Jag har alltid tyckt om att vandra i naturen men upplevelserna blev ännu starkare sedan jag köpte min kamera och lät den hänga med på nästan alla promenader och äventyr. De stora och vackra vyerna ser jag ungefär på samma sätt fortfarande men det är de där små, små sevärdheterna jag har fått upp ögonen för tack vare fotandet. Tittar man djupt ner i gräset eller snåren så hittar man ofta något man inte skulle ha lagt märke till annars. Det är den världen jag har upptäckt och det är de små underverken där nere som jag tycker bäst om att fotografera. Jag såg inte ens flugan på den första bilden innan jag la upp bilderna på datorskärmen.

Men allt jag ser är inte lika fint. För precis en vecka sedan, när jag kom från ett pass på katthemmet, såg jag tjock rök från ett område en bit ifrån där jag bor. I Svt-appen läste jag om hur en radhuslänga brann men att det tack och lov inte fanns några skadade. Jag gick förbi där på min väg mot Ändsjön och jag tänkte på hur beroende vi, som bor i lägenheter, är av att våra grannar inte drabbas.

Det var väldigt tyst och tomt i och runt fågelsjön den här dagen. Men jag såg ett gräsandpar och tänkte försöka fota dem, bara för att man ska fota fåglar när man går runt en fågelsjö. Men de upptäckte mig och det enda jag fick på bild var det här. Dessutom fick jag väldigt bråttom och fokus hamnade på helt fel plats. Ett misslyckat foto med andra ord men ändå lite kul.

I dag var jag återigen på katthemmet och det var precis lika roligt och mysigt som alltid. De enda foton jag fick med mig därifrån var på en av de allra minsta och ljuvligaste kattungarna. Jag skulle så gärna vilja visa er den bilden men det får jag inte göra. Jag får ha den för mig själv och njuta av att se det lilla, otroligt söta kattansiktet.

Vi var ganska snabbt färdiga idag och jag bestämde mig för att ta en promenad innan jag åkte hem. Det blommar fortfarande mycket på vissa platser. Här längs järnvägsvallen en bit söder om Östersund.

Naturen är ganska bra på att fixa till sina egna små blomsterarrangemang.

Efter att ha peppat mig själv en period har jag nu tagit kontakt med vården för att se om de kan hjälpa mig med det som pågår i mitt huvud. Efter tre telefonsamtal kom jag till den instans jag tydligen måste börja med och nu är ett bedömningssamtal inbokat. Lite nervöst är det men mest tycker jag att det är spännande. Men jag har inga jättestora förväntningar och det är nog bra.

Min ländrygg har mått relativt bra under en ganska lång period nu och jag börjar hoppas på att de övningar jag lärde mig hos sjukgymnasten, plus alla andra träningsmoment jag gör, har gjort skillnad. Kanske kommer det värre skov framöver men jag börjar ändå fundera på om jag kanske ska våga anmäla mig till en buggkurs igen. Ni vet ju vid det här laget att jag älskar att dansa. Det vore sorgligt om det är slutdansat helt och hållet för min del. Jag hade visserligen accepterat det men ett litet hopp tändes igen.

Så fort den tanken kom till mig satte jag mig vid datorn och googlade ”buggkurs i Östersund”. Det var inget stort utbud på utförare och hos den enda jag hittade är naturligtvis alla danskurser inställda just nu. Men så läste jag att besked kommer efter styrelsemötet om ca tre veckor. Jag började känna mig mer och mer ivrig att göra ett nytt försök men med inställningen att går det inte så är det så och det får jag acceptera. Då kom jag till en upplysning om att man kan söka en danspartner via dansklubben och jag hittade en tretton sidor lång lista med nästan bara kvinnor som söker danspartner. Tydligen måste man fixa en partner innan man anmäler sig. Jag har ingen lust att skriva upp mig på listan så jag gav upp av den anledningen. Visserligen var det många gamla efterlysningar från tidigare år men jag tappade ändå lusten.

När det var sovdags i går kväll tittade jag ut och såg månen precis komma upp över trädtopparna på andra sidan sjön. Jag hämtade kameran och försökte få till några skapliga bilder. Det blev inga bra närbilder och jag var för trött för att stå där och försöka särskilt länge. Kanske får jag en ny chans ikväll om molnen skingras.

I dag har sommaren återvänt och jag var förutseende nog att gå ut på en promenad direkt efter frukosten. På så sätt slapp jag gå i värmen. Dimman höll på att lätta och bara en liten stund efter att jag tog den här bilden hade solen drivit bort all dis och dimma.

Fukten efter dimman, och kanske även daggen, gör att alla små spindelnät täcks av droppar och syns bra i gräset.

Att det är svamptider även här uppe är det inget tvivel om. Men förutom några sandsoppar såg jag bara svampar som jag inte vill ha med hem. Jag hade inte för avsikt att leta svamp och jag höll mig på gångvägarna. Kanske finns det mycket gott om man går in i skogen

Det finns många dekorativa grässorter. Här ett något överblommat exemplar.

Jag har tidigare nämnt att vinbärsbuskar växer vilt på väldigt många platser. Fritt fram för fåglar och människor att förse sig.

Nästan hemma igen såg jag att fjällen fortfarande har diset omkring sig och att dimman ligger kvar på en viss nivå.

Jag har inte helt gett upp tanken på dans. Det kan ju hända att fler kursarrangörer dyker upp när det är ok att dansa igen.

Jag är väldigt glad för att jag kan och får hjälpa till på katthemmet. Umgänget med katterna ger mig väldigt mycket och när jag och volontärkollegan ibland sätter oss ner och pratar, då kommer oftast några fina kissar fram och myser med oss. Antingen i en soffa eller direkt på golvet. Men jag har lärt mig att inte klappa katter på magen. Det går bra ibland och när de vänder upp magarna, som en kelsjuk hund, då har jag gjort misstaget att behandla dem som jag behandlade mina hundar. Det har ett flertal gånger resulterat i att de griper tag i min hand med tassarna där klorna är utfällda och dessutom biter de gärna i handen samtidigt. Ibland sparkar de även på handen med baktassarna. Kan ni se framför er hur en katt hänger sig fast i min hand, biter i den och samtidigt kör kickboxning med baktassarna? Det ser ganska kul ut men det gör faktiskt lite ont. De brukar inte bita så att det går hål. Men både klor och tänder är ändå vassa och jag avstår gärna från just de ömhetsbetygelserna. Det är förmodligen lek i deras ögon men jag vill inte vara med i den leken. De tycker säkert att jag är tråkig men de brukar fortsätta spinna och stryka sig mot mig efteråt.

I dag vill jag presentera Tazzi för er. En jättefin katt som jag inte vet bakgrundshistorien till. Men när jag tittar in i hennes sorgsna ögon känner jag mig lika vemodig som hon ser ut. Hon rör sig inte en millimeter när jag kommer in och inte heller när jag klappar henne. Hon ligger helt stilla, visar inte minsta tecken på om hon gillar att bli klappad eller inte och hon ser sååå uppgiven ut. Jag kan inte tyda katter jättebra men om hon vore en människa skulle jag tro att hon är djupt deprimerad. Enligt instruktionerna skulle hon ha några extra godbitar uppepå sin mat men hon var inte ett dugg intresserad ändå. Det som ser äckligt ut i matskålen är den gelé som är som sås i förpackningarna. De flesta katter gillar att slicka i sig den. Instruktionerna sa också att vi ska ge henne lite extra kärlek och det gjorde jag.

Desto mer fart var det på det här gänget. Några av de lite större kattungar som finns på katthemmet. Det finns en kull med yngre kattungar men där finns det restriktioner mot att visa upp dem på bild offentligt. Sekretessen måste naturligtvis respekteras. Men de är riktiga gospluttar och naturligtvis blir det en hel del mys med dem.

Ett pass i veckan och att dela passet med en annan volontär verkar fungera väldigt bra för min kropp. Mysiga katter och väldigt trevligt sällskap gör de passen till något att se fram emot.

Jag ser tyvärr varken solupp- eller solnedgång från min lägenhet men ibland lämnar solnedgångar en del spår efter sig och då får man passa på. Det är fortfarande ljust när jag går och lägger mig (mellan 22.00 och 22.30) men solen är definitivt också på väg att lägga sig vid den tiden. Jag tittade ut mot söder och såg att molnen hade en del fina färginslag. Jag gick ut på balkongen för att fånga det med kameran. Det var i sista stund för mer än så här blev det inte mot söder och snart hade alla färger övergått i grått.

Då vände jag mig om för att gå in igen och råkade titta upp över taket. Där nådde solens strålar fortfarande molnen och tillsammans bjöd de på de här färgerna. Där stod jag i nattlinnet och funderade på om jag skulle klä på mig och gå ut. Men jag kände av sömntabletten och ville inte gå ut och vingla. Jag hade nog inte gjort det ändå. Latmasken i mig hade säkert tagit över även utan sömnpiller.

Men jag gick i alla fall till andra änden av lägenheten och tittade ut mot nordväst. Där fick jag en skymt av det fantastiska skådespel som säkert hade varit enastående om jag hade gått ut och sett det i sin helhet. Helst ska man se de här färgerna spegla sig i ett vattendrag för att det ska vara riktigt pampigt men det får jag försöka fånga en annan gång.

Morgonen därpå började jag med att skicka ett grattismeddelande till en i familjen. Det är en ganska bra strategi att göra så och när man ser en reaktion vet man att personen ifråga är vaken och att det är fritt fram att ringa. Innan den reaktionen kom hann jag både äta frukost och gå ut och promenera. Det var en fantastiskt skön morgon och jag var nästan ensam om att gå på stigarna med den fina utsikten. Jag satte mig på träbänken uppe på höjden och drack mig otörstig. Jag tänkte att det är synd att det aldrig går att återge med bilder det man ser när man är på plats. Jag brukar inte filma med kameran men jag fick ett infall och försökte fånga den panoramavy jag såg. Resultatet blev inte jättebra. Färgerna är väldigt bleka och fjällen i väster försvann nästan helt i morgondiset. Men jag bestämde mig för att ta med filmen här i alla fall. Kanske kan ni förstå lite av det lugn och det välbefinnande jag kände när jag satt där och mådde bra.

Jag var hemma igen strax före nio och då hade jag fått en reaktion på min grattishälsning. Jag tog med en kopp kaffe till soffan och ringde upp äldsta dottern. Lite sång blev det i början av samtalet men sedan kom vi in på diverse intressanta ämnen och nästan två timmar senare var vi klara. Jag kan ibland känna en väldig glädje över att jag nu kan och orkar prata mer än 15-20 minuter i telefon utan att nästan somna. Då känner jag mig alltid tacksam för att någon tog beslutet att donera sin lever och att just jag fick den.

Visserligen ser det inte ut som om det ska bli någon sommartemperatur här uppe, så långt prognoserna sträcker sig, men solen visar sig ibland och nya blommor dyker ständigt upp. Det händer att jag har turen att få se nya tillskott i djur- och fågelvärlden och lyckas jag då få några skapliga foton blir jag glad. Bilderna är från två olika promenader, igår och idag. Båda dagarna har jag lyckats pricka in lite solsken men molnen finns alltid där, beredda att ta över.

Jag låter bilderna tala för sig själva.

Jag brukar dela det mesta ganska öppenhjärtligt med er här på bloggen och nu har jag något som jag gärna skulle vilja skriva om. Men det är svårt att förklara och jag vet inte hur jag ska formulera mig. Det jag kan skriva än så länge är att jag, som alltid har varit tacksam för att jag ”bara” har fysiska åkommor, nu har fått inse att jag även har problem som räknas till psykisk ohälsa. Under de år det har varit mer och mer märkbart har jag skyllt på olika saker och hittat på förklaringar. Min äldsta dotter berättade om en av mina upplevelser för sin psykolog och hans bedömning fick mig att börja fundera. Mycket får sina förklaringar och jag har börjat fundera på om jag ska försöka få hjälp via terapi. Jag är ganska påverkad och skulle gärna vilja slippa det här. Det är ingen egen diagnos utan mer ett tillstånd som kan ingå i flera diagnoser. Det här tar upp så mycket av mina tankar att jag tappar lusten att skriva om något annat och nu, när jag har skrivit lite kryptiskt om det, kanske det släpper lite. Jag återkommer när jag känner mig redo och kan formulera det bättre. Men det är ingen depression. Jag är fortfarande samma glada person 😀