en väldigt lyckad tillställning. En stor bonus var att vi tre systrar träffades och att vi lyckades övertala vår storasyster att vi borde ha ett foto med oss tre tillsammans. Några dagar efter hemkomsten till Frösön kom min yngsta dotter och hennes man på besök till Jämtland. Jag fick träffa dem en av dagarna och en annan dag gick jag och min dotter en promenad tillsammans. Jag har inga bilder från det besöket förutom en bild på måsarna vid gångbron mellan Frösön och Badhusparken. En av de sista dagarna i Juli bestämde jag mig för att ta mig upp på en fjälltopp och jag valde Drommen i Bydalsfjällen. En härlig dag även om det var jobbigt vissa delar. Men man glömmer att det är ansträngande när man kommer upp och får se alla vyer.

I Augusti blev det två fjällturer. Först gick jag själv den ganska långa vandringen, totalt ca 15 km, upp på Östfjällets topp. Jag hade missuppfattat hur långt det var men det var ganska lättgången terräng och en väldigt skön dag så jag kämpade på tills jag nådde rätt topp. Men innan dess hade jag gått runt Lillsjön och sett en familj med sothöns och dessutom hade jag hittat en hel del svamp. Innan det var dags för nästa fjälltur åkte jag en dag iväg till Höglekardalen och gick i dalen mellan fjällen för att se om jag kunde hitta kantareller. Jag hittade inga sådana men jag kom fram till Storfallet och där vände jag och tog en annan stig tillbaka. En skön dag även utan svampfynd. Eller jo, svamp hittade jag men inga kantareller.

Min son kom upp i slutet av augusti och som vanligt ville vi hitta på något, helst en fjällutflykt. Vi tog oss till Hottögsfjället och hade ganska mycket tur. Det småregnade hela resan dit men det slutade direkt när vi kom ut ur bilen och vi kunde låta regnkläderna vara kvar i packningen. Men lite otur hade vi ändå. När vi kom upp till toppen var dimman tjock och vi såg ingenting av allt det storslagna vi hade väntat oss att se. Men vi hade haft en fin upplevelse i alla fall med tillräckligt fina vyer och på nervägen plockade vi dessutom en hel del svamp 😀 Dagen därpå gick vi runt Bynäset och det är alltid en trevlig runda att gå.

I September blev höstkänslan mer och mer påtaglig men det tog ett tag innan höstfärgerna kom. De visade sig lite här och där men blandades upp med mycket grönt. Jag åkte ner till min son i Uppsala där vi genom att leta stolpar tog oss fram till många fina ställen i hans stad. Ett väldigt trevligt sätt att upptäcka städer och naturområden. En av dagarna åkte vi till Örebro för att samla hela familjen. Det var jag, mina tre barn och min svärson. Till familjen hör även kattbröderna Pixel och Grixis (hoppas jag fick till namnen rätt nu). Vi gjorde samma resa förra hösten och kanske kan det bli en tradition. Jag gillar verkligen när vi träffas allihop. Vi gick även en runda i en skog där vi hittade massor av trattkantareller förra hösten men den här gången blev det tji. Vi blev inte helt lottlösa men lite besvikna var vi. Bortsett från den ynkliga svampskörden så var promenaden både skön och fin.

Här hemma kom höstfärgerna snabbt när september närmade sig slutet. Jag visste var jag kunde hitta trattisar och gav mig av till Höglekardalen ännu en gång och den här gången följde jag sommarleden mot Storfallet, men på andra sidan än förra gången. Jag fick ihop en lagom skörd men var inte riktigt redo att åka hem. I stället åkte jag upp till Fjällhalsen och fortsatte till fots en bit upp bland fjällen för att få uppleva dem i sin höstskrud. Det är en fantastisk upplevelse att gå i fjällen när höstfärgerna har tagit över. Det måste upplevas på plats och kan inte helt återges med foton.

Jag hann med några fler höstpromenader här hemma innan september tog slut och bl a gick jag och Vilde en promenad till Lillsjön. Torsten får vara med på slutet som en bonusseptemberkisse.

I Oktober gick jag till frissan och bad henne klippa av mig coronafrisyren. Jag ska aldrig mer låta håret växa. Det är otroligt skönt att ha kort hår. I övrigt hände det inte mycket. Jag promenerade, såg älgar, rådjur och sidensvansar, gick med Vilde, tog pass på katthemmet och tyckte att oktober var en väldigt skön månad.

November var mestadels en blöt och lerig månad. Jag undvek stigar i skogen och höll mig till de mindre leriga gångvägar som fanns tillgängliga. Men det fanns några undantag och vissa dagar var väldigt fina. Det kom ganska mycket snö men den smälte snabbt bort igen. Jag tände ett ljus för min man i minneslunden och tog sedan en promenad i närheten. Någon dag innan första advent ställde jag upp alla mina tomtar på köksbordet och försökte räkna dem. Jag kom av mig flera gånger och gav upp men någonstans i närheten av 100 var det.

December kom med många fina dagar och jag njöt av att vintern äntligen var här. Bilderna får tala för sig själva eftersom det känns som om allt är väldigt färskt i minnet och inte behöver så mycket förklaring. En härlig jul tillsammans med mina barn blev det och med undantag från idag så har termometern visat minusgrader hela december. Jag har inte behövt använda mina dubbskor en enda gång och jag hoppas att det fortsätter så. Sista bilden är från i morse och strax efter gick jag ut på årets sista promenad. En väldigt skön sådan.

En fin och välkommen överraskning fick jag i mellandagarna. Försäkringen som ska ge mig ” ersättning för utebliven försörjning”, alltså företagets försäkring gällande min mans olycka, har nu hanterats och tillsammans med trafikskadenämnden har Trygg Hansa kommit fram till att jag har fått för lite ersättning de senaste tre åren (pga utförsäkringen från fk och alla turer därefter). Jag fick en liten nätt summa utbetald och några dagar senare kom brevet som förklarar att jag får en bra höjning av den månatliga ersättningen, som jag får livet ut. Jag sa skämtsamt till min syster att ”jag som inte är någonting har det så bra och får en så bra inkomst” (med ingenting menar jag att jag inte är pensionär, inte sjukskriven och inte arbetssökande). Jag kommer inte upp i någon hög inkomst jämfört med många andra men för mig är det ett väldigt bra tillskott. Jag har snålat ganska rejält sedan börsen vände neråt. De resor inom och utom landet jag har unnat mig har bekostats av en bra avkastning på mina fonder men jag har inte velat röra dem på ett tag. En väldigt bra nyårsöverraskning och jag inser att jag har en stor förmån som kan klara mig bra trots att jag blev utförsäkrad. Jag skrattar lite bittert inombords när jag tänker på att fk inte har lyckats knäcka mig. Det första jag gjorde var att boka tid hos en optiker, något jag skjutit på ett tag.

Med det här inlägget önskar jag alla mina vänner där ute i bloggvärlden ett riktigt gott nytt år 💖

Jag råkade få syn på ett inlägg i en lokal fb-grupp om att det skulle bli tomtehoppning här på Frösön och eftersom det var gångavstånd dit så gick jag och mina barn dit för att försöka få en skymt av tomten. När vi kom dit var det redan många som hade ställt sig runt den stora plan där tomten skulle landa. I högtalare berättades det att det var 50:e tomtehoppningen men att eventet har skett på olika platser och att det har varit två års uppehåll pga pandemin. Glögg och pepparkakor fanns att få och redan innan tomten närmade sig ställdes stora säckar ut på planen. Tomten ville så klart inte hoppa fallskärm med stora, tunga säckar fyllda med godispåsar så dem hade han skickat i förväg.

Många hundar i den förväntansfulla skaran bekantade sig med varandra och vädrade i luften bland alla spännande dofter. Jag mötte en fd granne från Optand och även hon hade sina vuxna barn med sig. Man behöver inte vara liten för att vilja se tomten.

Tomten skulle komma ca 11.30 och ganska exakt då kom hans helikopter flygande. Efter ett varv runt folkmassan såg vi alla hur en liten prick föll från helikoptern. Den är knappt synlig men högt upp och i mitten syns tomtens fallskärm.

Det var perfekta väderförhållanden och tomten lyckades skickligt styra till den tänkta landningsplatsen. Speakern hade innan instruerat barn och föräldrar om att ingen fick närma sig tomten innan fallskärmen hade nått backen och då skulle alla barn få godis.

Exakt när skärmen hamnade på marken var det som om en signal hade ljudit för alla sprang samtidigt bort mot tomten. Men vi gjorde inte det utan i stället gick vi åt motsatt håll och gick en runda runt Ändsjön för att sedan ta oss hem och fixa fram julmaten.

Efter massor av god mat var det dags för Kalle Anka och flera sorters julgodis. Senare var det väldigt skönt att ta en kvällspromenad och det var nästan lite magiskt när vi en bit framför oss på gångvägen fick se en tomte gå framåt med en lykta i ena handen och en hund i den andra.

Även idag har vi så klart gått ut på en skön promenad i ett vackert vinterväder. Min kamera kom inte fram en enda gång men min son tog några bilder på mig och min dotter och det är ju alltid trevligt att få vara med lite grann i min egen blogg.

Förutom härliga promenader och mycket mat, godis och fika har vi spelat Trivial pursuit två gånger och haft massor med mys med långa samtal och soffhäng. Vi har tack och lov varit friska men det har varit trist att yngsta dottern och hennes man båda har varit sjuka med riktigt hög feber. Även om de inte hade planerat att vara här känner vi så klart starkt med dem och deras inte så sköna jul. I morgon kväll åker min son hem och min dotter åker på tisdag morgon. Vi får alltså nästan en hel dag till tillsammans innan det blir lite tomt här hemma hos mig.