Minnen, glädje och vemod

I dag har jag gjort det jag har längtat efter och fasat lite för. Jag åkte till Andersön, det sista utflyktsmål jag besökte tillsammans med min man. Tre dagar senare fanns han inte längre. Det är nästan fem år sedan dess och såren har läkt ihop…nästan. Jag visste att de skulle rivas upp igen just här, på en av våra absoluta favoritplatser.

Jag använder samma karta som vid trippen till Tibrandshögen. Den här gången är det gul markering som gäller. På lilla kartan är de sträckor jag gick ritade med gul färg och den röda markeringen visar var jag åkte bil.

Innan jag kom fram till Andersön gjorde jag något vi konstigt nog aldrig har gjort tidigare. Jag stannade till vid ruinen som ligger alldeles vid vattnet. Sunne kyrkoruin och kastal har en historia som naturligtvis är delvis blodig. Den som vill kan läsa om en stridsstrategi som ledde till seger HÄR.

DSC_0019

Mitt emot ruinen finns en av ett antal platser för Storsjöodjursspaning.

DSC_0048

Jag vet inte om konstnären tycker att det här ser ut som ett storsjöodjur men i mina ögon är det en snigel med ett katthuvud.

DSC_0043

Hittills var det lugnt känslomässigt men när jag stannade en stund senare sköljde minnena över mig. Då, i slutet av maj 2014, var jag fortfarande i återhämtningsfasen efter min första leveroperation och eftersom jag inte orkade gå så långt vandrade vi bara en liten bit där vi inte brukade gå.  Den här bilden är från idag men under den är min man och hundarna med, precis som alltid då. Det finns många att sakna.

DSC_0056

Om ni trodde att det skulle bli ett inlägg utan fjäll så tog ni fel.

DSC_0068

Jag fortsatte en bit till med bilen och kom till andra sidan av ön. Vi brukade gå en runda runt hela udden men jag tog ut mig tillräckligt genom att bara gå en del av den rundan. Som ni förstår såg jag hela tiden bilder inom mig från olika tillfällen. Hundarna har en central roll i mina minnen och vi har ätit och fikat på många olika ställen. Ibland har ungarna varit med oss och ibland några andra. Jag behövde nog komma hit igen och det var bra att jag kom hit ensam. Svårt och samtidigt härligt.

Här har jag passerat den stora grillplatsen med vindskydd och bord. Där satt ett helt gäng och hade mysigt men eftersom jag inte var i rätt stämning för att ha med folk att göra gick jag förbi en bit ute på isen.

DSC_0093

Utefter den här delen av leden finns det många bord uppställda.

DSC_0102

Men jag valde en helt annan plats för mitt fikastopp. Här hörde jag plötsligt hundskall en bit bort och då kom det faktiskt en liten tår.

DSC_0099

För att få lite kontroll över mig själv tog jag fram mobilen och tog en selfie för att skicka till ungarna och min syster. När man tar en selfie måste man se glad ut och jag tycker att jag lyckades.

20190417_110948

Jag satt där på stenen tillräckligt länge för att orka ta mig upp den sista biten upp på krönet. Jag har många gånger tänkt att det är ett lite läskigt stup där man lätt kan luras att tro att marken håller hela vägen till kanten. Nu har det kommit upp både varningsskylt och ett litet, visserligen rangligt men ändå ett, staket

DSC_0107DSC_0108

Allra längst där borta skymtar Östersund.  Jag ser fortfarande en hel del skidåkare från min balkong och här finns det också de som vågar. Just här tycker jag att det ser lite osäkert ut men de har säkert koll på att isen är tillräckligt tjock. Jag såg många isfiskare också. De satt och pimplade (fisk, i alla fall i första hand) medan de njöt av solen.

DSC_0116

Här tog jag mitt förnuft till fånga och vände tillbaka mot bilen.

DSC_0128

Det var nog tur att jag inte hörde storspoven här för hade första mötet med den skett här då hade nog tårarna flödat rejält. Men jag såg tre större fåglar som jag tror är svanar. De var alldeles för långt bort för att bilden skulle bli tydlig. Här är den väldigt beskuren.

DSC_0146

När jag kom hem igen pratade jag några ord med Göran, ni vet, grannen under mig. Då vinkade grannen bredvid på mig och jag gick bort och presenterade mig och fick en liten pratstund där också. Jag blev välkomnad till huset och det kändes ju bra. När jag gick in till mig slogs jag av insikten att jag faktiskt kan räknas som både ung och rörlig i jämförelse med de grannar jag har träffat nu. En rullstolsbunden, en som inte kan gå utan rullator och en som det syns tydligt på att rörligheten inte är den bästa. Alla äldre än jag. Jag har nu fått bekräftat av sjukgymnasten att jag har artros och benbildning men trots det och andra krämpor så kan jag ju bevisligen ta mig ut till diverse utflyktsmål.

En annan lite rolig sak är att efter att ha blivit kontaktad av leverteamet på Östersunds sjukhus så vet jag nu att min nya leverläkare blir samma som ställde diagnosen 2013.


  1. Det låter som du haft en lite omtumlande dag med alla vackra vyer blandade med känslor som dyker upp från förr. Jag förmodar att känslorna är ganska blandade men jag tycker mig läsa att du är glad över alla fina minnen du har med dig. Saknaden kan så klart bli stor och så ska det väl få vara.
    Härligt att få tillbaka en känd läkare, tänk att de finns de som faktiskt stannar på samma jobb inom sjukvården. Annars tycker jag mest att jag hör att de flyttar runt, blir stafettläkare eller går över i privat verksamhet. Men det finns tydligen de som går mot strömmen 🙂 Eller så är det som så att man bara hör om det andra och inte om de som faktiskt stannar!

    Gilla

    • Du har helt rätt i att alla roliga minnen överskuggade mycket av det som kändes mindre roligt. Men jag ska erkänna att jag kände mig ganska ensam ett tag, varken man eller hundar. Nu är det här avklarat och nästa gång blir det nog nästan bara mysigt 🙂
      Det känns bra att komma tillbaka till samma läkare. Henne träffade jag visserligen bara en gång och hon vidarebefordrade mig genast till kirurgerna. Men jag vet att hon kan sin sak och hon har en fin titel, gastroenterolog tror jag det var ;). Hon trivs säkert bra eftersom hon är kvar och det är ju en fördel för alla parter. Inte minst patienterna. Det verkar som om läkaren på hälsocentralen också är där som fast anställd 😀 Hittills är jag väldigt nöjd med vården och bemötandet.

      Gillad av 1 person

      • Gastroenterolog – ja det var fint, tror jag i alla fall 🙂
        Skönt att du har ett bra intryck av vården så här långt, hoppas det fortsätter på den vägen!

        Gilla

  2. Det var verkligen en resa i minnenas arkiv och en resa som jag förstår väckte många blandade och starka känslor. Något säger mig dock att det var lika bra att få den gjord och att du nästa gång kan besöka platsen med ett lite lättare sinne.

    Det låter som ett väldigt gott betyg att läkaren är kvar fortfarande och att det är en kompetent läkare som du kommer att återse.

    Kram

    Gilla

    • Du förstår säkert att även de minnen som väcker saknad och lite sorg är minnen som jag vill ha kvar. Men jag kan troligtvis hantera dem bättre och bättre ju fler gånger jag ställs inför det som utlöser dem 🙂
      Jag hoppas att hon är kvar för att hon trivs med det hon gör. Det kan ju också vara familjesituation som avgör. Hur det än är så visste hon mycket om den sjukdom jag hade och det var väldigt förtroendeingivande.
      Kram

      Gilla

  3. Hej, jag blev alldeles rörd bara av att se den vackra platsen du gick på. Att ovanpå det bära på alla dessa minnen med en älskad make och djuren, ujuj. Nu vet jag inte hur din man avled, du skriver att han dog bara några dagar efter att fotona togs, då måste det ha varit någon olycka eller snabbt sjukdomsfall. Oavsett så är det djupt tragiskt och jag tycker att du är väldigt stark som låter alla minnen skölja över dig. Hade du hela tiden bott kvar däruppe hade du vant dig på ett annat vis, men nu måste det ju bli som dubbel nostalgi. Trevligt att samma läkare finns kvar på samma position och hen har du säkert ett gott förtroende för. Det sötaste odjuret jag sett tycker jag liknar en säl med kattansikte. Önskar dig en härlig påskhelg, det känns väl nästan lite lyxigt att vara yngst och raskast bland grannarna? Kram från pörtet

    Gilla

    • Andersön är en pärla i Storsjön och vi kom dit ganska ofta. Min man dog i en arbetsplatsolycka. Han arbetade i skogen och kom ivägen för en vältande skogsmaskin. Jag var hemma och plötsligt stod två poliser och en präst utanför dörren med mitt livs hemskaste besked. Jag tror på att man ska våga möta sina känslor och de platser där de kommer fram. Jag har fortfarande svårt för att se skogsmaskiner men allt annat går bra nu. Det kommer alltid att komma stunder med saknad men också många stunder med glädjeminnen. Jag har nog berättat om hur mycket storspoven betydde för oss båda och det är därför jag nu så gärna vill höra den och väntar på den varje dag 🙂
      Jag vet inte ens om läkaren kommer ihåg mig. Vi träffades bara en gång men möjligtvis minns hon mig för att min sjukdom var så ovanlig. Jag har ett stort förtroende bara för att hon direkt visste vad jag hade för problem och hon kunde berätta massor om diagnosen. Det är inte många läkare som kan det. Jag har kunnat mer om just den diagnosen än de flesta läkare jag har mött.
      Tack, jag önskar dig detsamma! Det finns fler grannar att träffa men de är förmodligen kanske både yngre och piggare eftersom de inte syns till dagtid 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

  4. Vad skönt ändå att ha gjort denna utflykten, men jag förstår att du fasat för den. Du beskrev allt så fint och en bild på din man och hundarna. Så sorgligt att ingen av dom finns kvar. Jag tycker du är stark och full av glädje. Man kan bli bitter men det har du inte blivit.
    Stor kram

    Gilla

    • Ja, nu är det gjort och även om det gav en del sorgkänslor så var det också väldigt skönt att möta dem och också uppleva att det gick bra. Det var nog bra att jag inte försöker undvika just den här fina platsen. Jag är inte den som blir bitter. Jag har ofta fått höra att jag är stark men jag har brutit ihop och varit riktigt nere ibland också. Men jag tar mig snabbt upp igen och det är väl den förmågan och viljan att hitta nya vägar som ger ett starkt intryck. Det gör att jag mår bättre också 😀
      Kram

      Gilla

  5. Underbart vackert i minnenas spår! Det är både jobbigt och tillfredställande på något sätt. Vilka fina foton på din man och hundarna. Förstår att ni gillat att vandra och se er omkring i naturen. Jag tog Eddie med till skogen där jag och min vän som lämnade jordelivet alldeles förtidigt brukade gå med våra hundar. Jag har dragit mig för detta i många år, men förra veckan bara gjorde jag det. Det kändes som om vi gick där och småpratade precis som det var förut.

    En låååååååååång fredagskram

    Gilla

    • Roligt att du tycker så 🙂 Precis som du skriver så är det blandade känslor men även det jobbiga känns skönt på något underligt vis. Alla minnen och känslor är ju bevis på vad jag hade och det vill jag aldrig glömma. Vi var lika naturintresserade båda två och trivdes bäst när vi var ute på kravlösa utflykter. Bara vi och hundarna 🙂
      Jag tror att du vet precis hur jag kände eftersom du upplevde samma sak själv. Sorg och glädje tillsammans men på ett bra sätt. Vissa kanske kan bli lite bittra eller känna ilska över hur det blev men jag är glad för att jag aldrig har känt så. Skönt för både dig och mig att vi har tagit oss för att möta det här nu 🙂
      En lika lååååååååång kram tillbaka 😀

      Gilla

  6. Nu väckte du ett minne hos mig minsann. Jag hade glömt att jag vandrat där men nu minns jag att jag för länge sedan var där ute på picnic med en kille som skulle visa mig den fina ön (för det är väl en ö) Roligt att se den igen. Önskar dig nu en jättefin påsk och vädret verkar ju bli toppen

    Gilla

    • Kul att jag påminner dig om platser du har varit på. För jag hoppas att det var ett roligt minne 🙂 Och ja, det är en ö. Det är jag nästan säker på i alla fall. Men de har byggt en bro och jag tror inte att det som håller bron uppe har kommit dit utan mänsklig hjälp 😉
      Tack och detsamma önskar jag dig 😀

      Gilla

  7. En dag och en utflykt med många minnen … omtumlande och minnesväckande förstås, men säkert bra att få det gjort. Jag tror det var bra att du gjorde det på egen hand – inte alltid lätt att hålla ordning på känslor och ögon som tåras …
    Fina bilder … både nya och gamla.
    Kram

    Gilla

    • Ja, det var en härlig dag med många minnen och känslor. Jag tror att jag hade stängt inne alla känslor om jag hade haft sällskap. Jag har märkt tendenser till det förut. Jag har lättare för att släppa ut känslorna när jag är ensam och inte distraheras av eller fokuserar på något annat. Därför var det bra att jag kunde åka dit ensam och låta allt komma, både glädje och vemod. Men ändå var jag inte helt bekväm med det eftersom jag avbröt genom att skicka en selfie 😉
      Tack, det är en fin plats 🙂
      Kram

      Gillad av 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s