Vilken härlig dag jämfört med tidigare i veckan. Det var mulet hela förmiddagen men när jag gick ut vid tolvtiden började det spricka upp lite och jag såg små blå flikar av himlen. Jag såg också två rådjur och av någon anledning verkar de vara många fler just nu. Idag var de bara två men igår vet jag inte hur många som tittade på mig bakom träd och buskar. Det kanske är så att de samlas när vinterförhållandena gör det svårt att ta sig fram och att hitta mat. Men varför? Hjälper de varandra på något sätt eller är det så enkelt som att vissa platser bjuder på mer lättfunnen mat? Kanske känner de sig tryggare när de samlas. Det är ju svårare att hinna springa undan från fiender, vilka de nu kan vara när björnarna sover. Människor så klart men de verkar inte vara särskilt rädda för mig. En och annan varg kan ibland vandra förbi här och ibland hör jag talas om lodjur. Men i övrigt vet jag inte vilka fiender rådjuren har. Efter en snabb googling vet jag nu att jag gissade rätt. Det var bara räven jag glömde men den tar bara kid.

Sprickorna i molnen blev allt större och när jag kom fram till den stuga jag har skrivit om förr, och som jag gärna skulle bo i, började solen bryta igenom molntäcket.

Det blev inte helt klart men solen värmde mig hela vägen hem. Jag gick så klart ut på Medvinden för att inte missa en enda stund av sol 🌞

Nu vill jag ha en riktigt härlig kall och solig vinterdag med glitter i både luft och trädgrenar. Men jag är inte helt missnöjd. Det har varit sköna promenader i veckan ändå. Det har varit en vecka med mycket dissociation och då får jag prioritera var jag ska använda den lilla koncentrationsförmåga jag har. Jag har valt att titta in till mina bloggvänner och har samlat på mig lite innehåll till min egen blogg tills det känns lockande att skriva ihop något. För det är så klart så att när hjärnan inte orkar då försvinner lusten lite också.

I helgen gick jag ut innan det hade ljusnat och gick förbi Mjällebäckens utlopp i Storsjön. Där gick jag ut på isen för att gå på Medvinden hemåt.

Sikten var inget vidare och jag var helt ensam ute på isen. Jag såg i alla fall ingen annan levande varelse…förutom en sork som kom springande över snön. Att fota en sork som springer långt bort är inte så lätt men ni kan i alla fall se att den svarta klumpen har en svans.

Någon dag senare såg det inte bättre ut men den här gången var jag inte helt ensam ute.

Jag hörde en del rop mellan familjemedlemmarna och såvitt jag kunde höra så var det franska som talades. Trist att semestra här när det är nästan ingen sikt men jag hoppas att de stannar ett tag så att de får uppleva hur härligt det kan vara.

Igår hade jag ingen lust alls att gå ut men idag har jag däremot varit ganska aktiv. Jag började med ett pass på katthemmet tillsammans med C. De senaste gångerna jag har varit där har jag inte fotat något så nu ska jag kompensera för det. Jag tror att de flesta gillar fina katter så håll till godo.

Det här är mamma Katja. Henne får man gärna gosa med men hennes ungar är mer skygga. Ungarna är ganska stora och har inte lärt sig att vi är snälla. Hade de fötts på katthemmet så hade de nog varit tryggare med oss.

Här kommer Benson och Pollock. Jag stod och kelade med Pollock och då blev Benson lite avundsjuk. I början fick jag också vara med men jag kände mig som femte hjulet och försökte fota de fina goknularna lite i stället. Det gick så där eftersom de var i rörelse hela tiden. Men de får vara med i alla fall. Jag rekommenderar inte att ni klickar på bilderna eftersom de blir ännu suddigare i större storlek.

När vi kom in till karantänavdelningen fick vi en liten överraskning. De som hade kvällspasset igår hade glömt att haspa dörren till ett av båsen och bara två av sju katter fanns där inne. De återstående fem katterna hittade vi i det kök som hör till karantänavdelningen. Ett litet gäng hade installerat sig i en garderob, vars dörr nästan hade stängts. Om ni tittar noga så ser ni att det finns fyra katter där inne. Fyra par öron sticker upp och de innersta katterna kände sig nog ganska trygga. Men när C öppnade garderoben och jag var beredd med mobilkameran så frästes det rejält där innifrån.

En femte liten kisse hade gömt sig bakom dammsugaren och jag tyckte nästa mest synd om honom. Helt ensam och livrädd för oss.

Vad gör man i den situationen? Vi försökte locka med mat och godsaker men ingen ville komma ut från sina gömställen och gå in till sitt eget rum. Vi vågade inte komma alltför nära heller så vi bestämde oss för att skriva ett inlägg om situationen i fb-gruppen och så länge låta dörren till just de här katternas bås vara öppen. De måste ju kunna komma in till mat, vatten och toaletter. Men vi fick hjälp av en modigare och van kvinna och hon fick in allihop till deras bås. Stackars små kissemissar som var så rädda för oss.

När jag kom hem åt jag lunch och gick sedan ut på en promenad. Det har snöat i tre dagar och nu finns det gott om den vita, fina varan. Jag har gått så mycket på Medvinden sedan den öppnades så nu ville jag i stället gå åt ett annat håll. Jag vände mig om när jag var på väg att lämna mitt område och tog en vinterbild. Lite sol hade inte alls varit fel.

Det började snöa lite igen och samtidigt kom jag fram till en plats där en skolklass var ute på en skidtur. De hade först tagit sig upp en lång backe från skolan för att sedan åka i nysnö. Jag hoppas att läraren åkte före och spårade. De skid- och skridskoveckor som varje vinter finns på schemat här är inte jättepopulära bland alla elever medan andra säkert längtar efter dem. De veckorna innebär inte att de inte gör annat utan det är bara en daglig aktivitet mitt i skolarbetet.

Jag gick in i skogen och där kände jag mig iakttagen i stort sett hela vägen. Rådjuren har återigen samlats i det lilla skogsavsnittet. Dels matas de ibland där och förmodligen är det lättare att hitta något ätbart inne i skogen när snötäcket är så här tjockt.

Jag fick ett tips av en kompis nu i veckan om att en nybörjarkurs i bugg börjar nu. Men jag har accepterat att det inte funkar. I alla fall inte nu. Kanske om jag får en väldigt bra höst. Det vore ju kul att börja en nybörjarkurs för fjärde gången 😀

Jag har väntat och undrat och jag har sett hur alla goda rönnbär har skrumpnat ihop och försvunnit. En del har så klart blivit mat till andra fåglar men mycket av allt det goda har bara blivit förstört. Idag, äntligen, såg jag en liten flock av de efterlängtade sidensvansarna och det verkar som om de hittade något annat att äta. Jag hoppas att det smakade bra. Mitt bland alla lekande och stojande skolbarn hade de valt att slå sig ner. Stannar man i den miljön och plockar fram kameran så får man räkna med att få nyfikna frågor och då får man svara så gott det går. När en av tjejerna, i slutet av frågestunden, frågade om hon var med på någon bild svarade jag att jag försöker låta bli att fota barn om jag inte har frågat föräldrarna först. Då sprang de iväg med ett hejdå och jag vandrade vidare. Jag kanske ska förklara att det är en öppen skolgård som man passerar på väg till ica-butiken och även för att komma vidare. Inga staket någonstans men alltid gott om personal som försöker överblicka allt som sker.

Tisdagen och onsdagen den här veckan blev lite trista. Jag skulle egentligen ha promenerat med C ena dagen men var tvungen att avboka. Ljumsken är ett väldigt dumt ställe att få ont i om man vill gå men så var det. Igår provade jag en lite kortare runda och eftersom det gick helt ok så gick jag en lite längre promenad idag, efter att först ha varit på katthemmet och sedan sett hur ännu två medaljer gick till de duktiga svenska idrottarna. Jag sa till C att jag ville hinna hem till tio på fm för att se tävlingarna och vi hann både göra det vi skulle och gosa med en del fina kissekatter. Inga bilder blev tagna dock men det kommer fler tillfällen.

Men ännu en bild från Medvinden blev det i stället. Jag mötte en siberian husky vars matte sa att det var första gången de var på isen tillsammans. Hon försökte få honom att sitta ner när det kom andra hundar eller skridskoåkare förbi. Men när jag kom och gick väldigt nära (för att inte komma ut på den hala delen) och när jag dessutom sa hej, då blev det lite för svårt. Den fina huskyn kom fram och viftade på hela sig. Naturligtvis frågade jag ändå om det var ok att hälsa och fick ett javisst till svar. Jag hann inte sätta mig ner på huk som jag brukar utan vovven reste sig på baktassarna, lutade framtassarna mot mig (han hoppade inte) och innan jag hann stänga munnen fick jag en rejäl huskykyss. Inte vad man vill ha kanske men resten av gosstunden var mysig.

Från Medvinden är en lite mindre isväg röjd fram till det lilla skogsavsnitt där jag tar stigen för att komma hem till mig. Lättgånget alltså och jag och många med mig ser till att ta vara på möjligheten att tillbringa en del av de härliga solskensdagarna på isen.

Fjärde sprutan är avklarad och den här gången fick jag lite mer ont i armen. Det tar jag som ett tecken på att den gör nytta och kanske har jag rätt i att det är så.

Igår väntade vi tills Nils van der Poel så imponerande vann sitt OS-guld innan vi gick ut i solen. Det var i alla fall soligt vissa stunder och då njöt vi lite extra. Men det var skönt att promenera på isen även när molnen gömde solen. Min svägerska är inte van vid att kunna gå på is så det var ju passande att Medvinden hade plogats upp lagom tills vi kom tillbaka från Åre. Det var också tur att hon hade bokat tågbiljetten hem till någon dag senare så att vi kunde ta den här promenaden. Fjällen skymdes av moln men de behöver ju inte alltid vara med när jag fotar åt det här hållet.

Lite senare på eftermiddagen tittade jag ut och fick se hur en slöja av dimma drog fram som i vågor. Dimman rörde sig faktiskt framåt och kanske borde jag ha filmat i stället. Men man kan inte alltid tänka på allt. Jag vet faktiskt inte varför de rosa tonerna finns i bilden. Jag har försökt redigera bort dem men då blir bilden ännu konstigare.

Under natten kom det ca en dm nysnö men det var inget som störde när jag tidigt i morse skjutsade min svägerska till tåget. Strax före 06.00 var jag hemma igen och åt frukost. OS styr en del av mina dagar men inte helt. Idag fick jag se Sara Hector när hon gjorde sin bragd och fixade ännu ett OS-guld till Sverige. Lite senare tyckte jag synd om de svenska tjejerna i skidskyttet när det inte alls gick som de hade velat. Vid tolvtiden kände jag mig färdig med OS för dagen och gick ut. Jag började med att gå upp mot campingen för att se om det var möjligt att gå över de öppna fälten. Men jag kände att varken lust eller ork att pulsa fram i snön fanns på plats den här dagen. Jag väntar tills stigen har trampats upp rejält, för så blir det alltid några dagar efter ett snöfall.

I stället tog jag mig ner till sjön lite tidigare än jag hade tänkt och där fortsatte jag på Medvinden hem till mig. På skylten står det 5 km på båda sidorna och eftersom jag igår såg en skylt där det stod 4 km på ena sidan och 6 km på andra sidan, antar jag att Medvinden är ca en mil lång. Det ser ut som om jag var ensam på isen men rätt som det var kom det några skridskoåkare, sparkåkare och en del andra som antingen körde om mig eller mötte mig. Men jämfört med i helgen var det mycket färre personer ute. Här syntes det inte alls att det hade snöat så antingen hade snön redan plogats bort eller så har den blåst åt sidan. Jag gissar på att snöröjarna startade tidigt. Men vinden har också påverkat landskapet genom att blåsa bort den snö som föll på träden i natt.

Nästan hemma. Där uppe bor jag men jag var tvungen att fortsätta ca 50 m till innan det fanns en upptrampad väg upp till stranden och det lilla skogsavsnitt som är till för allmänheten. När jag kom hem testade jag faktiskt att trampa ner snön på balkongen och ställa dit en stol för att känna efter om solen värmde tillräckligt. Men jag kände ganska snart att solandet får vänta kanske en månad till. Söderut värmer säkert solen betydligt mer nu men snart har vi härliga vårvinterdagar här också.

Fredagen blev den absolut skönaste dagen under vår vecka i Åre. Solen värmde och himlen var blå. Det var så gott som vindstilla och stundtals åkte mössorna av. En fantastiskt dag som var mycket härligare än vi hade förväntat oss att få uppleva. Jag har visat er det mesta av vyerna men som avslutning hittade jag ändå några motiv som är nya. Kanske har de varit små detaljer i tidigare bilder men nu får de vara huvudmotiv. Tott hotell har jag nämnt flera gånger och så här ser det ut. Den äldsta delen, närmast kameran, är en fin byggnad men de nyare delarna kan jag inte säga så mycket snällt om. Möjligen har rummen där en fin utsikt.

Åre strand och Holiday club. Bakom hotellbyggnaden ligger de tvåvåningslängor där jag har min andelsvecka.

Åre torg-

Åres gamla kyrka.

I morse var det dags för hemresa och eftersom vi båda vaknade tidigt och slutstädning ingår i andelsavgiften, kom vi iväg ca kvart i åtta på morgonen. Vi kom hem lagom till att, efter uppackning, se mixstafetten i skidskytte. Ingen medalj där men Sveriges första OS-guldmedalj kom lite senare. Puckelpist har jag aldrig tittat på förut men vi råkade se finalen och där lärde vi oss namnet på en för oss okänd men väldigt duktig kille. Walter Wallberg ska man nog komma ihåg.

Men innan finalen i puckelpist tog vi bilen närmare stan och promenerade över isen mot Vinterparken, som premiäröppnades idag. En bit ut på isen stod den här fina snöfiguren. Kanske en hund, kanske en nalle.

Det var mycket folk i rörelse och det är inte så konstigt. Solen hade skinit hela förmiddagen men tyvärr mulnade det på när vi kom hit. Det var ändå väldigt skönt ute och många hade tagit med sig matsäck, skridskor, skidor eller bara ett gott humör och en leklust. Solstolar stod utställda för vem som än hade lust att slå sig ner en stund och en skridskobana hade plogats upp. Snöborgen lockade många barn och en grillplats utnyttjades av ganska många.

Dagen till ära dök två snötroll upp. Ett stort och ett mindre. Kolla in hunden och den lilla tjejen som misstänksamt tittar upp mot snötrollet.

Hunden kan inte sluta titta men den lilla tjejen blir skrämd när snötrollet rör lite på ena benet och vänder sig om för att fly. Det är inte lätt att förstå att en så stor och läskig figur kan vara snäll. Jag brukar undvika att fota barn men någon gång ska man göra ett undantag.

Det lilla snötrollet lekte med barnen i snöborgen men jag hann inte fota innan det hoppade ner och gick iväg.

Någon som inte var det minsta skrämmande var Birger (storsjöodjurets son). Jag såg honom inte först men hörde hur det pratades runt omkring oss om Birger. Han är välkänd här och det är inte så underligt. När jag hittade honom hade han fullt upp med att krama alla barn som vågade sig fram.

På isen rörde sig folk i olika riktningar. Till vänster är Medvinden upplogad och till höger går gångvägen till Frösön.

Vi valde att ta vägen över gångbron tillbaka till Frösön och bilen och vi passerade ett gäng änder som bara låg och väntade på att något skulle hända. Stackars änder. Jag såg inget öppet vatten men de såg ut att må ganska bra ändå. Rätt som det var kom det i alla fall någon och slängde ut lite mat till dem. Då fick de bråttom allihop.

Även här finns det kitesurfare och som bonus kom det in en helikopter i bilden.

Det är väldigt skönt att vara hemma igen. Jag har inte längtat hem en sekund under vistelsen i Åre men det är ändå sant att hemma är bäst. I morgon hoppas jag på ännu en fin dag och på måndag åker min svägerska hem till sig. Det blir tomt men i sommar ses vi igen.