Ännu en topp(en)tur

Jag vet inte varför jag aldrig ens har funderat på att utgå från Gräftåvallen när jag ger mig ut på en fjälltur. Under några år hade vi en liten fjällstuga i Fjällhalsen, Bydalen och då var det naturligt att vi gick i de närmaste fjällen. Gräftåvallen är nog lite som en lillebror till Bydalen och grannanläggningen Hovde men jag tittade lite på en vandringskarta och såg att det finns massor att upptäcka om man startar i Gräftåvallen. Man kommer in i samma fjällområde men från ett annat håll, från söder.

Jag läste på hemsidan att man kan köpa ett märke om man med selfies visar att man har varit uppe på de tre topparna Västfjället, Drommen och Östfjället. Eftersom jag har bildbevis från de två första kändes det lockande att klara av även den tredje. Märket bryr jag mig inte så mycket om. Det är ett gult tygmärke som man kan sy fast på t ex jackan eller ryggsäcken. Men för min egen skull vore det kul att ha klarat av ”tre toppar”, som bedriften kallas. Enligt infon skulle det vara 7,6 km till Östfjället från Gräftåvallen och igår tog jag itu med den vandringen. Jag försökte tänka att jag inte behövde gå hela vägen om det blev kämpigt men jag visste från start att det skulle mycket till för att jag skulle ge upp.

Jag stannade till för att få en avståndsbild på det fjäll jag skulle ta mig upp på. Jag är inte helt säker på att det är toppen på Östfjället som syns eftersom det är möjligt att den ligger dold bakom det som ser ut att vara högsta punkten. Men jag tror att det är den som syns lite till vänster om det som ser ut att vara högst. En synvilla eftersom den ligger längre bort.

Strax innan jag kom fram till Gräftåvallen stötte jag på Gräftåtrollet.

Precis som när jag besteg Drommen började jag i skidbacken. Som ni ser är det en härlig, solig dag men temperaturen var ca 10 grader när jag startade och med tanke på stigningen var det perfekt. En t-shirt och en fleecejacka var ett bra val.

Några växter på vägen upp.

Jag följde en led en bit men jag visste att den leden skulle svänga av åt fel håll lite senare och att det inte finns någon iordninggjord led dit jag skulle. Men det är ett lättgånget fjällområde med låg vegetation så det skulle inte bli något problem.

En led vek av mot några vattenfall och jag tyckte dels att det var skönt att slippa uppförslutet ett tag och dels kanske fallen skulle vara värda att ta en omväg för.

Fallen var inte särskilt märkvärdiga men det rinner säkert mer vatten här under snösmältningsperioden.

Jag började vandra uppför igen. Jag hade en karta med gps i mobilen och det räckte för att jag skulle veta vilken riktning jag skulle hålla.

Ibland stötte jag på en stig. Oklart om det är människor eller renar som har trampat upp stigar. Jag följde i alla fall den här stigen i en bättre riktning än att gå rakt uppför. Jag går hellre lite längre än brant uppför.

Som ni ser svängde både stigen och jag upp mot toppen efter ett tag men i en lättare lutning. Men här sa vi hejdå till varandra eftersom stigen upphörde.

Här klättrade jag faktiskt rakt upp och det tog sin lilla tid.

Jag kom upp till en platå med en liten pöl.

Jag fortsatte uppför i långsamt tempo och belöningen fick jag varje gång jag vände mig om…och det gjorde jag ofta.

Jag trodde inte att det var toppen jag skulle nå efter att ha tagit mig uppför här men en liten del av mig hoppades. Det är längre än det ser ut och mer kuperat bitvis än man kan tro.

Här mötte jag dagens första ren.

Den blev rädd och sprang iväg. Både den och personerna där borta syns dåligt men som ni kanske ändå ser är jag inte helt ensam på fjället. Men det här var sista gången jag såg några andra människor innan jag nästan var nere vid parkeringen igen.

Renar såg jag dock lite då och då. Alla små bilder är klickbara om man vill se dem i större format.

Det dök upp en del moln, helt enligt prognosen, men underligt nog hade jag sol nästan hela tiden.

När benen var så darriga att jag behövde en lite längre paus och när jag dessutom var hungrig satte jag mig ner i den mjuka vegetationen, lutade ryggen mot en sten och vilade fötterna mot en annan sten. Mattermosen kom fram och efteråt mumsade jag på min chokladboll. Jag har alltid gott om kall dryck när jag är ute på fjälläventyr och det går åt. En ganska fin matplats och jag satt väldigt skönt.

Toppen!!! Äntligen!!! Det måste väl ändå vara toppen.

Men nej, pricken på kartan visade tydligt att jag inte var framme än. Jag tröstade mig genom att blicka bakåt och nu förstod jag att de 7,6 km som angavs var enkel väg. Jag som hade tänkt att det var en lagom strecka för mig att klara av. Men jag tänkte inte ens på att ge upp än

Det gick lite nerför innan det började gå uppför igen

Men det där är väl ändå toppen.

När jag nästan var uppe dök nya fjäll, på längre avstånd, upp.

Jag svängde av mot toppen och var nästan där när jag fick för mig att ta fram mobilen för att få bekräftat att jag var framme. Ååh nej, jag hade svängt av åt fel håll när jag gick mot den här toppen och just då funderade jag faktiskt en kort stund på att vända tillbaka. Men då plockade jag fram envisheten och jag tänkte att i värsta fall får väl räddningstjänsten skicka en helikopter efter mig. Med ett lite bittert men målmedvetet inre skratt lyckades jag hitta nya krafter. Det syns inte så bra på bilden men det är en ganska djup fåra i dalen och jag hade ingen lust att gå ner där för att sedan klättra uppför igen. Jag sneddade alltså bort mot slutet av fåran och där var det även lättare att ta sig upp på nästa höjd. Kunde det vara toppen? Toppar var de visserligen allihop men inte rätt topp. Långt där borta skymtar även de fjäll jag vandrade omkring i för drygt en vecka sedan.

Nu fick jag nya vyer och kunde inte längre se ner mot utgångspunkten.

Uppför igen.

Det här var inte heller rätt topp men jag bjöds på skådespel i form av renar och vyer.

I fjällen rakt fram ligger Drommen, den topp jag besegrade senast, till höger och i mitten och längre bort ligger Västfjället, som jag har varit uppe på ett flertal gånger. Nu till ett litet mysterium. Ser ni att det ligger något på en liten sten bredvid det stora klippblocket? I nästa bild har jag beskurit bilden ännu mer men det är för otydligt för att se vad det är. Hade jag sett det då så hade jag naturligtvis gått dit och sett efter vad det var. Nu har jag alla möjliga hemska tankar om att det är något sjukt, skadat eller dött som ligger där. Det ser i alla fall inte ut som en människa och kanske är det bara stenen som har det utseendet. Vad tror ni?

Jag såg på min karta att jag var väldigt nära nu och nästa topp var helt klart Östbergets topp. Pricken hamnade precis mitt i symbolen. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Jag stannade kvar och njöt ett bra tag och riktigt gottade mig i allt jag såg åt alla håll. Jag önskar att kameran kunde göra det rättvisa men ni får tänka att det är ännu bättre än det ni ser.

Det började bli dags för återfärden. Det hade tagit drygt tre timmar hit men jag räknade med att kunna ta mig tillbaka mycket snabbare än så. Där borta är en av de toppar jag passerade.

Jag funderade lite på vilken väg jag skulle ta tillbaka och bestämde mig för att gå snett neråt i en lite rakare väg tillbaka. Det fanns ju ingen led så det var bara att börja gå där det kändes bra. Kanske kunde jag runda de olika topparna och hålla mig i dalen.

Men efter att ha rundat den första toppen blev jag lite orolig att jag skulle hamna alltför långt bort och i stället vände jag snett tillbaka tills jag återigen hade rundat fåran där nere…men nu i motsatt riktning.

Ännu en ren kom springande förbi mig.

Jag tog mig över och förbi resten av topparna i en rakare riktning än förut. Så småningom hamnade jag på leden igen (med gps:ens och kartans hjälp) och då var det inte långt kvar. Märkligt nog började vänsterbenet krångla igen nästan precis när jag hamnade på leden, samma smärta som förra gången jag gick nerför ett fjäll. Jag kom på att om jag inte böjde på det utan gick med en konstig stil och hela tiden höll vänsterbenet rakt, så kunde jag ta mig ner på egen hand. Det var en skärande smärta som satt på utsidan av benet under knät. Säkert en slemsäck som bråkar. Ett bra namn på något som inte är särskilt trevligt (de finns dessutom på riktigt och kan ställa till problem).

Här kan ni se hur jag gick. De vitare partierna är höjder jag passerade. Jag vet inte varför det står Österfjället på kartan när det överallt annars heter Östfjället. Olika höjdangivelser finns det också och jag har sett både 1170 och 1166 men här står det 1205. Den nedre gröna pricken är parkeringen men jag glömde stänga av mätningen direkt när jag satte mig i bilen. Därför syns lite av den streckan också. Jag kommer säkert att komma hit igen och vandra på någon av de leder som faktiskt finns.


12 comments

  1. Vilken toppentur i dubbel bemärkelse! Höga höjder och fantastiska bilder. Även om jag är van vid det skånska och platta landskapet så är det väldigt vackert hos dig.

    Kram och god kväll nu!

    Gilla

    • Ja, det var det verkligen och även om det var jobbigt ibland så var det mestadels njutning och en skön vandring 😀 Jag gillar naturen i hela vårt land och Skåne har mycket att erbjuda. Men de flesta av oss har sina favoriter och det är ju tur att vi inte alla vill vara på samma plats. Det skulle bli väldigt trångt 😀
      Kram

      Gilla

  2. Wow åter en topp besegrad! Du är verkligen tuff, jag går i en skog ganska obehindrat och utan rädsla, men däruppe på fjället vete sjutton. Dåligt med landmärken att följa. Men du är välrustad när du ger dig av, med gps, mat och dryck osv. Och jag förstår att du var mer än nöjd med dagens bravad!” Hade inte orkat kan jag säga…applåder och kram

    Gilla

    • Ja, mycket vill ha mer 😀 Vi får väl se om det blir någon mer topptur i år eller om jag ska vara nöjd nu. Min son blev sugen när han läste inläggen så kanske kommer han upp snart och då måste vi ju upp på någon topp 😀 Oftast finns det en led att följa och där brukar det även finnas människor. Då är det tryggare att gå ensam. Men jag tänkte aldrig på att det var läskigt här heller utan jag hade fullt upp med att gå och njuta 😀 Något att äta och kall dryck måste man ha. Visserligen finns det ofta fjällbäckar att ta vatten ur men jag har helst med mig egen dricka. Jag var väldigt nöjd med både dagen och mig själv. Men det krävs en hel del återhämtning innan jag kan göra något liknande igen. Tack för applåderna 😀
      Kram

      Gilla

  3. Väldigt vackra bilder och jag är grymt imponerad av att du orkar! Bara att få se renar är ju värt hur mycket som helst!
    Kram

    Gilla

    • Tack Marie! Jag är faktiskt också lite imponerad över att jag klarade av den här vandringen 😀 Men som du skriver så är det värt allt när man får dela vyerna med renar och när det känns som om man äger hela världen.
      Kram

      Gilla

  4. Alltså … det här var som att läsa en spännande bok … Spänningen stegrades ju mer jag läste. Skulle du nå toppen? Och så alla dessa fantastiska vyer. Jag tappar nästan andan. Kargheten, färgerna. Och återigen så förmedlar du känslan i bild och text så att jag nästan är närvarande. Nästan går där på fjället. Ja det är nästan så att jag kan känna smaken av chokladbollen 🙂 Och en av renbilderna är helt magiskt vacker. Den sista bilden i collaget med renar. Den där renen står med himlen som bakgrund och visar upp sina vackra horn och sin vackra mörka siluett.
    Det mörka vid stenen, jag håller med om att det ser konstigt ut men tror ändå att det är själva stenen och skuggorna som gör att det ser ut som det ligger något där. Det flyter liksom för mycket ihop med själva stenen för att det skulle varit något annat tycker jag.
    Så tråkigt att du kände av ditt vänsterben igen. Hoppas du mår bättre idag.
    Stort tack för en spännande och vacker fjälltur. Nu måste jag gå och vattna mina blommor … sommarvärme är på väg in!

    Kram och fin onsdag!

    Gilla

    • Hahaha, tack för de fina orden och vad kul att du tyckte att det kändes så 😀 Tänk dig de vyer jag visar men många gånger mer storslagna och vackra. Det kan nog ingen fånga på bild och absolut inte jag som bara är en glad amatör. Visst var bilden på den mörka renen fin och ännu en gång får jag tacka renarna för att de gör fjällturen ännu bättre än förväntat 😀
      Jag hoppas att du har rätt om det konstiga på stenen. Det skulle kunna vara en ren och då skulle jag ändå inte kunna göra något. Jag uteslöt att det var en människa och hade jag inte kunnat göra det så hade jag kanske känt mig tvungen att kontakta någon myndighet, osäker på vilken. Men jag väljer att tro att du har rätt och att stenen helt enkelt ser ut så där.
      Vänsterbenet mår bättre igen och det är väldigt skönt. Men kanske får jag vänja mig vid att få problem när det går mycket nerför. Som tur är har jag lätt för att glömma de problem jag har när jag är i början av ett äventyr 😀
      Ha så skönt i sommarvärmen. Den har nått hit till mig också men kanske inte med lika höga temperaturer.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  5. Du är så grym! Vilken upplevelse. Du är en riktig kämpe. Jag är sååååå glad över att få dela denna upplevelse om så bara på dataskärmen. Jag njuter så det hörs. Fantastiskt vackert och vilka foton. Jag längtar tills nästa gång jag får uppleva detta underbara.

    Kram

    Gilla

    • Du skulle vara minst lika grym och det tycker jag att du kunde komma hit och bevisa 😀 Eller jag vet ju redan det men det vore kul att göra det tillsammans. Du skulle säkert springa ifrån mig och få vänta in mig.
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s