En vän berättade igår att hon har hört storspoven hos sig. Ni vet ju hur jag har väntat och jag tänkte att då måste den ha kommit till Optand också. Det var inget att fundera på. Efter frukost, träning och dusch tog jag med en liten matsäck och kameran och gav mig iväg. Som vanligt, när det är skönt väder, satt Göran på sin uteplats när jag kom ut och han har nästan fått lite av den roll min syster hade förut. När jag går berättar jag vart jag ska och säger hejdå och om han fortfarande sitter där när jag kommer hem så hejar vi igen och pratar en kort stund. Det var nära att jag frågade om han skulle följa med men jag hejdade mig, och det var nog bra. Även den här dagen behövde jag få uppleva för mig själv. Att det var mycket nostalgi och många minnen förstår ni så det ska jag inte skriva mer om.

Jag parkerade vid järnvägsövergången i mitten av den runda jag tänkte gå. Där möts man av den här vyn och vid klart väder syns Åreskutan i sänkan längst bort. Jag fick lite samma upplevelse som min äldsta dotter har fått två gånger när vi har pratat i telefon. När jag har nämnt att jag har varit någonstans här i närheten så har hon förvånat uttryckt att ”javisst ja, du bor ju där nu”. Lite så kändes det att komma hit. Ja, jag bor här nu och det är hemma på så många sätt.

Nästan genast såg jag de små lysande, gula solarna vid vägkanten. De fanns nästan längs hela vägen men det var nära att jag missade dem i början. Min blick var uppe i det blå och jag lyssnade intensivt efter storspoven. Efter en stund hörde jag några rop som följdes av en drill. Det går inte att missta sig på vilken fågel det är. Oj, vad många känslor det kom men mest var det lycka. Men det var bara en enda drill och jag såg bara en svag prick långt borta.

Jag gick upp en bit på en väg som ger en hisnande utsikt när mag går ner mot sjön. Bäst är det naturligtvis på sommaren, en solig och fin dag. Som vanligt kan verkligheten inte fångas korrekt av kameran men dessa två bilder kan tillsammans ge en liten hint om vad som syns. I början, när vi bodde här, kunde jag ibland bara sucka inombords och tänka att jag var väldigt lyckligt lottad som fick bo där. Sedan blev det en vana, som det ofta blir.

För att visa hur olika man kan uppfatta förhållanden så visar jag två bilder på ungefär samma motiv men från olika håll.

Jag gick tills jag kom till bäcken vid det som en gång var en fårhage. Det porlade rejält och här brukade både Kasper och Rex svalka sig på promenader när det var varmt.

Jag vände tillbaka och just som jag stod och fotade de här videkissarna hörde jag drillarna igen. Två storspovar kom flygande och sjöng flera gånger för mig. Men de var för långt bort för att jag ens skulle försöka fota och jag hade nog inte tänkt på det ändå. Jag gissar att jag hade ett ganska fånigt, men lyckligt leende medan jag samtidigt försökte hålla tillbaka klumpen i halsen. Lyssna gärna på storspoven HÄR.

Eftersom sjukgymnasten har sagt till mig att jag ska försöka röra mig mer men inte för mycket (hur man nu ska avgöra vad som är lagom mycket) fortsatte jag en liten bit förbi min bil och gick ner en av vägarna som leder ner till sjön. Jag kom till en stig som är väldigt välkänd och den följde jag en kort bit.

Då var jag framme vid den pir som är tillgänglig för alla som vill.

Jag tog fram mitt sittunderlag, min macka och min termosflaska. De här vyerna har jag periodvis levt med sedan jag föddes och här satt jag en lång stund, fikade, funderade och njöt.

Jag såg vår gamla brygga från min fikaplats men det var inte förrän jag kom lite närmare som jag såg att den visserligen är lite sned men att den har klarat höstens stormar ganska bra. Precis som när jag var här i somras förundrades jag över att denna brygga behövde renoveras och fixas varenda vår när vi bodde här men att den efter det har klarat sig så bra. Min man måste ha gjort en väldigt bra renovering sista våren. Storsjön är en reglerad sjö och vattnet är väldigt lågt den här tiden. Längre fram ligger faktiskt bryggan till stor del precis över vattenytan.

Jag tittade till den plats där jag grävde ner askan efter både Rex och Kasper i somras och det såg bra och orört ut. Elton, vår första golden, ligger under en buske längre upp på tomten så alla är samlade här.

Jag var nästan säker på att jag skulle hitta blåsippor i backen upp härifrån. De är alltid tidiga där och ofta syns de nästan samtidigt som jag hör om blåsippsfynd längre söderut.

Högst upp, tillbaka på den gemensamma grusvägen, stannade jag och tittade tillbaka. Rakt ner ligger den stuga som mina farföräldrar byggde på 30-talet och som nu tas så väl  om hand av mina efterträdare.

Nu hade jag inte långt kvar till bilen men sista biten var kämpig. Men då hörde jag ett annat välbekant ljud och tittade upp. Där kom två tranor flygande. De brukar inte stanna i Optand och det gjorde de inte nu heller. Men de gav mig ändå lite extra energi.

När jag kom tillbaka till bilen kunde jag skymta Åreskutan lite svagt. Om ni tittar noga så ser ni den nästan mitt i bilden.

Väl hemma igen satt inte Göran på sin vanliga plats och hejade. Men han har väl annat för sig ibland han också.

I dag har jag gjort det jag har längtat efter och fasat lite för. Jag åkte till Andersön, det sista utflyktsmål jag besökte tillsammans med min man. Tre dagar senare fanns han inte längre. Det är nästan fem år sedan dess och såren har läkt ihop…nästan. Jag visste att de skulle rivas upp igen just här, på en av våra absoluta favoritplatser.

Jag använder samma karta som vid trippen till Tibrandshögen. Den här gången är det gul markering som gäller. På lilla kartan är de sträckor jag gick ritade med gul färg och den röda markeringen visar var jag åkte bil.

Innan jag kom fram till Andersön gjorde jag något vi konstigt nog aldrig har gjort tidigare. Jag stannade till vid ruinen som ligger alldeles vid vattnet. Sunne kyrkoruin och kastal har en historia som naturligtvis är delvis blodig. Den som vill kan läsa om en stridsstrategi som ledde till seger HÄR.

Mitt emot ruinen finns en av ett antal platser för Storsjöodjursspaning.

Jag vet inte om konstnären tycker att det här ser ut som ett storsjöodjur men i mina ögon är det en snigel med ett katthuvud.

Hittills var det lugnt känslomässigt men när jag stannade en stund senare sköljde minnena över mig. Då, i slutet av maj 2014, var jag fortfarande i återhämtningsfasen efter min första leveroperation och eftersom jag inte orkade gå så långt vandrade vi bara en liten bit där vi inte brukade gå.  Den här bilden är från idag men under den är min man och hundarna med, precis som alltid då. Det finns många att sakna.

Om ni trodde att det skulle bli ett inlägg utan fjäll så tog ni fel.

Jag fortsatte en bit till med bilen och kom till andra sidan av ön. Vi brukade gå en runda runt hela udden men jag tog ut mig tillräckligt genom att bara gå en del av den rundan. Som ni förstår såg jag hela tiden bilder inom mig från olika tillfällen. Hundarna har en central roll i mina minnen och vi har ätit och fikat på många olika ställen. Ibland har ungarna varit med oss och ibland några andra. Jag behövde nog komma hit igen och det var bra att jag kom hit ensam. Svårt och samtidigt härligt.

Här har jag passerat den stora grillplatsen med vindskydd och bord. Där satt ett helt gäng och hade mysigt men eftersom jag inte var i rätt stämning för att ha med folk att göra gick jag förbi en bit ute på isen.

Utefter den här delen av leden finns det många bord uppställda.

Men jag valde en helt annan plats för mitt fikastopp. Här hörde jag plötsligt hundskall en bit bort och då kom det faktiskt en liten tår.

För att få lite kontroll över mig själv tog jag fram mobilen och tog en selfie för att skicka till ungarna och min syster. När man tar en selfie måste man se glad ut och jag tycker att jag lyckades.

Jag satt där på stenen tillräckligt länge för att orka ta mig upp den sista biten upp på krönet. Jag har många gånger tänkt att det är ett lite läskigt stup där man lätt kan luras att tro att marken håller hela vägen till kanten. Nu har det kommit upp både varningsskylt och ett litet, visserligen rangligt men ändå ett, staket

Allra längst där borta skymtar Östersund.  Jag ser fortfarande en hel del skidåkare från min balkong och här finns det också de som vågar. Just här tycker jag att det ser lite osäkert ut men de har säkert koll på att isen är tillräckligt tjock. Jag såg många isfiskare också. De satt och pimplade (fisk, i alla fall i första hand) medan de njöt av solen.

Här tog jag mitt förnuft till fånga och vände tillbaka mot bilen.

Det var nog tur att jag inte hörde storspoven här för hade första mötet med den skett här då hade nog tårarna flödat rejält. Men jag såg tre större fåglar som jag tror är svanar. De var alldeles för långt bort för att bilden skulle bli tydlig. Här är den väldigt beskuren.

När jag kom hem igen pratade jag några ord med Göran, ni vet, grannen under mig. Då vinkade grannen bredvid på mig och jag gick bort och presenterade mig och fick en liten pratstund där också. Jag blev välkomnad till huset och det kändes ju bra. När jag gick in till mig slogs jag av insikten att jag faktiskt kan räknas som både ung och rörlig i jämförelse med de grannar jag har träffat nu. En rullstolsbunden, en som inte kan gå utan rullator och en som det syns tydligt på att rörligheten inte är den bästa. Alla äldre än jag. Jag har nu fått bekräftat av sjukgymnasten att jag har artros och benbildning men trots det och andra krämpor så kan jag ju bevisligen ta mig ut till diverse utflyktsmål.

En annan lite rolig sak är att efter att ha blivit kontaktad av leverteamet på Östersunds sjukhus så vet jag nu att min nya leverläkare blir samma som ställde diagnosen 2013.

Jag hade inte alls tänkt åka dit jag till sist hamnade men nu blev det så i alla fall. Omständigheterna fick bestämma och det jag hade planerat kan vänta till en annan dag. Jag skulle åka till Bynäset, en vacker halvö med förbindelse till Frösön, som tidigare har varit ett militärt övningsområde. Men jag berättar inte mer om den platsen nu. Det kommer vid ett senare tillfälle.

På nyare bilar finns det sensorer som mäter skillnader i däckens lufttryck. När man gör någon förändring, typ byter däck eller fyller upp däcken med lite extra luft, måste man nollställa däcktrycksvarningssystemet eftersom senare eventuella varningar utgår från hur det var när man nollställde. Gör man inte detta blinkar eller lyser däckvarningssymbolen hela tiden. Sedan jag bytte däcken har denna lampa lyst och idag tänkte jag läsa mig till hur man nollställer på just denna modell. Det är naturligtvis inte likadant på alla bilar.

När jag kom ner till bilen i garaget började jag leta i instruktionsboken och ganska snart hittade jag både bild och text om hur jag skulle göra. Jag följde instruktionerna tills jag skulle trycka på återställningsknappen och hålla den inne i tre sekunder. Det fanns ingen knapp där bilden visar att knappen skulle vara. Jag letade och letade och tittade på alla möjliga och omöjliga ställen, böjde mig ner och under instrumentpanelen så långt jag kunde. Men ingenstans fanns denna knapp. Då blev jag lite frustrerad och efter att ha letat lika mycket igen gav jag upp. Det var bara att ändra mina planer och styra mot Toyota.

Där träffade jag en otroligt trevlig och hjälpsam servicetekniker som inte alls skrattade åt mig. Jag tyckte det var pinsamt att fråga var en knapp sitter. Men han följde med ut och sa att jag var en av få som faktiskt tittade i instruktionsboken innan jag frågade. Först tittade han i handskfacket, för tydligen sitter en del nollställningsknappar där. Men min knapp hittade han långt in under ratten. Den var omöjlig att se om man inte satte sig på huk utanför bilen och nästan ålade sig in med ryggen neråt. När den snälle teknikern hade visat mig knappen väntade han tills jag hade fått ordning på allt. Men jag undrar om någonting stämmer i instruktionsboken för inte skulle jag hålla inne knappen i tre sekunder. Den skulle tryckas in snabbt tre gånger, lampan skulle blinka ett tag och när den slocknade var det klart.

Nu var jag i ett helt annat område än jag hade tänkt men jag kom på att Lillsjön låg alldeles i närheten och därifrån är det bara ca 100 m till en av Östersunds lite större mataffärer. Bra, eftersom jag ändå behövde handla lite. Dagens lilla utflykt blev alltså till Lillsjön som ligger alldeles i utkanten av Östersunds yttre handelsområde. Lillsjön är välbesökt av diverse förskolor, hundfolk och andra naturintresserade. Lite lustigt var det att jag kom hit eftersom jag igår lämnade en kommentar till en bloggvän om just denna sjö och om en fågel jag har sett där.

Som ni ser är det alldeles för tidigt för att se några sjöfåglar där. Men hela vägen var jag omgiven av sång från bofinkar, blåmesar, talltitor och andra som jag inte känner igen. Här är det handikappanpassat en del av rundan och fina grillplatser finns och får användas av de som vill. Där blev det inga foton eftersom en hel förskola verkade ha utflykt dit. Jag fotar aldrig barn utan tillåtelse.

Jag gick ut på den handikappanpassade fågelskådarbryggan…

…och även om det var för tidigt att se några fåglar idag så fick jag, på en skylt, se vad som kan vänta senare.

Det var en skön liten promenad och jag kommer säkert hit igen. På andra sidan ligger ett populärt bostadsområde, som också heter Lillsjön. Kanske ser ni en svart prick där borta vid andra sidan av sjön.

Den svarta pricken var en pimplare som satt och njöt av den sköna förmiddagen. En vanlig syn på många ställen häromkring den här tiden.

Jag skrev att jag hade fågelsång runt omkring mig hela vägen. Där uppe i björken sitter en bofink och sjunger för allt han, eller kanske hon, förmår. Omöjligt att se men ni får lita på mig i det här fallet.

Dagarna fortsätter på temat fantastiska. Jag längtar ut på långa vandringar och roliga äventyr men i stället har jag stannat hemma hela helgen och sysslat med lite annat. Jag är jätteduktig och tränar varje förmiddag för att på tisdag kunna säga till sjukgymnasten att jag gör just det. Det tar ca en timme om jag räknar in stretching. Jag har även kommit igång med målning igen. Om det kan jag bara säga att det är tur att jag har även en vänsterarm. Jag använder styrkan från vänster och styr med höger. Det funkar, men det känns. Målningen delar jag upp på några korta omgångar varje dag så det tar sin lilla tid.  Jag tror att de flesta av er förstår varför jag vill måla om i det här rummet (det är den grå färgen som är ny).

När jag ändå var igång tog jag itu med listerna också. Det är bara i det här rummet de har haft bruna lister. Jag hade en liten burk med vit färg och den kom väl till pass. Det är nog inte rätt sorts färg men den får duga. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det i det här rummet. Hittills har allt som inte får plats någon annanstans ställts in här. Bäddsoffan ska naturligtvis vara kvar och förmodligen allt annat också. Men hur jag ska ordna till det vet jag inte. Det som inte syns är ett gammalt och ganska litet bord, storlek som en skolbänk ungefär, och en fåtölj. Möbler som jag vill ha kvar och då får de vara här inne.

Men det är klart att jag måste känna på det härliga vädret och det har jag gjort på min balkong. Där har jag suttit med näsan mot solen, en kopp kaffe bredvid mig och jag har lyssnat efter Storspovens sång. Den ska komma vilken dag som helst och jag vet att jag kommer att bli väldigt rörd och jätteglad när jag får höra den. Jag hoppas att den passerar min balkong på väg mot något fält där den kan vänta på sin hona (som kommer lite senare). Hör jag inget nästa vecka så blir det nog en liten utflykt till Optand där jag vet att de finns. Bofink och Koltrast har jag hört men hittills ingen Storspov. Men jag hör ibland några av grannarna och jag log inombords när någon sa att ”nu måste jag fara på affärn”. Här uppe far vi på olika platser medan man längre söderut åker till olika platser.

Jag börjar känna mig sugen på att träffa lite folk snart. Jag har inte riktigt känt det tidigare, förmodligen för att jag har haft fullt upp i alla fall. Men nu börjar det nog bli dags att vara lite social. Jag ska låta folk vara ifred till efter påsk så att de kan njuta av alla de utfärder som jag inte kan hänga med på. Men sedan kanske jag kan klämmas in i någons schema 😉

Vädret var lika härligt som de senaste dagarna och jag tänkte att i dag måste jag ut och se mig omkring lite. Jag funderade en stund och kom fram till att Rödön och Tibrandshögen var ett bra alternativ där jag inte behövde gå särskilt långt. Frösön har tre broar. En som går till Östersund, en som går över Vallsundet och en som går till Rödön. Den blå pricken på första kartan visar min utgångspunkt (mitt hem) och den lite mindre, röda pricken visar Tibrandshögen. Om ni klickar på den andra bilden så ser ni hur jag gick. Den gula streckan är egentligen en väg in till parkeringen men den var inte snöröjd. Jag fick ställa mig vid vägen och gå även den biten. För de som kanske är intresserade kan jag berätta att mitt f d paradis i Optand ligger strax söder om Ope och fjällen som återkommer på mina foton finns runt omkring Bydalen.

 

Det tog ca tio minuter att nå målet och från den snötäckta parkeringen visade en skylt hur jag skulle gå. De spår, som skylten anger att jag skulle följa, var tyvärr täckta av snö och is men jag kan berätta att det finns stora fotspår efter Storsjöodjuret i en del stenar. Det lär även finnas en del högar av inte så trevliga rester, storsjöodjursbajs.

En bit in på stigen syntes i alla fall storsjöodjurets matrester. Här valde jag att lämna den isiga och bitvis hala stigen och gick i stället ut på stranden.

Där fick jag en första skymt av den hög som tidigare var platsen för Tibrandholm, den grymma danska fogden Tibrands borg. Tibrand lär ha plågat sin omgivning så mycket att de till sist stormade borgen och dödade sin plågoande. Även unionsdrottningen Margareta ogillade honom och i början av 1400-talet gav hon order om att borgen skulle rivas. Under de svensk-danska krigen några hundra år senare användes platsen som soldatläger och avrättningsplats. Inte en särskilt trevlig plats alltså men grymhet har alltid funnits och gör nog det i framtiden också. Nu känns platsen ganska fredlig och den ligger ganska vackert.

Uppe på kullen har någon placerat en stol på en stubbe. Varför den finns där har jag inte lyckats ta reda på men det är en fin utsiktsplats och kanske har någon velat ha en annan sittplats än marken.

Lite längre bort ligger några mindre kullar och där står en gammal lada vackert placerad.

Jag vände och gick tillbaka. På den här delen av Storsjön är isen till stor del borta och snart är det nog helt öppet vatten. Jag gissar att den väldigt tunna is som syns har bildats under den kalla natt som var och kanske blir det likadant kommande nätter.

När jag kom runt en krök så var de där igen…Oviksfjällen. Tillsammans med Rödöbron får de avsluta mitt inlägg.