Det är vad jag har nu enligt senaste bentäthetsmätningen. Det är en liten förbättring eftersom jag har gått över gränsen från osteoporos (benskörhet). Lårbenshalsen ligger precis på gränsvärdet, höft och handled har oförändrade värden men på rätt sida av värdet. Den stora förändringen står ländryggen för, en signifikant förbättring enligt min journal. Det är ju kul men inget som jag har märkt eller kommer att märka något av. Men man måste ju glädjas över allt som går åt rätt håll. Som så många gånger förr konstaterar jag att jag har förmånen att vara väldigt väl omhändertagen och kollad av vården. Undrar hur många som går omkring utan att ha en aning om hur det står till med deras bentäthet.

Promenaderna har varit lite mindra sköna några dagar eftersom det har blåst rejält men ut kommer jag nästan alla dagar i alla fall. En och annan blomma tittar fram och på vissa platser är det ganska mycket öppet vatten nu. Då trivs måsarna.

Jag fick för mig att jag ville se efter om stigarna upp till Mjälleborgen var is- och snöfria och det var de. Men jag konstaterade snabbt att jag måste ut och gå i många fler backar för att få upp flåset till sommarens eventuella fjällturer. Där bilderna börjar har jag redan problem med att orka eftersom stigen lutade brant uppåt. Då är det bra att ta små pauser och ta fram kameran och dokumentera resten av vägen upp. Det är inte särskilt långt upp och med dessa korta vilopauser gick det bra. Jag ska nog kunna ta mig upp på en topp även denna sommar om tillfälle ges.

Det är även bra att stanna till och beundra utsikten en stund innan man fortsätter uppför.

Äntligen uppe vid den plats där borgen en gång låg.

Stigen ner, på andra sidan berget, var betydligt mindre ansträngande att följa. Men jag ska försöka klämma in Mjälleberget lite oftare i mina promenader för att kanske få lite bättre kondis.

Min volontärkompis C har så mycket annat att tänka på nu när det är hans sista termin på universitetet så jag har fått hjälp av en ny volontär. En ung tjej som jag genast kom väldigt bra överens med. Hon får inte ta pass på egen hand eftersom hon inte har fyllt 18 år än men det är bara knappt en månad kvar till dess. Det passar ju bra för min del eftersom det är precis då jag ska ge mig iväg på min lilla resa söderut i landet.

Den här fina kissen är ny på katthemmet men inte ett dugg skygg. Han kom genast fram och strök sig mot mina ben och då blir det så klart en liten gosstund. En stilig kisse ska så klart ha ett stiligt namn och den här herren heter Frans-Morris. En riktig sötnos.

Bästa kompisar. De är alltid lika fina tillsammans. Ni har sett dem förut och kanske minns att den svarta heter Pollock. Den randiga kissen har jag inte kunnat lista ut namnet på.

I karantänavdelningen har ett stort gäng nya katter flyttat in. Sexton katter från samma lägenhet så de känner varandra och många av dem är helt ok med att bli klappade. I den här korgen såg jag först bara en katt men vid en närmare titt såg jag att den hade sällskap. Båda två ville gärna mysa lite med mig. Då rusar lyckoharmonerna genom kroppen. Jag skrev i början av inlägget att jag har en förmån att bli väl omhändertagen inom vården och här, på katthemmet, har jag verkligen också en stor förmån att få träffa alla dessa härliga små varelser.

Njae, det är inte så mycket bevänt med våren men den har i alla fall firats in med många brasor. Från min lägenhet såg jag fem stycken, precis som det brukar vara. Isen var ganska svart redan den här dagen.

Dagen därpå hörde jag som vanligt bofinkarnas sång när jag gick min promenad.

Isen började släppa i kanterna men den brukar kunna vara seg.

Jag upptäckte lite trottarkonst.

Och även riktiga blommor.

I morse gick jag fram till den här lägdan för att se om det har börjat bli en stig där igen. Som ni ser går det en led här och snart blir det nog en lika fin stig som förr. Isen låg fortfarande kvar.

Men några timmar senare kom fler och fler sprickor och nu kan det gå undan. Det brukar ta lite tid eftersom isen packas ihop och beroende på vindriktning kan isen åka fram och tillbaka ett tag. Men det är i alla fall på gång nu.

Kanske har det även lite med muskelminne att göra. Ni vet den där märkliga upplevelsen då musklerna i någon del av kroppen minns och vet hur de ska agera trots att man själv inte tänker på det eller vet hur något ska göras. Jag har märkt det t ex när jag sätter mig vid ett piano. Jag sålde mitt piano för ca 35 år sedan och jag kan absolut inte spela nu för tiden. Men om jag bara kommer ihåg första placeringen av fingrarna så sköter musklerna själva fortsättningen. I alla fall till viss del och en kort stund. Jag har testat både the entertainer och ballade pour Adeline och trots att jag inte har en aning om hur jag ska spela så minns fingrarna tillräckligt för att det ska bli en kort snutt. Det är nog inte riktigt samma sak som det jag fick vara med om idag men det kändes väldigt välbekant och gjorde mig dessutom väldigt glad.

Men jag vill börja med några bilder från promenader i veckan som gått. Jag hade bokat tid för däckbyte och efteråt passade det bra att gå runt Lillsjön. Jag såg en sothöna på land och försökte snabbt få fram kameran för att fota dess fötter. Men det ville den inte gå med på och när jag var klar för att fota hade sothönan tagit några steg ut i vattnet. Det var synd. Den har otroligt fascinerande fötter. Jag har visat det förut och kanske får jag chansen någon mer gång.

Under en annan promenad dök den här råbocken upp och vi stannade upp en kort stund och tittade på varandra.

Men idag var det en alldeles speciell dag för jag fick träffa Vilde igen. Ni kommer kanske ihåg den fina golden retrievern som en dag fick följa med en av sina extramattar till katthemmet. Hans riktiga matte är dotter till den kvinna jag tidigare har berättat om, som jag kände för 25 år sedan från min tid på ridhuset i Svenstavik (jag skötte kontoret). Mamman har ofta hand om Vilde och det har även en annan kvinna som är engagerad i katthemmet. Jag har erbjudit mig att hjälpa till om det behövs och det tog M, Vildes mattes mamma, fasta på. Jag fick en fråga om ifall jag ville träffa Vilde och lära känna honom lite mer för att kanske någon gång ibland kunna ta hand om honom. Jag svarade så klart att jag jättegärna ville det och vi träffades i en lokal där M var med i en sycirkel och där Vilde fick vara med. Jag hamnade genast på golvet och fick massor av gos av finaste vovven. Efter lite prat med M frågade jag om jag kunde gå en promenad med Vilde och det fick jag gärna.

Vilken välbekant och härlig känsla det var att sätta på honom kopplet och gå iväg. Han drog inte ett dugg i kopplet, mötte andra hundar utan problem och kunde minst två kommandon (sitt och stanna). Jag testade inga fler kommandon för vi skulle ju bara ha en trevlig promenad då vi skulle lära känna varandra. Men han hoppade fint över en stock när jag sa ”hopp” men där hade han säkert hoppat i alla fall. Vid första fotot la jag kopplet vid sidan om honom men sedan gjorde jag precis som förr och höll kopplet i ena handen medan jag fotade med den andra. Det var inga problem. Jag hade ju bara ett koppel att hålla koll på och inte två som jag hade förr.

Lyckan var stor när vi hittade en smutsig, liten snöfläck. Precis samma beteende som mina golden hade. det blev en väldigt trevlig promenad trots att det kom någon slags nederbörd emellanåt. Nästa gång ska jag ha något gott i fickan att ge honom men någon muta behöver han inte. Han var precis så duktig och skötte sig så bra som man kan begära när man är ute på en vanlig promenad.

Mina två absoluta favoritboendeplatser finns här. Optand, någon mil söder om Östersund, och Frösön, som är så nära Östersund man kan komma. Bara en bro som skiljer dem åt. Sedan jag återvände till Jämtland har jag känt att det numera är Frösön som har tagit över favoritskapet men idag vacklade jag i den övertygelsen när jag promenerade omkring i Optand. Men innan jag skriver om min eftermiddag i Optand vill jag visa några bilder från gårdagens promenad här på Frösön.

Markägaren till de öppna fälten nedanför campingen har tydligen bestämt sig för att inte låta gående och cycklande personer ta vägen över dessa marker. Redan i höstas plöjdes marken upp men det blev snart nya stigar. Under vintern har det varit både skid- och skoterspår och jag har trott att de stigar, som förmodligen har funnits länge, skulle få vara kvar. Men nu ser det återigen ut så här. Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan stigarna är upptrampade igen och om vi vandrare eller markägaren får ge sig. Jag valde att ta en annan väg hit och gå på stigen som går ovanför fälten.

Jag hittade både rosa och vit tibast.

Jag och en fd granne i Optand hade bestämt att vi skulle spana efter storspovar idag på eftermiddagen. Men tyvärr mådde hon inget vidare och undrade om vi kunde skjuta upp spaningen. Men eftersom det var sista varma dagen på ett tag så ville jag inte vänta. Hon bor i Optand och har redan sett och hört storspoven så jag föreslog att jag skulle åka dit och spana på egen hand och så kan vi ta en promenad när hon mår bättre. Hon tyckte att det var en bra idé och så blev det.

Klumpen i bröstet kändes redan när jag klev ur bilen. Förmodligen hade den inte märkts om jag hade haft sällskap. Förra våren gick vi tillsammans och då hann jag inte känna så mycket. Jag såg folk som fixade i sina trädgårdar eller bara satt och njöt och jag kände tomhet och en saknad. Jag ville också höra hit. Det är inte underligt. Optand har varit en del av mitt liv sedan jag föddes och den plats jag alltid har återkommit till oavsett var vi har bott. Målet med dagens promenad fick inte klumpen att minska. Tankarna vandrade mellan alla promenader med hundarna och min man och alla minnen härifrån. Men jag glömde inte bort att spana. Här, på de öppna fälten, trivs storspovarna och jag försökte plocka fram falkblicken för att kanske få syn på de välkamouflerade fåglarna.

Jag lyckades få syn på två stycken. Jag har gjort det lite lättare för er att se dem genom att beskära bilden och visa med röda pilar var de är. Tyvärr blev pilarna också väldigt svaga men ni hittar nog både pilar och spovar. Härifrån syns inte de fjäll jag ser från Frösön men Åreskutan skymtar där borta och det är inte det sämsta.

Jag försökte komma närmare för att få bättre bilder men ingen av storspovarna var pigga på att möta mig. Alltså flög de iväg och det var ju också bra för då fick jag höra deras sång. Det blev en lyckad spaning då jag både fick se dem och höra dem.

Jag fortsatte promenaden och gick den runda jag så ofta har gått förut. Jag passerade fårhagen, där inga får har gått på minst tio år.

Jag höll mig hårt i räcket när jag gick nerför den här trappan mot en av de bäckar som rinner ut i Storsjön.

Efter ett tag vek jag av från vägen och passerade de här kossorna på min väg upp mot den grusväg jag tänkte gå på tillbakavägen.

Snart var jag framme vid den väg som förde mig ner till den stig jag började min promenad på.

Nu såg jag inte till några storspovar på de stora fälten men jag var ändå ganska nöjd med min upplevelse. Jag hade haft ett litet hopp om att få se tofsvipor och strandskator också men dem har jag inte sett sedan jag bodde här för åtta år sedan. Det kanske är lite för tidigt än.

Jag gick tillbaka till bilen men kunde så klart inte låta bli att gå ner till sjön och följa stigen bort mot ”vårt” hus.

Jag kom fram till den allmänna piren och därifrån vände jag kameran först mot norr, mot Frösön.

Sedan blev det, precis som alltid när jag är här, en bild bort mot den brygga som min man byggde. Det är den med ett staket längst ut.

Det är en hel del som har förändrats under de åtta år som har gått sedan jag bodde här. Både till höger och vänster om ”vårt” hus har kvinnorna blivit änkor. Tre i rad alltså men ingen av oss bor kvar nu. Ett av husen har ett par, som tidigare bodde lite längre bort, tagit över. Deras barn har flyttat in i deras stora hus och nu har paret renoverat gäststugan hos min förra granne och bor där medan de bygger ett nytt hus bredvid. Dessa personer stötte jag på när jag kom gåendes på stranden. De satt i solen utanför sin stuga och vinkade ivrigt när jag närmade mig. Men, är det Ingrid? ropade kvinnan och jag blev lite förvånad över att de kände igen mig. Men så insåg jag att min coronafrisyr påminner om hur jag såg ut då. Vi kände inte varandra särskilt väl men de var några av de som genast ställde upp för att hjälpa mig när livet så plötsligt förändrades. Vad roligt det var att träffa dem och prata bort en liten stund.

Jag gick inte ända fram till mitt barndomsparadis utan gick direkt från det trevliga paret och upp mot vägen igen. Jag vände mig om i backen och fotade. Under hela den här promenaden kände jag att det är ju här jag vill vara och känna tillhörighet. Men jag vet att det går över. Allt har sin tid och min tid i Optand är över. Men stugan där nere har varit min fasta punkt, den vi alltid återkom till, under 52 år och jag har alltid älskat den. Men jag vet inom mig att jag egentligen inte alls vill bo där. Det är i min lägenhet på Frösön jag ska vara nu och där trivs jag fantastiskt bra.

Jag såg att jag fick med en av mina efterträdare på bilden och en liten stund övervägde jag om jag skulle gå ner och säga hej. De har varit jättegulliga mot mig och har skrivit flera fina kommentarer till mig på fb. Jag har inte skrivit mycket själv på fb men ibland har jag blivit taggad av andra personer och då har det bl a gällt min återhämtning efter transplantationen. Men trots att de har skrivit att jag är välkommen om jag har vägarna förbi så känner jag att jag inte vill tränga mig på. Om jag kommer förbi och de ser mig så kanske det blir annorlunda men den här gången valde jag att vandra vidare och åka hem.

Klumpen i bröstet och saknaden, mest efter min man så klart, är fortfarande kvar men det gör inget. Det finns ju bra anledningar till varför jag känner så.

Och vad är det då som gör våren så påtaglig? Jo, Anna-Lena och jag satt på Andersön och fikade och pratade då vi plötsligt tystnade båda två och tittade glatt på varandra. En enda drill från en storspov hörde vi och sedan var det slut. Men den drillen räcker för att min vår ska vara fullbordad. Vi såg inte storspoven den här dagen men jag ska snart till Optand och där hoppas jag få både se och höra flera av dem.

I dag gjorde alltså jag och Anna-Lena sällskap till Andersön och där var det alldeles ljuvligt. Nästan snöfritt på stigen vi valde och solen värmde oss så skönt. Vi var absolut inte ensamma om idén att ta oss hit men vi mötte inte många längs stigen. De flesta verkade ha tagit sig dit för antingen isfiske eller grillning vid någon av de färdigställda eldplatserna. Vi hade med oss bullar och kaffe så någon eld behövde vi inte göra upp.

Efter halva rundan fanns ett dass lägligt utplacerat och jag blir alltid så lycklig när utedass varken luktar eller känns ofräscha. Det enda som saknades var möjlighet till handtvätt men man kan inte begära allt. Jag hade våtsavetter och handsprit med mig så det löste sig.

Många njöt av den härliga dagen och en del hade egna stolar med sig.

Men det fanns även gott om naturliga sittplatser och när jag tog den här bilden på Åreskutan satt jag på en rejäl och helt barkfri stock.

Det blev så klart också en bild på de fjäll som så ofta är med i mina inlägg.

Det här var den skönaste vårdagen hittills och vi njöt av att gå på de fina stigarna och ta in hela stämningen. Dagens höjdpunkter var så klart det trevliga promenadsällskapet och storspovens drill.