Minnen av min rumskompis

Jag använder bara facebook för att följa vad som skrivs i de fb-grupper jag är med i. Flödet tittar jag inte på. Men ibland händer det att jag råkar se något inlägg som ligger högst upp och så var det i fredags. Jag är glad att jag såg det men innehållet kändes så fel.

De som följde min resa med leversjukdomen och min vistelse på Sahlgrenska, när jag äntligen fick min nya lever, kanske kommer ihåg min rumskompis. Den underbara och härliga kvinna som hade förlorat rösten under sin levertransplantation. Respiratorslangen hade skadat något som gjorde henne nästan stum. Men hon kunde viska och vi hade många väldigt givande samtal och många roliga stunder när vi skrattade åt alla dråpligheter vi råkade ut för. Jag fick även agera röst åt henne några gånger när sjukvårdspersonalen sprang förbi utan att uppfatta att hon försökte få uppmärksamhet.

Vi trivdes så bra ihop att vi ville fortsätta hålla kontakten. Det gjorde vi mestadels via messenger. Vid ett tillfälle var det meningen att vi skulle ha träffats i en stuga som jag skulle hyra men tyvärr var hon tvungen att avboka. Sista gången vi hade kontakt ringde hon till mig och jag kunde först inte förstå vad som var fel. Men sedan kom jag på att det var första gången jag hörde hennes röst. En väldigt trevlig röst och en göteborgsdialekt.

Tyvärr är det ofta så att när man inte träffas så blir det längre och längre mellan meddelandena och sedan jag flyttade hit har vi inte haft någon kontakt. Det är jag ledsen för nu när jag har läst på hennes fb-sida att hon inte finns mer. Avliden efter en tids sjukdom enligt inlägget. Jag vet inte mer än så men jag vet att hon är väldigt saknad av sin familj. Jag saknar också men på en kontrollerbar nivå. Ett vemod i hjärtat.

Så passande att dagarna nu ser ut så här. Igår gick det fortfarande bra att gå på gångvägarna men jag avstår i dag efter att ha tittat ut och sett blöta och isiga gångar. Lusten försvann. Men tro nu inte att jag sitter här och deppar. Jag är ledsen för min rumskompis och hennes familjs skull men det är inte tillräckligt nära för att dra ner mig i samma grådis som på bilden.


  1. På något vis fanns det en mening med att du kollade flödet. Jag förstår att det påverkade dig men det blir ju inte den personliga och tunga sorg som när det är en nära anhörig.

    Kram och god kväll!

    Gilla

    • Det här inlägget såg jag utan att scrolla ner något och annars hade jag helt missat det. Det är sorgligt att se ett kort meddelande från familjen om detta men det är säkert nästan nödvändigt att det görs. För min del känns det trist att vi kom ifrån varandra men jag hör inte till de som sörjer mest.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  2. Det er trist at dere ikke hadde kontakt lenger, men hverdagen spiser opp mye av tiden. Også tenker man at i morgen skal jeg sende en hilsen, i morgen skal jeg ringe, i morgen skal jeg… Noen ganger er ikke livet i morgen, det slutter i dag.

    Gilla

  3. Så tråkigt. Man blir alltid lite tagen när man får reda på något sådant. En gammal klasskompis till mig skrev öppet på fb att hon drabbats av cancer för andra gången. Vi umgicks som unga men nu är det jättelängesen vi träffades.
    Kram

    Gilla

    • Ja, det känns lite tomt trots att vi inte längre hade någon kontakt. Många minnen från vårt sjukrum fladdrade förbi och hon underlättade min tid där.
      Det är svårt att veta hur man ska bete sig när någon man känt och varit nära plötsligt drabbas av något. Ska man höra av sig eller blir det fel efter så lång tid? Man får gå på känsla helt enkelt.
      Kram

      Gilla

  4. Så tråkigt, men på något sätt var det meningen att du skulle få syn på meddelandet. Så tror jag. Ibland vet man med sig att man borde höras av på något vis… men så blir det inte så. Nu fick du vetskap om hennes bortgång ändå. Och jag tror att det behövdes, eftersom ni faktiskt en gång har haft stor glädje av varandra.

    Jag var ute på en kortare promenad idag. Det var lurigt… en del av vägsträckan var bar… andra delar is, med smältvatten på. Inte så lätt, men jag lyckades hålla mig på benen. Jag fick ta det försiktigt.

    Gilla

    • Ja, vi hade så roligt mitt i allt det lite jobbiga och vi hjälpte nog varandra ganska mycket. Jag blev ledsen av att se att hon har gått bort men inte som om det hade varit någon anhörig. Jag skrev ett litet meddelande i kommentarsfältet, kanske mest för min egen skull.
      Det är svårt att veta vad man ska ha för skor nu men dubbat är nog bäst. Det ser i alla fall ut att bli bättre om några dagar 😀

      Gilla

  5. Så oerhört tråkigt att din vän avlidit. Att ni inte lyckats hålla kontakten så bra är ju bara som det brukar vara när man går vidare i livet efter att man har genomgått en gemensam resa. I den bästa av världar skulle det förstås sett annorlunda ut, men inte är det så ofta det blir så. Jag hade en bloggvän i många år som inte själv hade någon blogg men vi började mejla till varandra och då hon blev sjuk hade vi ganska tät kontakt. Hon berättade om sitt liv och sin familj så det kändes verkligen som att vi kände varandra. En dag fick jag ett mejl, av hennes man. Han talade om att hon drabbats av en akut hjärnblödning och avlidit. Han tackade mig för den vänskap vi hade under många år, han menade att den betytt otroligt mycket för henne. Livet är fullt av möten av olika slag, man träffar och lär känna människor man tycker mycket om, sedan tappar man kanske kontakten och livet går vidare. Jag beklagar att du miste din vän och förstår att du ägnar henne extra mycket tankar nu, särskilt som du inte får svar på eventuella frågor om vad som hände.
    Kramen

    Gilla

    • Jag blev väldigt ledsen först men det gick ganska snabbt över i vemod och minnen. Vi kom varandra nära men det är ganska länge sedan nu och jag tänker mest på hur hennes familj mår. För min del är det ingen fara.
      Det vi behöver mest när livet blir jobbigt är att ha någon att prata med. Någon som lyssnar och ger en viss respons. Det kunde du ge din bloggvän och det betydde säkert otroligt mycket för henne. Säkert var det även en stor tröst för hennes man att veta att du hade varit hennes vän när hon behövde en sådan.
      Det är klart att jag undrar vad som hände min rumskompis och att jag önskar att vi hade fortsatt hålla kontakt. Men vi levde olika liv och när vi inte fick till ett möte dröjde det allt längre mellan meddelandena. Så är det ofta och visst är det synd.
      Kram

      Gillad av 1 person

  6. Jag förstår precis hur du menar. Det är ju främs familjen och de närmaste man tänker på och då dyker ju de där minnen upp som ni trotts allt skapade tillsammans när era vägar korsades. Ni hade ju ändå kontakt ett bra tag och säkert vänt ut och in på både det ena och det andra under era samtal. Du får lysa upp din grådisiga dag med ett ljus och tänka på skratten ni delade.

    Kramar ❤

    Gilla

    • Ja, du har förstått helt rätt och kanske uttrycker du det på ett bättre sätt också 😀 Jag minns våra gemensamma vedermödor med både glädje och vemod men jag kan undra lite hur vi egentligen klarade av att prata så mycket och komma varandra så nära när hon bara kunde viska. Men så blev det och det är kul att ha de minnena.
      Kram

      Gilla

  7. Visst är det tråkigt när man tappar kontakt men ofta blir det ju så Speciellt om man flyttar och det händer mycket i livet som tar upp tankarna. Det snöar lite här nu men jag ska försöka ta en sparktur på sjön sedan jag ätit lunch.

    Gilla

    • Ja, det är trist men jag tror att det är ganska vanligt. Men några av mina allra bästa vänner är de som jag har varit ifrån många år och senare hittat tillbaka till.
      Hoppas sparkturen var skön och att isen höll.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s