Så var det då äntligen dags för den årliga veckan i Åre och jag packade in mina saker i bilen. Strax före 13.00 gav jag mig iväg. Resan tar ca 1 timme och 20 minuter och incheckning kan ske tidigast 16.00. Men jag hade bestämt med en vän i Järpen att jag skulle stanna till hos henne på vägen. I augusti 2018, då jag fortfarande bodde i Mjölby, gjorde jag och min svägerska en liten tripp till Östersund och när min svägerska åkte hem stannade jag kvar några dagar till. Jag besökte vänner på olika platser i Jämtland och bl a besökte jag denna väninna. Hon arbetade på Arvemuseet i Arvesund och jag fick en spännande och intressant guidad tur genom alla avdelningar där.

Sedan dess har denna driftiga och kompetenta kvinna bestämt sig för att starta något eget och sagt upp sig. Hon funderade på vad som finns och inte finns i Järpen och kom fram till att det behövdes en klädesaffär. Då fick det bli en sådan och i höstas öppnade hon klädboden. Jag är väldigt imponerad. Jättekul att komma dit och se hennes sortiment som består av både finkläder, bruks- och arbetskläder, barnkläder och dessutom smycken som hon säljer för vänners räkning.  Även sytillbehör och en del annat får plats. Jag har inga betänkligheter vad gäller hennes förmåga för hon har både vana och kunskap av både den administrativa sidan och försäljning. Just den här branchen är ny för henne men hon frågar vänner och kunder vad de vill ha och gör sina beställningar utifrån det. Det här måste bara bli lyckat.

Bara ca 50 m från Klädboden ligger det hus där mina morföräldrar bodde och drev pensionat och skomakeri. Min mamma är uppvuxen i det huset och jag har själv många minnen därifrån. Det är lite underligt att jag har så många minnen eftersom jag tror att jag var i sjuårsåldern när min mormor dog och morfar sålde huset. Men oj, vad spännande det var att komma dit. De hade i stort sett avvecklat pensionatet och det fanns många rum för oss barn att upptäcka. Jag tittade beundrande på när min underbart snälla mormor gav sig själv insulinsprutor i sina amputerade ben, deras snälla berner sennen hund Pontus skrämde mig rejält innan jag upptäckte att han inte var ett dugg farlig, men allra mest spännande var nog ändå morfar. Han var ofta nere i källarplanet där han hade sitt skomakeri och vi smög ner och smygtittade på honom. Lite rädda var vi för att han skulle upptäcka oss för vi hade en väldig respekt för honom. I vuxen ålder inser jag att hans skämt och humor kunde verka lite skrämmande men han var egentligen lika snäll som hunden.

Jag sa hejdå till min väninna och for iväg den sista biten till Åre. Det hade börjat snöa och det blev snabbt en hel del snö på vägen. Det var skönt att hinna fram innan det blev svårkört. Nu sitter jag här igen och det känns bra. Men jag ska ändå gå och prata med de som eventuellt kan hjälpa mig med en försäljning av min andel. Men det får vänta till efter helgen. I morgon får jag sällskap och det ska bli jättekul.

Till sist en länk till en låt av rapparen Aran Wehby, som är medlem i fb-gruppen ”försäkringskassanupproret”. Han har tagit del av många öden och har igår släppt denna låt om vad som händer. Nicole Rodriguez heter sångerskan som också är med.

https://images.app.goo.gl/KYiFJJT1j8pL2X9t5

I dag var jag helt ensam om ansvaret för alla fina kissar och det kändes helt ok. Mitt största problem var att hitta lysknapparna. Belysningen var redan tänd de två gånger jag hade sällskap av en van volontär och det tänkte jag inte på då. I morse var jag glad för mobilens ficklampa och jag tror att jag irrade omkring i ca 10 minuter innan jag hittade de väl gömda strömbrytarna. Stackars Prinsen, en katt som aldrig kommer att få ett annat hem pga bl a njurproblem. Han går fritt omkring i det första stora rummet där man utgår ifrån och han envisades med att vilja vara så nära mina ben och fötter som möjligt. Jag tog god tid på mig att kela med honom men innan jag kunde ge honom mat ville jag fixa belysningen. Jag snubblade på honom ett antal gånger men det avskräckte honom inte ett dugg. Till slut lyckades jag i alla fall tända och äntligen fick Prinsen sin specialmat. Han ska dessutom bantas så han får inte särskilt mycket mat.

Sedan var det inga egentliga problem. Jag delade ut mat och vatten och klappade alla katter som ville bli klappade. Dagens sötaste och lite omaka par är den här fina, vuxna katten och en kattunge. De hör inte ihop men har hittat varandra på katthemmet. Den lilla kattungen verkar vilja vara nära sin kompis så ofta den kan och den viljan ser ut att vara ömsesidig. Alla foton från katthemmet är tagna med mobilen. Jag vill inte släpa runt kameran i den miljön. Den kan lätt bli en leksak.

Dagens sorgligaste bild är på Ferdinand. Jag känner lite gemenskap med honom eftersom vi båda har bott i samma by utanför Oviken. Ferdinand sågs stryka omkring i Vattjom under sommaren och när vintern kom larmade någon katthemmet. Det hade varit önskvärt att folk hör av sig tidigare men Ferdinand blev matad av flera bybor under sommaren och kanske blev han lite som en sommarkatt för dem. Han är så rädd att det är omöjligt att komma nära honom. Någon har lyckats få klappa honom med en lång pensel men oftast fräser han argt så fort man kommer för nära. Nu har han tagit plats i sin kattlåda och vägrar lämna den. Jag fick veta i förväg att jag absolut inte fick försöka ta i honom och försöka få honom därifrån. Då kan han anfalla. Inte heller vill eller får jag försöka buffa eller tippa på lådan så att han blir rädd. Den här katten behöver lära sig att vi människor är snälla och då ska han inte skrämmas bort. Jag försökte flytta på en kattställning för att han kanske skulle ta sig dit och söka skydd där. Men han låg blickstilla i sin låda och tittade på mig och om jag närmade mig fräste han rejält. Kattlådan behöver städas men någon annan får besluta hur det ska gå till. Kanske genom att sätta dit en annan låda som kanske också kan vara lockande. Han går i alla fall upp och äter sin mat men det sker nog när ingen människa är i närheten. Ferdinand har sitt eget bås och det är nog både för hans egen och andra katters skull. Mitt hjärta värker lite för Ferdinand från Vattjom.

Kadmos är en trygg herre med ett blomkålsöra. Honom får man gärna gosa med och han verkar trivas med det. Men hittills har han inte kommit självmant utan han ligger och väntar på att få uppmärksamhet.

Holly är en skygg flicka som ofta ligger på en stol i köket när man kommer men man hinner bara ana en skugga när hon snabbt försvinner in i sitt bås, som är öppet. Jag har inte sett henne ordentligt förut men idag gömde hon sig inte riktigt lika undanskymt.

Den främre katten heter Romeo och han har en syster som heter Julia. De två katterna är nog de mest sociala av alla. Men det innebär att det är nästan omöjligt att få bra foton på dem. De vill vara nära helst hela tiden och om de inte spinnande stryker sig mot mig eller klättrar på mig så är de på språng runt omkring i det rum de delar med ett antal andra katter.

Jag har glömt namnet på den här fina sötnosen. En av de skygga katter som gärna kommer fram och tittar men som ändå håller sig på någon meters avstånd. Jag försöker leka med dem och det är alltid någon som vill vara med och fånga en leksak. Det händer att jag då kommer åt att ge små smekningar och någon gång har reaktionen blivit positiv. Små framsteg som kanske blir större om ett tag.

Det finns en del kattungar och fyra av dem har sin mamma med sig. Den vita katten, som var den första som fick plats i min blogg, heter Lydia och här ser ni två av hennes ungar. Jag tror att även den vita i det högra översta hörnet är hennes unge för Lydia har inte en så yvig svans. Här ser ni att utrymmena är ganska stora och att katter som trivs tillsammans får dela på ett rum.

När alla hade fått mat och vatten och jag hade lekt och gosat, var det dags för städning av kattlådorna. I dag städade jag 26 kattlådor och det gick inte fort. Rykigt och tungt och inte den roligaste uppgiften som katthemsvolontär. Sedan var det dags att diska alla fat där gårdagens våtfoder hade serverats. Allt överblivet våtfoder tas om hand, läggs i plastpåsar som fryses in och bl a blir det igelkottmat senare. Men katterna ska inte ha gammal mat så två gånger om dagen får de ny och den gamla tas bort.

Det finns en karantänavdelning också och där diskas matfaten för sig och det är noga med att allt som tas in där stannar där samt att man spritar händerna vid in- och utgång.

Jag tror att jag kom ihåg allt jag skulle göra, inkl vilka fönster som skulle stängas helt när jag gick och att stänga av radion. Totalt fyra timmar var jag där men mycket tid gick åt till att mysa. Om jag har glömt något hoppas jag att jag får veta det och att det inte bara klagas bakom min rygg. I mitten av februari ska vi ha ett volontärmöte och det kan nog vara bra att träffa de andra. Det blir lättare med kommunikation då.

Ja, jag är jätteimponerad av ”min” jurist. Han mailade ett överklagande som bestod av 15 sidor text och jag blev  både arg och glad när jag läste den. Det finns inget tvivel om att FK bryter mot lagen. Det hade jag misstankar om redan tidigare men ju mer jag läste desto mer tydligt blev det att det faktiskt är så. När jag senare pratade med juristen frågade jag om jag har rätt och han tvekade inte en sekund innan han svarade ”ja, de bryter mot lagen”. På min fråga om det någonsin blir några konsekvenser av det fick jag ett nej till svar. Det finns inget intresse från politiker att göra något åt det.

Jag har mått väldigt dåligt under perioder sedan det här började för min del. Det vet ni redan och ni vet också att det var för att må bättre som jag tog beslutet att inte vara inskriven på AF och låtsas söka jobb för att behålla min SGI (sjukdomsgrundande inkomst, ligger till grund för framtida nivåer av sjukpenning.) Min äldsta dotter satte fingret på hur jag känner när hon frågade om det känns som att bli utsatt för ett övergrepp. När hon sa det kändes det så självklart att det är precis så jag känner. Jag är stark och klarar mycket och jag har inte riktigt förstått varför jag har påverkats så mycket av det här. Men det är orättvist och helt klart ett övergrepp.

Juristen har skrivit överklagandet i jag-form och i mitt namn men har skickat med information om att han företräder mig. Jag skrev ut, skrev under och skickade bunten med papper till FK för vidarebefordran till förvaltningsrätten. Texten innehåller lagtexter, domar på liknande ärenden, argumentation gällande FK:s sätt att tolka lagar och använda svepande beskrivningar där de har en bevisskyldighet, bristen på utredning trots att de använder ordet utredning i sina beslut, att de rabblar upp allt som läkare angett som skäl och även mina egna upplysningar men sedan avfärdar allt med:

”Försäkringskassan bedömer utifrån det medicinska underlaget att du inte har sådana omfattande besvär att de medför minst en fjärdedels nedsatt arbetsförmåga pga sjukdom i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.”

Den formuleringen är en standardtext som mängder av medlemmar i fb-gruppen ”försäkringskassanupproret” vittnar om.

Juristen har med hjälp av lagtext pekat på att ett arbete som kräver anpassning inte kan anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det finns ingen tvekan om att lagen säger så och enda undantaget är om jag faktiskt skulle bli erbjuden ett sådant anpassat arbete. Det får inte förmodas finnas tillgängligt.

Ja, ni förstår nog att det här pyser över hos mig ibland och då får ni stå ut med att jag ondgör mig över min och alla andra drabbades situation. Men jag ska inte ta fler exempel här utan nu har en lång väntan börjat för att få ett utslag i förvaltningsrätten. Eftersom jag sjukskrev mig direkt igen efter beslutet har det blivit två ärenden med samma utgång. Jag har precis fått avslaget på min andra begäran om omprövning och skickat det vidare till juristen. Förhoppningsvis kan jag få ersättning för de fem månader som de båda överklagandena omfattar. Juristen föreslog att jag under tiden ska höra med min läkare om han anser att det finns skäl att begära sjukersättning i stället (tidigare hette det sjukpension). Det är en process som juristen i så fall också kan hjälpa till med. Det tar aldrig slut men om det finns hopp måste man ju försöka.

Mina glasögonbågar har trilskats ett tag och efter att ha använt superlim för att limma fast ett av glasen vid bågarna flera gånger är mina glasögon både rispade (var tvungen att skrapa bort limmet) och sneda och jag vill inte hela tiden vara orolig för att tappa ett glas. Första gången lämnade jag in glasögonen och fick det åtgärdat men när det hände igen och jag befann mig på Island, var jag tvungen att fixa det själv. Det blev ok men inte helt bra. När det hände igen för någon vecka sedan bokade jag en tid hos optikern och tänkte att även om den utgiften inte känns välkommen nu så är den nästan ett måste. Nu är nya bågar beställda och på köpet får jag läsglasögon. Jag hade tänkt spara in lite på kostnaden genom att bara beställa progressiva men, så klart, ingick just det den här gången. Det hade varit bättre om de bågar jag behöver hade varit rabatterade. Det största kravet på de nya bågarna var att de ska sitta fast runt hela glaset. Med hjälp av en hjälpsam tjej i butiken föll valet på några ganska diskreta men ändå inte helt osynliggörande bågar. Jag hoppas kunna använda dem under lång tid för synen har inte förändrats mycket och gör förhoppningsvis inte det framöver heller.

Som vanligt parkerade jag vid Badhusparken och där ligger Thomée och väntar på sommar.

Snart är det dags för Åreveckan och på lördag tar jag bilen dit. Jag får sällskap en stor del av tiden av min son och en kompis till honom och det är jag väldigt glad för.

Jag har sett ordet ”Östersundspulsen” vid några tillfällen men då förstod jag inte riktigt vad det står för. Det är faktiskt tack vare Katthemmet som jag nu vet mer om vad som försiggår i min stad. När jag först började fundera på att anmäla mig som volontär ville jag först höra med min läkare om det är lämpligt, eftersom jag direkt efter transplantationen blev tillsagd att hålla mig borta från kattlådor. Innan jag kunde få besked kom jag på ett annat sätt att stödja Djurskyddet och framför allt katthemmet här. Dels blev jag medlem och betalar en årsavgift och dels har jag gått med på att få diverse marknadsundersökningar mailade till mig och för varje enkät jag besvarar får jag och den valda föreningen (katthemmet) en liten summa var. Det är inte särskilt kul men det var i alla fall något jag kunde göra.  Igår dök det upp en undersökning som handlade om hur Östersund marknadsförs och där fick jag information om Östersundspulsen. Det var fösta gången som mitt intresse väcktes av en av alla marknadsundersökningar.

Så här står det på Östersundspulsens hemsida:

Tänk att få stå där uppe på toppen av Gustavsbergsbacken och se detta fantastiska skådespel över Östersund. Den här bilden använder jag gärna för att visa upp det bästa härifrån men naturligtvis vore det en större lycka om jag själv fick chansen att se och fota något liknande. Jag har sett ett antal norrsken tidigare men på den tiden var fotointresset inte väckt. Vi bara njöt utan att tänka på att det skulle bli fina bilder.

Det var en fantastisk dag igår och många passade på att vara ute i det vackra vädret. Solen sken, temperaturen låg runt nollan och det var vindstilla. För första gången sedan de sista varma dagarna i höstas, träffade jag mina grannar som stod samlade vid en grannes uteplats, och jag fick en liten pratstund med dem. Jag fick en fråga som jag log lite inombords åt. Min närmaste balkonggranne frågade ”men du, dricker du kaffe –  du som är vegan?”. Jag lyckades låta bli att skratta och bekräftade att jag dricker kaffe men inte med vanlig mjölk. Jag fick en inbjudan att någon dag, för just då skulle de iväg och göra något annat, komma in till dem och fika. Men jag får ta med min egen havredryck. Kul och visst skulle jag gärna göra det. Men jag tycker att det känns lite jobbigt att bara ringa på och säga att nu är jag här. Det får nog bli någon gång när vi sitter på varsin balkong eller när vi träffas ute igen.

Jag vandrade iväg i det sköna vädret och njöt lite extra av att solen faktiskt värmde lite. Här ser ni att det inte är mycket snö att skryta med på vissa platser…

…men på många av gångvägarna ser det ut så här. Stor variation med andra ord.

Om någon av er känner starkt för en viss förening och vill ge stöd utan att det kostar för mycket, kan jag rekommendera att via Sponsorhuset (det här är inte sponsrat) dels ta emot och besvara marknadsundersökningar och dels få rabatter som ger pengar till den valda föreningen genom att handla på nätet. Väldigt många butiker är anslutna till den här tjänsten och jag har installerat en liten app som frågar mig om jag vill dela rabatten med katthemmet varje gång jag handlar från en ansluten butik. Enkäterna kan man strunta i om man vill.

Det lär nog bli ett återkommande tema det här med alla fina katter jag får nöjet att hjälpa till att sköta om. Antalet katter på katthemmet ändras hela tiden men ca 4o katter uppskattade jag, och den kvinna jag gick tillsammans med, att det finns där just nu. Min läroperiod varade i hela två tillfällen och nu anses jag beredd att ta egna pass. Jag har fått veta att varje ny volontär är väldigt välkommen och det förstår jag när jag tittar på schemat. Det är inte ett schema med fasta pass utan var och en fyller i när man kan vara på katthemmet. Vissa personer finns uppsatta väldigt ofta och andra lite mer sällan. Jag har begränsat mig till att vara där ett pass i veckan. Det är tungt att städa alla kattlådor, diska alla matkoppar, sopa där det behövs och alla övriga småsysslor. Jag får ont men det gör inget om jag vet att jag hinner återhämta mig. Av erfarenhet vet jag att återhämtningen fungerar bra om det inte blir mer än en gång per vecka. Jag skulle egentligen gärna ställa upp mer, för det här är riktigt kul, men det skulle troligtvis inte sluta bra.

Den här veckan bjussar jag på en fruktansvärd bild till 50% men det är figuren som tittar fram i bakgrunden ni ska titta på. Visst är han ganska söt och han gillar att krypa upp precis så här. Han börjar med att buffa lite i ansiktet för att sedan sätta tassarna mot den person som just då ger honom uppmärksamhet och sedan smyger han sakta upp och runt nacken. Där vill han gärna sitta och då är det lätt att få ett fånflin av glädje över hela sig 😀 Om jag minns rätt heter den här fantastiskt härliga kissen Samson, men jag är inte helt säker på det.

Det finns ett gäng svarta katter och här är en av alla de sötnosarna. Nästan alla de svarta katterna är väldigt skygga och det syns nästan i ögonen på den här ljuvliga lilla varelsen att det finns en stor portion rädsla. Även om jag älskar att få mysa med vissa katter så ömmar jag lite extra för de katter som inte litar på oss människor. Jag vet inte vad de har råkat ut för men jag önskar att jag kunde svinga ett trollspö och få dem att inse att många människor är snälla och vill dem väl. I dag lyckades jag komma nära en av de svarta, skygga katterna och efter en stund låg den och spann medan jag fick klappa den. Stor lycka! Jag närmade mig väldigt försiktigt och la först min hand en bit ifrån innan jag i små steg förde handen lite närmare och närmare. Till sist nådde min hand tassen och då blev det lite otäckt. Han ryckte till men flyttade sig inte. Jag väntade lite till medan jag pratade med den andra volontären och plötsligt låg min hand på den skygga kattens rygg och det kändes som en stor vinst. Jag ska väl erkänna att det inte var den mest skygga katten men ändå…det kändes bra. Kan ni begripa varför svarta katter ratas i stor utsträckning? Men så är det och när jag ser in i ögonen på den här kissen kan jag inte för mitt liv förstå varför.

Igår fick jag komma till ”Nationellt Vintersportcentrum” i Östersund, ett forskningscentrum där det förutom forskning bedrivs produktutveckling och test- och träningsverksamhet för A-lagen i längdskidåkning och skidskytte. Man kan ju undra vad jag hade där att göra men när jag fick kallelsen dit förstod jag att regionen sparar pengar genom att anlita dem som konsulter eftersom de har modern utrustning för en del medicinska undersökningsmetoder. Det var dags för min årliga bentäthetsmätning och jag måste säga att det var en helt annan klass på utrustningen än den jag undersöktes med i Linköping. Och sjukhuset i Linköping är ändå ett universitetssjukhus. Den här apparaten kunde mäta mycket mer än bara bentäthet men i mitt fall var det bara just det som var målet. Jag satt i väntrummet och tittade på massor av inramade foton av diverse kända skid- och skidskytteåkare. En del skiddräktsklädda personer passerade men ingen jag kände igen och förmodligen är alla man känner igen nere i Alperna just nu. Tyvärr fick jag inte veta resultatet av mätningen eftersom det inte var en läkare eller specialistsköterska som skötte denna high tech-apparat. Det skulle vara kul att få veta om medicinerna har fått benskörheten att minska eller om det ligger kvar på samma nivåer. Nåja, svar kommer så småningom.