Ja, vad händer då? Ofta väntar solen på att få lysa från en blå himmel och det blir vanligtvis en skön och fin dag. Igår var det nästan helt klart när jag gick ut strax före sju på morgonen. Men jag hann inte gå särskilt länge innan dimman snabbt rullade in och dolde allt som låg en liten bit bort. Men det gjorde ingenting. Jag gillar även dimma och jag vet att den brukar kunna försvinna lika snabbt som den kommer.

Jag har konstaterat att det blir väldigt mycket rönnbär i år. Vad det innebär för den kommande snömängden i vinter vet jag inte och jag tror inte att det har ett dugg med varandra att göra. En del säger att gott om rönnbär ger en snörik vinter och en del säger precis tvärtom. Det blir som det blir och jag hoppas att det åtminstone blir någon dm snö.

Solen finns där bakom allt det grå och den gör sitt bästa för att få övertaget.

Rätt som det var kunde man ana att det fanns en sjö där nere.

Dimman lättar mer och mer.

Det är något underligt med den här platsen. Det är ofta här jag ser lite ovanliga varelser och efter att tidigare ha sett en storspov, en strandskata och en hare kom det den här morgonen fram en fin kisse och ville hälsa. Katter hör väl i och för sig inte till ovanligheterna men det var ändå lite underligt att den dök upp just här. Jag satte mig ner på huk och den kom fram och strök sig mot mig. Sedan gick den vidare åt ena hållet och jag fortsatte åt det andra.

Blå fläckar i allt det grå började synas.

Men borta i fjällvärlden låg dimman riktigt tjock.

Det ser ut som om kampen snart är över.

Solen hade inte riktigt vunnit matchen när jag kom hem men från min balkong såg jag att det inte skulle dröja länge innan dimman helt gav upp.

Jag gillar de här morgnarna som växelvis bjuder på sol och dimma. Och det lär bli fler sådana ju mer hösten närmar sig. Ja, jag vet att många av er inte vill tänka på hösten än på ett tag men jag har redan börjat se fram emot den.

Jag tänkte att jag äntligen skulle göra något åt min coronafrisyr. Inte klippa av den helt men vårda den lite. Jag ringde min frissa och fick veta att hon är hos sina barn och barnbarn på Ibiza och kommer hem i början av oktober. Åh, vad härligt för henne och vad glad jag blev för att hon äntligen kom dit. Min coronafrilla kan få fortsätta vara vildvuxen ett tag till men nu har jag i alla fall bokat en tid i oktober. Skönt med långt hår som inte kräver så mycket och även skönt att jag inte behöver bry mig.

När jag ändå var i fixartagen ringde jag även och bokade in en tid för att titta på en ny bil. Det är inte klokt vad tiden går. Det är snart tre år sedan jag fick den här bilen och i december går leasingperioden ut. Det blir förmodligen en likadan men den här gången tänker jag inte betala 169 kr extra i månaden för att den ska vara blå. Nu har jag haft en blå bil ett tag och är nöjd med det.

Jag fortsatte med nästa samtal som gick till min kontaktsköterska. Tidigare i somras blev jag uppringd av sköterskan på infektionsmottagningen i Linköping, som gav mig alla vaccinationer inför transplantationsutredningen. Enligt henne hade jag fått en rejäl reaktion efter pneumecockvaccinet för drygt fem år sedan. Hon sa att jag hade blivit röd och att hela armen hade svullnat och att jag därför måste kontakta min nuvarande läkare för att han ska kunna bedöma hur vi ska göra med nästa vaccindos. Tänk, jag kommer inte alls ihåg att jag fick en sådan reaktion. Men jag gick tillbaka i bloggen och hittade ett inlägg där jag skrev om hur jag hade vaknat med en svullen arm och att det strålade upp i nacken och ner till handen. Hur kan man glömma något sådant? Ja, nu vet jag ju att jag troligtvis har dissocierat bort det minnet och att även en del annat totalt har försvunnit. Jag vet att det har hänt men jag har inget som helst minne av det. Inte ens när jag blir påmind av någon. Tur att vaccinet tog slut i höstas innan jag hann få det. Med immunnedsättningen kanske det inte hade varit så bra och jag skulle, som vanligt, ha intygat att jag aldrig har reagerat på ett vaccin. Nåja, nu löser sig det också och jag ska tydligen bli kallad till ett besök i början av september för att diskutera det här.

Jag hade två samtal till att ringa men semestrarna är inte helt slut än så det får vänta. Men tre av fem är inte så illa.

Min svägerska kom hit till mig i onsdags kväll och i dag (måndag) var det dags för henne att åka hem igen. Som vanligt har det varit jättekul att träffas och vi har pratat, skrattat, promenerat och shoppat. Men det som kanske är det mest förvånande med hennes besök är att jag har fått ge henne en av mina gamla mobiler och att hon har velat lära sig att använda den. Jag har tyckt att hon har varit ganska cool när hon förr väldigt bestämt har konstaterat att hon inte behöver dator, smartphone eller kunskaper om dem och därför helt enkelt helt har struntat i att hänga med i den tekniska utveckling som de flesta lever med. Men hon har ju ändå alltid haft tillgång till allt detta genom sin man så helt utanför den världen är hon inte. Men nu har hon kommit till en punkt då hon börjar känna sig väldigt utesluten ur vår verklighet och när hon berättade om det tog jag så klart chansen att introducera henne för lite av det som en smartphone kan erbjuda.

De här dagarna har vi gått igenom det mest grundläggande som att ringa, ta emot samtal, använda en pekskärm, skicka meddelande och ta ett foto. Allt detta medför ganska många moment som de flesta av oss aldrig ens tänker på. Vi har även hämtat några appar och skickat mail till varandra. Jag har insett att det som är självklart för många inte alltid är så lätt att förklara för någon som inte har sett detta tidigare och som har en rädsla för vad som kan hända. Hur förklarar man t ex skillnaden mellan att skicka ett meddelande och ett mail om man bortser från det tekniska? Det vi har skrattat mest och längst åt var när min svägerska skulle ta en selfie av oss två och skicka till sin man. Det blev ett antal försök innan hon godkände en bild och fick iväg den. Tyvärr fick hennes man aldrig den bilden så förmodligen har någon annan fått nöjet att se två tokiga och skrattgråtande kvinnor utan någon förklarande text. Vi kan inte se vilket nummer hon skrev eftersom hon även ville lära sig att ta bort onödiga meddelanden. Nu har vi lagt in min svägerskas mans mobilnummer i kontaktlistan så hädanefter behöver hon inte skriva in det numret om hon ska skicka något. Längre än till dessa moment har vi inte kommit och jag tror att det räcker just nu. Resten får hennes man gå igenom med henne och det viktigaste kanske är att fixa ett mobilt bank-ID. Kanske behöver hon så småningom även en ny mobil eftersom det fanns en anledning till att jag köpte en ny. Men jag kommer inte ihåg vilken den anledningen var så det kanske kommer som en överraskning. Eller så försvann det problemet när vi återställde mobilen och allt jag hade installerat och gjort försvann.

Vi har promenerat flera gånger varje dag men trots att jag har haft kameran med mig har jag inte tagit ett enda foto, förutom när vi var på Jamtli. Min svägerska har underligt nog aldrig varit där så det var på tiden att vi kom dit. Det var där vi, som rubriken säger, promenerade genom olika tidsepoker. Jamtli består av många roliga och intressanta delar. Inomhus finns ett antal utställningar, både på det relativt nybyggda Nationalmuseum och på det museum som har funnits väldigt länge, och utomhus kan man uppleva olika tider och platser. Det finns många roliga aktiviteter för barn, även för vuxna barn 😀 Man kan t ex uppleva en barntidsresa (med hjälp av aktörer) i Hackåsgården, vara kapten på Lill-Thomée, ta körkort för små bilar på trafikskolan, ta del av osttillverkning i barnens mejeri, leka med energi från olika naturresurser, flotta timmer och vara lokförare vid barnens järnväg. Kanske det allra roligaste ändå är showen i Fem myror-parken. Men det kan ju vara så att det mest är vi som är lite äldre och våra barn som gillar just den underhållningen. Jag vet inte hur mycket de som är barn nu känner till om fem myror är fler än fyra elefanter. Vi brydde oss inte så mycket om barnaktiviteterna men en del av dem har jag sett tidigare.

Entrén till Jamtli. Många av bilderna har en suddig fläck nertil och jag upptäckte först efteråt att det var en fläck på linsen.

Macken – år 1956.

Vissa veckodagar finns det skådespelare i de olika husen och gårdarna och om man vill kan man få veta mer om deras liv i den aktuella tidsperioden. Ibland kan de öppna upp för ett samtal och ibland är det vi besökare som börjar med ett hej. Då kan man få olika respons som t ex goddag, Guds frid eller ett hej. Dessa dagar är inträdesavgiften högre och för oss fanns det inget val eftersom min svägerskas besök har varit just under de dagarna. I gröna vågen-torpet sa alla hej som hälsningsfras och vi ombads att skriva på en protestlista mot kärnkraft.

Den här tidsperioden är kul att besöka eftersom det finns en hög igenkänningsfaktor. Kanske inte bara från den egna uppväxten och det hem man bodde i men från hur det såg ut hemma hos många. Mina föräldrar var inte så förtjusta i massor av färg och mönster men det finns en hel del detaljer som jag minns och ännu mer känner jag igen från hur andra bodde. Min man hade en stor samling mellanölsburkar när vi träffades. Öppnade och tömda genom ett litet hål i botten och sedan uppställda som ett minne från den tid då det fanns mellanöl. När jag tittar på sista bilden från den här villan kan jag känna lite dåligt samvete för att jag inte ville ha hans ölburkar som prydnad och att de åkte ner i påsar i ett förråd efter något år av samboende.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

När man går genom Jamtlis utomhusområde kan man få se en hel del djur och ibland ser man även hur de tas om hand av tidsenligt klädda aktörer. Men vi fick nöja oss med att bara titta på och klappa en del djur.

Det ser ut som ett givande möte med ett spännande samtal men i verkligheten ville geten bara kolla om min svägerska hade något gott att erbjuda.

Vi kom till Per-Albintorpet och året var 1942. Vi blev välkomnade med ett goddag av frun i huset medan hon rörde i sin gryta med pölsa. Hon bad om ursäkt för att hon hade glömt lägga ärtorna i blöt så att det kunde bli ärtsoppa men konstaterade att trots att det var torsdag så fick ärtsoppan serveras dagen efter. I dag fick det i stället bli pölsa. Hon var ensam om att sköta de två barnen, hem och allt utearbete eftersom hennes man var inkallad. Med stolthet förklarade hon att kvinnorna nu var tvugna att göra sitt för landet och att det innebar att de tog ett mycket större ansvar. Vad ett Per-Albintorp är och varför det heter så går jag inte in på här men det finns mycket information att hitta på nätet.

Vi fick titta in i deras fina hem och kunde konstatera att hon hade all rätt att vara stolt över hur bra hon skötte allt.

Utanför torpet var tvättmaskinen framställd.

Ute på ett fält övervakades två unga flickor medan de verkade rensa något som jag inte vet vad det var. Byggnaden i bakgrunden förstör lite av känslan av att befinna sig i rätt tidsepok men allt kan inte man inte påverka.

Skogsarbetarnas koja – år 1942. Här har det förr serverats kolbullar men den här dagen såg jag inte till några kolbullar någonstans.

Men vi hade kaffe och mjuk pepparkaka med oss och vi satte oss i skuggan ett tag för en fikapaus.

Vattenpump modell äldre.

På tillbakavägen kom vi till Lillhärdalsgården där rollspelet visade hur det var år 1785. Här hälsades vi med orden Guds frid och en fråga om vilka vi var och varifrån vi kom. Östersund kände mannen i huset inte alls till men vi fick följa med in i ett stort rum med fantastiska målningar både på väggarna och i taket. Jag fastnade lite vid näverskorna i ett annat rum.

Mannen bad oss läsa orden ovanför dörren men det var inte så lätt. Varken vi eller ett annat besökande sällskap lyckades utan en hel del hjälp. Men då gick det bättre. Men jag märker att jag har svårt att få ihop det nu i alla fall. Efter lite googlande tror jag att jag har fått orden ur Psaltaren 127:1 rätt: Om HERren icke bygger huset så arbeta the fåfängt, som therpå bygga. Om HERren icke förwarar staden, så waka wäktarna fåfängt. Viktiga personer skrevs med två versaler i början och HERren var så klart extra viktig och fick tre versaler.

Vi slutade där vi började och passerade slänggungan på Östersunds torg – år1895

Ni förstår säkert att det här bara var en liten smakbit av vad som finns att se och då har vi inte ens tittat in på de olika utställningarna. Men det finns en gräns för hur mycket man orkar göra och ta in så det får bli en annan gång. Det var i alla fall ett väldigt trevligt besök och det var roligt att få visa Jamtli för min svägerska.

I inlägget från Haparanda skrev jag om att jag hade berättat för min son om de enda barndomsminnen jag har därifrån. Ett av minnena var från en fors där jag satt på en bänk och såg en man kasta i ett stort runt nät som han växelvis drog upp och kastade i. När vi lämnade Haparanda passerade vi Kukkolaforsen och då sa jag att det namnet kände jag igen. Eftersom det var jag som körde då kunde jag vara impulsiv och jag bestämde mig snabbt för att köra in dit skylten pekade. Det visade sig snabbt varför jag kände igen namnet eftersom det var precis därifrån mitt minne kom. Om jag inte hade kommit ihåg att jag såg en fiskande man där så hade jag nog trott att jag bara inbillade mig att jag mindes och att det minnet kom från ett kort. Men tydligen gjorde fiskaren och forsen så starkt intryck på mig att det fastnade i minnet. När ni jämför bilderna så tänk på att det är 54 år mellan dem. Jag var fem år så det är inte underligt att minnena är lite diffusa. Lite kul är det att mannen med nätet faktiskt finns med i bakgrunden.

Som ni ser odlades min kärlek till fjäll och vattendrag redan i barndomen. Tydligen gjorde vi en rejäl rundresa den sommaren. Jag har vaga minnen även från hur vi klättrade omkring vid Stora sjöfallet men när jag och min son funderade på att ta oss dit kunde jag inte minnas om vi, då jag var barn, hade gått långt eller hur vi hade tagit oss dit. Jag och sonen kom inte dit den här gången eftersom vi inte hittade någon bra väg men jag har i alla fall bevisligen varit där. I den andra bilden har jag sällskap av min storasyster (inte den syster jag delade hus med) och min mamma. Min lillasyster fanns inte än men eftersom hon föddes i januari året därpå var hon förmodligen på gång.

• 

• 

Ett minne som ligger betydligt närmare i tid men som glömdes bort är från den dag vi kom till Saxnäs. På förmiddagen stannade vi till i Storuman. Min son har många minnen därifrån eftersom en ungdomskärlek hade sitt föräldrahem där och under en period tillbringade han många dagar i Storuman. En ort som kanske de flesta associerar med Björn Ferry och hans fru Heidi Andersson (armbryterskan). Just den här gången glömde jag kameran i bilen och det blev mobilen som kom till hjälp. Därför hamnade bilderna i molnet och glömdes bort. Men vad finns egentligen i Storuman? Ja, går man i minnenas spår tillsammans med min son så är det en hängbro och en järnvägsstation med tillhörande banvall som gäller.

Här har han tydligen suttit ett antal gånger tillsammans med sin dåvarande flickvän. Lokförarbanan var inte ens påtänkt då men han berättade för mig att lite längre bort hade han blivit ståendes och fått en aha-upplevelse om hur spårväxlar fungerar (jag kanske inte använder rätt terminologi men jag är ju inte i yrket).

Det finns även en matbutik i Storuman och en hel del andra butiker. Vi fyllde på matförrådet och for sedan vidare mot Saxnäs och Satsfjället. Men den delen av resan har jag redan berättat om.

Vad gör man när man har gjort en stor sats hummus och får ganska mycket kikärtsspad att hitta på något med? Jo, man använder spadet (aquafaban med ett finare ord, som kan användas som substitut för ägg i vegansk bakning) och bakar kakor. Många tycker att sockerkakor är otroligt tråkiga men jag gillar dem väldigt mycket. Jag har ett recept som funkar till alla smaksättningar och igår hittade jag en påse med pepparkakskryddor i mina gömmor. Då blev det mjuka pepparkakor. Som ni ser har jag nallat en rejäl bit av den ena och det smakade väldigt gott.

I morgon kväll får jag sällskap igen. Då kommer min svägerska och som vanligt ser jag väldigt mycket fram emot det. Vi får se om vi hittar på något spännande eller om vi nöjer oss med promenader i närområdet. Ingen av oss är ju purung eller helt frisk längre så vi får gå efter dagsformen.

Den här sommaren, med de 37 dagar jag totalt har varit på resande fot, har det mest blivit vyer och landskap jag har fotat. Men det är inte så underligt när det är så vackert överallt. Nu har jag varit hemma i drygt en vecka och jag har njutit av att gå mina vanliga promenadrundor. Men jag har inte nöjt mig med en runda i taget. Jag har fått mer känningar i ländrygg och ben men jag mår ändå bättre än på minst åtta år. Då gäller det att ta vara på det och jag har försökt att förlänga promenaderna. Jag har kombinerat dem och därmed fått till bra rundor som jag just nu mår bra av.

Men det var ju motiven jag skulle fokusera på och inte min kropps välbefinnande eller problem. Jag har roat mig med fler närbilder och detaljer den här veckan. Det tog några dagar innan jag kände lusten att ta med kameran men efter att ha fotat den här första bilden med mobilen (som faktiskt skötte sig ganska bra) kände jag hur inspirationen kom tillbaka igen. En blomfluga i en vit blåklocka fångade min blick. Om man tittar noga så ser man minst en blomfluga till inne i blomman

Men det har inte bara blivit närbilder. Stora fibblor i en åkerkant är också fint. Jag vet att det finns en stor fibbla som heter hästfibbla och kanske är det just den sortens fibblor som står här.

Ännu en blomfluga men den här gången i en vädd.

Medan jag satt där och tittade landade plötsligt en humla i vädden och det var med nöd och näppe som blomflugan hann flytta på sig.

Någon sorts fjärilslarv…gissar jag.

Renfanan blommar för fullt här nu och den lyser upp vägrenarna på många platser.

Några vyer blev det också och här såg jag i ögonvrån att det satt en fågel på gräset, nere till höger. Jag tyckte att jag kände igen den och jag blev glad när jag förstod vad det var för fågel.

Den satt lite för långt bort för att bilderna skulle bli helt bra men nog syns det att det är en strandskata. En sådan har jag inte sett sedan jag bodde i Optand så det var kul. Lite spännande att jag såg den på samma plats där jag fick ett besök av storspoven, som kom med ett svar på min hälsning (ni kanske minns det inlägget).

• 

• 

Några dagar senare gick jag samma runda igen och på samma plats satt den här gången en hare. Jag har bara sett en hare en enda gång på Frösön tidigare men nu satt den just här. Undrar vad jag ska upptäcka där nästa gång 😀

Min första tanke var att det här var en färgvariant hos bergklint. Men jag vet inte om det stämmer för den ser lite annorlunda ut. Oavsett vad det är så är det någon som trivs bra där inne.

Humlan rörde lite grann på sig så den levde i alla fall även om den såg väldigt trött ut.

Jag vet att jag har namnet på den här klockan någonstans långt inne i mitt minne men det vill inte komma fram.

Blommande kardborrar är ganska fina.

Det är väl ändå lite tidigt för att ta på höstskruden.

Någon av alla klöversorter.

Och som avslutning en bild på en del av Storsjön och Vallsundsbron.

Även om resan norrut var slut så fanns det ingen anledning att göra ingenting. Min son hade bokat tåg närmare halvsex på onsdagskvällen och vi hade nästan en hel dag på oss att hitta på något. Jag frågade om det var något särskilt min son ville göra. Kanske något som han ville återse och som påminde om uppväxten här i Jämtland. Vi pratade bl a om Hoverberget och den stora grotta som finns där men det lockade inte riktigt. Hoverberget kändes kul att åka till även om vi inte ville göra ett besök i grottan. Min son letade lite på nätet och såg att det finns leder att vandra på och att vi kunde parkera vid hembygdsgården och gå därifrån. Vandring i uppförslut igen alltså men det var i alla fall inte ett fjäll vi skulle bestiga utan bara ett berg.

Det var inte en våldsam klättring eftersom Hoverberget reser sig blygsamma 548 möh och bara 255 m över Storsjön. Men det är inte bara höjden som lockar här utan även den vackra omgivningen. Hoverberget tar upp största ytan på en halvö, där även byn Hoverberg finns. Förutom den del av halvön som sitter ihop med fastlandet omges berget och halvön av Storsjön. Närmaste tätort är Svenstavik och dit är det inte många km.

Fint väder hade vi även om det var lite kyligt i luften.

Ganska snart åkte de lite tjockare ytterplaggen av när vi fick upp värmen på vår väg uppåt.

Vi följde en led som efter ett tag delade sig och vi valde att gå motsols. Vi kom alltså först till den östra sidan av berget och kunde se ut över den här delen av Storsjön. Så lägligt det här bordet och bänkarna dök upp. Precis när det var lagom tid för en lunchpaus.

Ibland dök det upp små uppmaningar om att ”dra här” och vem kan motstå att lyda den uppmaningen? Stackars Hoverbergsgubben. Jag har full förståelse för att han gav sig av.

• 

• 

Långt där borta i allt det blå kan man ana att det finns en bro. Sannsundsbron åkte vi nästan alltid på när vi skulle ta oss från vårt hem i Oviken till Östersund. Vintertid kunde vi periodvis ta en isväg som gjorde resan kortare men bron var det vanligaste alternativet.

Blåbären har börjat mogna och några av dem hamnade i min mage. Gott!

Ljungen blommar också fint.

Här har vi nått vårt mål och står precis vid toppstugan. Svenstavik ligger precis där sjön tar slut.

”Mina” vanliga fjäll i diset och från ett annat håll.

Utsiktstornet vaktas av något som ska föreställa Storsjöodjuret. Men min bild av odjuret är att det är ett snällt odjur som inte äter upp människor. Hennes son Birger är dessutom uppfostrad i samma anda och hjälper alltid till vid större evenemang som en maskot för staden. Ni som tittar på exempelvis skidskytte har säkert sett honom, antingen livs levande eller som ett litet gosedjur vid skyttebanan.

1986 fridlystes Storsjöodjuret i Jämtlands län. I en skrivelse meddelade länsstyrelsen att den med stöd av 14 § i naturvårdslagen införde ett förbud mot att döda, skada och fånga levande djur av arten Storsjöodjuret. Det blev också förbjudet att ta bort eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo. 2002 tvingades länsstyrelsen lämna avslag på en privatpersons ansökan om dispens mot förbudet att plocka Storsjöodjurets ägg. Mannen ville plocka äggen för att kunna föda upp odjur och skapa ”ett mycket intressant vilthägn”. Mannens begäran avslogs av länsstyrelsen med motiveringen att ”bästa sättet att bevara Storsjöodjuret är att lämna det till fri utveckling utan påverkan eller ingrepp av människan”. Mannen överklagade beslutet. Fridlysningen upphävdes dock i slutet på 2005 efter granskning av Justitieombudsmannen, uppger Peter Lif, chefsjurist på länsstyrelsen i Jämtlands län till SvD.se. /SvD 2006-03-08

På väg ner, längs den västra leden, pekade en skylt ut mot kanten och berättade att där fanns en fin utsikt. Samtidigt varnades det för att det var brant…och det var det. Till och med stigen gick lite på skrå. Jag har anlag för svindel men jag förstår mig inte riktigt på hur det fungerar. Jag har konstaterat att den svindel jag dras med är lindrig jämfört med hur många andra har det. Här kände jag bara ett lätt obehag medan jag tog mig bort till bänken där min son satt.

Jag satte mig bredvid honom och fotade både åt höger och åt vänster.

Jag kunde t o m titta rakt ner och se att där gick tre hästar i en hage (svårt att se dem men de finns där nere). Fortfarande kändes bara ett lätt obehag. Då reste sig min son upp, antagligen för att se bättre, och då blev det fart på min svindel. Jag blev alldeles yr och illamåendet kom som en våg över mig.

Jag kunde absolut inte vara kvar utan vinglade försiktigt, utan att titta mot den sluttande bergskanten, tillbaka till tryggheten i skogen. Det tog lång tid innan yrsel och illamående försvann. Märkligt att det kan gå bra för det mesta och så plötsligt sätter det igång. Kanske var det det där oroliga mammahjärtat som ställde till det igen, precis som vid Brakkåfallet. Skräcken som man får av tanken på att ens barn, även ett vuxet barn, kan falla. Det verkar i alla fall inte ha varit för min egen skull jag blev rädd. Men å andra sidan så var det samma reaktion jag fick i Linbanan i Abisko och där kanske det även var mig själv rädslan gällde. Stackars alla som får den här starka reaktionen mycket oftare och som måste undvika alla typer av höjder.

Vi kom i alla fall ner igen och på hemvägen körde min son. Eftersom det gick ganska bra att fota fjäll från bilen i farten när vi var i Norge gjorde jag ett försök även här. Som ni ser är det ett ganska avlångt berg och vi gick upp på den södra sidan, den till höger i bilden. Eftersom toppstugan ligger där antar jag att högsta punkten också finns där. Det finns en bilväg upp också om någon skulle vilja klättra upp i tornet utan att gå upp.

Vi gjorde ett annat vägval för hemresan och åkte över Sannsundsbron, den bro jag nämnde tidigare. Från den blev det ännu ett foto i farten.

Efter middagen tog min son tåget hem och nu har jag varit hemma i drygt en vecka. De första dagarna, sedan min son åkte, tog jag inte ens med mig kameran på mina promenader. Men nu har lite av fotolusten väckts igen och snart återkokmmer jag med delvis kända motiv.