Skogarna i Grytan är fina att gå i om man följer motionsspår eller andra stigar men när man letar stolpar och måste ge sig ut utanför stigarna så är de inte lika fina. I min jakt på stolpar trängde jag mig fram genom tät och snårig skog och resultatet blev ett antal rivsår och även några svordomar (tyst inombords). Men jag gav inte upp och jag hittade alla stolpar. Grytan ligger alldeles söder om Optand så det är ett välbekant område. Men när jag var där i förrgår tyckte jag inte om de skogarna.

Men jag gick inte där och var sur utan mer målmedveten och envis och jag fick många belöningar i form av ekorrar som tjattrade och snabbt försvann när jag kom närmare. Jag hade dock tur och fick se en ekorre som var så upptagen av sin kotte att viljan att fly var mindre än hungern.

Jag var inte inne i tät skog hela tiden och ibland kom jag till öppna områden och då kändes allt bättre. Här samsas gullvivor och liljekonvaljeblad på en ganska stor yta, en fd trädgård där husgrunden och en del trädgårdsväxter också syntes.

Igår var det dags för ännu ett pass på katthemmet och det kändes nästan lite vemodigt när jag gick runt och tänkte att många av katterna kommer att ha flyttat när jag kommer nästa gång. Någon gång runt midsommar kan jag ta nästa pass.

Den här kissen och hennes bror är bland de keligaste katterna på katthemmet just nu. De är såå vackra med sina blå ögon och fina färger. Båda två kommer direkt när man går in i det rum de befinner sig i och då kan man inte göra annat än att sätta sig ner en stund och bara ta emot allt gos.

En av alla de 16 katter som kommer från samma lägenhet. Den här kissen är också väldigt kärleksfull men vill gärna ge små kärleksbett. De gör inte ont och ger inga spår efter sig men jag önskar att hon kunde nöja sig med buffandet och gosandet.

Även den här fina kissen kommer från samma lägenhet och den ville gärna bli klappad men var inte själv så delaktig i gosandet.

Lite senare på eftermiddagen träffade jag Anna-Lena vid Ändsjön. Jag promenerade dit och kom lite före den tid vi hade bestämt och vad gör man då när man har kameran med sig? Jo, man letar motiv så klart. Eftersom jag hoppades på att få se en del fåglar från fågeltornet hade jag satt på det större objektivet på kameran och det använder jag så sällan så det var kul att testa lite.

Det gick inte att krypa nära den här rödbläran för att få en närbild för då gick det helt enkelt inte att få någon skärpa alls. Men när jag ställde mig upp och gick några meter bort så funkade det ganska bra.

När Anna-Lena kom gick vi mot fågeltornet och visst såg vi ett antal fina fåglar och visst såg jag längre med det här objektivet men med längre räckvidd krävs det att kameran hålls väldigt stilla för att bilden ska bli skarp. Utan stativ är det inte det enklaste. Både jag och Anna-Lena använde räcket i tornet som underlag men det går ändå en del små rörelser från handhavandet och ut i kameran. Vi hade båda objektiv som gick upp till 300 (minns inte vad enheten för den siffran heter) och vi knäppte många bilder var. Några av de jag tog blev ok men efteråt tänkte jag att det nog hade varit bättre att inte använda hela räckvidden utan att kanske minska på den och få en mindre rörelsekänslig kamera.

Jag fångade i alla fall en sångsvan på bild.

Där inne i vassen ligger många fåglar på ägg just nu och snart simmar nog massor av söta små ungar omkring i sjön. Det ser ut att vara brunänder och gräsänder som samsas om den här delen av sjön.

Enligt artfakta är brunanden rödlistad sedan 2020 och starkt hotad och då är det ju extra kul att flera av dem trivs här. Jag hoppas på många små brunandsungar. Men den här hanen följs av sin hona och då undrar jag vem som sköter ruvandet. Kanske blev det inga ägg för just det här paret eller så har de barnvakt/äggvakt.

Idag är det tänkt att jag och Vilde ska ut på promenad igen men då får det allt sluta regna först. Jag hoppas på finare väder lite längre fram under dagen.

Det dröjde några dagar innan jag kunde hålla mitt löfte om att hjälpa till med att motionera Vilde. Av någon anledning har mina ljumskar börjat krångla och göra ont och det kommer i skov, oftast några dagar i taget. Mycket av min värk kan jag ignorera när det gäller att gå ut och gå men ljumskarna är svåra att strunta i. I morse mådde jag i alla fall mycket bättre och vid sjutiden hämtade jag upp Vilde hos M.

Min lilla bil är inte anpassad efter lite större vovvar men när Vilde förstod att han måste hålla in huvudet innan jag stängde bakluckan så gick det bra. Vi skulle inte åka långt och efter ca fem minuter var vi framme. Jag försöker beta av områdena med stolpar i tur och ordning och idag var turen kommen till skogarna runt Lillsjön.

Det var en väldigt glad Vilde som, efter att väluppfostrat ha väntat på mitt ”varsågod”, hoppade ut ur bilen. Jag vet inte om han är van vid det ordet men han förstod i alla fall vad jag menade. Jag kunde nog lika gärna ha sagt ”kom” eller ”lilla sötnos” med samma tonfall. Vi tog oss raskt bort till den första stolpen, som jag hade kollat upp i förväg och visste hur vi skulle hitta. Men när jag stannade för att fundera ut hur vi bäst skulle ta oss till nästa stolpe så tyckte nog Vilde att jag var lite tråkig. Men han satte sig snällt ner och väntade. Det blev nog inte bättre av att jag plockade fram kameran också men det är så kul att ha en hund med sig och då måste det dokumenteras i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag kände att jag verkligen saknar den tiden när hundar var en del av min vardag. Jag såg massor av ekorrar men de ställer inte lika villigt upp på att bli fotade.

Som kompensation för att Vilde hade tålamod med mig försökte jag visa honom samma respekt. Han hittade många dofter och då kunde jag ju passa på att kolla i kartan om vi var på rätt väg. I det här området finns det stigar överallt så nästan överallt kunde vi följa dem.

Men en del stolpar var placerade en bit från stigarna och då fick vi leta lite. Vid ett tillfälle ville jag åt ett håll och Vilde åt ett annat och när han satte sig ner såg jag att han hade hittat stolpen vi letade efter. En väldigt duktig vovve. Om det var en tillfällighet att han satte sig där får vi aldrig veta men han fick mycket beröm och gos.

Vi skulle egentligen inte gå fram till den här bäcken men Vilde ville dit. Jag vet inte om han hörde bruset eller kände lukten av vatten för vi såg inte bäcken. Men jag gav genast med mig och insåg att han säkert behövde dricka och kanske svalka tassarna lite. Det var inga tveksamheter om vad han ville göra. Plums ner direkt och jag bara log och tog fram kameran.

Han gick omkring länge i vattnet men här tyckte han nog att det såg lite farligt ut.

Då valde han att börja om från början och gick en sväng upp till bron igen.

Plötsligt la han sig ner och plumsade i med nosen. Det blev t o m en liten svallvåg.

Sedan låg han där ett bra tag och såg ut att verkligen njuta. Svansen viftade och jag tänkte att nu hade jag en lycklig hund framför mig.

När man har badat färdigt måste man torka sig och det gör man bäst genom att rulla runt i mossa och gammalt gräs.

När Vilde var klar med alla sina bestyr gick vi vidare och vi kom snart fram till en annan bäck. Då tyckte han att han behövde ett nytt bad och jag stod vid sidan om och kände mig glad för att han verkade må så bra.

Vi var alldeles brevid Lillsjön vid det här laget och medan Vilde badade spanade jag ut över sjön. Först såg jag bara måsar men plötsligt tyckte jag mig se ett par svarthakedoppingar där ute.

Som tur var hade Vilde badat färdigt och efter lite rullande sa jag till honom att ligga ner och stanna, och det gjorde den snälla och duktiga sötvovven.

Jag känner ju inte Vilde tillräckligt för att veta om han skulle ligga kvar men jag chansade. Jag gick inte så långt men jag ville komma lite närmare för att få foton som var tillräckligt bra för att visa om det var svarthakedoppingar. Jodå, det var det men de var alldeles för långt ut för att det skulle bli riktigt bra.

Vilde låg kvar och han var säkert ganska trött. Han är ju faktiskt 10 år och inte särskilt van vid långa promenader. Men han hade inga problem med att snabbt komma på fötter och fortsätta vår promenad.

Kabbelekan blommar för fullt på många fuktiga platser.

Någon var nog ganska nöjd med att hoppa in i min bil igen och den här gången la han sig ner direkt. Den här promenaden gav mersmak och vi kommer säkert att göra sällskap fler gånger. Inte de närmaste två dagarna dock men någon mer gång blir det nog den här veckan.

Eftersom Vilde och M hade en tid att passa gick vi inte riktigt lika långt som jag hade velat så efter att ha lämnat av honom fortsatte jag till ett litet område jag hade lämnat vid en tidigare stolpjakt. En del av stolparna fanns nära centrum och bl a vid campus. Det var egentligen tulpanerna i gräsmattan jag ville fota men när jag ända var på gång fick en del av Mittuniversitetet också vara med.

När jag kom hem var himlen alldeles blå och solen värmde. Efter lunch unnade jag mig en stund i solen på balkongen och med 14 grader och svaga men svalkande vindar såg jag till att få lite färg på kroppen. Ca en halvtimme på vardera sidan fick räcka men åh, vad jag njöt. Min balkongs läge gör att 14 grader känns som sommar. Vilken bra dag det blev.

Nej, det är inte ett försök till en konstig hälsning och inte heller handlar det om den science fiction-spelsserie, som dyker upp när man googlar. Jag syftar på ljusfenomenet som så många har sett och fotat. För mig var det första gången jag såg det idag, i alla fall som jag är medveten om. Men det berättar jag mer om lite längre ner.

Jag fortsätter att leta stolpar och igår tog mig letandet till området vid skidstadion. Det ser ganska lustigt ut när snön fortfarande ligger kvar där skidspåren går. Nu finns inga skidspår och snön är både knölig och isig och snart är den helt borta. Jag passerade snöspåren några gånger men med lågskor är det bättre att hålla sig i skogen, vilket jag mestadels gjorde.

Här lagras den snö som ska användas till nästa säsongs tidiga skidspår. Jag har för mig att det är sågspån som läggs som ett täcke över snöhögarna för att de ska kunna bevaras något så när intakta till nästa vinter. När jag åkte hem från skidstadion såg jag ett gäng rullskidåkare och jag reagerade på en väldigt lockig hästsvans. Jag kollade lite extra när jag åkte förbi och visst var det Hanna Öberg. Jag hann inte se vilka de andra var eftersom jag var tvungen att se hur jag körde men jag gissar att det var fler skidskyttar i det gänget. Lite kul att få se dem. Vi bor i samma stad men jag håller mig oftast i andra delar av den.

I morse var jag återigen ute på stolpjakt när jag fick ett meddelande med en fråga om jag ville komma och hälsa på Vilde och hans extramatte M. Ni minns säkert Vilde, den jättefina golden som jag har fått nöjet att lära känna. Jag kortade ner min skogsrunda lite för att hinna träffa dem innan hungern och längtan efter lunch tog över. Det var ju synd att jag redan hade fått min dos av promenad för den här dagen eftersom M hade svårt att gå pga värk. Men jag erbjöd mig att svänga förbi och hämta Vilde en annan dag när jag ska ut i skogen igen. Även om Vilde inte är purung längre så kan han behöva rejäla motionsrundor och med mig får han hoppa över diken, liggande träd och diverse andra spännande hinder och får dessutom gå ett antal kilometer. I morgon ska jag till katthemmet och på fredag ska det regna så vi får se vilken dag jag tar med honom ut.

När jag kom hem och hade stillat min hunger gick jag ut på balkongen och njöt av solen en stund. Jag satt och blundade och höll på att missa halon men som tur var öppnade jag ögonen en stund och hann lyfta mobilen och knäppa några bilder. En kort stund senare var halon borta. Ett ganska häftigt ljusfenomen. Min hjärna orkar inte ta in vad som gör det här fenomenet men det är lätt att hitta info för den som vill. Jag är glad och nöjd bara för att ha fått se den och behöver inte förstå hur den uppkommer.

Ja, ni förstår nog att det är jakten på stolpar, eller checkpoints som de kallas enligt hittaut.nu. För de som inte vet vad det här är för något vill jag lämna en kort förklaring. Hittaut är ett friskvårdsprojekt som samordnas av svenska orienteringsförbundet och arrangeras av lokala orienteringsföreningar. Det kostar inget att vara med. Man hämtar en karta på anvisad plats eller laddar ner kartan i mobilen och sedan ger man sig ut på de platser där checkpoints har placerats och letar upp dem. När man hittar dem registerar man den bokstav som anges på stolpen och om man vill kan man titta på statistik om hur man ligger till både lokalt och i hela Sverige. Det är ingen tävling utan man gör precis som man vill och har tid och möjlighet till. Syftet är att få ut folk och röra på sig och det lyckas väldigt bra för medlemsantalet växer stadigt.

Jag använder mig av den norska benämningen och kallar den här jakten för stolpjakten. Det säger ju precis vad det är. Visserligen kan markeringarna sitta på annat än stolpar ibland men här, runt Östersund, är det mestadels stolpar man letar efter.

Jakten startade igår och jag valde att börja i det område som jag förr har tyckt varit det jobbigaste och mest otillgänliga, bara för att ha det gjort. Men jag förvånades över hur kul jag tyckte att det var att mestadels gå i stiglöst land och vara tvungen att verkligen ha koll på var jag satte fötterna. Här sitter en stolpe som angavs vara placerad i ”gropen”.

Ibland fick jag gå en liten omväg runt ett kärr eller någon slags våtmark. Den här dagen lyckades jag faktiskt hålla mig torrskodd hela rundan.

Det spelade ingen roll om jag hittade en liten stigsnutt eller inte, det dök alltid upp något slags naturligt hinder som gjorde att det inte blev så lätt som jag hade trott. Så här såg det ut i ett stort skogsområde och jag klättrade både över och under och tog omvägar.

Man kan tycka att arrangörerna kunde förenkla lite för oss deltagare och vända stolpen åt ett håll som gjorde det lätt att se bokstaven. Men det hände inte många gånger att jag kunde stå på avstånd och försöka se bokstaven. Här var det både risigt och blött men jag klarade att tränga mig fram utan att doppa fötterna i vattnet. Ser ni stolpen i mitten av bilden?

Det fanns många diken som måste passeras. Just här var det inga som helst problem men på andra platser fick jag leta en del innan jag tog mig över. Mina höfter och ryggen vill inte att jag ska hoppa och jag vill inte ställa till med något olyckstillbud långt ute i ödemarken där jag inte vet när och om någon kommer förbi.

Jag satte mig ner och vilade en stund och precis där fick jag syn på bägarlav. Man borde sätta sig ner i naturen lite oftare för man får ofta syn på små kul saker då.

Flera gånger kom jag fram till stora hyggen. De är inte särskilt roliga att se men för mig, när jag hade gått i ganska otillgänglig natur ett tag, var det lite av en lättnad att lätt kunna gå framåt. Visserligen med viss försiktighet men ändå lättare eftersom jag slapp tränga mig igenom täta snår eller korsa skogar med massor av vindfällen. Återplantering har skett så om ett antal år står det en ny skog här.

När man måste ha koll på var man sätter fötterna så lägger man märke till spännande saker i marknivå. Jag trodde först att det här var någon sorts slemsvamp, och det kanske det är. Men de uppgifter jag hittade sa att det här är orange legeskål. En skålsvamp som växer där älgar kissat enligt flera källor, bl a artfakta.se och naturmorgon på sverigesradio.se. Det fanns massor av älgspillning så förmodligen har älgarna även kissat en del här.

Jag hittade de första vitsipporna för i år och här växer de i massor.

Jag var ganska mör men mådde ändå väldigt bra när jag kom hem. Jag kanske gav intryck av att det var en fruktansvärd stolpjaktsrunda men det var, precis som jag skrev i början, väldigt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Men jag vill inte alltid ha det så.

Vilken tur då att den här dagens stolpjakt var helt annorlunda. Den tog mig runt i ett område med diverse byggnader där det var väldigt lätt både att ta sig fram och att hitta stoplarna. Det kryllade av grönklädda militärer i området och det har ju sina orsaker. Jag vet inte om det är pga att vi har fått tillbaka viss militärutbildning hit eller om det är någon slags verksamhet som har med världshändelserna att göra och kanske är det lite av båda.

Jag hittade snabbt allt stolpar bland byggnaderna och fortsatte i skogsområdet som går ner mot Bynäset. Jag står på fastlandet och ser ut mot en del av Bynäset och som ni ser blåser det rejält. Blåst och ca 5 plusgrader ger ingen direkt sommarkänsla så jag var glad när jag kunde återvända in i skogen.

Jag trodde inte att jag skulle bli lika fanatisk i mitt stolpletande som förra säsongen men det är ju så himla kul att komma ut till områden där man inte är särskilt ofta. Vi får väl se hur länge det känns kul men under de kommande två veckorna lär det bli en hel del letande.

När jag skriver piller så är betydelsen inte bokstavlig utan det är en metafor för små händelser i vardagen som ger lycka. Jag får många små doser av detta och ni vet alla att katterna på katthemmet utgör en stor del av det. Min volontärkompis C kan tyvärr inte hjälpa till längre pga annat som måste anses som viktigare och fram till sommaren fortsätter jag tillsammans med S, en väldigt trevlig ung tjej som innan hon fyller 18 år inte får ta pass på egen hand. Det passar ju väldigt bra för min del.

Vissa katter utmärker sig lite extra och Frans-Morris visade på flera olika sätt att han var väldigt hungrig. Han ville gärna hjälpa till att öppna matförpackningarna och medan jag la upp mat på faten stod han på bordet och skötte avsmakningen. Maten verkade utfalla till belåtenhet.

Av de 16 katter som kom förra veckan ställde en del snällt upp som fotomodeller. Nästan alla ville gärna få lite gos och då ställer jag gärna upp. Många av dem fick ingen mat eftersom de skulle till veterinären för att bli kastrerade men de var inte sura för det. Alla är så fina och jag tror att ni håller med om att de inte ser vanskötta ut. Jag vet inte anledningen till att länsstyrelsen anvisade dem till oss men så många katter ska inte vara i en lägenhet.

Även här var det en liten filur som utmärkte sig lite extra. Han förstod inte alls när jag sa sitt eller stanna (ja, jag är mer van vid hundar) utan ville hela tiden vara så nära som möjligt. Inte lätt att fota då 😀 Det var jag som fick ge upp och vi övergick till att ta en rejäl mysstund.

Jag har börjat handla mat på vanligt sätt igen, dvs i fysiska butiker där jag kan se och välja bland de olika varorna. Det är kanske inte helt säkert än och lite tänker jag på vilken otur det skulle vara om jag nu får covid när jag har klarat mig under hela pandemin. Jag vill ju inte riskera att min lilla resa söderut blir inställd. Jag blev förvånad över hur trevligt jag faktiskt tyckte att det var att gå omkring i en större matbutik och se vad som fanns. Ännu ett metaforiskt lyckopiller fick jag när jag hittade den här tuben. Det har länge funnits en variant som heter vegiar men den gillar jag inte alls. Den här kanske inte smakar exakt som originalet men oj, vad god den var och jag kände att jag verkligen hade saknat den här smaken. Som min äldsta dotter så insiktsfullt uttryckte det: ”nu kan du äta färskpotatis med kaviar på”. Det var precis det jag tänkte när jag såg den veganska kaviaren. Har ni inte smakat en smörgås med skivad kokt färskpotatis och kaviar på så har ni gått miste om något gott.

Under den här dagens morgonpromenad kom det flera lyckopiller till mig. Ett ljuvligt väder enligt mig, för när man kan lämna mössan hemma är det härligt. Sol, fågelkvitter, ekorrars lek och massor av andra syn- och hörselintryck gav mig allt jag behövde för att må riktigt bra. Jag gick till Frösövallen, vars servering håller öppet bara under sommarmånaderna men där utsikten är väldigt fin.

En myra i en knopp av något slag fick mig att le.

En vacker sorgmantel gjorde mig glad när den stannade tillräckligt länge för att jag skulle hinna fota.

Det var också roligt att se att björkarna börjar slå ut. Inte alla men på vissa platser.

Tänk vilka massor av ”lyckopiller” det finns runt omkring oss om vi bara öppnar våra sinnen. Jag vet av egen erfarenhet att vi inte alltid kan välja att ta till oss dem men när vi har förmågan så finns de där och väntar på oss. I morgon börjar säsongens jakt på checkpoints via hittaut.nu och jag planerar att ge mig ut på stolpjakt. Jättekul!