Det dröjde några dagar innan jag kunde hålla mitt löfte om att hjälpa till med att motionera Vilde. Av någon anledning har mina ljumskar börjat krångla och göra ont och det kommer i skov, oftast några dagar i taget. Mycket av min värk kan jag ignorera när det gäller att gå ut och gå men ljumskarna är svåra att strunta i. I morse mådde jag i alla fall mycket bättre och vid sjutiden hämtade jag upp Vilde hos M.

Min lilla bil är inte anpassad efter lite större vovvar men när Vilde förstod att han måste hålla in huvudet innan jag stängde bakluckan så gick det bra. Vi skulle inte åka långt och efter ca fem minuter var vi framme. Jag försöker beta av områdena med stolpar i tur och ordning och idag var turen kommen till skogarna runt Lillsjön.

Det var en väldigt glad Vilde som, efter att väluppfostrat ha väntat på mitt ”varsågod”, hoppade ut ur bilen. Jag vet inte om han är van vid det ordet men han förstod i alla fall vad jag menade. Jag kunde nog lika gärna ha sagt ”kom” eller ”lilla sötnos” med samma tonfall. Vi tog oss raskt bort till den första stolpen, som jag hade kollat upp i förväg och visste hur vi skulle hitta. Men när jag stannade för att fundera ut hur vi bäst skulle ta oss till nästa stolpe så tyckte nog Vilde att jag var lite tråkig. Men han satte sig snällt ner och väntade. Det blev nog inte bättre av att jag plockade fram kameran också men det är så kul att ha en hund med sig och då måste det dokumenteras i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag kände att jag verkligen saknar den tiden när hundar var en del av min vardag. Jag såg massor av ekorrar men de ställer inte lika villigt upp på att bli fotade.

Som kompensation för att Vilde hade tålamod med mig försökte jag visa honom samma respekt. Han hittade många dofter och då kunde jag ju passa på att kolla i kartan om vi var på rätt väg. I det här området finns det stigar överallt så nästan överallt kunde vi följa dem.

Men en del stolpar var placerade en bit från stigarna och då fick vi leta lite. Vid ett tillfälle ville jag åt ett håll och Vilde åt ett annat och när han satte sig ner såg jag att han hade hittat stolpen vi letade efter. En väldigt duktig vovve. Om det var en tillfällighet att han satte sig där får vi aldrig veta men han fick mycket beröm och gos.

Vi skulle egentligen inte gå fram till den här bäcken men Vilde ville dit. Jag vet inte om han hörde bruset eller kände lukten av vatten för vi såg inte bäcken. Men jag gav genast med mig och insåg att han säkert behövde dricka och kanske svalka tassarna lite. Det var inga tveksamheter om vad han ville göra. Plums ner direkt och jag bara log och tog fram kameran.

Han gick omkring länge i vattnet men här tyckte han nog att det såg lite farligt ut.

Då valde han att börja om från början och gick en sväng upp till bron igen.

Plötsligt la han sig ner och plumsade i med nosen. Det blev t o m en liten svallvåg.

Sedan låg han där ett bra tag och såg ut att verkligen njuta. Svansen viftade och jag tänkte att nu hade jag en lycklig hund framför mig.

När man har badat färdigt måste man torka sig och det gör man bäst genom att rulla runt i mossa och gammalt gräs.

När Vilde var klar med alla sina bestyr gick vi vidare och vi kom snart fram till en annan bäck. Då tyckte han att han behövde ett nytt bad och jag stod vid sidan om och kände mig glad för att han verkade må så bra.

Vi var alldeles brevid Lillsjön vid det här laget och medan Vilde badade spanade jag ut över sjön. Först såg jag bara måsar men plötsligt tyckte jag mig se ett par svarthakedoppingar där ute.

Som tur var hade Vilde badat färdigt och efter lite rullande sa jag till honom att ligga ner och stanna, och det gjorde den snälla och duktiga sötvovven.

Jag känner ju inte Vilde tillräckligt för att veta om han skulle ligga kvar men jag chansade. Jag gick inte så långt men jag ville komma lite närmare för att få foton som var tillräckligt bra för att visa om det var svarthakedoppingar. Jodå, det var det men de var alldeles för långt ut för att det skulle bli riktigt bra.

Vilde låg kvar och han var säkert ganska trött. Han är ju faktiskt 10 år och inte särskilt van vid långa promenader. Men han hade inga problem med att snabbt komma på fötter och fortsätta vår promenad.

Kabbelekan blommar för fullt på många fuktiga platser.

Någon var nog ganska nöjd med att hoppa in i min bil igen och den här gången la han sig ner direkt. Den här promenaden gav mersmak och vi kommer säkert att göra sällskap fler gånger. Inte de närmaste två dagarna dock men någon mer gång blir det nog den här veckan.

Eftersom Vilde och M hade en tid att passa gick vi inte riktigt lika långt som jag hade velat så efter att ha lämnat av honom fortsatte jag till ett litet område jag hade lämnat vid en tidigare stolpjakt. En del av stolparna fanns nära centrum och bl a vid campus. Det var egentligen tulpanerna i gräsmattan jag ville fota men när jag ända var på gång fick en del av Mittuniversitetet också vara med.

När jag kom hem var himlen alldeles blå och solen värmde. Efter lunch unnade jag mig en stund i solen på balkongen och med 14 grader och svaga men svalkande vindar såg jag till att få lite färg på kroppen. Ca en halvtimme på vardera sidan fick räcka men åh, vad jag njöt. Min balkongs läge gör att 14 grader känns som sommar. Vilken bra dag det blev.