För alla som arbetar eller av andra anledningar har fullt upp om dagarna ter sig nog min kommande vecka som rena sömnpillret. Men jag brukar inte ha mer än en tidsbestämd aktivitet per vecka och det handlar oftast om ett pass på katthemmet. Nu väntar flera tidsbokade möten det tre kommande dagarna. I morgon har jag telefonmöte med en läkare om min lever. En för mig okänd läkare som jag hoppas kan något om levertransplanterade. Jag vill gärna ha ett svar på om jag tillhör en riskgrupp eller inte. I övrigt behöver hon bara kunna förnya mina recept och svara på om min nivå av B12 är tillräckligt hög. Egentligen var en ultraljudsundersökning planerad redan i somras men det är en av alla inte nödvändiga vårdinsatser som skjuts upp nu. Det gör mig ingenting. Jag mår bra och behöver inte den rutinundersökningen. Det är bara skönt att jag slipper ta mig till sjukhuset när det går lika bra med ett telefonsamtal.

På tisdag är det psykologbesök och på onsdag ska frissan få försöka göra något åt mitt hår. Det är nästan exakt 11 månader sedan jag klippte mig och nu är det inte särskilt fint. Helst skulle jag vilja klippa det lika kort som innan pandemin men när jag har kommit så här långt, i mitt försök att spara ut håret, vill jag inte ge upp riktigt än. Kan hon fixa till det så att det ser åtminstone ok ut så får det växa ett tag till. Men jag gissar att jag klipper det riktigt kort igen till sommaren.

Efter besöket hos frissan kan jag koppla av och pusta ut. Jag ser egentligen fram mot alla tre möten och när jag väl är där är det inga problem. Men det är stressande att ha så mycket inplanerat. Tänk så det kan bli. Jag som en gång i tiden ansåg mig vara väldigt stresstålig.

Gårdagen var en lika härlig dag som många av de gångna dagarna. 15 grader kallt och helt lugnt. Solen sken ikapp med alla glada människor som åkte skidor, sprang, cyklade eller var ute och gick med hundar eller för sig själva.

Jag mötte många fler än de som hamnade i bilderna. En del hundar ville och fick hälsa och jag är inte svårövertalad när det händer. Den allra finaste lilla valpen var en 4-månaders mudi, en ursöt ungersk vallhund. Jag satte mig på knä i snön och den klättrade upp och la tassarna på mina axlar och gav mig en rejäl rengöring av ansiktet. Jag kramade tillbaka och såg till att ha munnen stängd. Ni kanske tror att jag desperat försöker få gosa med alla hundar jag möter men det är faktiskt bara en bråkdel av alla hundar som det blir så med.

Men på morgonpromenaden i dag var det ganska svårt att motstå en liten långhårig schäfervalp. Just de långhåriga schäfrarna är sååå fina. Denna lilla valp sprang mot mig tills kopplet tog slut och där stod den och viftade på hela sig och gläfste några gånger. Men när jag frågade, som jag alltid gör, sa ägarna att de helst inte ville låta hunden lära sig att den ska hälsa på alla. Men de skrattade och sa att jag gärna fick titta så mycket jag ville. Men det var nästan plågsamt att se den urgulliga valpen som ville fram till mig och inte kunna gå den till mötes. Lite senare mötte jag en annan fin hund, vet inte vilken ras, och den la sig framför mina fötter och visade upp magen. Hussen och jag skrattade tillsammans åt hans glada hund och där var det liksom ingen tvekan. Jag behövde alltså inte gå hem från den promenaden utan lite hundmys.

Prick klockan åtta i morse parkerade jag vid Badhusparken och jag var, som jag alltid är, i god tid för att hinna till min bokade tid hos tandhygienisten tjugo minuter senare. Jag hann ta en bild av Thomée med Frösön som bakgrund. Nu ligger hon fastfryst vid kajen till islossningen i vår.

Nu är jag rengjord och polerad i munnen och behöver inte komma förrän om tidigast ett år. Det är en förmån att få subventionerad tandvård så ofta. Tandvårdsbidraget förnyas varje halvår men det finns ingen anledning att gå så ofta när inga problem finns. Men en rutinundersökning en gång om året känns bra.

På min promenad tillbaka till bilen passerade jag stortorget och kunde naturligtvis inte låta bli att ta en vintrig bild på granen (även den med mitt Frösön i bakgrunden). När jag fotade granen innan jul var det helt snöfritt och nu är den mycket finare.

Det kryllar av smågranar utanför butiker längs gatorna och i dem kan man se att det har varit en del töperioder. Olika slags isbildningar blir till extra prydnader.

Det var skönt väder ute så jag fortsatte min promenad längs sjön. Det var nästan helt ljust när jag kom så här långt och jag tycker att det märks en liten skillnad både morgnar och eftermiddagar. Nu börjar det gå undan.

Innan jag vände såg jag en kvinna med en stor och jättefin hund komma mot mig. Den glada hunden visade att den ville hälsa men jag brukar alltid fråga ägaren om det går bra innan jag närmar mig en hund. Hon blev väldigt tacksam för att jag frågade för hon var van vid att många bara rusar fram och kastar sig över hennes hund. Jag fick inte hälsa men vi stod och pratade en stund och jag blev alldeles varm när jag såg in i det vackra och glada hundansiktet. En fantastisk blandning av alaskan malamute, husky, schäfer och varg. Den var bara 9 månader och redan mycket större än en schäfer. Stor och fluffig i pälsen. Vi hade precis pratat färdigt om rasen alaskan malamute när en kvinna med en golden kom från andra hållet. Då flyttade jag mig en bit och sedan blev det naturligt att ropa hejdå och gå vidare. Nu går jag här och funderar på hur det kan vara varg med i blandningen och hur det påverkar. Jag skulle ha velat veta mycket mer.

Resten av dagen har mest handlat om olika skidtävlingar.

Jag brukar alltid vara rejält trött på allt som har med jul att göra efter nyår. I år är den känslan inte riktigt lika stark och förmodligen beror det på att det aldrig blev något firande. Julen kom aldrig på riktigt och då kunde jag inte tröttna på den. Men det är ändå skönt att nu ha mina vanliga lampor, ljusstakar och gardiner. Inte en tomte så långt ögat når. Jag borde har räknat mina tomtar och jag ska försöka komma ihåg att göra det nästa jul. Jag gissar att jag har närmare hundra stycken.

När jag gick ut mötte jag den granne jag oftast möter. Hon har ofta något ärende i området eller någon annanstans och den här gången skulle hon ta sparken till stan. Men hon bedyrade att hon inte skulle ta isvägen, även om många redan åker både skridskor och skidor där. Jag blir lite avundsjuk men det går snabbt över. Det är roligt att åka spark och bra motion ger det också men min kropp klarar varken den statiska ställningen eller sparkandet. Men gå kan jag och det är också väldigt trevligt.

I dag har det varit mulet och ett lätt snöfall. Nu är det alltså både dimfrost och ett lager snö på det. Trädens grenar börjar tyngas ner men än så länge klarar de sig bra.

Jag tar för givet att det här är björktickor eftersom de växer på en björk. Nu har de fått snömössor som prydnad.

• 

• 

I morgon ska jag till tandhygienisten för den årliga rutinundersökningen. Det brukar aldrig vara något som behöver åtgärdas men ändå känns det lite nervöst. Jag är nog inte den enda som är lite extra noga med rengöringen någon vecka innan tandläkarbesöket 😉

I det här inlägget håller jag igen med vinterbilder men det är inte varje helt molnfri dag man får se en regnbåge. Det är ju något nytt även om det är samma vy ni har sett många gånger nu. Det som inte syns i bilderna är att luften glittrade av mängder av pyttesmå iskristaller. Det såg jag bara när jag tittade mot en mörkare bakgrund som belystes av solen. Det måste vara de kristallerna som tillsammans med solen gav mig den här utsikten. Hela eftermiddagen syntes regnbågen, som inte var en båge utan mer ett rakt streck. Den flyttade sig över sjön vartefter solen flyttade sig (ja, jag vet att det inte är solen som flyttar sig utan vi som snurrar). Jag vet inte hur ovanligt det är att se en regnbåge under de här förhållandena men jag kan inte minnas att jag har sett något liknande.

Tillägg: https://mammselen.blogg.se/ hjälpte mig med vad det här är. Det är en del av en halo och om jag hade sett en vidare bild hade jag troligtvis sett en likadan pelare på andra sidan solen. Jag hoppas att jag får en ny chans.

Isen har inte legat många dagar men om ni tittar noga, alldeles till höger om regnbågen, ser ni att en modig person har vågat sig långt ut på isen. Jag gör som vanligt och väntar tills jag har sett skotrar, eller allra helst en traktor, testa isens hållbarhet. Men det tar nog inte så lång tid i den här kylan.

Ja, nu är jag beredd och min beredskapslåda har det innehåll som behövs för att jag ska klara mig relativt bra vid en eventuell kris. Med låda menar jag inte en kartong utan en låda i en byrå. Det har tagit lite tid att få till det som behövs. Kanske beroende på att jag aldrig tror att något ska drabba mig (vilket i alla fall min lillasyster säkert skrattar åt. Enligt henne är jag familjens måndagsexemplar och det är sagt med kärlek och humor.) Jag har aldrig förr behövt tänka på matlagningsmöjligheter, vatten eller uppvärmning som bristvaror vid t ex ett långt strömavbrott. Vi har haft olika slags kaminer och närhet till vatten i de hus vi har bott i. Men i en lägenhet är det annorlunda och strax efter flytten hit köpte jag ett stormkök. Det var ju en bra början men jag insåg att jag behöver bränsle till mitt stormkök och det kom jag mig liksom aldrig för att skaffa. Men för någon månad sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och köpte två flaskor när jag ändå var inne på en mack.

Men det räcker inte bara med fungerande matlagningsmöjligheter. Man ska ha en radio också så att man kan få veta vad som händer. Jag har två miniradioapparater som drivs med batterier så jag kände mig lugn med det. Men jag kom på att det fattades en viktig sak. Man blir ganska handikappad utan en fungerande mobiltelefon och en sådan behöver laddas med jämna mellanrum. Jag kom att tänka på att jag någon gång har läst ett blogginlägg hos någon av er, kan inte minnas vem, där det stod något om en radio som kan vevas upp och även ladda en mobil. Jag tog google till hjälp och nu har min nyaste viktiga beredskapsgrej kommit. En billig liten manick, bara 250 kr och den fungerar som ficklampa, radio och mobilladdare. Min mobil fick vara med på bilden bara för att illustrera storleken på radion. Jag har naturligtvis kollat så att den fungerar.

Sjukvårdsartiklar, ljus, filtar, ficklampor och tändare finns det gott om men de ligger inte i beredskapslådan. Det är nog inte nödvändigt så länge jag vet att de finns…och var.

Jag kan inte låta bli att fotografera när jag är ute i det härliga vintervädret och då hamnar en del av bilerna så klart här. Jag väntade på att morgondimman skulle lätta och när det såg ut att bli så klädde jag på mig och gick ut. Det var 14 minusgrader och helt vindstilla när jag gick. Det är en väldig skillnad på den sortens kyla och den råare kyla jag fick uppleva nere i Mjölby. Kallt är det visserligen men med rätt klädsel är det inga problem. Som vanligt tog jag av mig vantarna efter en stunds promenerande. En fördel med bra blodcirkulation i händerna är att det är lättare att fota utan vantar.

Två rådjur låg och vilade i skogen. Jag ville inte gå för nära och störa dem och därför syns bara det ena. Fotat på långt håll och hårt beskuren bild.

Jag kom ut ur skogen och konstaterade att dimman hade vunnit kampen igen.

Men jag såg att himlen var blå högre upp och jag följde den upptrampade stigen mot bättre sikt. Jag såg inte sjön en enda gång under promenaden men uppe där jag var nådde solen upp ovanför dimman.

Det var en häftig kombination av förhållanden. Dimma åt ena hållet och ett strålande vackert vinterväder åt andra hållet.

Vid skogsbrynet går stigen som jag planerade att gå på och där ser ni vad som väntar.

Jag tog god tid på mig för att kunna vara kvar i solen ett tag till. Ser ni hur frosten har bildat ett spännande lager uppe på snön. Nu ska jag lära er något som jag fick lära mig av en vän när jag bodde i Optand. All frost är inte rimfrost.

Dimfrost bildas vid dimma eller tätt fuktdis och minusgrader. Rimfrost bildas däremot ur dimfri luft. Mer går att läsa på SMHI:s sida om man är intresserad. Kanske visste ni redan detta men då blev ni påminda. Den frost som nu pryder träd och mark är alltså dimfrost och inget annat.

Nere i dimman igen och plötsligt kom en skoter med ett släp som breddade och förbättrade skidspåret. Själva skidspåret fanns redan men nu går det bra att åka fristil. Jag mötte en husse och hans hund på väg nerför en lång backe och snäll som jag är, eller kanske mer för att inte bli pååkt, klev jag ut i djupsnön. Den hunden hann jag inte heja på men tre andra vovvar mötte jag på en smal stig och då blev det vovvegos 😀

När jag kom hem lättade dimmar åter och det är väl typiskt. Men jag var ändå nöjd med min promenad och det går ju alltid att fota från balkongen. Jag börjar få en ganska stor samling balkongbilder från alla årstider nu.