Glad och förväntansfull startade jag min lilla roadtrip och första målet var starten på Vildmarksvägen, Strömsund. Jag stannade vid hembygdsgården där jag visste att en, av jämtar omtyckt och välkänd, figur håller till. För alla som inte har sett filmen ”Dunderklumpen” är Jätten Jorm säkert en ny bekantskap men här uppe känner alla till honom. Filmen, av och med Beppe Wolgers, visades förr och kanske nu också i alla skolor och vi är nog många som småsjunger lite på någon av sångerna i filmen. Jorm är, som ni nog förstår, ett fjäll och det finns andra platser med Jorm som en del i namnet. Min resa ska fortsätta genom de trakterna.

Strömsunds hembygdsgård rymmer ett ganska stort antal gamla, fina byggnader från tidigare århundraden. De är väl utspridda och därför visar jag bara ett fåtal.

För att eventuellt bidra till någons allmänbildning ger jag er möjlighet att se avslutningssången ur Dunderklumpen. Ett slut där alla är vänner och sjunger tillsammans, precis som ett lyckligt slut ska vara.

Vildmarksvägen går mellan vackra omgivningar längs sjöar och med berg och fjäll åt alla möjliga håll. Men jag börjar med en bild som är mycket vanligare här i norr än söderut. Hur många vägar med det här utseendet har 100 som hastighetsbegränsning i södra Sverige? Jag har aldrig sett någon.

Strax efter förra bilden stannade jag till för att äta min lunchmacka.

Jag hade planerat lite dumt för när jag passaerade mitt boende för natten var klockan bara ca 12.00. Incheckning var från kl 15.00 så jag fortsatte sex mil till för att vandra upp på Kalberget. Där har jag aldrig varit förr men det jag läste om leden upp på berget kändes som en bra vandring. Här startade jag.

Jag kunde ha gått mycket längre och fått en ännu bättre utsikt åt alla håll men jag vill att min kropp ska hålla under hela min resa. Jag kommer snart upp på mycket högre höjder så jag nöjde mig med att ta mig hit upp. Det blev i alla fall ca 17000 steg och det är mer än jag vanligtvis går.

När jag kom ner från berget tyckte jag att jag lika gärna kunde åka förbi Hällingsåfallet innan jag checkade in på mitt bokade bed&breakfast. Vägen till fallet går på motsatta sidan av sjön och jag kunde se de berg jag hade vandrat upp på. Jag kom förbi den första kala bergstoppen, där jag tog några bilder, och fortsatte en liten bit upp på det högsta berget. Men jag kom inte så långt upp där innan jag vände. Det var lite synd att jag inte tog mig ända upp men samtidigt var det nog klokt att vara lite lyhörd för en del tecken från kroppen.

Hällingsåfallet faller ner i norra Europas längsta vattenfyllda kanjon men det är inte hällingsån som skapat kanjonen. Snarare är det ett mäktigare vattendrag, kanske delvis den isälv som rusade fram när inlandsisen smälte för snart 900 år sedan. Det var omöjligt (för mig) att få till riktigt fina bilder med de ljusförutsättningar som var men de ger er ändå en föreställning om hur det ser ut.

Som ni ser till höger, där min skugga hamnade, står jag på en bro och ser ner på fallet. Det ser inte särskilt märkvärdigt ut på bilden men jag fick lätt svindel och skyndade mig snabbt vidare efter att ha tagit den här bilden.

Dessa byggen som folk gör överallt finns även här.

Trött och hungrig kom jag till mitt boende och efter en god natts sömn vaknade jag före tuppen. Den började gala när jag åt frukost. Nu ska jag ge mig iväg på nya äventyr och vädermässigt verkar det bli perfekt.

Det var väldigt länge sedan jag träffade min svägerska så det här besöket var efterlängtat. Tyvärr kom hon just den period då vädret var mindre stabilt än förut men vi bangade inte för lite blåst eller lite lätt regn. Det finns ju kläder mot väder och vi gav oss ut på några sköna promenader. Min svägerska fick välja vart hon ville ta vägen och första dagen hamnade vi i Optand. Det är inte bara jag som har många minnen därifrån och vi gick där och tänkte tillbaka men noterade även att det fanns en del nytt att lägga märke till. Huset är väldigt annorlunda mot hur det var när jag lämnade det för drygt sex år sedan. Den här sommaren har det tillkommit en gigantisk uteplats med planteringar, staket och tonade plexiglas. En jättefin uteplats men i mitt tycke alldeles för stor och i en stil som jag inte skulle vilja ha. Men det kanske var bra för jag kände mig inte särskilt nostalgisk när jag såg hur det ser ut nu. Det där är inte mitt barndomsparadis utan en mycket lyxigare variant som passar någon annan bättre. Några nya vägar har anlagts och det var spår efter en del grävningsarbeten. Men vi konstaterade att platsen där mina hundars aska är nedgrävd fortfarande är orörd och så kommer det troligtvis förbli.

Druvfläder – giftig men dekorativ.

Vi hade båda en del problem med hindrande värk men vi tog oss ändå nästan runt Bynäset. Vi genade lite men det gjorde nog inte så stor skillnad. Kanske blev det ca en halv km kortare men det var tur för vi fick kämpa på slutet. Det fortsatte att blåsa men bara på den västra sidan.

När stigen svängde hamnade vi i lä och det blev betydligt skönare.

Jag uppskattar besökare som tar för sig och inte är rädda för att rota runt i mitt kök. Här blir det supergod sojafärssås och spagetti. Min svägerska är varken vegan eller vegetarian men hon och hennes man har upptäckt att en viss sorts sojafärs faktiskt är godare än köttfärs. Jag fick rollen som medhjälpare och dukare och det är väldigt skönt att växla roller lite. Jag har haft två flaskor vin ståendes sedan drygt ett år och vi bestämde oss för att öppna en av dem. Den flaskan räckte till tre middagar och ändå blev det en liten skvätt kvar. Den hällde jag ut för en stund sedan för jag har ingen lust att sitta här och dricka vin på egen hand. Nu har jag nog dessutom fyllt den kvot som vården tycker är ok. Något enstaka glas vin vid något festligt tillfälle är vad som gäller. Det är ju tur att jag aldrig har något sug. Det är bara lite kul att kunna bjuda gäster på något alkoholhaltigt ibland.

Under den tredje dagens promenad småregnade det lite men det märktes knappt på kläderna när vi kom hem. Vi gick upp på höjderna med den fina utsikten mot sjön och fjällen men de vyerna har ni sett tillräckligt många gånger. I stället villjag visa vad naturen kan hitta på ibland. Båda bilderna nedan visar grenar från samma buske och något har ställt till det lite på den ena.

• 

• 

I morse var det dags för min svägerska att återvända hem och redan halvsex på morgonen gick tåget. Solen går upp här ungefär vid den tiden så jag tog med mig kameran ifall molnen skulle lätta lite. Det regnade när jag lämnade svägerskan på stationen men när jag hade parkerat på ett strategiskt ställe, vid storsjöodjursspaningen, såg jag hur det började skifta i färger på andra sidan sjön. Det blev inte en fantastisk soluppgång men bättre än jag hade förväntat mig. Regnet upphörde och jag tog en promenad mot Badhusparken och där vände jag. Jag hade varit förutseende och tagit med även tensen, inte bara kameran, så jag kunde njuta av en väldigt skön och tidig morgonpromenad.

Mitt ben blir nog inte bättre än så här men efter att först ha känt mig tvungen att avstå från den planerade resan längs vildmarksvägen har jag nu tänkt om. Det får bli som det blir och jag vill så gärna komma iväg på den lilla roadtrippen. I dag har jag bokat in boende på fyra platser längs vägen och på måndag ger jag mig iväg. Jag längtar jättemycket. Men innan dess får jag ett kul besök från en grundskole- och gymnasiekompis och hennes man och yngsta barn. Dottern ska börja på universitetet här och till helgen kommer de upp, från en liten by utanför Linköping, och installerar henne här. Det ska bli så kul att träffas igen och kanske betyder dotterns studier här att jag får se en av mina bästa vänner från den tiden lite oftare.

Visst är det underligt och om jag vore en mindre positiv person skulle jag kanske skriva något om ”lagen om alltings jävlighet”. Men om jag någon gång använder det uttrycket så är det säkert med ett leende, kanske ett ironiskt leende men ändå ett leende.

Jag var rejält rastlös och uttråkad efter att ha stannat inne i tre dagar. Men så igår eftermiddag tyckte jag att benet kändes mycket bättre och bestämde mig för att dagen därpå skulle jag gå ut och promenera. Direkt efter frukosten i morse gick jag ut och jag tyckte att det fungerade. Jag gick förbi Tillsammansodlingen, där det odlas både färglada blommor och en massa nyttigheter.

Som avspärrning har de inte ett staket utan rader av solroser. Vissa hade stora, vackra blommor och andra var bara långa stjälkar med blad.

Jag gick en bit till och började känna att benet nog hade behövt vila lite till. Men jag ville inte vända och intalade mig att det säkert bara var bra att träna musklerna runt det onda. I ett hav av brännässlor hittade jag den här fina blomman. Med armarna i högläge plöjde jag mig fram mellan nässlorna för att komma närmare.

Rönnbären är inte helt mogna ännu men på god väg.

Här gjorde jag misstaget att sätta mig på huk för att fota ett hallon. Jag höll på att bli kvar i det läget för det var nästan omöjligt att resa mig upp utan stöd. Jag skrek faktiskt till men jag tror inte att någon hörde mig. Förhoppningsvis fanns ingen i närheten. Jag hittade en spretig buske med körsbär alldeles i närheten av hallonsnåret. I alla fall ser det ut som körsbär men när jag smakade på ett var det så äckligt att jag spottade ut det igen. Inte surt som ett inte moget körsbär utan riktigt äckligt.

Det här är bären på en Rosentry.

En bajamaja i republiken Jämtlands färger. Kanske ett försök att göra den lite finare men jag vet inte riktigt om den passar särskilt bra in i omgivningen i alla fall 😉

En väldigt skön och fin morgon, ca 12-13 grader och helt lugnt.

Naturligtvis var det dumt att gå så långt som jag gjorde men det var så härligt och jag behövde få komma ut. Men jag ställde till det så att det nu måste bli benvila igen. Som jag skrev i rubriken: alltid är det något. Men det är klart att något nytt måste dyka upp nu när ländryggen sköter sig ganska bra. Nu låter jag bitter men jag skulle mer kalla det lite besviken. Till helgen kommer min svägerska och då skulle det vara trevligt om kroppen kunde fungera.

Min lilla halkning för en vecka sedan ställer fortfarande till det lite och kanske förvärrar jag det genom att envisas med att gå ut. Efter en trist helg med benet i högläge och full dos alvedon och några citodon, har det bara blivit några korta promenader den här veckan. Kanske borde jag låta benet vila ordentligt. Trist men kanske en bra idé med tanke på att jag planerar att kunna använda mina ben, ja hela kroppen, om två-tre veckor. När det inte händer något minskar inspirationen och det blir inga inlägg. Så kan det vara ibland och då vet jag att det bästa är att vänta tills lusten kommer tillbaka. För det gör den. Nu fick jag lite skrivlust och några bilder har jag fått ihop. Den första tog jag när jag hörde hur det skränade utanför min lägenhet. Vad för slags fåglar det är går inte att se men det lät som om traktens alla björktrastar hade samlats för körövningar.

En nyinkommen och jättefin kisse, som heter Balder, fick lite extra omsorg från mig den här veckans volontärpass. Han beter sig lite som Tazzi, den ledsna katt jag har berättat om tidigare, men lyfter på huvudet och tittar på mig när jag klappar honom. Jag hoppas att han ska bli lite gladare så småningom. Precis som Tazzi, som jag trodde var en hona men som jag nu vet är en hane. Jag märkte en stor skillnad på hur Tazzi bemötte mig den här gången. Han både tryckte huvudet mot min hand och spann medan jag klappade honom. Stora framsteg tycker jag. Men det här är alltså Balder. Jag är alltid lika glad när jag får komma dit och träffa alla katter och dessutom med trevligt sällskap.

Vi var ganska effektiva det här passet och var klara redan strax efter halvtio (ca två timmar). Jag bestämde mig för att ta en liten tur upp på Östberget (varje gång jag skriver om det har jag lika svårt för att bestämma mig för om jag ska skriva Östberget, som det heter, eller Frösöberget, som alla säger). Jag gick i alla fall en runda på ca en halvtimme och kom fram till samma utsiktsplats som jag har visat er flera gånger tidigare. Vid det här laget vet ni att Östersund ligger vid Storsjön och att min stad ser ut så här.

Det är så härligt att vara ute och gå i naturen och det är svårt att avstå. Men efter den här rundan bestämde jag mig för att vara hård mot mig själv och stanna inne. Vi får väl se hur det går.

Bedömningssamtalet har genomförts och nu ska de ha en konferens och återkomma nästa vecka. Sedan är det lång väntan när det inte handlar om ett akut problem. Ca ett halvår. Jag blev tipsad om att anmäla mig till Mittuniversitetets psykologmottagning där de just nu tar in ansökningar till behandling hos sistaårsstudenterna på psykologprogrammet. Under handledning av legitimerad psykolog genomför de terapi med vuxna patienter som de anser passande i utbildningen. Jag har hört andras erfarenheter från detta och det har låtit positivt. Nu har jag alltså anmält mig där och om det går snabbare och jag tycker att det låter som ett bra upplägg kanske jag testar det. Men om jag får välja kanske jag ändå väntar på att en erfaren psykolog ska ”ta hand om” mig. Jag är egentligen inte särskilt hemlighetsfull om detta men jag vill nog ha en slags bekräftelse innan jag skriver mer om vad jag tror är problemet. Ni vet ju att jag tycker att det är viktigt att vi pratar om psykisk ohälsa (det tar emot att skriva de orden för jag kan fortfarande inte riktigt känna att det gäller mig).

Tyvärr blev jag så påverkad av detta samtal att jag helt enkelt inte orkade hänga med när goda vänner undrade om jag ville följa med till Stocke Titt. Vänner som jag inte har träffat på länge tack vare corona och som nu hade ärenden i Östersund. Trist men vi får se till att hitta ett nytt tillfälle.

De orden har hängt med mig i många år. När värk ställer till det lite här och där och inte riktigt kan bestämma sig för var den ska sätta in sina stötar, då försöker någon del av mig hitta vad som är viktigt för att jag ska må bra. Eftersom naturen och promenaderna är så avgörande för mig har det varit just att jag kan gå som har varit min drivkraft. Naturligtvis finns det annat som är viktigt, faktiskt ännu viktigare, och allra mest är det så klart mina barn som ger mig glädje och mening. Men om jag bara ska se till mig själv och vad jag har i mitt vardagsliv så är det utflykterna och promenaderna som jag är mest beroende av att ha.

Extra härligt är det med tidiga morgonpromenader kombinerade med vacker natur. Nu, när jag inte har en hund längre, har jag blivit lite lat på morgnarna och det är inte alltid jag kommer ut lika tidigt. Men igår morse fick jag en impuls och bestämde mig för att komma iväg innan värmen kom. Jag tog en stående frukost medan jag packade ihop det jag skulle ha med mig och sedan tog jag bilen till Andersön, det naturreservat ni har hängt med till flera gånger tidigare.

Vilken bra morgon det blev. Sol, klarblå himmel och på den västra sidan av ön låg sjön spegelblank. Termometern i bilen visade på 13 grader. Enligt mig de allra bästa förutsättningarna för en skön morgonpromenad. Jag stannade till en stund och satte mig på en sten för att bara njuta av att vara helt ensam i allt det vackra. Vad det än är för slags lyckohormoner som frigörs när man känner sig som jag gjorde så gör de ett bra jobb. Jag blev helt lugn, tillfreds och faktiskt lycklig.

Lite längre ut mot öppnare vyer låg den svagt rosaskimrande morgondimman kvar.

Men jag var inte framme vid mitt mål så jag satte mig i bilen och fortsatte en bit till. Jag parkerade på västra sidan och började med att gå stigen mot den östra, långa, mest välbesökta stranden. Inne i skogen hittade jag en spännande, hårig svamp. Det ser ut som hundhår så kanske är det en hundsvamp 😉

På vissa platser växer denna blomma nästan som en marktäckare och den har blommat en lång period nu. Ännu en växt som är mycket mer spännande när man ser den i närbild. Ängskovallen ser ganska oansenlig ut och många lägger nog inte märke till den.

Ännu ett snäpp mer fascinerande tycker jag att skogskovallen är. Kanske tycker jag så eftersom den var mitt första fynd när jag hade köpt min kamera. Jag anade en liten gul blomma i gräset och testade kameran på den. När jag kom hem och såg detaljerna insåg jag hur mycket man missar när man bara använder ögonen. Den här och några få exemplar till växte bland mattan av ängskovall. Två små figurer med pälskantade mössor tittar tillbaka från bilden

Jag kom fram till stranden där campare ofta slår upp sina tält på sommaren. Jag blev förvånad när jag fick ha stranden helt för mig själv och jag såg faktiskt inte ett enda tält någonstans under min promenad.

Ljungen har börjat blomma.

När jag hade kommit runt nästa krök och tittade mot nordväst såg jag hur dimman fortfarande låg kvar men att den började släppa fram konturer av land. Familjen Storskrake är ute på fiskjakt. Jag tog den här bilden och direkt efteråt hade hela familjen dykt.

Vita midsommarblomster ser man ibland här uppe och jag gissar att vita blåklockor också har med den relativt fjällnära naturen att göra.

En båt kom fram ur dimman. Här halkade jag till på en blöt rot i en liten backe och förmodligen sträckte jag något i mitt redan värkande högerben. Det gjorde blixtrande ont men smärtan mildrades snabbt. Jag förstod att det skulle komma surt efteråt men just då kunde jag lite försiktigt ta mig vidare. Där kom orden i rubriken uppdykande som så många gånger förr när min förmåga att gå har påverkats. Så länge jag kan gå är jag glad. Vad som skulle hända om jag plötsligt inte skulle kunna gå längre vet jag inte. Förmodligen skulle jag hitta något annat viktigt att hålla fast vid. Men varje gång jag får problem med att gå blir jag lika tacksam när problemen minskar igen.

Jag kom runt ännu en krök och där kom Västfjället fram ur dimman. Ni kanske minns att ett av mina mål, som jag planerade för när jag väntade på levern, var att ta mig upp på Västfjällets topp. Jag, min yngsta dotter och min svägerska stod där uppe på toppen sju månader efter min transplantation. En krävande vandring men glädjen över att ha klarat den var stor.

Så småningom dök även Drommen upp.

Det blev fler små stopp än jag hade tänkt men jag valde att vara lite snäll mot mitt ben. Här, på slutet av rundan, mötte jag den enda människa jag såg på min promenad. Jag kan tänka mig att det inte är lika folktomt i dag, en lördag, som igår morse. Jag har inget emot att möta folk på mina promenader men att få vara helt ensam och ostörd i naturen är något alldeles speciellt. Jag mår bra helt enkelt.

Som jag trodde blev mitt ben värre senare och jag försöker undvika att belasta det. Men det är ett tillfälligt hinder och jag får njuta av sol och sommar från min balkong i stället. Det blir ändå för varmt de närmaste dagarna för att promenaderna ska vara riktigt njutbara. Snart kan jag gå igen och då kommer jag att vara extra tacksam och glad.