Det är vad vi tänker oss att den här vistelsen ska erbjuda. Men jag börjar med morgonpromenaden i Motala och den runda vi gick ner till Varamobadet och ut på den udde som ligger söder om den långa stranden. Vi hade tur att vi var ute och reste just den vecka som alla badplatser runt Vättern visade på väldigt höga halter av olika tarmbakterier och att de försvann redan tills vi kom dit igen. Det var nog många som tänkte att badsäsongen fick ett slut innan den kom igång men så illa var det inte.

Jag hittade många rödfibblor längs vägen och här är de tydligen mycket vanligare än hemma.

Både min syster och jag plockade smultron åt Roddy och det var inte förrän efteråt som jag kom på att jag inte ens hade smakat själv. Men jag fick i alla fall med mig en bild.

När man är i Östergötland ska man så klart fota blåklint, landskapsblomman där.

Nere vid stranden är det hundförbud efter kl 09.00 men man får gå en liten bit ifrån och innan udden börjar är det inofficiellt ok att gå ner med hundar och låta dem bada.

Nere vid vattnet fick mamma storskrake bråttom att få ut sina ungar i vattnet. Sedan vände hon sig om liksom för att kolla hur stor faran var. När hon tyckte att ungarna var tillräckligt långt ute, och kanske utom fara, gick hon själv ner i vattnet och simmade ut till sina småttingar.

Från nästan helt stilla vatten inne i viken…

…till lite mer dramatik ute på udden.

Roddy – en blomma bland blommor.

Strax före två på eftermiddagen satte vi oss i bilen och for mot Målsånna. Alldeles vid Anebysjön i Småland ligger den stuga där vi ska tillbringa en vecka och bara ha det skönt. Förutom promenader med Roddy har vi inget annat än bad, sol (sparsamt för min del men ändå så att det syns lite), lättsam matlagning och slappartid planerat. En annorlunda inställning än den vi hade under rundresan ännu längre söderut. Men lite mer har vi ändå att se fram emot. När jag pratade med min son för några dagar sedan och han förstod att vi skulle hit just när värmen blir som värst kom det ett spontant ”åh, får jag också komma dit?”. Han är ledig tre dagar och självklart är han välkommen. Både jag och min syster tycker att det ska bli jättekul. Är det någon gång man ska bo precis vid en sjö, eller ett hav, så är det ju när termometern går över 30 grader.

Jag och min syster har hyrt en stuga här vid två tidigare tillfällen men nu var vi lite sent ut och den stugan var fullbokad. Det var bara bra för i stället fick vi en ännu finare stuga. Lite längre från sjön men både trevligare och, kanske viktigast, med badrummet inne i huset och inte i en separat byggnad.

Uterummet.

Matplats och i nästa avdelning kombinerat vardagsrum och sovrum. I den sängen sover jag eftersom jag vaknar tidigast och för att min syster ska kunna stänga in sig och Roddy. Jag sov gudomligt gott i natt och om vi bara lyckas få ner värmen till en acceptabel nivå om kvällarna så tänker jag fortsätta sova gott. Det finns alltså ett sovrum utöver de här utrymmena, ett enkelt men funktionellt kök och ett badrum med dusch. Min son får välja mellan att dela dubbelsäng med mig eller ta en bäddmadrass från en av sängarna i sovrummet och bädda i soffan. Det löser sig på något vis.

Men kanske det bästa, under de här väderförutsättningarna, är vår privata strand och en alldeles ny brygga.

Det kom en sädesärla och satte sig på taket till lusthuset.

Ett tydligt bevis på att det är ljusare kvällar och nätter hemma är att jag faktiskt hann se solnedgången innan jag somnade. Jag kom nog kanske t o m lite för sent för att få se det allra finaste momentet. Bilden är tagen vid halvelvatiden.

I morse var det bara 18 grader inomhus när jag vaknade halvsex. Men det lär inte bli fler nätter med bara 11 grader utomhus så kanske kan vi inte få så svalt och skönt resten av veckan. Just nu är det 24 grader inne men det har sjunkit från 29 grader så det är på väg åt rätt håll. Det fläktar skönt och vi har öppnat nästan alla fönster.

Det blev en skön morgonpromenad på ca 1,5 timme och vi passerade själva Målsånna gård. Där hade inte tuppen lyckats få ut sina hönor än trots att han gol högt. Men några andra fjäderfän var ute och gick. Jag vet inte om det är ankor men det är min gissning.

Vi kom in i skogen och där blommade lingonriset rikligt. Ni kanske kan ana något svart och vitt suddigt i bakgrunden. Det är Roddy som blev nyfiken på vad jag hittade för något spännande.

Efter lunchen blev det en stunds solande för mig, en halvtimme på var sida har jag gett mig själv tillstånd till. Jag t o m badade trots att det kändes lite kallt i vattnet. Men när jag tog ut en termometer och lät givaren hamna på botten en bit ut vid bryggan så visade den 22 grader. Då kan man knappast klaga. Nu är i alla fall sommarens premiärdopp avklarat och det var ändå ganska skönt.

De här två inredningsdetaljerna är jag nyfiken på vad det kan vara. Vi har funderat men inte riktigt kommit fram till vad de har använts till. Kanske något att nysta upp garn på men det finns inget att sätta fast garnhärvan på. Det vore kul om någon kunde ge ett svar på vad det är för redskap.

När min son kommer ska vi göra slutplaneringen på ett nytt äventyr. Ni tror nog att jag är alldeles tokig som ska ge mig iväg igen men jag är inte den som funderar länge när det vankas roliga resor. Fonderna har haft en bra utveckling och det gör att jag kan ta mig råd till detta. Den här sommaren blir alldeles fullsmockad med roligheter för min del. När jag kommer hem dröjer det inte många dagar innan bloggvännen Lotta kommer och hälsar på mig några dagar. Jättekul och något vi har planerat länge men inte fått till förrän nu. Förmodligen blir det så att samma dag som hon åker vidare så har min son kommit till mig och vi ger oss iväg norrut. Om allt går enligt planerna och Finland och Norge låter oss, som båda då är fullt vaccinerade, passera gränsen utan några särskilda restriktioner så har vi tänkt åka ut till Östersjökusten, vidare mot Haparanda och med målet att komma till Treriksröset. Men då måste vi ta oss genom Finland sista biten och vi har chansat och bokat ett boende i närheten av vårt mål. På tillbakavägen har vi dubbelbokat boenden i Norge och på svenska sidan. Det är så förmånliga avbokningsregler och det kändes säkrast. Jag åkte ju Vildmarksvägen på egen hand förra hösten och nu vill min son gärna åka samma rutt. Det blir i motsatt riktning men jag gör gärna om den resan. Det får bli avslutet på det äventyret och sedan är det slutrest på ett tag. Jag får nog vara nöjd med att ha varit både nästan längst söderut och allra längst norrut samma sommar.

Vi hade valt rätt dag för att sitta i bilen ett antal timmar. Kallt och blåsigt jämfört med hur det varit tidigare men det hindrade oss inte från att stanna vid Osaby naturreservat, en liten bit väster om Vetlanda, för att få lite luft och en promenad. Men vad tror ni vi möttes av när vi kom till parkeringen? Ja, det är nog inte så svårt att gissa att vi var tvungna att gå genom en kohage innan vi kom fram till själva leden. Det var nära att vi vände och struntade i promenaden men min systerson läste noga på alla informationsblad på anslagstavlan och tyckte att de uttryckte att korna inte var i just den hagen. Efter en del velande bestämde vi att systersonen skulle gå först och speja och sedan skulle vi snabbt gå efter med Roddy för att så snart som möjligt komma ut på andra sidan. Ni får gärna skratta åt oss men har man hört från flera håll att kor inte gillar hundar så är man försiktig.

Vi har sett så många stora, vackra gullregn och här vid parkeringen fanns det också några sådana.

Jag lyfte kameran i farten för att försöka fånga glimten av sjön och den lilla ruinen bakom blomster- och kohagen.

Vi såg inte till några kor och efter en stund var vi ute ur hagen och hittade stigen vi ville följa. På några ställen kom vi ner till en sjö och det gillade Roddy.

Han är ganska duktig på att posera.

Jag har aldrig sett röd ängskovall förut men här såg jag dem på flera platser. Jag kan inte helt säkert säga att det inte är en annan sorts kovall. Det är fullt möjligt men de växte bland de gula som ser likadana ut i övrigt.

Det var skönt att komma hem till min systers hus i Motala där även jag känner att jag kopplar av på ett helt annat sätt än när vi är ute och ska hinna med massor av aktiviteter. Efter en lugn kväll och förmiddag dagen efter tog jag bilen till en av mina bästa vänner från högstadiet. En vän som jag fortfarande är väldigt nära och gärna vill träffa när tillfälle ges. En halvtimmes resa senare körde jag in på hennes familjs garageinfart och när jag öppnade bildörren kom en av familjens senaste medlemmar fram och ville hälsa. När jag satte mig ner på knä i gruset hade jag genast en söt, spinnande kisse i knät.

Bara en liten stund senare kom två härliga golden retrievers ut och överöste mig med pussar. Det hade jag inget emot och jag passade på att kramas lite. Det var Pepsi, som var valp när vi nyss hade flyttat in i Mjölby, och så det andra nytillskottet i familjen, Nova. Chili, gamlingen i skaran, fick stanna kvar hemma medan jag, min kompis och två hundar tog våra bilar bort till en fin plats i den skog som familjen äger. Vi promenerade, pratade, ropade på lösspringande hundar och fikade. De har två små berg (eller kanske snarare kullar) på sin mark, morgonberget och kvällsberget och vi hamnade till sist på kvällsberget där de hade ställt en egentillverkad fin träbänk. Där värmde solen oss alldeles lagom och vi satt där och fortsatte prata om allt möjligt. En av de vänner, jag har turen att ha, som aldrig ställer krav eller tycker att jag borde höra av mig oftare. När vi träffas eller någon gång ringer är det jättekul men ingen av oss känner att vi måste ha kontakt med ett visst intervall. Sådana vänner är guld värda och jag har flera stycken.

Vad roligt de här två har med varandra och vad mycket spännande de hittar på i skogen. Rätt som det var dök båda två ner och doppade sig helt och hållet i ett dike med lersörja. Min kompis tog det med ro och vi gick vidare tills hon visade med handen och sa till sina hundar att springa och doppa sig i en liten sjö. Vi såg inte ens sjön men hundarna sprang glatt iväg och efter en stund kom de lika glatt springande tillbaka mycket renare.

Aklejor är fina och jag hittade både vita och blå under vår promenad.

Till sist, efter ca tre timmar, var det dags att åka åt varsitt håll och jag kramade om hundarna och vinkade hejdå till vännen. Det var en jättetrevig eftermiddag men det var skönt att komma hem till min syster igen och bara slappa i soffan.

I söndags började vi dagen med en morgonpromenad i Saxemara och den här gången valde vi att leta oss fram till den andra stranden.

Själva stranden var inte mycket att hurra för i jämförelse med de fantastiska stränder vi besökte på Österlen och jag tror att de flesta badar från badbryggorna för att slippa gå i bland hala och sjögräsbevuxna stenar. Men om man inte tänker bada är det trevligt att promenera runt och titta på vyerna.

Den här tiden kan man även få syn på olika fåglar och deras ungar. Jag vet inte vad för sorts sjöfåglar detta är men det kanske någon kan hjälpa mig med.

Saxemara verkar vara en plats där kaniner trivs och på hemvägen lyckades jag fånga en på bild.

När vi kom tillbaka till stugan gjorde vi oss i ordning för ett besök i Ronneby. Min systerson letade upp ett naturreservat på ”Naturkartan”. Brunnsskogen lät som en trevlig skog att besöka. Min syster kände till Ronneby sedan tidigare och föreslog att vi att vi skulle börja med att gå en runda i Brunnsparken, som ligger alldeles bredvid. Det lät som en bra plan och återigen kan jag konstatera att vi gjorde den här trippen precis rätt period. Vilken blomsterfägring vi fick uppleva. Den första bilden är tagen från parkeringen och min första reaktion var att ”oj, vad länge syrenerna blommar här”. Men det här är inte syrener och det såg vi när vi kom lite närmare.

Brunnsparken bjöd på fantastiskt stora rododendronbuskar på många platser och att få se dem i full blom var inte så dumt.

Det fanns så klart en hel del annat att titta på också.

Bäckahästen är inte en särskilt trevlig figur. Han är vanligtvis i mörker och vatten eftersom han då är osynlig. Han lockar upp barn på ryggen och ju fler barn som sitter upp desto längre blir hans rygg. Sedan försvinner han ljudlöst ner i vattnet och tar barnen med sig. Under den tid vi var i närheten såg jag två barn som fick hjälp att sitta upp och jag hoppas att föräldrarna inte berättade om myten för barnen. Det kan säkert ge mardrömmar senare.

Från parken fortsatte vi in i Brunnsskogen och i början bokskog.

Vi kom till doftträdgården men just den hade inte kommit igång ännu.

Det finns även en japansk trädgård.

Vi passerade en golfbana och hörde ett antal ”fore” innan stigen förde oss åt ett annat håll.

Roddy ville bli kompis med ett lodjur men fick inte så mycket respons på sina pussar.

När vi kom tillbaka till parken kom vi förbi detta spännande hus.

Direktörsvillan uppfördes för brunnsdirektören Ernst von Heidenstam 1884 och är ritad av en arkitekt som till våra dagar tyvärr är okänd. Villan kom bland annat att nyttjas av de orkestrar som var knutna till brunnen på 1950-talet. Den stod därefter tom i ett par decennier, och renoverades i början av 1980-talet. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden 2013 – 2014 när utsidan målades om i historiskt korrekta kulörer./ronneby.se

Min syster har berättat att hon har sett röda kastanjeblommor och även här fanns det ett sådant träd.

Här inne står själlva Ronneby brunn. På den lilla vita skylten som hänger utanför står det ”gamla källan”. Jag undrar om den nya källan finns under den gröna lite simplare pumpen.

Det är inte lätt att få ett bra foto av själva pumpen inne i huset. Fönster åt alla håll och massor av speglingar gör det svårt

På kvällen tog vi oss till Järnaviks naturreservat. Eller det var i alla fall planen. Naturligtvis gick leden genom en kohage och vi hade ingen lust att utsätta Roddy, och i förlängningen oss, för eventuella attacker från kor. Vi åkte i stället en kort bit till hamnen bredvid Pensionat Järnavik. Där fanns inte heller några alternativ att välja mellan. Den stig vi gärna hade velat gå gick genom ett fågelskyddsområde och där fick inte Roddy föja med. Det blev bara en liten kort promenad fram och tillbaka i hamnen och sedan stannade vi till vid den lilla glasskiosken utanför pensionatet. Jag frågade om de hade någon vegansk glass som inte var sorbet. ”Javisst” sa den glada och trevliga tjejen i kiosken. ”Vi har en sort som är som mjukglass”. Jag köpte en sådan men såg direkt när jag fick den att det var sorbet och inte god och mild glass. Men jag har svårt för att göra andra ledsna så efter att först ha påtalat att det blev lite tokigt gick jag fram till luckan igen efter att ha smakat och sa att min glass i våfflan var god. Det var en ren lögn men jag ville inte förstöra hennes dag. Knäppt, eftersom hon faktiskt hade fått mig att köpa något jag inte ville ha. Jag slängde det mesta av glassen och åt upp våfflan och den var i alla fall god. Min syster och min systerson var däremot nöjda med sina glassar.

Efter att ha suttit och tittat ut över båtarna i hamnen medan vi åt våra glassar gjorde vi ett nytt försök att hitta en fin led att gå. Bakom Järnaviks camping såg det ut att finnas nya möjligheter och det började bra. Vi kom upp på en hög klippa och såg ut över en del av Järnaviks skärgård. Det var en skön kväll och vi tyckte att vi hade hittat en bra led. Men strax efter att vi hade lämnat den här vyn kom vi återigen fram till en hage med färska koblajor. Då gav vi upp och konstaterade att vi i alla fall hade sett fina platser även om det inte blev som vi hade tänkt.

Som avslutning störde jag ett kärlekspar men de verkade inte bli alltför påverkade av att jag var lite närgången med kameran.

Att kvällspromenaden blev annorlunda än vad vi hade planerat gjorde inte så mycket för totalintrycket av dagen. Vi hade fått se och uppleva väldigt mycket fint och promenerat i vackra omgivningar. En bra dag helt enkelt.

Igår var det dags att lämna stugan vid Stenshuvud och fara vidare mot nästa bokade stuga i Saxemara, utanför Ronneby i Blekinge. Men innan vi packade in oss i bilen gick vi en promenad och tog vägen förbi Knäbäckshusen. Den lilla byn ligger alldeles i närheten av vårt boende och jag vet faktiskt inte varför vi inte har passerat där tidigare. Det var inte planerat nu heller och jag hade inte kameran med mig eftersom jag tänkte att jag hade fotat allt redan. Men jag har en alldeles ny mobil (den gamla började bit för bit falla sönder) och jag blev faktiskt ganska nöjd med de bilder jag tog med den.

Byn Knäbäckshusens historia är speciell. Knäbäck var en fattig fiskeby i en sänka vid Haväng. När området förvandlades till försvarets skjutfält flyttades alla invånarna. Vissa hus monterades ner och byggdes upp på nytt där byn ligger i dag, alldeles sydost om fritidsbebyggelsen Rörums strand. Ganska snart efter att korsvirkeshusen uppförts utbröt en eldsvåda som ödelade samtliga hus utom ett. Allt byggdes upp på nytt och är i dag en trivsam idyll i böljande terräng med fruktodlingar, enebackar, nationalparken Stenshuvud i norr och havet i öster./Österlen.se

Alldeles i närheten av de fina husen hade någon gjort ett fint hjärta och det var förmodligen väldigt grönt och fint när det var nygjort.

Lupiner är vackra även om de inte är önskvärda och tillsammans med prästkragar blir det extra vackert.

När vi kom tillbaka från promenaden la sig Roddy vid väskorna och såg ut att tänka ”jag placerar mig här så att jag inte blir kvarglömd”. Sötplutten, klart han inte glöms bort.

Vi kom iväg till slut och stannade till efter en stund vid Vittskövle slott. Slottet är privatägt och inte öppet för allmänheten men besökare är välkomna in i parken och det är helt gratis. Det blåste halv storm den här dagen men det var ändå en skön dag.

I parken växte ett träd som höll på att tas över av en annan slingrande växt. En ganska kul kombination men säkert inte så bra för det ursprungliga trädet. Vi har sett många varianter av träd och slingerväxter men det här är nog det festligaste paret.

Vi kom fram till vårt mysiga, men tyvärr inte så välstädade, hus i Saxemara. Det var inte värre än att vi kan leva med det men vi tänker inte göra någon storstädning när vi ska lämna huset i morgon.

Vi gick en promenad för att upptäcka omgivningarna och vi hittade bl a en liten hamn.

Det finns två badplatser och den ena hittade vi igår.

Alldeles intill växte konstiga saker på några ekar. Min syster sa att det är något slags svampangrepp och det stämmer säkert.

Våra närmaste grannar är de här fina hästarna. Vi har bara sett dem under några timmar igår men då fick vi se hur söta de var tillsammans.

Dagens utflykter får jag berätta om vid ett senare tillfälle för nu är det sovdags och i morgon ska vi ta oss hem till min systers hus i Motala.

Sista heldagen på Österlen for vi en bit söderut genom det vackra landskapet. Vi började med ett besök vid Ale stenar, Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning vid byn Kåseberga. Vi hade fortfarande tur med vädret och kunde promenera i värme med skönt svalkande vindar och genom ett lanskap delvis fullt av blommande vallmo.

En ladusvala landade på en skylt och satt snällt kvar en stund.

Det finns två gångvägar upp till Ale stenar och den ena utgår från hamnen i Kåseberga. Den är lite kortare men det var inte därför vi valde den utan det var helt enkelt dit vi kom.

Det tog en liten stund innan vi upptäckte korna som gick bortanför skeppssättningen och då vände min syster tillbaka med Roddy. Har man fått veta att kor kan vara aggressiva mot hundar så vill man inte chansa. Jag och min systerson stannade kvar en liten stund och såg oss omkring.

Plötsligt svängde en skärmflygare in över korna men de verkade inte bry sig så mycket. Förmodligen är de vana.

Vi fortsatte mot Sandhammaren, en strand som anses vara Sveriges finaste med en vit, finkornig sand som sägs sakna motsvarighet. Men Roddy är inte välkommen dit och det har han väldigt svårt att förstå. Skylten säger tydligt att hundar inte får vistas på stranden men Roddy kan inte läsa och han kände doften av hav.

Vi vandrade i stället bland sanddynerna en bit bort och vi tänkte att inte många skulle orka gå så långt med sina badväskor och stolar. Det var inte inte alls fullt på någon del av stranden men vi ville i alla fall slippa orsaka att någon blev sur. Kanske inte helt enligt reglerna men att ha en fantastisk strand som sträcker sig väldigt långt åt båda hållen och att nästan inte se en enda människa någonstans, det fick oss att känna att där kunde ingen störas av att vi, och Roddy, var där.

Någon vill väldigt gärna komma till vattnet.

Glädjen var stor när han fick som han ville.

Min syster fotade mig medan jag…

…fotade de små vågrörelser som fanns den dagen.

Vi promenerade en stund längs stranden innan vi vände tillbaka. Vi åt vår medhavda matsäck och fortsatte sedan mot Brantevik, ett fiskeläge söder om Simrishamn. Där strosade vi omkring en stund och hade det skönt. Min syster visade var hon och hennes band hade uppträtt några år tidigare och som ni ser är det alltid hamnarna i de små orterna som drar oss till sig.

Ett vackert blommande blåregn.

På kvällen var vi nöjda med att ta en relativt kort promenad ner till havet och den plats som en fastboende person hade sagt var ok för hundbad. Visserligen helt inofficiellt men ändå en bit av stranden dit lokalbefolkningen går med sina hundar. Den här gången fick Roddy sällskap av min systerson men jag och min syster kände inget badsug. Kallt i vattnet och en strand i skugga gjorde valet lätt.