Kanske har jag sett alldeles för mycket fint på senare tid för att fotolusten ska väckas under mina promenader i välkända trakter. Eller så har jag fotat allt så många gånger att det mesta känns som repriser. Det kan också vara så att jag försvinner bort lite extra mycket i tankar nu när jag går ut och att jag därför glömmer att fota. Förmodligen är det lite av varje och det betyder inte att jag inte trivs lika mycket med mina promenader som jag brukar.
Igår såg jag en väldig skillnad på alla kattungar på katthemmet efter att ha varit ifrån dem i två veckor. En del andra förändringar hade skett också och jag saknar Kadmos, den superpappa som tog sig an alla kattungar som behövde lite omsorg. Han och några andra katter har kommit till nya hem och jag och flera katter tycker att det blev lite tomt. Men så är det och det är klart att jag är glad för hans skull. När min volontärkompis frågade mig om min roadtrip insåg jag att jag måste rätta mig själv när det gäller vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Denne unge man, som har vuxit upp och gått i skola i Jämtland, hade ingen aning om vem Dunderklumpen eller Beppe Wolgers var. Det är tydligen inte lika självklart, som jag trodde, att skolbarn tar del av den kulturella kunskapen överallt i Jämtland.
Senare samma dag gick jag runt Ändsjön men jag fotade inga fåglar. Kameran kom bara upp ur väskan en gång och då var det kor som hamnade i fokus. Ingen av dem var bevkäm med att komma så nära att jag kunde klappa dem men de stod gärna en liten bit innanför staketet och glodde misstänksamt på mig.
I dag har det blåst ganska rejält och termometern visade ca 10 grader. Gränsfall för att ta på mössa och vantar men jag bestämde mig för att de får ligga kvar hemma några promenader till.
För några dagar sedan skulle vi ha firat 36-årig bröllopsdag men dagen passerade utan att jag kände mig ledsen en enda gång. Jag noterade bara att det var den dagen och att jag kände saknad samtidigt som det var glädje i det minnet. Det är skönt att ha kommit så långt i processen. Men det är ingen garanti för att det blir likadant nästa gång. Det vet alla som har sörjt.
Det mesta är fortfarande grönt men en del träd, buskar och andra växter börjar skifta färg så smått. Efter tre dagars benvila stod jag inte ut längre utan gick en runda på slätt och platt underlag. Jag njöt av sol, skön luft och de skymtar av höstfärger som jag fick.
Ni kanske har hört om Brutus, den stackars myskoxe som blev bortkörd av den dominanta oxen i den enda vilda myskoxflock som finns. Den flocken vandrar omkring i Härjedalen men Brutus har den senaste veckan strövat omkring i Jämtländska Svenstavik och Hoverberg. Han har varit framme och nosat på hästar och kor och på en film såg jag att han stångades lite med något som fladdrade från en tvättlina. Frågan om vad som ska göras för att hjälpa Brutus har diskuterats men länsstyrelsen har inte rätt att besluta om nedsövning och flytt eftersom han tillhör en speciellt skyddad art. Nu har har i alla fall setts vandra iväg mot Oviksfjällen. Går han dit lär han få fortsätta vara ensam och eftersom han nu har varit borta från sin flock i två år lär han bli bortmotad därifrån också om han hittar dem. Det är inte lätt alla gånger att vara ett sällsynt djur i det vilda. Han vill förmodligen bara hitta en partner och starta en ny flock men det går ju inte. Mitt hjärta blöder lite för stackars Brutus.
Bild av David Mark från Pixabay. Brutus är alltså inte med i bilden.
Ett besök hos mig i dag fick mig att fundera på min ungdom och hur min relation till mina vänners föräldrar eller mina föräldrars vänner var. Jag tror inte att jag hade något som kan kallas som en relation till någon av de kategorierna och jag ville nog inte ha det heller. De var den äldre generationen som jag var artig mot och kunde konversera en kort stund med men mer än så var det aldrig.
Jag tror att jag nämnde lite i förbigående här i bloggen att en av mina bästisar från högstadiet/gymnasiet i Linköping var hos mig på ett kort besök tillsammans med sin man och sin dotter. Dottern skulle börja på universitetet här och skulle flytta in i en studentkorridor på Frösön. Det var förra helgen. Eftersom det inte var helt klart med kontraktet för lägenheten hade dottern gjort en bokbeställning till min adress och i mitt namn. Det gick självklart bra för min del. Men när de hade åkt härifrån kom jag på att jag skulle åka bort hela veckan och att dottern då inte skulle kunna hämta ut sina böcker utan min legitimation. Jag skrev ett meddelande om det och erbjöd mig att lämna mitt pass hos henne när jag gav mig iväg på måndagen.
I dag hörde hon av sig och frågade om hon kunde komma och lämna tillbaka passet under dagen. Javisst, svarade jag och tillade att jag ändå skulle vara hemma och titta på finnkampen. När min kompis dotter kom frågade jag om hon ville komma in och ta igen sig lite efter cykelturen och kanske dricka något. På det svarade hon glatt ja. Sedan satt vi här och pratade och hade väldigt trevligt i nästan två timmar. Det var mycket om hennes nya liv här uppe och om vad jag och hennes mamma hade upplevt tillsammans (vi var bl a i USA i sex veckor, både på scoutläger och i familjer). Lite om min roadtrip också så klart.
Det fick mig att börja fundera på relationer mellan unga vuxna och oss lite äldre vuxna. Är vi mer jämställda och naturliga mot varandra nu för tiden eller är det bara så i vissa fall? Jag känner aldrig att det är svårt att umgås med yngre personer så länge de kan vara naturliga och bekväma med mig. Jag har flera exempel de senaste åren då jag har förvånats över hur yngre personer (frivilligt) har suttit och pratat långa stunder med mig. Att jag och mina barn är väldigt öppna mot varandra är en sak men att en 19-årig tjej, som jag bara har träffat helt flyktigt vid ett tillfälle för ganska många år sedan, nu helt naturligt stannade kvar och verkade tycka att det var trevligt, det fick mig att undra om det generellt sett är så numera. Jag hade också trevligt och jag tycker verkligen om tanken på att umgänget mellan generationer, som inte bara är familj, nu flyter på mer naturligt än förr.
Jag har inga bilder att bjuda på i dag. Jag har nämligen både vilat benet och kombinerat det med mycket tv-tittande utöver det här besöket. Jag vet inte när jag hade ett bildlöst inlägg senast men nu var det dags.
Nu vill jag berätta om ett minne som dök upp i förrgår när jag passerade en särskild och för mig viktig plats. Sommaren 2011 fick jag kortisontabletter för första gången och de skulle lindra en del ryggvärk var det tänkt. Medan jag åt dessa piller började jag må allt sämre och det blev så illa att jag började längta efter att dö och jag hade varken ork eller lust med någonting. Jag satte inte alls denna depression i samband med kortisonet för jag hade fått höra att de flesta blir piggare av en sådan kur. Men när jag gick till en annan läkare än den reumatolog som skrev ut kortisonet fick jag veta att just kortison kan framkalla depression hos en del personer. Det var skönt att få en förklaring och jag ringde genast till reumatologiska mottagningen för att säga att jag ville börja trappa ner. Det tog fyra veckor innan jag kunde sluta helt men jag mådde fortfarande väldigt dåligt. Då sa min man att ”nu måste vi hitta på något roligt” och han började förbereda för en husvagnsresa, samma rutt som den jag nyss har gjort, men motsols. Jag åkte medsols under min roadtrip. Jag var inte särskilt pigg på att följa med men gjorde det ändå för min mans skull.
På våra husvagnssemestrar har vi alltid försökt fricampa så mycket som möjligt. Det var lättare sedan det blev vanligt med dusch i vagnarna. Campingar stod vi bara på när vi var i trakter där det var svårt att hitta lediga fina platser i naturen och när vi behövde ladda husvagnsbatteriet. Självklart ville vi helst ha sjöutsikt och ett stående skämt var att de bakre stödbenen helst skulle stå i vattnet. Det medförde att min man, som aldrig tyckte att något var besvärligt, åkte ut på alla möjliga svårtillgänglia ställen för att komma så nära vatten som möjligt. När vi på den här trippen skulle hitta vårt första övernattningsställe hojtade min man till när vi från en bro såg en väg som gick rakt ut i en sjö. Det var i stort sett bara en väg, ca 500 meter lång, där en liten vändplats fanns innan vägen tog slut vid ett hinder. Det var inte en särskilt svårtillgänglig övernattningsplats jämfört med andra tokiga platser vi stannade på men för att vända ekipaget kopplade vi loss bilen från husvagnen och vände vagnen manuellt. Jag protesterade aldrig när min man valde att vi skulle åka in någonstans. Jag hade inställningen att går det tokigt så får han lösa det…och det gjorde han alltid. Den här bilden tog jag när jag i förrgår promenerade in till vår campingplats.
Det som gör den här platsen så minnesvärd är att just här kände jag att jag var glad igen. Jag blev nästan överdrivet lycklig bara av att känna glädje och det blev ännu bättre av att det var ca 20 grader ute och solsken. Så jag kommer alltid att minnas den första september 2011 som den dag då jag blev lycklig igen. Jag, min man och våra fina hundar Kasper och Rex på en fin plats där jag började vara glad igen. Ni förstår nog varför den här platsen betyder mycket för mig.
Jag har många gånger skrivit om att Kasper valde husse som sin favoritmänniska och tragiskt nog fick han nöja sig med den näst bästa tre år senare. Men när vi var ute och reste ville han gärna ligga i bakluckan. Kanske var han rädd för att bli lämnad eller så gillade han verkligen att ligga där.
Men om Kasper valde sin husse så var jag den allra bästa för Rex. De här bilderna är tagna med den tidens mobilkameror men ni kan ändå se hur fint han tittar på mig. Det är en blick som jag förknippar väldigt mycket med min Rex. När han låg i sin hundbädd vände han huvudet mot mig lite då och då och gav mig just den blicken. Det var ungefär som om han behövde bekräfta att ”ja, hon är kvar där. Då kan jag vara lugn”. Det var ju tur att vi blev valda av varsin hund så att det blev lite jämställt.
Jag vill även berätta om hur jag upptäckte att man inte ska lita på att bilder visar verkligheten. Det visste jag i och för sig innan också men för någon dag sedan blev det extra tydligt eftersom jag kan bevisa (om nu min bild visar sanningen 😉 ) att en bild har redigerats väldigt kraftigt. Jag tror att det var i går morse jag såg en tittarbild på SVT:s ”morgonstudion” och jag hajade till för det var nästan exakt en likadan bild, samma motiv ur samma vinkel men med en liten skillnad i avstånd, som jag hade tagit strax innan jag kom till Stekenjokk. Tittarbilden visade en vy med höstfärger. Inte ett enda grönt blad syntes och allt var jättegult. På tv pratade de t o m om att landet är avlångt och här är det höst. Ja, visst finns det höstfärger i fjällen men just här såg det ut som på min bild nedan dagen innan tittarbilden visades upp.
Innan jag gav mig iväg till den här dagens olika mål fick jag en rejäl mysstund med de jättefina hundarna som avslutade förra inlägget. Ligger de bundna precis bredvid min bil och dessutom ser förväntansfulla ut så kan jag bara inte motstå dem. Deras husse skakade precis ett lakan i fönstret och det var nog bra att jag kunde fråga innan jag gick fram till hans hundar. En bra start på dagen.
Solen var helt försvunnen och molnen gömde det mesta av fjällen men vattenfall kan man titta på i alla fall. Fjället, som också var i närheten, fick alltså vänta. Fiskonfallet har jag inte sett förut så jag visste inte vad som väntade.
Stigen gick en bit ifrån fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.
De låga molnen såg ut som dimmoln som brukar lätta när solen påverkar dem. Men när jag närmade mig Satsfjället såg det fortfarande ut så här. Inte så lovande om man vill se långt ut över fjällvärlden.
Tsiegle berättar om de samer som levt och verkat i området. Glaset i konstverket har formen av en samisk kåta med dörröppningen mot syd-sydöst. Tittar man genom ingången så möts man av de personer som levt här. Konstverket har byggts upp med hjälp av hållfasta stenar och glas som fästs samman med hjälp av fogmassa. Tomas Colbengtson,ville göra ett konstverk som både var en traditionell rösad vägvisare och visade upp de folk som vandrat längs lederna i en annan tid.
Närbilden tog jag innan jag började min vandring men hela skulpturen hamnade på bild när jag kom tillbaka. Som ni ser har jag nu spoilat att vädret förändrades.
Jag tänkte inte gå särskilt långt utan bara följa leden så länge det kändes bra. Välpreppad med alvedon började jag den, till en början, lätta vandringen.
Efter bara några hundra meter pekade en skylt ut en stig till en utsikt om 1,5 km. Det tyckte jag verkade vara en lagom lång väg. Det började som en trevlig och lättgången stig.
Jag var hungrig redan när jag lämnade bilen och ganska snart kom jag till en bra plats att äta min lunch på.
När jag fortsatte lutade det kraftigare uppåt och så var det under större delen av den fortsatta vandringen. Leden varierade mellan att vara stenig, full av rötter eller med stora nivåskillnader mellan stegen. När jag någon kort stund kom till en slät del kändes det väldigt vilsamt för hela rörelseapparaten. Men jag såg att molnen började lätta lite och jag visste att utsikten längre upp skulle vara enastående och värd ansträngningen att ta mig dit.
Så rätt jag hade 😀
Mobilen ger en lite annan kvalitet på bilder men jag kände att jag ville vara med på åtminstone en bild från den här trippen. Här uppe, med vad som ibland kändes som stormvindar, kände jag verkligen att jag saknade min superkorta frisyr. Det är sju månader sedan jag klippte mig och nu är det en väldigt tråkig längd. Jag hade jackans luva uppdragen över huvudet pga vindarna men tog av den för bildens skull.
Långt där nere, nästan exakt i mitten av bilden, bodde jag natten som var.
Jag hade en bit kvar till toppen och nu var jag rejält sliten på alla möjliga vis. Men att gå här uppe, helt ensam med alla dessa vyer, gav mig lite extra energi. Jag hade redan vid tre tillfällen trott att nästa krön var toppen. Men efter varje liten kulle kom det ett nytt krön och mer brant uppförsbacke. Här var jag glad att min svindel inte är på så hög nivå som för en del andra. Jag vågade inte gå för nära kanten och att dessutom känna att de starka vindarna kunde påverka balansen gjorde mig lite extra försiktig. Kullen ni ser där framme är den utsikt som utlovades efter 1,5 km. Men där svek mig min envishet. Den ser mindre ut här än den var när jag kom fram och jag kände att jag orkade inte med den sista ansträngningen. Jag skyllde på värk, trötthet, dålig kondition och la till svindelkänslor och starka vindar. Nu efteråt kan jag ångra att jag gav upp men jag vet att jag inte hade fått se något mer spektakulärt där uppe. På andra sidan låg dimma och moln fortfarande tjocka över fjällen och jag kände mig extremt nöjd med vad jag fick se ändå. Alla som vandrat i fjällen kan intyga att 1,5 km här inte är som att gå 1.5 km i ett plattare landskap. Det tog mig nästan två timmar att komma hit upp.
Långt där nere syns parkeringen och nu skulle jag ta mig ner till den. Alla mina muskelgrupper i benen har fått jobba hårt under den här resan och de ska ha en stor eloge för att de har klarat den uppgiften.
Äntligen nere vid starten igen. En helt underbar upplevelse som jag inte ångrar det allra minsta att jag gav mig själv. Jag trivs som bäst när jag får stå på en höjd och se ut över världen. Men det här var min sista fjällvandring den här resan och kanske på lång tid framöver. Här syntes toppen och det var bara den allra sista kullen jag inte klarade. Lite irriterande nu i efterskott men när jag stod där och såg upp mot den branta stigen var det ett helt självklart val.
Jag fortsatte mot Trappstegsforsen och ni förstår nog varför den heter så. På parkeringen stod redan fyra stora husbilar och flera stativ med imponerande kamerautrustningar var uppställda med kameraägarna fullt fokuserade på forsen. Jag kände mig som lite udda när jag ställde min lilla bil bredvid de stora ekipagen och gick fram till forsen med min i sammanhanget enkla kamera. Men jag blev glatt bemött och vi pratade om tidigare besök här, hur det kan se ut ibland och om våra resrutter. Trevliga semesterfirare som mår bra är ofta välkomnande och delar gärna med sig av sina erfarenheter. Jag blev ändå glad när en annan bilist dök upp och tog fram sin mobil för att fota forsen.
Forsen fortsätter på andra sidan bron.
Jag trodde att jag hade sett allt jag skulle vid det här laget och ställde in GPS:en mot Saiva camping, där jag hade en stuga bokad. Men lite senare stannade jag till vid Litsjöforsen för att titta på ännu mer strömmande och forsande vatten. När man åker i de här trakterna är en vanlig sjö, som Storsjön, ganska intetsägande. Lite dramatik i landskapet och hur vattnet får olika skepnader och former gör stor skillnad. Jag har åkt förbi många små sjöar där varken berg, fjäll eller rörelser i vattnet ger något extra. Jag har nog blivit lite kräsen under den här resan för jag har inte känt någon dragning till att stanna då.
Min campingstuga blev en glad överraskning. Allt känns fräscht och välvårdat och det finns t o m en bekväm soffa. Jag tänker tillbaka på den campingstuga jag och Kasper (min senaste hund, info för de som inte vet) hyrde när jag väntade på min lever. Jag var i trängande behov av utsikt över vatten och vi bodde tre nätter i en stuga på Vadstena camping. Vatten och vackra solnedgångar fick vi men den väldigt slitna och ganska tråkiga stugan kostade 250 kr mer per natt än den här.
Nu återstår bara hemresan. Jag har inga planerade stopp längs vägen och vädret verkar bli ett bilåkarväder. 23 mil hem och det ska bli skönt att komma hem och bara ta det lugnt ett tag. Det har varit en underbar resa med massor av fantastiska upplevelser och jag är sååå glad att jag inte lät mitt ben hindra mig. Jag skulle gärna göra om den och kanske upptäcka fler fina platser.
