Det är inte trist att promenera när naturen är färglös men lusten att ta fram kameran ur väskan är nästan obefintlig. De enda fotomotiv som lockar är himlen när solen går upp eller ner. Därför blir det en kanske lite tjatig upprepning. Jag har ingen särskild promenadtid utan går när jag känner för det. I dag valde jag dock morgonen eftersom regn väntades senare. Innan jag gjorde mig i ordning tittade jag ut och från min balkong såg jag att himlen brann lite längre bort.

Under den tid det tog för mig att ta på mig TENS:en och ytterkläderna och gå ner till sjön hade himlen förändrats till det här.

Sedan gick det ganska snabbt. Färgerna bleknade bort och kameran fick stanna i väskan. Jag la märke till att fler och fler sätter upp ljusslingor i träd, buskar, på hus och som här, en trädkoja. Det fick mig att tänka på att det kanske är en bra idé att sätta ut min belysning på balkongräcket. Det väntas snö i natt och i morgon och om jag har tur stannar den kvar och fylls på efterhand. Då är det bra att ha förberett julbelysningen. Nu är det gjort men jag tänder den inte förrän tidigast fredag innan första advent.

Vi har upprepade gånger redan fått höra att julen inte blir som den brukar vara. För min del lutar det ganska mycket åt att jag för första gången i hela mitt liv förmodligen firar jul helt ensam. Det är inte hela världen om det blir så. Mina barn är ansvarstagande och vill följa rekommendationerna och då vill inte jag vara sämre. Jag blir inte ensam för att jag inte har någon som vill fira jul med mig. Då hade det varit värre. Än har jag inte helt gett upp men om det inte blir en nästan mirakulös förbättring gällande smittan så blir det en lite trist jul. Jag kan ju erbjuda mig att ta ett pass på katthemmet på julafton om det blir som jag befarar. Då får jag både gemenskap och mys.

Jag satt och tittade på tv i onsdags när jag tyckte att det luktade bränt. Tankarna gick till alla elanslutna grejer och för säkerhets skull reste jag mig upp för att gå ett varv och kolla att allt såg bra ut. Då såg jag blinkande sken genom köksfönstret och att en brandbil stod parkerad på vägen ca 50 m nedanför min lägenhet. Lite till vänster om den såg jag tjock rök och en annan brandbil med stegen upphissad. Jag hade inte helt fri sikt så jag såg inte allt men jag bestämde mig genast för att inte vara en av alla de som gick dit för att titta. I stället kollade jag på lokala nyheter i svt:s app. Där hittade jag en notis. Här är texten kapad men de tror att branden startade i bastun. Alla var redan evakuerade när brandbil och ambulans kom och den andra bostaden i parhuset klarade sig bra. Bästa nyheten var att ingen person hade skadats.

Morgonen därpå var det åter dags för ett pass på katthemmet. Ännu fler katter har fått nya hem och det var väldigt tomt i det bås där fyra kattungar charmade oss förra veckan. Efter passet åkte jag till campus för att se om kön till vaccination var lagom lång. Det var ingen kö alls och jag anade att det berodde på att det åter var slut på lunginflammationsvaccin. Mycket riktigt och jag fick besked om att det är slut i hela Europa och att de väntar nästa omgång vaccin vecka 48. Oförrättat ärende alltså men jag bestämde mig för att i stället ta en promenad i centrala Östersund. Det var väldigt tomt där och när jag såg att det var lika tomt både hos Lindex och Kappahl gjorde jag två impulsbesök och köpte ett par jeans i båda butikerna. Jag behövde jeans så det var inte ett onödigt köp men nu slapp jag handla på nätet. Konstigt med tomma butiker strax innan lunchtid. Jag har inte varit där och sett hur det ser ut på länge så det blev plötsligt väldigt påtagligt att vi har ändrat beteende.

I dag har solen visat sig här i Östersund. En av få platser med sol i dag efter vad jag har förstått. Jag gick en skön promenad runt halva Ändsjön och fortsatte på en stig som ledde mig på nya vägar hem.

Jag hör till de som trivs med hösten och det mörker som kommer med den. Snart har vi bara ljust i ca sex timmar och det gör mig ingenting. Men den här perioden, då löven har fallit och det bara finns lite trista fotomotiv eller vyer som jag redan har fotat väldigt mycket, då får man vara glad för att solen ställer upp. Morgnar och eftermiddagar bjuder just nu på vackra skådespel och i brist på annat kan jag ju försöka vara ute i tid för att få se dem. Den första bilden tog jag igår när jag promenerade in mot stan.

Den här tiden på året kan jag även se soluppgången från min balkong. Den är ganska långt bort och det finns en del träd i vägen men i ett beskuret foto är det ändå ganska fint. I morse såg himlen ut så här.

Min balkong har söderläge och det är lite synd. Den bästa sikten över sjön har jag rakt fram och därför får jag ingen bra utsikt mot varken soluppgångar eller solnedgångar. På eftermiddagarna kan jag skymta en väldigt röd himmel mellan träden åt väster men det är alldeles för många stora träd i vägen. Om jag fick som jag vill skulle de träden huggas ner och då skulle jag ha fri sikt mot fjällen och fantastiska höstsolnedgångar. Men man kan inte få allt och jag får väl ta och vandra ner den korta biten till sjön någon dag när det ser lovande ut.

Det blåste rejält och det var säkert stormstyrka i vindbyarna när jag gav mig iväg till katthemmet i morse. Jag bestämde mig genast för att skippa promenad i dag och förberedde mig i stället på att efter sysslorna på katthemmet stå i kö för en influensavaccination.

På katthemmet har jag och volontärskompisen, hädanefter kallad L, kommit in i rutiner som känns trevliga. Jag är alltid där för tidigt och då börjar jag med att ge Prinsen mat. Jag brukar hinna med att ge de andra mat också och ibland fixar jag även kattlådorna i den här avdelningen innan L kommer. Han är min motsats i det avseendet att han alltid kommer sent. Men det är inget som spelar någon roll utan är mer något jag ler åt. Han kommer alltid in med ett stort leende och andan i halsen efter att ha cyklat. Han sätter på tevatten och vi dricker vårt te tillsammans. Ibland tar vi med oss muggarna och går vidare till nästa rum och ibland, som i dag, sitter vi vid bordet och pratar en stund.

Då kommer kökets herre, Prinsen, och vill vara med. Han kan inte hoppa upp på stolar eller bordet själv men i morse började jag med att lyfta upp honom i mitt knä. Där satt han en stund och spann medan jag klappade honom. Men han ville upp på bordet och där fortsatte han att spinna och stirra på mig när jag slutade klappa. Då är det klart att jag gjorde som han ville igen. Ända tills han gav mig ett kärleksbett i handen. Då ville jag inte längre och han vandrade i väg över bordet och la sig tillrätta i knät hos L. Prinsen är den bofasta charmknutten och även om han har sett bättre dagar (det har ju faktiskt jag också) så gillar jag honom mest av alla katter. Kanske för att han alltid finns där.

Kattungarna i förra inlägget har redan blivit tingade allihop. Jag trodde att det skulle gå snabbt och det gjorde det verkligen.

Efter passet tog jag mig till campus, där en tillfällig vaccinationscentral inrättats, och jag tror att jag kan tacka den hårda blåsten för att det inte var någon kö. En perfekt dag för att vaccinera mig med andra ord. I min region får riskgrupper gratis vaccin för både säsongsinfluensan och lunginflammation. Det är fem år sedan jag vaccinerades mot lunginflammation och jag har blivit tillsagd att jag ska göra om det nu. Men tyvärr var det vaccinet slut. I år har tydligen väldigt många insett att det är bra att vaccinera sig även mot lunginflammation så efter bara tre timmar första dagen var vaccinet slut. Jag fick i alla fall min influensaspruta och gick därifrån med rådet att komma tillbaka nästa vecka för resten.

Visst är det skönt med solglimtar och relativ värme och när det dessutom är nästan vindstilla, då blir sinnena lite förvirrade. Det känns som vår men det är november. Här och där tittade rödklöver fram men det är ändå inte vår. Igår morse stötte jag på grannen som bor under mig, Göran. Han strålade som solen själv och sa att det här är fint. Två dagar vinter och sedan sommar igen. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det var som sommar men det var verkligen vår i luften.

Jag har inte haft någon blogglust den senaste veckan och då har jag inte brytt mig om att försöka. Jag hade tankar om att skriva både om allhelgonahelgen och om att allt fler medier tar upp den rättsosäkra hantering som försäkringskassan ägnar sig åt. Men jag börjar dissociera så fort jag tänker på de ämnena så jag lät bli. Men jag vill ändå nämna att det har varit ljusmanifestationer runt om i hela landet då gravljus har tänts för att hedra och påminna om alla de som tar sina liv pga FK. Några av er kanske såg inslaget i nyhetsmorgon en dag förra veckan då Niklas Altermark presenterade sin forskning och bok med titeln ”Avslagsmaskinen” och undertiteln ”Byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring”. Jag behöver säkert inte förtydliga att det är likhetstecken mellan FK och avslagsmaskinen men jag gör det ändå. Jag har tidigare berättat att Uppdrag Granskning planerar att ta upp detta och nu har vi fått veta att de ska sända två program efter årsskiftet. Nu vill jag inte tänka mer på det så jag går vidare till något som ger helt andra känslor.

I torsdags fångade jag dessa tre kattsyskon på bild. Det är inte lätt att hinna med de korta stunder alla tre sitter stilla samtidigt men här är i alla fall två av dem något så när stilla. På nästa bild är den tredje kattungen lite mindre suddig. Den fjärde i kullen satt kvar på golvet men det är ett härligt gäng allihop. Det var lättare att fota dem genom gallret eftersom händer och knän blev upptagna av annat när jag gick in till dem. De här kattungarna omfattas inte av sekretess och inte heller är de i karantän. Jag kan inte deras historia men jag tror inte att de blir särskilt långvariga gäster på katthemmet. Sådana charmtroll hittar snart nya ”forever homes”.