Ja, ni förstår nog att det är jakten på stolpar, eller checkpoints som de kallas enligt hittaut.nu. För de som inte vet vad det här är för något vill jag lämna en kort förklaring. Hittaut är ett friskvårdsprojekt som samordnas av svenska orienteringsförbundet och arrangeras av lokala orienteringsföreningar. Det kostar inget att vara med. Man hämtar en karta på anvisad plats eller laddar ner kartan i mobilen och sedan ger man sig ut på de platser där checkpoints har placerats och letar upp dem. När man hittar dem registerar man den bokstav som anges på stolpen och om man vill kan man titta på statistik om hur man ligger till både lokalt och i hela Sverige. Det är ingen tävling utan man gör precis som man vill och har tid och möjlighet till. Syftet är att få ut folk och röra på sig och det lyckas väldigt bra för medlemsantalet växer stadigt.

Jag använder mig av den norska benämningen och kallar den här jakten för stolpjakten. Det säger ju precis vad det är. Visserligen kan markeringarna sitta på annat än stolpar ibland men här, runt Östersund, är det mestadels stolpar man letar efter.

Jakten startade igår och jag valde att börja i det område som jag förr har tyckt varit det jobbigaste och mest otillgänliga, bara för att ha det gjort. Men jag förvånades över hur kul jag tyckte att det var att mestadels gå i stiglöst land och vara tvungen att verkligen ha koll på var jag satte fötterna. Här sitter en stolpe som angavs vara placerad i ”gropen”.

Ibland fick jag gå en liten omväg runt ett kärr eller någon slags våtmark. Den här dagen lyckades jag faktiskt hålla mig torrskodd hela rundan.

Det spelade ingen roll om jag hittade en liten stigsnutt eller inte, det dök alltid upp något slags naturligt hinder som gjorde att det inte blev så lätt som jag hade trott. Så här såg det ut i ett stort skogsområde och jag klättrade både över och under och tog omvägar.

Man kan tycka att arrangörerna kunde förenkla lite för oss deltagare och vända stolpen åt ett håll som gjorde det lätt att se bokstaven. Men det hände inte många gånger att jag kunde stå på avstånd och försöka se bokstaven. Här var det både risigt och blött men jag klarade att tränga mig fram utan att doppa fötterna i vattnet. Ser ni stolpen i mitten av bilden?

Det fanns många diken som måste passeras. Just här var det inga som helst problem men på andra platser fick jag leta en del innan jag tog mig över. Mina höfter och ryggen vill inte att jag ska hoppa och jag vill inte ställa till med något olyckstillbud långt ute i ödemarken där jag inte vet när och om någon kommer förbi.

Jag satte mig ner och vilade en stund och precis där fick jag syn på bägarlav. Man borde sätta sig ner i naturen lite oftare för man får ofta syn på små kul saker då.

Flera gånger kom jag fram till stora hyggen. De är inte särskilt roliga att se men för mig, när jag hade gått i ganska otillgänglig natur ett tag, var det lite av en lättnad att lätt kunna gå framåt. Visserligen med viss försiktighet men ändå lättare eftersom jag slapp tränga mig igenom täta snår eller korsa skogar med massor av vindfällen. Återplantering har skett så om ett antal år står det en ny skog här.

När man måste ha koll på var man sätter fötterna så lägger man märke till spännande saker i marknivå. Jag trodde först att det här var någon sorts slemsvamp, och det kanske det är. Men de uppgifter jag hittade sa att det här är orange legeskål. En skålsvamp som växer där älgar kissat enligt flera källor, bl a artfakta.se och naturmorgon på sverigesradio.se. Det fanns massor av älgspillning så förmodligen har älgarna även kissat en del här.

Jag hittade de första vitsipporna för i år och här växer de i massor.

Jag var ganska mör men mådde ändå väldigt bra när jag kom hem. Jag kanske gav intryck av att det var en fruktansvärd stolpjaktsrunda men det var, precis som jag skrev i början, väldigt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Men jag vill inte alltid ha det så.

Vilken tur då att den här dagens stolpjakt var helt annorlunda. Den tog mig runt i ett område med diverse byggnader där det var väldigt lätt både att ta sig fram och att hitta stoplarna. Det kryllade av grönklädda militärer i området och det har ju sina orsaker. Jag vet inte om det är pga att vi har fått tillbaka viss militärutbildning hit eller om det är någon slags verksamhet som har med världshändelserna att göra och kanske är det lite av båda.

Jag hittade snabbt allt stolpar bland byggnaderna och fortsatte i skogsområdet som går ner mot Bynäset. Jag står på fastlandet och ser ut mot en del av Bynäset och som ni ser blåser det rejält. Blåst och ca 5 plusgrader ger ingen direkt sommarkänsla så jag var glad när jag kunde återvända in i skogen.

Jag trodde inte att jag skulle bli lika fanatisk i mitt stolpletande som förra säsongen men det är ju så himla kul att komma ut till områden där man inte är särskilt ofta. Vi får väl se hur länge det känns kul men under de kommande två veckorna lär det bli en hel del letande.

När jag skriver piller så är betydelsen inte bokstavlig utan det är en metafor för små händelser i vardagen som ger lycka. Jag får många små doser av detta och ni vet alla att katterna på katthemmet utgör en stor del av det. Min volontärkompis C kan tyvärr inte hjälpa till längre pga annat som måste anses som viktigare och fram till sommaren fortsätter jag tillsammans med S, en väldigt trevlig ung tjej som innan hon fyller 18 år inte får ta pass på egen hand. Det passar ju väldigt bra för min del.

Vissa katter utmärker sig lite extra och Frans-Morris visade på flera olika sätt att han var väldigt hungrig. Han ville gärna hjälpa till att öppna matförpackningarna och medan jag la upp mat på faten stod han på bordet och skötte avsmakningen. Maten verkade utfalla till belåtenhet.

Av de 16 katter som kom förra veckan ställde en del snällt upp som fotomodeller. Nästan alla ville gärna få lite gos och då ställer jag gärna upp. Många av dem fick ingen mat eftersom de skulle till veterinären för att bli kastrerade men de var inte sura för det. Alla är så fina och jag tror att ni håller med om att de inte ser vanskötta ut. Jag vet inte anledningen till att länsstyrelsen anvisade dem till oss men så många katter ska inte vara i en lägenhet.

Även här var det en liten filur som utmärkte sig lite extra. Han förstod inte alls när jag sa sitt eller stanna (ja, jag är mer van vid hundar) utan ville hela tiden vara så nära som möjligt. Inte lätt att fota då 😀 Det var jag som fick ge upp och vi övergick till att ta en rejäl mysstund.

Jag har börjat handla mat på vanligt sätt igen, dvs i fysiska butiker där jag kan se och välja bland de olika varorna. Det är kanske inte helt säkert än och lite tänker jag på vilken otur det skulle vara om jag nu får covid när jag har klarat mig under hela pandemin. Jag vill ju inte riskera att min lilla resa söderut blir inställd. Jag blev förvånad över hur trevligt jag faktiskt tyckte att det var att gå omkring i en större matbutik och se vad som fanns. Ännu ett metaforiskt lyckopiller fick jag när jag hittade den här tuben. Det har länge funnits en variant som heter vegiar men den gillar jag inte alls. Den här kanske inte smakar exakt som originalet men oj, vad god den var och jag kände att jag verkligen hade saknat den här smaken. Som min äldsta dotter så insiktsfullt uttryckte det: ”nu kan du äta färskpotatis med kaviar på”. Det var precis det jag tänkte när jag såg den veganska kaviaren. Har ni inte smakat en smörgås med skivad kokt färskpotatis och kaviar på så har ni gått miste om något gott.

Under den här dagens morgonpromenad kom det flera lyckopiller till mig. Ett ljuvligt väder enligt mig, för när man kan lämna mössan hemma är det härligt. Sol, fågelkvitter, ekorrars lek och massor av andra syn- och hörselintryck gav mig allt jag behövde för att må riktigt bra. Jag gick till Frösövallen, vars servering håller öppet bara under sommarmånaderna men där utsikten är väldigt fin.

En myra i en knopp av något slag fick mig att le.

En vacker sorgmantel gjorde mig glad när den stannade tillräckligt länge för att jag skulle hinna fota.

Det var också roligt att se att björkarna börjar slå ut. Inte alla men på vissa platser.

Tänk vilka massor av ”lyckopiller” det finns runt omkring oss om vi bara öppnar våra sinnen. Jag vet av egen erfarenhet att vi inte alltid kan välja att ta till oss dem men när vi har förmågan så finns de där och väntar på oss. I morgon börjar säsongens jakt på checkpoints via hittaut.nu och jag planerar att ge mig ut på stolpjakt. Jättekul!

Jag ser allt fler tecken på att vi går mot en varmare årstid och nu är det verkligen dags för lite värme. Men jag börjar med mitt besök hos bloggvännen Anita i byn Fisksjön, vid sjön Fisksjön. Vi har träffats några gånger men igår var det första gången sedan pandemin startade så det var verkligen dags. Vi har tidigare pratat om att vi skulle göra en kortare resa tillsammans och att augusti är den månad som passar bäst. Nu skulle vi planera vart vi skulle, vad vi skulle göra och var vi skulle bo. Det landade i att det inte blir en särskilt lång resa för min del. Vi ska turista i områden som ligger ganska nära mig och då föreslog jag att Anita bor hos mig och att vi gör dagsturer härifrån. Så blir det och det känns både roligt och bra. Det blir ju ganska billigt också och det är aldrig fel.

Det var jättekul att träffas igen och pga kraftig blåst satt vi inne i Anitas mysiga hus där det sprakade en brasa i kaminen. Det blev alltså inga foton tagna från hennes fantastiska sjötomt eller omgivningarna. Den enda som hamnade på bild var superfina Morris. Jag har inte fått komma nära honom vid de tidigare tillfällena men han har blivit modigare sedan sist och nu fick jag klappa honom korta stunder.

Under mina promenader ser jag en hel del både fint och lite roligt. När jag passerade en skola tittade en spännande totempålen tillbaka på mig. En bit därifrån var det stora knoppar i häggen.

Jag såg den första vita blåsippan. Det verkar som om de blå sipporna kommer först och lite senare kan både vita och rosa varianter dyka upp. Men de är inte särskilt vanliga här så jag får spana en del för att hitta dem.

Popplar finns det gott om här i Jämtland och de kan se ut på lite olika sätt. Vi hade en hel del popplar längs vår infart när vi bodde utanför Oviken men de här röda hängena kan jag inte minnas att jag har sett förr. Men det borde jag ha gjort när jag har passerat här tidigare vårar. Minnet är kort eller så hade jag tankarna någon annanstans då.

Fälten börjar bli gröna och snart spricker även björkarnas bladknoppar ut. Jag ser redan nu att de är på gång men några musöron har jag inte sett ännu.

Lärkträdens kottar lyser så fint på långt håll trots att de är väldigt små.

Jag är lite ledsen för att jag även i år är bortrest den tid då mycket händer här i naturen. Det var likadant förra sommaren. Men nästa år ska jag planera in min resa lite senare så att jag kan vara här den bästa tiden. I år hade jag inget val. Jag kan ju inte rå för när jag fyller år och inte ändra på det heller. Alldeles nyss fick jag en rolig förfrågan från min son. Det är ovanligt länge sedan han besökte mig och nu undrade han om han kan komma till mig helgen innan min planerade resa och att vi sedan kan åka tillsammans. Det blir helt perfekt. Jag får sällskap ner och dessutom körhjälp. Nu ska vi bara klura ut vad vi ska hitta på för skoj när han är här. Förmodligen något i fjällmiljö.

Igår morse bestämde jag mig lite impulsivt för att åka och gå årets premiärrunda på Bynäset. Det blåste en hel del men eftersom vindarna skulle öka senare på dagen gav jag mig iväg ganska tidigt. Jag ville dels se vilket skick stigen var i och dels se isläget på Storsjöflaket. Det är den största sammanhängande ytan av Storsjön och när isen försvinner där kan man säga att det har varit islossning. Det kan nämligen variera en hel del i de olika vikarna.

Det är svårt att se på bilden men det är både is och öppet vatten varvat med varandra. Inte riktigt dags än med andra ord.

Jag lägger in en kartbild från google maps så att ni får en uppfattning om hur Storsjön ser ut. Den är inte en stor, rund sjö utan från Storsjöflaket förgrenar den sig en del. Förr bodde jag alldeles söder om byn Ope, till höger i bilden, och innan dess lite nordost om Myrviken, mer till vänster i bilden. Var jag bor nu ser ni på den blå pricken. Jag har även märkt ut Bynäset med en rosa prick och Andersön med en gul prick. Den röda markeringen är så klart Storsjöflaket. Slut på geografilektionen.

Här beskar jag bilden rejält för att få med Åreskutan. Det är samma ö i förgrunden som den i första bilden. Det är inte snödrivor längs stranden utan is som har spruckit upp och rört sig mot land. Vid krocken bildas dessa drivor.

En lite närmare titt på isen som tornar upp sig på stranden. Det här är också ett vårtecken även om det kanske inte är det första man tänker på när man hör det ordet.

Stigen var nästen helt torr överallt men det finns ett blöthål, ett litet område där det alltid brukar vara lerigt. Där har det byggts en stadig spång med en stor mötesplats på mitten. Väldigt tacknämligt. Det har alltid varit lite bekymmer med att komma torrskodd förbi.

Jag kom runt till andra sidan, den östra som pekar mot Östersund. Staden finns där bort men syns inte. Men jag fick med tre spegelbilder av solen i stället.

Ännu fler förbättringar görs här. Jag kan inte tänka mig att hela rundan, som är 7 km, ska grusas .

Jag förstår egentligen inte varför de fortsatte med gruset en bit längre än till den här nya bryggan, anpassad för funktionshindrade. Men kanske kommer det fler förbättringar.

Det är ganska bra ordnat redan som det är nu med en två km lång stig där nästan alla kan ta sig fram.

Det blev ingen islossning igår men idag går det vita gäss på sjön och isen är borta. I alla fall här. Men jag gissar att blåsten har rensat undan isen även på Storsjöflaket. Den här morgonens promenad gick förbi Öneberget och jag gjorde en repris från igår och kämpade mig upp längs samma stig. Det gick inte bättre men skam den som ger sig.

Det är vad jag har nu enligt senaste bentäthetsmätningen. Det är en liten förbättring eftersom jag har gått över gränsen från osteoporos (benskörhet). Lårbenshalsen ligger precis på gränsvärdet, höft och handled har oförändrade värden men på rätt sida av värdet. Den stora förändringen står ländryggen för, en signifikant förbättring enligt min journal. Det är ju kul men inget som jag har märkt eller kommer att märka något av. Men man måste ju glädjas över allt som går åt rätt håll. Som så många gånger förr konstaterar jag att jag har förmånen att vara väldigt väl omhändertagen och kollad av vården. Undrar hur många som går omkring utan att ha en aning om hur det står till med deras bentäthet.

Promenaderna har varit lite mindra sköna några dagar eftersom det har blåst rejält men ut kommer jag nästan alla dagar i alla fall. En och annan blomma tittar fram och på vissa platser är det ganska mycket öppet vatten nu. Då trivs måsarna.

Jag fick för mig att jag ville se efter om stigarna upp till Mjälleborgen var is- och snöfria och det var de. Men jag konstaterade snabbt att jag måste ut och gå i många fler backar för att få upp flåset till sommarens eventuella fjällturer. Där bilderna börjar har jag redan problem med att orka eftersom stigen lutade brant uppåt. Då är det bra att ta små pauser och ta fram kameran och dokumentera resten av vägen upp. Det är inte särskilt långt upp och med dessa korta vilopauser gick det bra. Jag ska nog kunna ta mig upp på en topp även denna sommar om tillfälle ges.

Det är även bra att stanna till och beundra utsikten en stund innan man fortsätter uppför.

Äntligen uppe vid den plats där borgen en gång låg.

Stigen ner, på andra sidan berget, var betydligt mindre ansträngande att följa. Men jag ska försöka klämma in Öneberget och den osynliga Mjälleborgen lite oftare i mina promenader för att kanske få lite bättre kondis.

Min volontärkompis C har så mycket annat att tänka på nu när det är hans sista termin på universitetet så jag har fått hjälp av en ny volontär. En ung tjej som jag genast kom väldigt bra överens med. Hon får inte ta pass på egen hand eftersom hon inte har fyllt 18 år än men det är bara knappt en månad kvar till dess. Det passar ju bra för min del eftersom det är precis då jag ska ge mig iväg på min lilla resa söderut i landet.

Den här fina kissen är ny på katthemmet men inte ett dugg skygg. Han kom genast fram och strök sig mot mina ben och då blir det så klart en liten gosstund. En stilig kisse ska så klart ha ett stiligt namn och den här herren heter Frans-Morris. En riktig sötnos.

Bästa kompisar. De är alltid lika fina tillsammans. Ni har sett dem förut och kanske minns att den svarta heter Pollock. Den randiga kissen har jag inte kunnat lista ut namnet på.

I karantänavdelningen har ett stort gäng nya katter flyttat in. Sexton katter från samma lägenhet så de känner varandra och många av dem är helt ok med att bli klappade. I den här korgen såg jag först bara en katt men vid en närmare titt såg jag att den hade sällskap. Båda två ville gärna mysa lite med mig. Då rusar lyckoharmonerna genom kroppen. Jag skrev i början av inlägget att jag har en förmån att bli väl omhändertagen inom vården och här, på katthemmet, har jag verkligen också en stor förmån att få träffa alla dessa härliga små varelser.