Många av er vet att min son och jag har varit ute på många äventyr tillsammans, inte minst roadtrippen genom Europa, resan upp till Treriksröset och den fantastiska Islandsresan. Det har också oftast varit i sällskap av min son jag har tagit mig upp på olika fjälltoppar de senaste tre åren. Den här sommaren har jag på egen hand gett mig ut på härliga toppturer och när min son läste om det i min blogg blev han väldigt sugen på att uppleva fjällen igen. Självklart blev jag väldigt glad när han kom hit i helgen med avsikten att vi tillsammans skulle hitta ett nytt fjäll att bestiga. Vi bestämde oss i sista stund för att den här helgen skulle passa bra. I början av veckan sa prognoserna att det skulle komma mellan 40 och 60 mm regn i fjällen men i torsdags var plötsligt regnet försvunnet från kartorna. Då bokade min son tågbiljetter hit. På fredagsmorgonen var det andra bud igen och det skulle bli en hel del regn. Vi bestämde oss för att strunta i det, ta med regnkläder och chansa på att det inte skulle bli alltför blött. Bland de alternativ vi hade bestämde vi oss till slut för att klättra upp på Hottögsfjället, den röda markeringen på kartan. Ni ser var Bydalen ligger och det var där jag startade min klättring upp på Drommen. Lite längre söderut i samma fjällområde finns Östfjället, som jag besökte för en vecka sedan.

Hela de tio milen till startpunkten regnade det men från det att vi kom ut ur bilen kom det inte en enda droppe. Vi hade en mirakulös tur och återigen kan jag konstatera att fjällvädret är väldigt svårt att spå. Så här glada var vi när vi började vandringen upp på det 1107 m höga fjället.

Första halvan av leden gick genom skog.

En groda, eller kanske padda, korsade vår stig och försökte gömma sig för oss. Det gick inte helt bra.

Vi hörde en bäck men det dröjde innan vi kom så nära att vi kunde se den.

Ingen blir väl förvånad över att min son ville ut i bäcken och balansera på en sten. Det gick bra men det såg väldigt vingligt ut ett tag.

När vi äntligen nådde trädgränsen och började se vad som fanns runt omkring oss började den riktiga njutningen. Men det var en trevlig vandring hit också med mestadels lättgången stig och inte särskilt brant stigning. Dimma som lättar ger en extra dimension åt de vackra vyerna.

Vi blev hungriga och satte oss på en sten och åt upp våra mackor.

Mätta och nöjda fortsatte vi vår vandring uppför.

Det är lite kul att även jag hamnar i motivet ibland så att det syns att jag var här. Självklart delar vi med oss till varandra av alla foton vi tar. Som vanligt tog jag lite längre tid på mig när det lutade uppför men min son stannar så gärna till och väntar in mig. När jag kände motståndet i lungor och kanske andra organ frågade jag min son om inte han kände sig påverkad. Svaret blev att det gjorde han inte. Lite avundsjuk blev jag för jag vill också kunna skutta iväg och känna att jag orkar. Men det skiljer 24 år mellan oss och nu är jag så pass gammal att jag kan skylla på det. På plan mark har jag inga problem med flåset som tur är.

Vi såg några renar på väldigt långt håll och bättre bild än så här kunde jag inte få till. Men jag har ju haft en väldig tur med att se renar på nära håll under de två senaste fjälläventyren.

Precis som vanligt så blev vi lurade flera gånger när vi trodde att vi såg toppen. Då förstår ni säkert att toppen inte syns i den här bilden.

Jag bad min son att vänta och låta mig gå förbi så att jag kunde fota honom med den här bakgrunden.

In i dimman. Tyvärr var det ingen sikt alls när vi närmade oss vårt mål. Tyvärr var inte heller det här toppen.

Och nu är jag efter igen. Det är väldigt skönt att jag aldrig behöver känna mig stressad när jag går tillsammans med min son. Upp kommer jag alltid men i min egen lite långsammare takt.

Vi kom till sist upp på toppen men den vy vi gärna ville se var helt dränkt i dimma. Det gjorde inget. vi var väldigt nöjda och glada för att vi hade så bra sikt lite längre ner och för att vi slapp regn.

Vi hade sett en hel del fina svampar men jag ville inte bära med mig mer än nödvändigt på väg upp. Men när vi kom ut ur dimman kom svampletarögonen fram och både jag och min sin hittade fina soppar, kremlor och fårtickor. Jag var lite kräsen och tog bara de jag tyckte såg fina ut. Svampkniven var med och även en plastpåse. Jag vet att man helst ska ha en korg med sig men jag tycker att det är alldeles för otympligt att ha en sådan. En plastpåse duger bra om man lägger upp svampskörden på en tidning direkt när man kommer hem.

I nedre vänstra hörnet motivet ser ni min son och där satt vi i lä och drack kaffe. Chokladbollar hade vi med oss så klart.

Vandringen nerför gick lätt och hade även gått ganska snabbt om inte svampletandet hade tagit lite tid. Jag rensar ganska noga på plats så att det ska gå smidigt att få ordning på svampen senare. Vi hade ingen tid att passa och att middagen blev senare än vanligt spelade ingen roll.

Alla som gillar att plocka svamp blir glada när liknande figurer dyker upp lite här och där.

När vi kom hem var min son snäll och fixade middag medan jag duschade. Jag behövde bli varm för att motverka värk och ibland är det alldeles fantastiskt att få ställa sig i en riktigt varm dusch. Vi hann precis äta färdigt innan rapport började och sedan smaskade vi på varsin bit morotskaka. Det var mitt första försök att baka en sådan och jag var väldigt nöjd med resultatet. Som ni förstår var jag väldigt nöjd med hela dagen

Här har det kommit en del regn varvat med uppehåll och flera morgnar har jag vaknat och sett att det har regnat under natten. Bra för svampen och potatisen, tänker jag då. Men det är även bra för mig och min kamera för vi gillar droppar. Från gårdagens promenad tar jag bara med en bild med droppar och det får bli på ett inte helt moget nypon.

Det är absolut inte höst ännu. Vi har sommarvärme här i Jämtland också. Men det finns ett och annat rött löv i allt det gröna och även om de inte har droppar på sig så är de lite fuktiga.

Kameran kunde inte riktigt fånga det vackra och lite mystiska sken som syntes i fjällen. Lite dimma syntes också och snart börjar den där mysiga tiden då morgondimman lättar och bildar olika former.

Idag återvände jag till Bydalsfjällen men jag hade inga planer på att ta mig upp på någon topp. Jag är väldigt nöjd med de två toppturer jag har gjort på några veckor så nu håller jag mig i dalen mellan fjällen i stället. Jag körde tills vägen tog slut, i Höglekardalen, och tittade bort mot Drommens topp. Jag var inte ett dugg sugen på att ta mig upp på den toppen igen utan nu skulle jag gå en runda till Storfallet och tillbaka. Egentligen var det inte fallet som lockade mig utan tanken på att kanske kunna hitta några kantareller. Jag hade ingen aning om ifall det fanns kantareller där men eftersom man måste ta sig till fjällnära natur och komma upp till en viss höjd för att hitta dem så chansade jag. Vi har nämligen inte normala kantareller här som växer i vanliga skogar på låg nivå.

Jag har varit uppe på den här toppen också, Hovdehögen, men det är många år sedan och upp kom jag med hjälp av skidliftar. Ingen vandring upp alltså. Skidor ner så klart för på den tiden åkte jag skidor.

Den här leden har jag och min man gått flera gånger men jag vet inte om vi gick här i kantarelltider. Sist vi var här var någon gång runt 2010 och då hade vi även våra fina vovvar Kasper och Rex med oss. Minnen finns överallt och det är klart att jag försvinner bort i dem emellanåt. Leden började här med en bro över ett litet vattendrag.

Strax kom jag fram till en lite större bro som tog mig över Storån. Bron ser stadig och rejäl ut men den är en hängbro och den höll sig inte helt stilla när jag gick över. Det var inte stora rörelser men lite läskigt var det.

Leden är delvis väldigt stenig eller full med rötter men däremellan är den fin och ibland finns det spångar att gå på.

Jag spanade efter svamp så gott jag kunde med tanke på att jag var tvungen att ha koll på var jag satte fötterna. Svamp fanns det gott om men inte den sort jag letade efter. Jag gick förbi alla soppar, kremlor och andra matsvampar eftersom jag inte var inställd på att plocka den sortens svamp. Så småningom skymtade jag Storfallet och där kom ett starkt minne av hur jag stannade kvar med hundarna medan min man klättrade ner till fallet.

Jag kände att jag måste avbryta skrivandet för att gå och fota ett foto från den gången. Många av er känner igen Kasper men Rex fick sluta sina dagar innan jag kom till Mjölby. Idag tog jag inget foto från exakt den här platsen men jag stod alldeles framför den bänk med bord som syns suddigt i bakgrunden i den här bilden.

Den här gången hade jag inga hundar att ta med nerför de läskiga trapporna så det är klart att jag tog mig ner för att se fallet lite bättre. För att distrahera mig själv lite och inte tänka på hur brant det var räknade jag trappstegen och det var totalt 134 st. Det var väldigt skönt att det fanns ett räcke att hålla mig i.

Sist jag såg Storfallet var förra hösten och då stod jag på andra sidan, uppe på höjden. Den gången hade jag mer tur och hittade ganska många trattisar. Men det var senare, i september, och jag planerar att återkomma och hoppas att jag ännu en gång ska ha tur då. Här skulle det ha varit bra med en bro. Det var ganska lite vatten i ån så någon modigare och smidigare skulle säkert ha kunnat hoppa på stenarna över till andra sidan. Men jag har dålig balans och är inte särskilt modig, eller kanske borde jag säga dumdristig, så jag tog mig upp för alla 134 steg igen och fortsatte min vandring på samma sida av ån.

Jag behövde inte gå samma stig tillbaka eftersom den här leden fortsatte i en runda. Ännu ett litet vattendrag.

En glänta i skogen som med solens hjälp nästan ser gyllene ut. Det blev varmare än jag hade trott och jag var lite för varmt klädd i mina jeans. Men trots att ryggsäcken gjorde mig svettig på ryggen och att jag önskade att jag hade valt annan klädsel så var det en skön promenad.

Ibland skymtade jag några fjäll mellan träden.

Hur blev det då med svampletandet. När jag lämnade fallet gav jag upp och i stället för kantareller plockade jag med mig en fin skörd av några soppar, kremlor, taggsvamp och några fårtickor. Inte dumt det heller.

Vad är nu detta för något? Jo, ni minns kanske att jag fick en årsprenumeration på té i födelsedagspresent och nu har de olika svarta téerna börjat dyka upp i mitt postfack. Min prenumeration började egentligen i juli men något gick fel och det kom aldrig något paket. Efter att min son hade påpekat detta för företaget kom snart det första paketet med téerna myspys och tropicana. Två väldigt positiva smakupplevelser enligt mig, som gillar svart té med olika sorters smaksättning. Igår kom även augustitéerna pride och mums-bums men de får vänta i sina påsar tills jag har gjort slut på julitéerna.

Min son har smakat te smaksatt med chokladarom tidigare och han är lite tveksam till den smaken. Jag ska försöka att inte påverkas av det och i stället göra en egen bedömning. Pridetéet luktar gott men jag undrar vad det är för slags arom som ingår. Det står bara arom och det kan ju vara vad som helst. Men om det smakar som det luktar så är det gott. Varje påse innehåller 70 g och det låter inte som särskilt mycket men om man följer instruktionen så ska det räcka till 28 koppar. Jag väger inte tebladen innan jag använder dem så kanske tar jag lite mer än 2,5 g. Jag dricker vanligtvis två koppar om dagen så förmodligen räcker varje månadspaket inte en hel månad. Jag är hittills väldigt nöjd med min present. Spännande att öppna varje paket och se vad jag får för gott och vilka namn innehållet har fått.

Det har inte blivit någon hjortronskörd än så länge i år och jag tänker inte ge mig ut och leta. Men jag kom på att jag hade en burk med de gyllene bären i frysen och eftersom jag har glömt bort dem i två år tyckte jag att det var dags att nu ta fram dem och koka sylt.

Det blev inte särskilt mycket men jag äter inte sylt ofta. Jag får väl göra pannkakor någon dag och kanske köper jag vaniljglass nästa gång jag handlar. Vaniljglass med varm hjortronsylt, det är en smaksensation.

Jag vet inte varför jag aldrig ens har funderat på att utgå från Gräftåvallen när jag ger mig ut på en fjälltur. Under några år hade vi en liten fjällstuga i Fjällhalsen, Bydalen och då var det naturligt att vi gick i de närmaste fjällen. Gräftåvallen är nog lite som en lillebror till Bydalen och grannanläggningen Hovde men jag tittade lite på en vandringskarta och såg att det finns massor att upptäcka om man startar i Gräftåvallen. Man kommer in i samma fjällområde men från ett annat håll, från söder.

Jag läste på hemsidan att man kan köpa ett märke om man med selfies visar att man har varit uppe på de tre topparna Västfjället, Drommen och Östfjället. Eftersom jag har bildbevis från de två första kändes det lockande att klara av även den tredje. Märket bryr jag mig inte så mycket om. Det är ett gult tygmärke som man kan sy fast på t ex jackan eller ryggsäcken. Men för min egen skull vore det kul att ha klarat av ”tre toppar”, som bedriften kallas. Enligt infon skulle det vara 7,6 km till Östfjället från Gräftåvallen och igår tog jag itu med den vandringen. Jag försökte tänka att jag inte behövde gå hela vägen om det blev kämpigt men jag visste från start att det skulle mycket till för att jag skulle ge upp.

Jag stannade till för att få en avståndsbild på det fjäll jag skulle ta mig upp på. Jag är inte helt säker på att det är toppen på Östfjället som syns eftersom det är möjligt att den ligger dold bakom det som ser ut att vara högsta punkten. Men jag tror att det är den som syns lite till vänster om det som ser ut att vara högst. En synvilla eftersom den ligger längre bort.

Strax innan jag kom fram till Gräftåvallen stötte jag på Gräftåtrollet.

Precis som när jag besteg Drommen började jag i skidbacken. Som ni ser är det en härlig, solig dag men temperaturen var ca 10 grader när jag startade och med tanke på stigningen var det perfekt. En t-shirt och en fleecejacka var ett bra val.

Några växter på vägen upp.

Jag följde en led en bit men jag visste att den leden skulle svänga av åt fel håll lite senare och att det inte finns någon iordninggjord led dit jag skulle. Men det är ett lättgånget fjällområde med låg vegetation så det skulle inte bli något problem.

En led vek av mot några vattenfall och jag tyckte dels att det var skönt att slippa uppförslutet ett tag och dels kanske fallen skulle vara värda att ta en omväg för.

Fallen var inte särskilt märkvärdiga men det rinner säkert mer vatten här under snösmältningsperioden.

Jag började vandra uppför igen. Jag hade en karta med gps i mobilen och det räckte för att jag skulle veta vilken riktning jag skulle hålla.

Ibland stötte jag på en stig. Oklart om det är människor eller renar som har trampat upp stigar. Jag följde i alla fall den här stigen i en bättre riktning än att gå rakt uppför. Jag går hellre lite längre än brant uppför.

Som ni ser svängde både stigen och jag upp mot toppen efter ett tag men i en lättare lutning. Men här sa vi hejdå till varandra eftersom stigen upphörde.

Här klättrade jag faktiskt rakt upp och det tog sin lilla tid.

Jag kom upp till en platå med en liten pöl.

Jag fortsatte uppför i långsamt tempo och belöningen fick jag varje gång jag vände mig om…och det gjorde jag ofta.

Jag trodde inte att det var toppen jag skulle nå efter att ha tagit mig uppför här men en liten del av mig hoppades. Det är längre än det ser ut och mer kuperat bitvis än man kan tro.

Här mötte jag dagens första ren.

Den blev rädd och sprang iväg. Både den och personerna där borta syns dåligt men som ni kanske ändå ser är jag inte helt ensam på fjället. Men det här var sista gången jag såg några andra människor innan jag nästan var nere vid parkeringen igen.

Renar såg jag dock lite då och då. Alla små bilder är klickbara om man vill se dem i större format.

Det dök upp en del moln, helt enligt prognosen, men underligt nog hade jag sol nästan hela tiden.

När benen var så darriga att jag behövde en lite längre paus och när jag dessutom var hungrig satte jag mig ner i den mjuka vegetationen, lutade ryggen mot en sten och vilade fötterna mot en annan sten. Mattermosen kom fram och efteråt mumsade jag på min chokladboll. Jag har alltid gott om kall dryck när jag är ute på fjälläventyr och det går åt. En ganska fin matplats och jag satt väldigt skönt.

Toppen!!! Äntligen!!! Det måste väl ändå vara toppen.

Men nej, pricken på kartan visade tydligt att jag inte var framme än. Jag tröstade mig genom att blicka bakåt och nu förstod jag att de 7,6 km som angavs var enkel väg. Jag som hade tänkt att det var en lagom sträcka för mig att klara av. Men jag tänkte inte ens på att ge upp än

Det gick lite nerför innan det började gå uppför igen

Men det där är väl ändå toppen.

När jag nästan var uppe dök nya fjäll, på längre avstånd, upp.

Jag svängde av mot toppen och var nästan där när jag fick för mig att ta fram mobilen för att få bekräftat att jag var framme. Ååh nej, jag hade svängt av åt fel håll när jag gick mot den här toppen och just då funderade jag faktiskt en kort stund på att vända tillbaka. Men då plockade jag fram envisheten och jag tänkte att i värsta fall får väl räddningstjänsten skicka en helikopter efter mig. Med ett lite bittert men målmedvetet inre skratt lyckades jag hitta nya krafter. Det syns inte så bra på bilden men det är en ganska djup fåra i dalen och jag hade ingen lust att gå ner där för att sedan klättra uppför igen. Jag sneddade alltså bort mot slutet av fåran och där var det även lättare att ta sig upp på nästa höjd. Kunde det vara toppen? Toppar var de visserligen allihop men inte rätt topp. Långt där borta skymtar även de fjäll jag vandrade omkring i för drygt en vecka sedan.

Nu fick jag nya vyer och kunde inte längre se ner mot utgångspunkten.

Uppför igen.

Det här var inte heller rätt topp men jag bjöds på skådespel i form av renar och vyer.

I fjällen rakt fram ligger Drommen, den topp jag besegrade senast, till höger och i mitten och längre bort ligger Västfjället, som jag har varit uppe på ett flertal gånger. Nu till ett litet mysterium. Ser ni att det ligger något på en liten sten bredvid det stora klippblocket? I nästa bild har jag beskurit bilden ännu mer men det är för otydligt för att se vad det är. Hade jag sett det då så hade jag naturligtvis gått dit och sett efter vad det var. Nu har jag alla möjliga hemska tankar om att det är något sjukt, skadat eller dött som ligger där. Det ser i alla fall inte ut som en människa och kanske är det bara stenen som har det utseendet. Vad tror ni?

Jag såg på min karta att jag var väldigt nära nu och nästa topp var helt klart Östbergets topp. Pricken hamnade precis mitt i symbolen. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Jag stannade kvar och njöt ett bra tag och riktigt gottade mig i allt jag såg åt alla håll. Jag önskar att kameran kunde göra det rättvisa men ni får tänka att det är ännu bättre än det ni ser.

Det började bli dags för återfärden. Det hade tagit drygt tre timmar hit men jag räknade med att kunna ta mig tillbaka mycket snabbare än så. Där borta är en av de toppar jag passerade.

Jag funderade lite på vilken väg jag skulle ta tillbaka och bestämde mig för att gå snett neråt i en lite rakare väg tillbaka. Det fanns ju ingen led så det var bara att börja gå där det kändes bra. Kanske kunde jag runda de olika topparna och hålla mig i dalen.

Men efter att ha rundat den första toppen blev jag lite orolig att jag skulle hamna alltför långt bort och i stället vände jag snett tillbaka tills jag återigen hade rundat fåran där nere…men nu i motsatt riktning.

Ännu en ren kom springande förbi mig.

Jag tog mig över och förbi resten av topparna i en rakare riktning än förut. Så småningom hamnade jag på leden igen (med gps:ens och kartans hjälp) och då var det inte långt kvar. Märkligt nog började vänsterbenet krångla igen nästan precis när jag hamnade på leden, samma smärta som förra gången jag gick nerför ett fjäll. Jag kom på att om jag inte böjde på det utan gick med en konstig stil och hela tiden höll vänsterbenet rakt, så kunde jag ta mig ner på egen hand. Det var en skärande smärta som satt på utsidan av benet under knät. Säkert en slemsäck som bråkar. Ett bra namn på något som inte är särskilt trevligt (de finns dessutom på riktigt och kan ställa till problem).

Här kan ni se hur jag gick. De vitare partierna är höjder jag passerade. Jag vet inte varför det står Österfjället på kartan när det överallt annars heter Östfjället. Olika höjdangivelser finns det också och jag har sett både 1170 och 1166 men här står det 1205. Den nedre gröna pricken är parkeringen men jag glömde stänga av mätningen direkt när jag satte mig i bilen. Därför syns lite av den streckan också. Jag kommer säkert att komma hit igen och vandra på någon av de leder som faktiskt finns.

Den här tiden på året är vi många som hittar ätbara godsaker i naturen. Vad vi plockar varierar från person till person och jag är just nu mest intresserad av svamp. Här har det ömsom regnat och ömsom varit sol så svamp finns det gott om. Inte de sorter jag helst vill ha men jag lyckas ändå få med mig en liten skörd nästan varje promenad. Jag går inte omkring och letar utan jag går längs min planerade rutt och det brukar räcka för att hitta lite av det som skogens skafferi bjuder på. I morse gjorde jag dock en liten extra sväng bort från stigen in till den plats där jag vet att det växer hjortron. Jag har inget stort behov av att hitta de gyllene bären eftersom jag redan har en del i frysen men just hjortron är kul att plocka i lagom mängd ändå. Någon annan hade varit där före mig och länsat området på bär men jag fick ihop några stycken på kort tid och de åkte direkt in i munnen. Gott!

Jag tog min svamppåse (det är sällan jag hittar så mycket svamp att jag orkar bära med mig en korg eller väska avsedd för svamp) och fortsatte ut ur skogen och in på en grusväg som ledde mig en bit hemåt.

Jag har alltid med mig en svampkniv och rensar så mycket som möjligt på plats där jag hittar svamparna. Men lite skräpar de ner varandra och det sköljer jag av vid slutrensningen. Det blev en alldeles lagom skörd av taggsvamp blodriskor, kremlor och röksvampar. Jag hade läst på lite om olika kremlor innan eftersom jag vill våga plocka någon mer sort än bara tegelkremla. Allt fastnade inte men jag tyckte mig minnas att gulkremlor är ätliga. Det var kul eftersom jag såg dessa gula kremlor nästan hela vägen och det är klart att jag plockade med mig ett gäng. Men jag var lite osäker och testade nästan varenda exemplar genom att nypa av en liten bit och tugga en stund på den. Jag hade läst att alla kremlor med mild smak är ätliga och även om man råkar få med någon som har en skarp smak så är de inte farligare än att de kan ge en del övergående magbesvär, dvs man dör inte eller blir allvarligt sjuk. Det var lugnande men jag vill så klart inte ha några sådana svampar med hem i alla fall. När jag kom hem kollade jag upp gulkremla lite mer och flera detaljer gjorde att jag kände mig säker. Den här gången ville jag inte plocka jättemånga eftersom jag inte var helt säker på att det var just gulkremla. Men nu vet jag var de växer.

Tillsammans med svamp från tidigare promenader, finhackad lök, vegobacon och lite broccoli blev det en god fyllning i en paj. Jag blandade ut med havrefraice och toppade med riven vegoost. Nu har jag ätit en stor portion till middag och förhoppningsvis mår jag bra i magen i morgon. Jag planerar nämligen ännu en fjälltur i det finväder som väntar och på fjället vill man inte ha magproblem.