Soluppgång över min stad

Ja, jag vet att det var alldeles nyligen som jag skrev om hur jag gick mot soluppgången men när de riktigt fina morgnarna är så få, då gäller det att passa på. Men lite variation blir det eftersom jag den här morgonen tog bilen till utsiktstornet på Östberget. Solen hade en bit kvar att färdas innan den skulle synas. Och ja, jag vet även att det inte är solen som färdas utan det är vi och vår planet som rör oss. Jag tog den första bilden nästan så fort jag kommit ur bilen.

DSC_0001

Jag gick fram till toppen av Gustavsbergsbacken och tittade ut över Östersund. Jag fortsatte ner en bit och jag gick både i liftgatan och en liten bit i backen. Så kan man göra innan liften startar men sedan är det nog inte en bra idé.

DSC_0006

Enligt uppgift skulle solen gå upp 08.16 i dag och jag såg att jag hade tillräckligt med tid på mig för att hinna följa ett spår till utsiktspunkten.  Strax efter att jag kommit dit syntes den första skymten av solen och den var väldigt punktlig.

DSC_0053DSC_0055DSC_0059DSC_0072

Det var en väldigt skön morgon och jag fortsatte längs motionsspåret, som är tillräckligt brett för att både skidåkare och vandrare får plats. Men jag behövde inte bry mig om det eftersom jag var helt ensam. Inte en enda morgontidig människa mer än jag ville ta vara på den fina morgonen just här.

Här är det uppdukat för snöbollskrig. Jag hoppas att ingen ska behöva få dessa isbollar kastade på sig.

DSC_0087

Jag kom så småningom tillbaka till utsiktstornet och kände att om ryggen hade velat så hade jag gärna gått en runda till.

DSC_0103

Men jag nöjde mig med att ta ännu ett foto på fjällen (de börjar bli ganska många nu) långt där borta i diset och sedan satte jag mig i bilen och åkte hem.

DSC_0113

Jag satte mig med en kopp kaffe och gick igenom alla bilder. Efter en stund gick jag in i badrummet och fixade till det sista i min duschhörna. Kommer ni ihåg min egen lilla lösning med olika sorters gardinstänger och finurliga fästanordningar? Det fungerade men var inte något jag med stolthet skulle visa upp. Den nya lösningen är inte heller någon direkt lyxlösning men det är i alla fall en riktig duschstång. När jag googlade efter duschstänger var jag helt inställd på att jag skulle vara tvungen att anlita någon som borrade och skruvade fast den åt mig. Men det jag hittade var både smidigare och billigare. Som tillbehör till den här duschstången fanns det metallplattor med samma form som väggfästena. Med ett superstarkt speciallim limmade jag fast plattorna på kaklet, skruvade fast väggfästena i plattorna och sedan skulle limmet härdas i 24 timmar. Det jag gjorde i dag var bara att montera själva duschstången och hänga upp draperiet. Ett draperi som har legat i flera år i sin förpackning och som jag nu lät ta plats i stället för mitt gamla med guldfiskar. Men naturligtvis mätte jag lite fel och för att draperiet skulle nå ner så lång som jag hade tänkt fick gardinöglorna agera extra förlängning. Den lilla nödlösningen kan jag acceptera. Jag har faktiskt inget annat val eftersom limmet verkligen är ett superlim.

20200208_152501

Katter…igen.

Ni får nog vänja er vid att se katter här ca en gång i veckan. Men vem kan väl ha något emot att titta på fina katter? Här är Prinsen, den bofasta katt jag skrev om sist men inte lyckades fota. Nu satte han sig ner en stund och då åkte mobilen fram. Stackars Prinsen har både njurproblem och är lite för tjock så han får inte riktigt så mycket mat som han vill. Han går som han vill i köket och de katter han gillar får ha sina boxar öppna under passen. Då ställer vi upp de andra katternas mat på någon avsats för Prinsen tar sig inte upp. Prinsen är kanske inte den allra vackraste katt jag har sett men han är definitivt en av de charmigaste.

20200206_073451

Molly var en ny, väldigt trevlig bekantskap. Jag misstänker att hon är en pensionatskatt även om det inte framgick tydligt av tavlan på hennes box, dvs hon får vara här medan husse och/eller matte är någon annanstans. Hon kelade gärna lite och där blev jag kvar ett litet tag.

20200206_081140

Syskonparet Romeo och Julia har jag berättat om tidigare och de vill alltid vara i centrum så mycket som möjligt. Rätt som det är, medan man sitter nerhukad för att städa en kattlåda, kommer någon hoppandes och landar på ryggen. Helst ska man klappa och gosa med dem hela tiden men det går ju inte. Men jag sitter gärna lite extra i deras avdelning och har jag tur kan någon av de mer skygga katterna våga sig fram lite också. Här sitter Julia och beklagar sig högljutt för att jag inte ägnar mig åt henne.

20200206_085735

En liten skygg katt som fräste när jag kom för nära.

20200206_090649

Minns ni den vuxna katt som hade en liten svart kompis. Den här gången upptäckte en annan kattunge hur mysigt och tryggt det var i den snälla, äldre kissens närhet. Båda blev gärna klappade och jag fick också vara med och mysa en stund. Men jag rullade inte runt på golvet med dem.

Det går inte snabbt att få alla sysslor klara. Den här gången var jag kvar i ca fem timmar. Men jag hade många mysstunder och det är ju så det ska vara när man är kattvolontär. Kanske undrar någon hur det har gått för Ferdinand, som vägrade lämna sin kattlåda. I dag hittade jag honom i en annan box och han hade fått en annan slags kattlåda och flera sköna liggplatser. Han är fortfarande lika skygg och han fräste när jag kom för nära. Men han har i alla fall lämnat kattlådan och det får väl räknas som något positivt. Jag har ingen aning om vad som planeras för hans del men den kvinna som hjälpte mig in i verksamheten sa att ”vi avlivar aldrig några katter”. Hon kanske menade att friska katter aldrig avlivas. Så vill i alla fall jag gärna tolka det. Jag hoppas att Ferdinand ska kunna vänja sig vid sitt nuvarande liv, må lite bättre och bli lite mindre rädd. Frisk är han men det räcker kanske inte för att må bra. Jag vet alldeles för lite om katter för att kunna ha en åsikt om vad som är bäst. Men jag vet att jag blir väldigt glad om jag en dag får se en tryggare och gladare Ferdinand.

Så här ska vinter vara

I mitt förra inlägg skrev jag att jag ev skulle ta en senare promenad för att se om det blev en fin solnedgång. Det blev en fin vända och i skogen mötte jag mamma rådjur som stod stilla ett tag för att vänta in sin avkomma. Sedan försvann båda två i en väldig fart.

DSC_0005

Det blev ingen maffig solnedgång med en fantastisk himmel. Men vad gör det när allt annat var nästan perfekt. Det jag saknade var snö eller frost i träden.

DSC_0030

Men det åtgärdades redan dagen därpå…igår på förmiddagen. Dagen började med ett ettrigt snöfall med små, stickande flingor. Vilken härlig känsla det var när molnen plötsligt sprack upp och de vita träden lyste mot en blå himmel. Det blev den bästa vinterdagen hittills den här säsongen med både snö, sol och ca 9 minusgrader.

DSC_0047

Jag vandrade upp till samma område där jag letade vacker solnedgång dagen innan.

DSC_0056

En del av campingens uthyrningsstugor ligger inbäddade i det vackra vinterlandskapet med utsikt över sluttningen och sjön.

DSC_0058DSC_0060DSC_0066

Kanske gillar rådjuren den här vintern eftersom den är så mild men det kan även vara så att de, precis som renarna, har svårt att hitta föda när lagret närmast marken ofta är isigt och svårgenomträngligt.

DSC_0083DSC_0087

Jag bjuder på samma vyer som många gånger förut men ändå lite annorlunda. Fjällen är helt inbäddade i moln och kanske hade upplevelsen varit ett snäpp finare om de hade synts mot den blå himlen.

 

DSC_0096DSC_0102DSC_0111

Nästan hemma igen efter den bästa vinterdagen – precis som vinter ska vara.

DSC_0114

På kvällen var det kurs i jämtska, eller jamska som jag fick lära mig att det faktiskt heter. Det är det ord jag oftast tidigare har använt, innan jag såg att kursen heter grundkurs i jämtska/jamtska. Man skiljer på substantivet jamska och adjektivet/adverbet jamtska. Till skillnad mot svenska, där man säger ”det jämtländska språket heter jämtländska” säger man här ”det jamtska språket heter jamska”. Att det är ett språk finns det ingen tvekan om. Ett språk med tre dialekter. Dialekterna har samma ord men ibland med olika uttal och stavning, t ex användande av diftonger (-ei, -au, -öy, -au). Ett exempel är ”mae e mae mae å, e dae dae dae å?” Översättning: ”vi är med vi också, är ni det ni också?” Just i den trakt vi bodde i under 13 år, Oviken och Bergs kommun, används alla dessa fyra diftonger. Jag ska inte berätta om alla nya roliga ord (läxa till nästa gång) eller om allt annat den i Jämtland kända författaren av ”orlboka” lärde oss, men det var kul. Det allra roligaste var nog att vi var en liten grupp med väldigt språkintresserade personer. Jag kände mig hemma och behövde inte känna mig nördigare än någon annan. Lite synd var det förstås att den enda grammatiska insikt jag kommit fram till på egen hand, var fel och att det på grund av en dativstyrande preposition var tvärtom. Men jag fick ju lära mig hur det ska vara och det är det jag får fokusera på 😀

En februarimorgon

Jag lämnade Åre några dagar innan veckan var slut eftersom det kändes som om jag var klar där. Jag hade sett och gjort det jag ville, förutom att åka upp med kabinbanan, och vädret lockade inte heller. Det var skönt att komma hem och kanske var det bra att jag kunde gå på ett möte i bostadsrättsföreningen samma kväll. Det var ett informationsmöte där både ekonomi och det nya bokningssystemet för tvättstuga, uthyrningsrum etc skulle avhandlas och alla skulle få kvittera ut nya ”taggar” som behövs för de bokningsbara rummen.

Medelåldern i vår brf är hög om man ska gå efter hur det såg ut på mötet. Visst fanns många åldrar representerade men mestadels var det äldre personer som satt där och försökte förstå vad som sades. Det var appar hit och taggar dit och ännu fler ord som kan vara svåra att förstå om man aldrig har suttit vid en dator. Många äldre kan det här och hängde med men bakom mig hörde jag viskningar om att man inte alls hängde med och att det var som kinesiska. Om man inte ens förstår vad dessa taggar är för något, hur ska man då förstå resten? Jag vände mig om och försökte mig på en snabb förklaring men jag vet inte om det blev något klarare. Själv blev jag mest förvånad över att så många tydligen använder den gemensamma tvättstugan. Jag trodde att de flesta hade egna tvättmaskiner och så är det nog också. Det verkar som om många använder tvättstugan till att tvätta lakan, handdukar och andra större textilier. Jag har ännu inte ens tänkt tanken att jag ska tvätta någon annanstans än i min egen maskin. Men nu har jag i alla fall fått min lilla plastbricka som ger mig möjlighet om jag ändrar mig.

I dag är det en ljuvlig, solig och lagom kall vinterdag och redan innan det ljusnade bestämde jag mig för att gå ut och följa soluppgången. Men det var knappt att jag hann för oj, vad mycket tidigare det ljusnar nu. Redan kl 08.00 var det så gott som ljust och jag satt i godan ro och glömde nästan bort att hålla koll. Men jag tog snabbt på långkalsingarna under jeansen, tensen och ytterkläderna och sedan var jag och kameran redo. Jag kom faktiskt ner till sjön precis innan solen visade sig över horisonten. Jag funderade på om jag skulle gå ute på isen men jag vill se att det finns skoterspår innan jag vågar. Hellre lite rädd och försiktig än våghalsig och drunknad. Det fanns visserligen skidspår men jag litar inte riktigt på att de visar den verkliga bärigheten.

DSC_0010

Jag vandrade vidare bort mot soluppgången och snart dök solen upp.

DSC_0026DSC_0029DSC_0032DSC_0035DSC_0043

Som ni ser har det kommit lite snö igen men tyvärr har varannandagsvädret gjort att nästan all snö är borta från träden.

DSC_0045DSC_0054DSC_0060

Men lite snö och en del is i buskar och träd hittade jag. Här ser jag en ledsen figur, kanske en sjöhäst, som ligger och vilar med hängande huvud. Det är klart att man inte kan vara glad när man smälter bort.

DSC_0074

Jag vände och gick tillbaka samma väg. Det brukar jag inte göra men eftersom jag gjorde det fick jag se de solbelysta fjällen långt där borta. Inte riktigt lika fint väder där borta men kanske blir det fint i kväll när solen går ner. Lite moln brukar göra solnedgångar ännu vackrare. Kanske tar jag en promenad sent i eftermiddag för att få se om jag får rätt.

DSC_0079

När jag närmade mig slutet på promenaden vandrade tankarna iväg till hur det var i Mjölby förra året vid den här tiden. Jag tror att jag såg de små videkissarna väldigt tidigt då och de tankarna fick mig att hålla utkik här. Och visst finns de där. Jag vet inte hur tidigt de brukar synas här men här är i alla fall bildbevis på att de är på gång redan i början av februari.

DSC_0085

Jag skulle egentligen ha ett pass på katthemmet den här förmiddagen men eftersom jag fick en fråga om jag kunde byta så fick jag njuta av denna härliga morgon i stället. På torsdag morgon får jag återigen mysa med alla de fina katterna och det ska bli kul. Men redan i morgon väntar första kurstillfället då jag ska lära mig jämtska 😀

Veckans finaste dag

Eftersom det igår var den enda soliga dag vi får den här veckan ville jag göra så mycket som möjligt av den. Vi åkte tillsammans till kabinbanans basstation men där hoppade ungdomarna på en skidbuss och jag gick för att köpa biljett till färden upp på Åreskutan. Det blev en repris från förra året eftersom jag möttes av skyltar om att kabinbanan var stängd. Den här gången angavs orsaken vara hårda vindar. Det kunde ju inte stämma eftersom vädret var så fint och när jag frågade fick jag veta att det pågick arbete för att säkerställa banan efter föregående dag. Det var bara att konstatera att jag kommer inte upp på fjället och kanske var det sista chansen. Troligtvis monteras kabinbanan ner efter den här säsongen, men det finns en liten chans att den är kvar även nästa år.

Jag fick i stället för fjällutsikt gå direkt till nästa punkt på dagens program. Naturreservatet Tännforsen är en plats jag gärna återkommer till men nu har det gått ett antal år sedan sist. Bilen har inte varit med hit sedan 2014 och utan den är det svårt att ta sig till fallet. Jag googlade att med en bredd på 60 m och en höjd av 38 m är Tännforsen Sveriges största vattenfall. Vårfloden kastar varje sekund flera hundra kubikmeter vatten över fallkanten – en normal vinter är fallet däremot helt fruset. Den sista uppgiften säger ganska mycket. Det får ni se längre ner i bildflödet.

 

Tyvärr lämnade jag solen bakom mig när jag for hit. Dimman omgav mig och naturreservatet men var inte så tät att upplevelsen blev förstörd.

DSC_0001DSC_0010DSC_0049

Jag har inte gått ut på den här utsiktsplatsen sedan jag var barn och alla med tendenser till svindel kan säkert förstå varför. Ni ser visserligen inte hur det ser ut men anar säkert att det är ganska hisnande med den smala klippavsatsen som bara har ett ynkligt staket som skydd. Enligt skyltar är trapporna avstängda pga halkrisk men jag såg inga avspärrningar. Trots mina väldigt bra dubbskor avstod jag mer än gärna upplevelsen att ta mig ner. Jag var faktiskt nästan tacksam för möjligheten att skylla på isen. Jag tänkte även på att jag var helt ensam i området, inte en enda människa syntes någonstans, och då var det läge att vara lite försiktig och inte halka utför någon brant.

DSC_0053

Till vänster i bilden ser ni den utsiktsplats jag avstod att ta mig ut till. Nedanför den, på samma nivå som fotot är taget, byggdes det under många år en fantastisk igloo med flera rum, inredning i is och t o m möjighet att övernatta. Det var en märklig upplevelse att gå in där, se alla inredningsdetaljer och tänka på vilket arbete som hade lagts ner. Jag vet inte när eller varför den slutade byggas men det kan vara en kombination av klimatförändring och kanske för mycket arbete med för liten lönsamhet. Jag hittade en artikel som berättar att 2013 var igloon rekordstor, 350 kvm, och den byggdes av Bertil Danielsson för 14:e året. Det finns en naturlig isgrotta under vattenfallet som det är omöjligt att nå sommartid. Men med ett fruset fall blev det möjligt att bygga denna stora igloo. Trist att det numera inte finns möjlighet att bjuda turister på detta.

 

DSC_0081DSC_0083DSC_0057

Det finns mer än bara fallande vatten, snö och is runt omkring forsen. Tydligen är det gynnsamma förhållanden för en del annat i vår natur. Jag är inte helt säker på att mitt foto visar en hårig skrovellav men det var det enda som något så när liknade bilden på skylten.

 

Det här är troligtvis något helt annat men jag vet inte vad

DSC_0080

 

Den här bänken har alltid, så länge jag kan minnas, funnits här. Men jag misstänker att det inte är samma bänk och jag minns att förr fanns det ingen skylt. ”Kyssarnas bänk” var inristat i själva bänken.

DSC_0068DSC_0060DSC_0090DSC_0091

Trots att fallet inte längre visar upp sig i samma storslagna vinterdräkt är det ändå värt en tripp dit. Även sommartid är det en pampig syn och då är det naturligtvis mycket lättare att ta sig runt i området. Från Åre tog det ca 25 minuter på delvis isiga vägar.

På väg tillbaka till Åre skingrades åter dimman och jag stannade till på en p-plats för att föreviga Åreskutan från andra hållet. Jag tänkte att min son och hans vän säkert hade en helt underbar dag i backarna och det fick jag bekräftat senare.

DSC_0143

Efter lunch och ett samtal med min ena dotter kände jag att jag ville ut i finvädret. Jag skrev i början att det var en repris från förra året och följande bilder är nästan identiska med hur det inlägget såg ut. Tar man sig inte upp med kabinbanan så återstår Bergbanan. Den har sin slutstation väldigt mycket längre ner än kabinbanan men det är ändå en möjlighet att komma en bit upp. Den ingår i liftsystemet och även vi få, som inte har skidor eller snowboard med oss, får föja med på en tur utan kostnad.

DSC_0001

Man kommer ut mitt i skidsystemet och uppåt ser det delvis ut så här (fler nerfarter och liftar finns utanför bilden).

DSC_0006

Bakom Fjällgården fortsätter backarna ner mot dalen.

DSC_0009

Utan skidor kan man välja mellan att promenera ner längs en väg eller att ta Bergbanan ner igen. Jag ville promenera i det sköna vädret och började trava nerför. Jag mötte en av de två vagnarna som drivs på ett intressant och smart sätt. Sonens kompis googlade och läste upp hur det går till men det var alldeles för tekniskt för att jag ska komma ihåg detaljerna. Jag minns i alla fall att vagnarna är motvikter till varandra genom en lina och att förarna egentligen inte alls är förare utan konduktörer som ger klartecken när det automatiska systemet kan sättas igång. Kabinbanan drivs tydligen på ett liknande sätt.

DSC_0017DSC_0019

Jag kom så småningom ner till Hotell Tott, som har en lång historia och numera är utbyggd med väldigt mycket fulare delar än det ursprungliga. Men det är bara en gissning att den ljusa delen visar hur det en gång såg ut. Förmodligen har även den delen renoverats och gjorts modernare under åren.

DSC_0035

Jag kämpade lite med den förnuftiga sidan av mig själv och förnuftet förlorade. Jag ville inte bara gå den kortaste vägen tillbaka till lägenheten utan valde att svänga in till Tottens by och följa vägen åt ”fel” håll. Jag kan redan nu säga att det var lite dumt men det var ändå värt det.

DSC_0038

När vägen senare gjorde en sväng tillbaka fick jag ännu en gång Åreskutan i sikte. Och minsann, där borta syns även kabinbanans ändstation till höger. Jag trodde inte att den skulle vara synlig från lägre nivåer men där är den. Det upptäckte jag inte förrän jag kom hem och beskar bilden. Det jag egentligen försökte fota var skärmflygaren längre in mot mitten av bilden. Som ni ser är himlen fortfarande blå men solens strålar hindras av något.

DSC_0053DSC_0055

Om ni tittar lite extra ser ni min röda markering på ett av husen. Där har jag min andelsvecka och där har vi haft många roliga vistelser.

InkedDSC_0040_LIDet här blev ett långt och omfattande inlägg och orsaken är naturligtvis vädret. Det är klart att jag vill uppleva så mycket som möjligt när dagen är så här skön. Efterverkningarna kan jag stå ut med. I dag blir det inte mycket aktivitet men ute både snöar och blåser det så det gör inte så mycket. En liten kort promenad kanske jag ska försöka mig på men det här blir nog sista rapporteringen härifrån. Jag åker hem redan i morgon och det gör även ungdomarna.