En helg tillsammans med min yngsta dotter. På lördagseftermiddagen hämtade jag henne i stan och jag var precis lika glad för att hon kom som när jag åt jordgubbar med glass. Min dotter tog bilden och sa att jag strålade av glädje. Jag är oftast glad men det är klart att det blir extra stor glädje när något av mina barn är hos mig.

Det blev ingen promenad den dagen och efter min långpromenad till bilverkstaden dagen innan var det skönt att vila kroppen lite. Men vi bestämde redan på kvällen att vi skulle gå runt Bynäset i dag. Bynäset börjar ni nog känna igen ganska väl vid det här laget. Det var första gången min son var där, när vi gick samma runda för två veckor sedan, och ingen av mina döttrar har varit där tidigare heller.

Här är det min dotter som är fotograf och detsamma gäller för alla bilder där jag syns. Om ni undrar vad jag gör så gör jag som jag brukar, dvs försöker komma så nära som möjligt när jag vill fota något. Det var alldeles lugnt och sjön låg mestadels som en spegel.

Det ser ut som om jag har ett väldigt intressant samtal med min kaka.

Slemsvampar är ett väldigt intressant och spännande släkte. Jag såg nyligen ett avsnitt av ”vetenskapens värld” som handlade om de häpnadsväckande encelliga varelserna. Trollsmör har jag lärt mig känna igen tack vare bloggvännen Anki och kanske kan det här vara en annan variant, nämligen vargmjölk. Jag är absolut inte säker men jag gissar på det.

När vi hade ätit middag var det dags för min dotter att åka iväg för att sammanstråla med sin man hos hans mamma. I morgon far de vidare till Bräcke och därifrån går sedan tåget tillbaka till Örebro. Min svärson har hela sin stora släkt här i Jämtland och det är många att besöka. Jag körde naturligtvis dottern och på väg hem var jag inte ensam om att stanna på en parkeringsficka för att fota en av de maffigaste regnbågar jag har sett. Tyvärr låg kameran kvar hemma men mobilen fick till det helt ok.

Men dyrt blev det. Jag har två försäkringar på bilen. En vagnskadeförsäkring som ingår i tre år när man köper eller leasar en ny bil. Halvförsäkringen valde jag att ha i ett annat bolag. När jag skulle göra skadeanmälan om bucklan vände jag mig till det bolag jag själv hade valt. Jag hade helt glömt bort att det var uppdelat så som jag beskrev ovan. Men det funkade bra att göra så och snart kom ett svarsmail där mitt bolag uppgav att de hade vidarebefordrat uppgifterna till det andra bolaget. Dagen efter kom bekräftelse därifrån och jag ombads boka en tid för skadebesiktning och sedan ett verkstadsbesök. Jag skäms lite för att jag var så lat att jag inte orkade kolla vad som gäller avseende självrisk. Naivt nog trodde jag att det skulle stanna på 1500 kr. Det verkar vara ett vanligt belopp när det gäller självrisk men inte i det här fallet. Drygt 5000 kr plus moms, dvs minst 6250 kr måste jag punga ut med. Kostnaden var inte helt uträknad än så jag får vänta på fakturan. Det kan bli lite lägre och då når det inte ens upp till självrisken. Jajaja, så kan det bli och det hade inte spelat någon roll om jag hade vetat det innan. Bucklan måste ju fixas innan leasingtiden går ut och då är det lika bra att det är gjort redan nu. Jag ger mig själv en liten klapp på axeln för att jag är förutseende nog att alltid ha en buffert för oförutsedda utgifter. Och jag är tacksam för att jag har möjlighet att sätta undan till den bufferten.

Något som inte kostar pengar är promenader och nu för tiden kostar det inte heller något att fota så mycket man vill. Har man bara en kamera och en kropp som klarar att gå så kan man ha ett liv med mycket glädje.

Här tror jag att det är en blomfluga som har stannat till på en rölleka.

vädden har börjat blomma nu men vad för slags vädd det är kan jag inte avgöra.

En lite suddig rapsfjäril i en lika suddig midsommarblomster.

Olika väder och moln kan förändra ett motiv väldigt mycket. Jag stannade till där det var bra sikt åt både öst och väst och ni kan se vad jag menar på den här bilden och nästa bild. Jag står på samma plats vid samma tidpunkt men vänder mig åt två olika väderstreck. Kameran kan visserligen fånga upp olika färger men verkligheten var väldigt lik det som syns här.

Jag kände några små regnstänk men det blev inte mer än så. De mörka molnen och regnet stannade i närheten av fjällen.

Den promenaden gick jag igår och i morse blev det en lite för lång vandring för att hämta min bil. Jag kunde så klart ha tagit bussen men solen sken och jag ville gärna gå. När jag gick över gångbron från Frösön till Badhusparken passerade jag ett gäng vitkindade gäss och naturligtvis stannade jag och beundrade deras fina gässlingar.

Jag vandrade genom centrum men lät kameran stanna i väskan nästan hela tiden. Jag återkommer och fotar någon tidig morgon när det är så gott som folktomt på gatorna i stället. Men utanför rådhuset var det tomt och då tog jag fram kameran. Uppmaningarna att hålla avstånd och att hålla ut syns nog i alla städer och på många platser.

Det gick inte fort sista biten men fram kom jag och jag blev glad när jag såg min bil, så fin utan buckla.

Den här veckan blir det utflykter inom gångavstånd eftersom bilen är på verkstad. Jag lämnade in den där i måndags och hade planerat att testa om jag skulle orka promenera hela vägen hem. Det blev inte så eftersom regnet föll hela dagen och då fick det bli en bussresa i stället. Det gick väldigt smidigt. En liten promenad på ca 400 m till busskuren och därifrån gick bussen hela vägen hem till ”min” hållplats. Inget byte i centrum och det var skönt. Någon mer promenad blev det inte den dagen. Men jag kom ut en liten stund till. Alla lås i bostadsrättsföreningen ska bytas ut och jag hade fått en tid för att hämta ut mina nya nycklar. Trots kyla och regn skedde fördelning av nycklar utomhus. Men ett litet tak skyddade i alla fall från regnet.

Dagens promenad var väldigt skön. Ca tio grader och växlande molnighet och enligt mig är det ett bra promenadväder. Jag vandrade både genom bebyggelse och grönområden och beundrade diverse växter. Utanför en häck växte taklök. Roliga och spännande blommor. Som små prinsesskronor i en klump.

Cikorian är snart i full blomning.

En mås satt på en stolpe och såg ut att gilla sin utsikt. Men jag kom för nära och den flög iväg.

• 

• 

• 

Jag såg både vita och rosa krolliljor. Lökväxter som verkar spridas väldigt lätt.

• 

• 

• 

• 

En väldigt lugn vecka och nu ser jag fram mot helgen då jag ska få besök av min yngsta dotter 😀

I morgon ska jag lämna in bilen på verkstaden för att få bucklan åtgärdad och därför ville jag tvätta bilen i dag. Jag tänkte att det var bra att vara tidig för att undvika kö men när jag kom dit halvåtta i morse möttes jag av en stängd tvätthall och även macken var stängd. Jag hade bara tagit för givet att en mack öppnar senast 07.00 men inte tänkt tanken att det kan vara annorlunda en söndag. Jag fick snabbt planera om min förmiddag.

Efter tvätten var det meningen att jag skulle ta en promenad genom centrum och kanske längs sjön mot Lugnvik. Det skulle jag väl ha kunnat göra i alla fall men plötsligt kom impulsen att jag skulle fara till Forsaleden i stället. En led i vacker natur och med mycket vatten. Jag hade dricka med mig och jag räknade inte med att jag skulle behöva äta något innan jag kom hem så jag kände mig tillräckligt utrustad. Hemifrån mig är det ca fem mil till Forsaledens norra parkering och jag ställde in GPS:en dit. Jag har inte varit där sedan jag lämnade Jämtland 2014 men har tänkt flera gånger att jag vill åka dit igen. Men jag har aldrig kört när vi har varit där och därför var jag inte helt säker på hur man tar sig dit. GPS är en fantastisk uppfinning.

När jag lämnade bilen och började vandra fick jag snart syn på en festlig blomma. Jag vet inte vad det är för sort och jag vet inte vad jag ska googla på för att få veta det. Kanske någon annan vet och kan ge mig besked.

Uppdatering: tack vare bloggvänner har jag nu fått lära mig att det här är kråkklöver.

På klipporna längs leden kan det vara ganska fullt med sol- och badsugna människor när det är rätt väder för sådana aktiviteter. Jag har aldrig varit där i det syftet eftersom jag alltid har haft badmöjligheter på närmare håll. I dag var jag så tidig och temperaturen var inte särskilt hög så jag fick vara nästan helt ensam på min vandring. Det är välordnat längs leden. Här är en värmestuga där man kan värma både sig själv och lite mat om man vill det. På ett antal platser finns vindskydd och grillplatser färdigställda och det är bara där man får tända eldar. Även en del utedass finns strategiskt utplacerade. Leden är bara 7 km lång men har ändå utrustats med allt detta.

Vid det här vindskyddet brukade vi stanna och grilla korv. Hundarna var så klart alltid med och det hände att vi fick med oss något av barnen eller någon annan.

Det är inte konstigt att det här trädet har fallit när det har blåst. Det är mer underligt att det över huvud taget har kunnat växa på den här stenhällen och att det har lyckat bli så pass stort.

Jag letade en lång stund efter dessa hällmålningar men jag hittade inga.

Ännu en okänd växt.

Forsaleden bjuder på mycket fint men tyvärr går den bara från en punkt till en annan. Man måste alltså vända tillbaka samma väg om man inte vill försöka hitta en egen väg genom snåren. Det gjorde jag och min man en gång med följden att vi kom till flera raviner där branta järntrappor hade ställts upp. Det var inga problem för oss människor men båda våra två hundar, Rex och Kasper (båda nära 30 kg), vägrade att gå på de gallertrappsteg som erbjöds. Min man fick helt enkelt lyfta dem, en i taget, nerför de trapporna och efter det gick vi alltid snällt på den stig man ska gå på.

För ett bra tag sedan fick jag en fråga i en kommentar om vad som har hänt med marken där Frösö Zoo låg. Jag har glömt att åka förbi och titta när jag har varit ute med bilen men i dag tog jag vägen förbi när jag var på väg hem. Skylten säger inte så mycket men det är väl troligtvis så att inget har förändrats och att anläggningen fortfarande är till salu.

Jag glömde inte bort bilen och den fick en välbehövlig tvätt när jag kom tillbaka till Östersund.

Farbrorn i lägenheten under min hör lite dåligt. Det har jag märkt när jag har pratat med honom och måste tänka både på att artikulera och höja rösten ett snäpp. Det gör jag så gärna och inte heller stör det mig att ljud från tv och radio låter väldigt högt hos mig när han tittar och lyssnar på något. Det är alltid tyst i god tid innan sovdags. Men vi har inte samma musiksmak. Det har jag konstaterat efter att ha fått lyssna på gammeltjo i två dagar. Dragspelsmusik och den sortens dansmusik är inte en musikvariant jag brukar lyssna på. Däremot älskar jag att dansa gammeldans och när jag hör musiken nerifrån min grannes lägenhet, då rycker det i tårna och mina fötter vill dansa schottis, snoa, polka, vals och allt annat de har dansat förut.

Efter bugg kommer gammeldans i min lista över favoritdanser. Jag har nog aldrig haft lika kul som när jag har dansat de danserna och jag önskar att jag kunde få återuppleva det. Det började när jag gick i högstadiet och det fanns något som hette ”fritt valt arbete” på schemat. Jag kommer inte ihåg vad detta hette när mina barn gick i skolan men det fanns i alla fall inte tillnärmelsevis samma valmöjligheter för dem. Det handlade mest om att kanske ha extratimmar i ett ämne man behövde mer tid i eller så var det några få, inte särskilt inspirerande val de kunde göra. På min tid (nu är jag riktigt gammal känner jag) valde jag ämnen som ”novisen vid spisen” (matlagning), hundkunskap (praktiska och teoretiska övningar med hundar), och olika sorters dans. Det var där jag lärde mig gammeldans och insåg att det var bland det roligaste man kan syssla med. Man skrattar lika mycket som man dansar. Det var så roligt så jag och en av mina bästa kompisar anmälde oss till en annan gammeldanskurs och jag lockade även med mina föräldrar. De var jätteduktiga när det gällde dans men de kunde behöva lite mer på fötterna för att det skulle bli ännu roligare. Tänk att jag som tonåring tittade med stolthet på mina föräldrar när de dansade. Det måste ha varit ganska ovanligt.

Det slutade med att mina föräldrar fick uppdraget att leda kvällskurser i gammeldans och om någon av dem hade förhinder fick jag följa med som lärarvikarie. Jag kommer ihåg att jag vid ett av de tillfällena fick snabblära mig mazurka. Det gick bra och jag hjälpte gärna till. Och, med risk att vara tjatig, det var så himla kul.

Tyvärr tog det stopp för den typen av dans när jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Jag bytte ort och flyttade ihop med min blivande man och det blev andra sorters danser i stället. Jag gick en buggkurs tillsammans med ett gäng kompisar men min man gav upp efter första tillfället. Många år senare, när vi bodde i Optand, lyckades jag övertala honom att göra ett nytt försök och den här gången blev han rejält biten. Oj, vad mycket kul vi hade när vi var ute och buggade på olika dansbanor och på finlandsfärjorna.

Som ni kanske kommer ihåg längtade jag efter att bugga igen när jag hade blivit ensam och medan jag väntade på min nya lever. När jag äntligen mådde bra och började på en buggkurs kände jag den där lyckan igen. Och alla vi som var med kämpade med turerna medan vi skrattade oss halvt fördärvade åt misstagen. Lika glada miner var det när vi lyckades och fick beröm av ledarna. Tyvärr fixade inte min rygg mer än tre tillfällen och jag måste erkänna att jag sörjer förlusten av dansen lite. När jag nu påminns om hur roligt det var och känner hur det rycker i tårna och spritter i benen, kommer längtan efter att få dansa men samtidigt kan jag känna glädje över alla roliga minnen.

Så länge jag kan promenera kan jag acceptera att jag inte kan allt annat roligt. Kameran gör ofta promenaderna ännu roligare och den här årstiden hittar jag nästan alltid något att fota. Några sorters växter som verkar sprida sig extra bra i den jämtländska naturen är rosbuskar, vinbärsbuskar och brandliljor. De här brandliljorna hittade jag i ett skogsbryn.

Inne i skogen träffade jag en nyfiken ekorre. Jag blir alltid glad när en ekorre sitter relativt stilla och låter mig fota. Men det var tydligen inte kul att posera för ganska snabbt pep den till och sprang uppför stammen.