Perfekt vandringsväder

Värmen har försvunnit och det gör ingenting. Så länge solen tittar fram ibland och det inte regnar eller blåser storm är det perfekt med lite svalare temperatur. Då kan jag vandra iväg, iklädd en fleecetröja eller liknande, och bara njuta utan att bli svettig. Jag har nämnt tidigare att jag har börjat leta efter checkpoints att registrera i ”hittaut.nu” och nu har jag hittat alla inom gångavstånd från mig. Därför bestämde jag mig för att ta bilen och återigen fara iväg till Andersön. Den här gången utan att is och snö gjorde det lite besvärligt.

Det var 10 grader när jag gav mig av och 16 grader när jag kom hem. Nästan i varmaste laget men i stort sett perfekt. Jag parkerade vid ett annat ställe än sist och följde sedan en stig in i skogen. Vi har alltid följt de stigar som går runt yttersta udden men nu var det ju checkpoints som gällde. Kul att få se andra stigar än bara de vanliga välkända. Andersön är ett populärt område. Det märks inte minst på att folk campar lite här och där. Jag var där tidigt och fick några gånger smyga för att inte väcka tältare när jag letade efter de märkta stolparna. Jag kom fram till en öppning i skogen och stannade en stund, satte mig på en sten och bara njöt. Det var knäpptyst förutom fågelsång. Bofinkarna hade tydligen körövningar för de underhöll mig från alla möjliga håll. En härlig stund som säkert kan räknas in i begreppet mindfulness.

DSC_0017

Här blir det snart lingon.

DSC_0024

En av alla checkpoints jag registrerade i dag. Det blev tio stycken men de sista fyra orkade jag inte leta efter. De får bli en anledning att återkomma. Den här ser ut att stå alldeles vid stigen men det var inte en stig som jag följde. Men med lite kartvana var den inte så svår att hitta. Värre var det med vissa andra medan en del var väldigt enkla att se från stigen.

DSC_0027

Jag kom ut från skogen och kände mig som hemma. Här är en del av den stig vi ofta följde.

DSC_0033DSC_0040DSC_0045DSC_0050

Att en plats är vacker och rofylld innebär inte att den inte har ruskigheter i bagaget. Allt var definitivt inte bättre förr. Alldeles för mycket styrdes av fördomar och inskränkta människor. Kanske kan de ursäktas med att de inte visste bättre men jag blir lika arg varje gång jag går förbi här och läser om den sorgliga sägnen. Även om kanske inte just den här berättelsen är sann så finns det säkert en anledning till sägnen.

DSC_0057

Jag tog återigen en stig som gick genom skogen och ännu en gång kom jag ut på en välkänd plats. Jag kände i magen att det var dags för lite lunch och här satte jag mig på en lagom hög sten, både för att äta min matsäck och för att vila. Tänk att jag inte har något vett i huvudet utan ger mig ut på äventyr som jag inte borde ge mig ut på. Men jag satt här en lång stund och kände mig ändå väldigt nöjd. En tanke dök upp i mitt huvud om att det är ju bra att verkligen testa gränserna inför Islandsresan i höst. Kan jag gå så här långt och sedan återhämta mig till nästa dag, då är det ju väldigt bra. Vi får väl se i morgon om jag tar mig iväg på det jag har planerat 😉

DSC_0080

Precis bredvid min vilosten såg jag blommor som jag inte har sett sedan jag bodde här sist. Kattfot. Genast började strofen ”gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol” spelas upp i mitt huvud. De flesta känner nog igen de orden och kanske t o m kan frammana bilden av hur Rönnerdahl dansar omkring bland blommorna i ”Sjösala vals”.

DSC_0079

Jag tog mig tillbaka till bilen och strax innan jag kom fram mötte jag en springer spaniel med teckning och färg som en berner sennen. Otroligt fin och när matte skulle ropa in sin lösa hund var jag snabb med att säga att den gärna fick hälsa. Nu var det inte en hund som gärna gosade och efter en snabb hälsning gick den iväg till mer spännande lukter. Men lite hundkontakt fick jag i alla fall.

Jag har träffat ännu en granne och även denna kvinna verkar, vid ett första möte, trevlig. Av henne fick jag veta att alla i det här huset, förutom min balkonggranne, är ensamstående. Jag har tydligen hamnat i rätt hus. Men jag har även konstaterat att trots att jag är 57 år så sänker jag genomsnittsåldern en hel del.

Ängsblommor

Jag vet inte om alla blommor här räknas till ängsblommor men eftersom jag hittade dem på ängar så får de räknas dit ändå. Ännu en dag började med värme och sol och jag packade vätska i min ryggsäck, hängde på mig kameran och gav mig ut i nu välkända spår. Varje gång jag följer stigarna över ängarna uppe på höjden ser jag nya blommor. Snart kommer de ännu maskrosgula fälten att översvämmas av midsommarblomster och många andra sorter. Jag hoppas att det blir riktigt vackert.

Jag tar gärna emot hjälp med namn på blommorna på de två första bilderna. På lite avstånd och med inte helt perfekt syn tyckte jag först att de såg ut som väldigt spretiga klöver. Men på lite närmare håll såg de helt annorlunda ut. En väldigt söt liten blomma.

DSC_0022DSC_0077

Humleblomster.

DSC_0018

Rölleka, halvt utslagen.

DSC_0014

Teveronika.

DSC_0025

Smörblomma.

DSC_0030

Smultronblomma.

DSC_0038

Jag valde en ny stig och kom fram till ett café. Tyvärr dröjde det en timme innan de öppnade. Det skulle faktiskt ha suttit fint med lite fika då. Men dricka hade jag att släcka törsten med så jag klarade mig. Bänkar och andra sittplatser hittade jag också med jämna mellanrum och allt var egentligen bra även utan kaffe med något gott till.

DSC_0053

I stället fortsatte jag och valde att följa den här trevliga stigen som jag gissade skulle ta mig ner till välkända stigar igen.

DSC_0062

Det gjorde den och när jag klev fram över ängen blev jag omsprungen av någon som var bra mycket hurtigare än jag. Vet ni vad jag tänkte här? Hade den här stigen funnits nere i Mjölby så hade jag snart valt andra stigar p g a alla fästingar. Men här kan gräs och blommor växa sig höga och jag kommer ändå inte att vara rädd att de små odjuren ska krypa omkring på mig. Förra sommaren hade jag tre fästingar som satt fast och ett antal som kröp på mig. Glad över denna insikt fortsatte jag att barbent följa den smala stigen.

DSC_0071DSC_0075

 

 

 

Nationaldag på Jamtli

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att det har varit nationaldag och vi har aldrig firat den. Men de senaste dagarna har jag då och då nuddat vid tanken att det kanske kunde vara roligt att se vad min stad har för program. Det jag hittade var ett firande på Jamtli, som består av ett innemuseum med utställningar, och ett friluftsmuseum med historiska hus och gårdar. Sommartid finns skådespelare lite här och där i gårdarna och de interagerar med besökarna. De bjuder även på små föreställningar som visar hur det kunde vara förr.

Jag hade nästan bestämt mig för en skön promenad på lugnare plats men lite impulsivt kom tanken att i alla fall först åka till Jamtli och se om det fanns någon ledig parkeringsplats. Om jag hittade en sådan skulle jag kunna gå in på området en liten stund, bara för att se om det kändes kul. Som ni förstår är det en tillvänjningsperiod innan jag känner mig riktigt bekväm med den här sortens aktivitet på egen hand. Jag har börjat med vandringar och små utflykter men har inte gett mig ut på några äventyr där det mest är par och familjer.  Eftersom jag alltid är ute i god tid till allt jag gör hittade jag parkering och gick mot ingången.

DSC_0001

Det finns en ingång till lite längre fram och dit gick jag. Vi var ett gäng som väntade de sista minuterna och snart fick vi gå genom grindarna. Dagen till ära var det ingen inträdesavgift och det gjorde ju inget.

DSC_0007

Jag lägger in en karta över området om nu någon skulle vara intresserad av hur det ser ut. Jag gick alltså förbi entrén och nationalmuseum för att komma in genom grinden.

Screenshot_20190606-184843_Chrome

Jag kom in på torget där denna slängkarusell har stått så länge jag kan minnas. På många platser stod olika bodar med försäljning av diverse saker, lotterier, porslinskrossning, tombolas etc. När jag tittar igenom mina bilder märker jag att jag inte har fått med många av dem men här ser ni några i bakgrunden. I huset till höger finns en pryttelbutik och i många hus finns det verksamheter.

DSC_0008

Den här gården ser ni tydligt vad den heter. Hackås är en by i närheten av Oviken. Den här gården är en lekplats för barn. I huset rakt fram kan man t ex hoppa från en höskulle ner i hö och om man vill kan man åka rutchkana ut på gaveln.

DSC_0009

Även den här byggnaden står på Hackåsgården.

DSC_0014

Jag kom ner till stora scenen men där var det väldigt lugnt än så länge. På andra sidan sjön ligger Frösön.

DSC_0017

Tingshuset från baksidan.

DSC_0021

Lillhärdalsgården.

DSC_0022

Midsommarblomster (skogsnäva).

DSC_0028

Getter som hör till Näsgården.

DSC_0034

Jamtlis kyrka, där det var drop-in-vigsel på eftermiddagen.

DSC_0042DSC_0043

Tingshuset från framsidan. Här var det drop-in för borgerliga vigslar.

DSC_0046DSC_0051

Samevistet.

DSC_0061

Sedan jag var här sist har mycket hänt. Det har t ex tillkommit fler aktiviteter för barn Men timmerflottningen har funnits sedan mina barn lekte här. Jag fotar helst inte barn men om de är så anonyma som här kan jag göra undantag. Det blev inga fler bilder, som kan visa hur flottningen går till, eftersom det var gott om ungar.

DSC_0063

Jag kom bort till ”barnens järnväg” som ligger alldeles utanför kartan längst upp. Ni kan se rälsen på kartan. Inga bilder därifrån p g a lekande barn. På väg tillbaka passerade jag ett gammalt sågverk från 1860- 70-talet.

DSC_0068DSC_0074

Efter ca en timme var jag tillbaka vid stora scenen och precis när jag kom dit började programmet där. Nu var det lite mer folk framför scenen. Jag hittade en bra plats och satte mig. Först hölls ett kort anförande av konferencieren (namn okänt) och han lämnade över till Terese Bengard från ”Hela Sverige ska leva”. Hon höll ett föredömligt kort och trevligt tal och sedan var det dags för Hemvärnets musikkår att göra sitt.

DSC_0079

Naturligtvis skulle vi sjunga nationalsången och vi i publiken reste oss upp och stämde upp i vacker skönsång till ackompanjemang av musikkåren. De duktiga musikanterna spelade två musikstycken till och sedan kom nästa självklara inslag i festligheterna. Självklart när man är i Jämtland.

DSC_0086

Det finns nog ingen festlighet här där inte Jämtlandssången sjungs och spelas.

Som jag skrev till mina barn, önskar jag att jag hade kommit ihåg mer av texten och att jag kunde tänka på att inte försöka sjunga när jag filmar 😉

Sedan kom ett lite annorlunda inslag. I alla fall sa vår landhövding, Jöran Hägglund, att det är unikt och att han får reaktioner varje gång han berättar om det i andra län. Det har blivit tradition att landshövdingen delar ut flaggor till motorcyklister som de sedan levererar ut till medborgare i de olika komunerna i Jämtland. Vem som helst kan anmäla sig för att få en flagga. Det som krävs är att man har en flaggstång och kan vara hemma när flaggan kommer. Underligt nog anmäler inte särskilt många intresse. Konferencieren vädjade till oss i publiken att anmäla oss, ifall vi har en flaggstång. Här väntar Mc-gänget på att få de flaggor de ska dela ut.

DSC_0099

Och här har de fått sin tilldelning. Alla är inte med här eftersom vissa långväga leveranser redan var på väg.

DSC_0103

Nästa programpunkt var musik av ”Jonny Johansson med vänner”. De spelade inte dåligt men jag hade suttit tillräckligt länge i solen så jag reste mig och gick.  En sista bild ner mot scenen blev det men mest för att jag blev fascinerad av hatten på damen till vänster i bild.

DSC_0109

Jag hade egentligen velat passa på att se utställningarna i de olika muséerna men det hade blivit lite mycket. I stället gick jag till Jamtlibutiken och där köpte jag mig ett pussel med ett fint Östersundsmotiv. Jag var väldigt nöjd med dagen. Det var inte ett dugg svårt eller jobbigt att göra det här helt ensam. Skönt, nu vet jag att jag fixar det också och att jag inte känner mig udda.

Jag hade bara hunnit vara hemma i drygt en timme innan den blå himlen plötsligt blev mörk och åskan dundrade en bit bort.

DSC_0110DSC_0111

Men molnen försvann lika snabbt som de hade kommit och utan att en droppe regn hade fallit blev det snart soligt igen.

Men var är borgen?

Efter att i tre dagar ha stannat hemma för att vila foten, var jag så ivrig att komma ut att jag övermodigt bestämde mig för att vandra iväg till Öneberget och försöka hitta Mjälleborgen. Jag kan redan nu erkänna att jag borde ha tagit bilen och börjat vandringen lite närmare målet. Men jag hade bestämt mig och då blev det apostlahästarna som fick göra jobbet. Vädret var perfekt. Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag gav mig iväg och termometern visade 13 grader. Solen sken genom en del dis och det var bara skönt att den höll sig bakom molnslöjorna.

Ni kanske kommer ihåg att jag undrade vad en tillsammansodling är för något när jag såg skylten tidigare. Då låg snön kvar men nu ser man att det odlas något och att det verkar skötas omsorgsfullt. Jag vill minnas att kommunen upplåter mark men att en förening ansvarar för själva odlingen. Föreningen kan bildas av boende i närområdet, t ex i hushållningssällskapets regi.

DSC_0001

Ett blommande fruktträd. Det kan vara ett äppelträd men jag vågar inte säga det säkert.

DSC_0002

Efter en för mig rejäl promenad kom jag fram till en av stigarna som leder upp till Önebergets topp. Som ni ser börjar det lätt med en slät och fin stig.

DSC_0004

En bit upp syntes den vanliga siluetten av fjällen.

DSC_0006

Nästan uppe på toppen kom jag fram till små kullar i marken. Jag tänkte att det kanske kunde vara gravhögar men ingenstans såg jag någon skylt. Däremot hittade jag en checkpoint som jag registrerade i appen hittaut.nu

DSC_0010

Stigen hade blivit lite knöligare och full med rötter när jag kom in i skogen men var fortfarande väldigt lätt att följa, även om det var mycket uppför (som jag mår bra av). Jag hade läst att det skulle vara en fantastisk utsikt här uppifrån men den utsikten skymdes av alla träd. Här funderade jag på om den relativt platta höjden med en del stenar kunde vara rester av fornborgen. Men fortfarande såg jag ingen skylt.

DSC_0011

Det fanns flera stigar att välja mellan och jag valde en som gick ner lite och där jag såg att det kunde finnas en chans att se lite bättre mellan träden. Nu börjar ni nog känna igen min stad. Sjukhuset och Arctura är de byggnader som sticker upp i den här bilden.

DSC_0015

Jag var lite besviken över att inte ens kunna förstå var Mjälleborgen har stått. Jag satte mig en stund på en sten och vilade och sedan började jag klättringen neråt, nu på en annan stig. En stig som var lite mer äventyrlig. Men återigen, det är sådant min rygg gillar.Det var ganska brant bitvis och jag var glad för att det fanns räcken att få stöd av.

DSC_0022

Så småningom blev det mer lättgånget igen och jag lyckades hitta ännu en checkpoint. Jag sökte efter två till men orkade inte leta särskilt noga. Jag får återkomma. Väl nere från berget, utan att veta om jag hade varit på rätt plats för att se resterna av borgen, började en lite besvärlig promenad hemåt. Som tur är finns det bänkar utplacerade med jämna mellanrum. Jag passerade en buske, som kanske kan vara en fläder.

DSC_0046

Det var en härlig förmiddag och jag vill gärna komma tillbaka och upptäcka fler stigar. Jag googlade Mjälleborgen och tydligen är kullarna jag såg rester av borgens terass, 120 m lång och 10 m bred. Borgen uppfördes på 300-talet och är ett av Norrlands största byggnadsverk från forntiden. Nu vet jag att jag i alla fall var på rätt plats och det är ju bra.

Jag vill bara kort nämna att jag var hos min leverläkare i måndags och efter att ha frågat en del, gått igenom mediciner och undersökt mig gav hon mig ett strålande leende tillsammans med orden ”du är frisk”. Jag skrattade men sa inte emot för det är så ovanligt att jag får höra det från en läkare. Men det är härligt att vara frisk från någon av krämporna 😀

 

Snart är det över

De jobbiga dagarna blev, inte helt oväntat, ännu jobbigare i år. Att möta alla känslor här, där allt hände, gjorde att jag inte kunde hindra min hjärna från att timme för timme tänka på vad som hände just de klockslagen. Jag var på kyrkogården, vid minneslunden, tidigt på morgonen för att få vara ifred. Där lämnade jag min lilla bukett med vilda blommor bland alla tjusiga buketter, tände ett ljus och stod en stund och märkte att jag förde ett tyst samtal med min man. Ett ensidigt samtal där jag berättade om barnen och att jag är tillbaka här.

20190531_0825325910634273240544287.jpg

Jag kom hem igen men det var en dag med saknad och en känsla av ensamhet. Ensamhet som inte kan avhjälpas med annat sällskap än det jag hade av min man. Till sist blev det kväll och med hjälp av sömntabletten somnade jag. På morgonen vaknade jag och kände mig fruktansvärt ledsen. Jag tycker fortfarande att det är bra att möta de här känslorna men efter frukosten ville jag försöka mota undan dem. Jag bestämde mig för att ta en promenad och leta efter checkpoints via en karta i appen hittaut.nu (ett initiativ med mål att locka ut folk, att just hitta ut).

Jag tog på mig tensen och ytterkläderna och gick iväg. Snart kom jag till en villahäck där den här vackra klematisen blommade. När jag gjorde iordning kameran kände jag att livsandarna vaknade och försiktigt började tränga undan sorgen. Det är en härlig känsla att känna så och jag vet inte för vilken gång i ordningen jag konstaterade att naturen läker och helar.

DSC_0004

Nästan överallt växer plantor med blåklint men det här är den enda planta jag hittills har sett med utslagna blommor. Det finns en del växter som sprider sig överallt och det är bl a blåklint, vinbärsbuskar och vissa rosbuskar. Jag vet inte om de sprids med hjälp av fåglar, vinden eller på annat sätt men det finns gott om dem.

DSC_0009

Mitt i det växande gräset tittar en kisse fram. Jag störde förmodligen i musjakten för innan var det stor koncentration framåt som gällde.

DSC_0013

Jag vet inte vad de här söta blommorna heter men precis i närheten registrerade jag min första checkpoint. Inte långt därifrån hittade jag den andra och då jag såg att en tredje inte fanns långt bort fortsatte jag en bit till

DSC_0019

Ännu en liten växt, förmodligen ogräs, som jag inte kan namnet på.

DSC_0022

Säsongen för midsommarblomster börjar nu och fortsätter till långt efter midsommar.

DSC_0024

Jag följde en stig som knappt syns men som försvinner bort snett till höger i bilden. Ungefär här började jag förstå att något var annorlunda. Min rygg värkte inte riktigt lika mycket som den har gjort under lång tid. När jag tänkte efter insåg jag att det måste ha varit en ganska långsam och utdragen process och att jag inte har tänkt på att jag visserligen får lika ont men att jag kan gå längre innan det blir så. Om det är de nya rörelserna jag har fått från sjukgymnasten, en mildring av skovet eller om jag helt enkelt har blivit så van att jag klarar mer, det vet jag inte. Det kan vara en kombination men det spelar ingen roll så länge det fortsätter att vara lite bättre och kanske kan bli ännu bättre.

Den här insikten höjde humöret ännu mer och jag kände mig riktigt glad och tillfreds när jag fick ett telefonsamtal från min lillasyster. Hon sjöng ekorrn satt i granen för mig, en del av er vet varför, och jag blev så distraherad att jag inte såg mig för och ramlade på en rot. Jag skrek till rejält och skrämde nog min syster lite. Men den intensiva smärtan i foten försvann ganska fort och jag satte mig på en sten och fortsatte prata med min syster.

DSC_0021

När jag reste mig upp kändes foten nästan helt bra och snart hittade jag den tredje checkpointen, både nersatt i marken och fastbunden vid ett träd. Det fick räcka för den här gången och jag började min vandring hem.

DSC_0041

En liten viol.

DSC_0053

Häggen blommar för fullt och sprider fantastiska dofter och samtidigt börjar en del syrener närma sig blomning. Den här är nog placerad med bra förutsättningar för jag har inte sett någon annan syren med så stora knoppar.

DSC_0062

Foten mådde fortfarande bra när jag kom hem men ryggen hade fått mer än nog. Mitt goda humör höll i sig, troligtvis med hjälp av alla telefonsamtal. Ekorrn satt i granen hade jag redan fått höra och min äldsta dotter sjöng med en enkel tulipan. Mitt i sången kom hon på att det var samma melodi som i ”jag är en liten undulat som får så dåligt med mat…” och då sjöng hon den också och jag stämde in. Inga fler sånger blev det men jag fick bl a ett förslag om att följa med till en föreningsgård för en konsert med diverse artister och fikaförsäljning. Gratis inträde och de enda artister jag kände igen namnet på var trio med bumba. Jag skrattade högt när jag hörde det för den gruppen lyssnade mina föräldrar på ibland. Finns den fortfarande skrattade jag. Tydligen gör den det och jag sa att jag gärna hängde med.

Men underligt nog började min fot värka rejält igen, efter ett långt uppehåll, och när jag reste mig upp kunde jag knappt stödja på den. Jag väntade någon timme men det blev bara värre och tyvärr var jag tvungen att avstå kvällens konsert. I stället ordinerade jag mig själv vila, värme och alvedon och på den vägen är det nu. Fler samtal fick jag och det var i alla fall kul. Nu är nog också de jobbiga dagarna över…hoppas jag.