Det ligger ett väldigt tunt, hårt snölager på vissa ytor men så ska det inte vara när det är december. Tyvärr är det så det ofta har sett ut de senaste åren och det lär nog inte bli bättre. De snöfall som utlovas i väderappen har en fömåga att bara försvinna eller minska när de datumen närmar sig. I dag kom det faktiskt lite snö. Inga riktiga flingor utan mer som snödamm. Lite snödamm fastnade på grenar och, som här, på en skägglav.

Så mycket annat händer inte. Jag är på katthemmet en gång i veckan, promenerar och har ännu en gång träffat psykologen. Där är det lite förvirrat just nu. Mina svar på självskattningsfrågorna visar en överlappning mellan dissociation och utmattning men någon diagnos är svår att ställa. Nu ska han prata med min läkare och sedan höra av sig. Jag vet inte vad jag ska tro. Kanske är det ändå fysiska orsaker, som jag har trott förut, eller så vill min psykolog bara vara grundlig. Det är ju bra. Jag har i alla fall i läxa att försöka tänka efter när jag får de starkare reaktionerna. Jag är inte särskilt orolig och inte ett dugg ledsen eller nedstämd när jag tänker på hur det ska bli. Det är tvärtom min glädje som förbryllar en del. Men glad är jag och det är jag inte ledsen för 😀

Jag använder bara facebook för att följa vad som skrivs i de fb-grupper jag är med i. Flödet tittar jag inte på. Men ibland händer det att jag råkar se något inlägg som ligger högst upp och så var det i fredags. Jag är glad att jag såg det men innehållet kändes så fel.

De som följde min resa med leversjukdomen och min vistelse på Sahlgrenska, när jag äntligen fick min nya lever, kanske kommer ihåg min rumskompis. Den underbara och härliga kvinna som hade förlorat rösten under sin levertransplantation. Respiratorslangen hade skadat något som gjorde henne nästan stum. Men hon kunde viska och vi hade många väldigt givande samtal och många roliga stunder när vi skrattade åt alla dråpligheter vi råkade ut för. Jag fick även agera röst åt henne några gånger när sjukvårdspersonalen sprang förbi utan att uppfatta att hon försökte få uppmärksamhet.

Vi trivdes så bra ihop att vi ville fortsätta hålla kontakten. Det gjorde vi mestadels via messenger. Vid ett tillfälle var det meningen att vi skulle ha träffats i en stuga som jag skulle hyra men tyvärr var hon tvungen att avboka. Sista gången vi hade kontakt ringde hon till mig och jag kunde först inte förstå vad som var fel. Men sedan kom jag på att det var första gången jag hörde hennes röst. En väldigt trevlig röst och en göteborgsdialekt.

Tyvärr är det ofta så att när man inte träffas så blir det längre och längre mellan meddelandena och sedan jag flyttade hit har vi inte haft någon kontakt. Det är jag ledsen för nu när jag har läst på hennes fb-sida att hon inte finns mer. Avliden efter en tids sjukdom enligt inlägget. Jag vet inte mer än så men jag vet att hon är väldigt saknad av sin familj. Jag saknar också men på en kontrollerbar nivå. Ett vemod i hjärtat.

Så passande att dagarna nu ser ut så här. Igår gick det fortfarande bra att gå på gångvägarna men jag avstår i dag efter att ha tittat ut och sett blöta och isiga gångar. Lusten försvann. Men tro nu inte att jag sitter här och deppar. Jag är ledsen för min rumskompis och hennes familjs skull men det är inte tillräckligt nära för att dra ner mig i samma grådis som på bilden.

I början av veckan hittade jag ett spännande och ganska tjockt brev i min brevlåda. Ingen avsändare och jag kunde inte identifiera handstilen på adressen. Det är alltid spännande med oväntade försändelser så jag tog inte ens av mig ytterkläderna innan jag öppnade. Fram kom den här.

Mina funderingar gick åt ett visst håll men jag ville inte ta något för givet. Jag la upp en bild i vår familjechatt och frågade om något av mina barn hade skickat den till mig. Det var så klart min fina son som hade hittat denna kalender med supergoda veganska chokladpraliner och tänkt på mig. Och nej, han är inte den enda av mina ungar som är fin. Jag har världens bästa barn men eftersom jag och min son delar den veganska kosthållningen var det naturligt att tänka att kalendern så klart var från honom. Pralinerna hade hamnat lite huller om buller på sin väg till mig så jag tog ut dem för att lägga dem tillrätta. Skulle ni klara av att stoppa in dem i kalendern igen och bara ta en om dagen fram till jul? Jag blev lite frestad att smaka fler än jag borde men jag hejdade mig och nu ska jag vara duktig. Vid fototillfället var det fjärde december.

I vår familj har vi alltid varit noga med att granen ska kläs kvällen innan julafton men i år fuskar jag. Men jag brydde mig inte om att hämta den stora granen från förrådet (ja, jag har plastgran) utan nöjde mig med den lilla granen som bara är 1,2 m hög. Den köpte jag när jag hade flyttat från Optand och tillfälligt bodde i den lilla lägenheten i Bestorp. Då hade jag inte plats för en större gran och den här blev placerad uppe på den elektriska kaminen. När jag bodde i Mjölby passade den bra ute på balkongen men nu får den duga som julgran inne igen. Skulle något förändras så att jag får hit ungarna så återgår jag så klart till den vanliga ordningen och byter ut den mot den större. För att få upp den lite tog jag fram en pall och la en julduk över. Där får nu granen stå till efter jul.

Så några ord om mitt besök hos psykologen. Det blev en väldigt positiv upplevelse bortsett från att jag nu i efterhand misstänker att min hjärna inte riktigt fick till alla årtal rätt. Hjärnan fungerade inte alls bra och när jag fick frågor om när olika saker har skett försökte jag få det rätt men jag tror att det blev ganska tokigt. Chansen finns att det enligt vad jag sa verkade som om min mamma bara var ca tio år när jag föddes. Jag tar nog och skriver ner uppgifterna på en lapp till nästa möte. Det är en konstig upplevelse att inte hitta information i hjärnan om sådant man borde veta. Jag trodde nog att jag lyckades men nu tvivlar jag på det.

Jag fick i alla fall genast en bra känsla och förtroende för den psykolog jag träffade. Det märktes att han förstod vad dissociation är och vi gick igenom allt som kan ha påverkat mig. När man går igenom allt, från mina båda föräldrars död med fem års mellanrum, all värk och diverse operationer samt lång och jobbig väntan, stressiga perioder då jag inte själv insåg att jag stressade, min mans död, andra svåra händelser inom familjen och hela historien med försäkringskassan, då inser man att det har varit en del. Psykologen konstaterade att jag har en hel del traumatiska upplevelser bakom mig och på frågan hur jag tar mig upp igen varje gång det händer något blev jag tyst. Jag såg det plötsligt ur hans synvinkel. Jag kom inte på något annat än att jag har en positiv livssyn och att jag är en stark person. Kanske stark för att det alltid har förväntats av mig. Inte minst från mig själv.

Jag fick med mig en del självskattningsformulär som jag ska fylla i till nästa gång, som blir på onsdag. Jag har inte orkat titta på dem än men jag såg att rubrikerna är dissociation på det ena och utmattning på det andra. Det finns många likheter. Jag tror även att han nämnde PTS men den delen av samtalet är ganska dimmigt så jag är inte säker. Det känns bra att han inte bara går på min egen gissning om vad det handlar om utan gör en bredare utredning. Sammanfattningsvis så känns det bra att ha tagit det här steget.

Jag vaknade och kände mig sjuk. Jag var frusen, hade feberkänsla och var tung i huvudet. Men nu känner jag igen de tecknen och vet att det är dissociation och inget annat. Jag ville helst bara ligga kvar i sängen och dåsa men det var länge sedan jag kunde göra så. När sömntabletten har slutat verka och värken gör sig påmind är det bara att ta sig upp och påbörja dagen. Något jag för det mesta gör med glädje.

Jag bestämde mig ändå för att jag behövde komma ut i friska luften och jag vet ju att naturen oftast har en positiv effekt på måendet. I morgonstudion på tv pratades det om att japanerna går ut och tittar på mossa för att må bättre och kanske är det en annan variant av att skogsbada. Att skogsbada kom som ett nytt ord för några år sedan och innebär att man badar sina sinnen i skogen och får en terapeutisk verkan. Jag har läst att även det begreppet och vad det innebär kommer från Japan. Min syster har också använt sig av den termen i en av sina böcker. Jag tänkte att jag kanske skulle må bättre av att skogsbada och kanske titta lite extra på mossa och när det började ljusna gav jag mig iväg.

Solen hade gått upp men gav ändå ett rosaviolett sken runt månen.

Att stanna upp och lägga märke till små detaljer i skogen brukar påverka mig positivt.

Jag vet inte om det här är mossa eller en lav men jag stannade och tittade på den en stund. Satte mig på knä för att komma lite närmare och försökte förstå vad som är så speciellt med att titta på mossa. Jag kände ungefär samma sak som när jag ser andra fina växter i skogen och konstaterade att mossan får bli en del av mitt skogsbadande.

Jag blir underligt nog påverkad fysiskt av dissociation på så sätt att jag förutom sjukdomskänsla även får mycket mindre ork i uppförsbackar. Det är som om jag faktiskt har en infektion i kroppen. Jag valde därför att undvika de brantaste och längsta backarna och jag gick inte heller lika långt som jag brukar. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev medan jag väntade på levern. Någon har nyligen läst det och när jag såg det gick jag också in där och läste. Rubriken var ” febrig overklighetskänsla”. Precis så är det men då var jag helt säker på att min hjärna försökte övertyga mig om att jag behövde mer starka smärtstillande piller och att det var abstinensbesvär. Så fel jag hade men vad skönt att jag nu vet mer.

Jag gick förbi en av campingens stugbyar. Den med de minsta stugorna.

När jag vände mig om såg jag hur solen knappt tog sig upp över ”Annersia”.

Där vände jag och gick hemåt igen. Inne i skogen skuttade plötsligt några rådjur över stigen framför mig. De stannade upp en kort stund och tittade på mig innan de skuttade vidare. För det var just skutta de gjorde.

Det hjälpte inte ett dugg med skogsbad i dag men jag kom i alla fall ut en stund och det var ju bra. Det är inte så att jag har varit fri från dissociation under en period men den har varit mildare och då kommer det som en chock när den plötsligt blir starkare. Det började egentligen för några dagar sedan och kulminerar förhoppningsvis i dag. Igår gick all min kraft till att besöka sjukhuset två gånger. Först för att spruta in något slags medel i blodet och efter fyra timmar för att mäta hur mycket njurarna hade renat blodet. En rutinundersökning inför årskontrollen av min ”nya” lever.

Jag skulle precis avsluta det här inlägget när det ringde och jag fick besked om att jag redan på fredag ska få komma och prata med en psykolog. Spännande! Jag lyckades nästan med uppgiften att skriva in rätt dag och tid i almanackan. Som tur var kom jag snabbt på att jag, i det vimsiga tillstånd jag befinner mig, först skrev på helt fel ställe. Jag tror inte det märktes i det korta samtal vi hade.

När jag vaknade var det både mörkt och dimmigt men det hindrade mig inte från att följa planeringen. Jag gillar dimma i vissa sammanhang och tillsammans med rejält med frost och ca fem minusgrader brukar det vara fint. Att det var vindstilla var inte heller så dumt.

Kvart i sju i morse var jag på plats på samma parkering som igår kväll. Innan dess hade jag tänt första adventsljuset och lyssnat på julmusik till frukosten. Det var riktigt ordentligt mörkt när jag påbörjade min promenad men gångvägen var upplyst. Till en början insåg jag att jag var tvungen att använda blixten för att inte en lång slutartid skulle förvanska bilderna.

De stackars änderna var frostiga på vingarna. Skärpan är inte tillräckligt bra för att ni ska se det men jag blev lite orolig för att de skulle förfrysa. Sedan insåg jag att de brukar klara betydligt hårdare vinterväder än så här och medan jag stod där reste de flesta sig upp och verkade må bra.

Granen lyste så fint och med de röda hjärtan, som hängde på grenarna, spred den julstämning.

När jag gick tillbaka mot bilen började det långsamt ljusna. Men dimman lättade inte och enligt mig gav det morgonen en fin, lite mystisk inramning.

Väl tillbaka vid Storjöodjursspaningen satte jag mig i bilen och åkte hem. Klockan var inte ens nio på förmiddagen när jag kom hem och eftersom just den här dagen är lussebullsbakardag behöll jag TENS:en på och satte igång baket. Första advent ska det bakas lussebullar och spelas julmusik och trots att jag förmodligen är ensam i jul vill jag hålla på vissa traditioner. Min son och yngsta dottern funderade på att komma hit och baka med mig men det var innan pandemin blev värre igen. Så här blev resultatet och de blev väldigt goda.

Det är en väldig massa skidtävlingar att hålla reda på och jag hann nästan färdigt med bakandet innan herrarnas skidskyttesprint startade. Jag gräddade bullar samtidigt som jag försökte ha koll på tv:n och lyckligtvis glömde jag ingen plåt i ugnen.

Det tog lång tid för dimman att försvinna men plötsligt sken solen in genom fönstret och det här var vad jag såg.

Lite senare hade dimman lättat helt och den lågt stående solen spred sitt ljus över frostiga träd. Mörker – dimma – solljus. Tillsammans gjorde de min dag fin.