Den här dagen planerade jag inte mer än att jag skulle börja med att åka till Ringenäs, den strand utanför Halmstad dit vi nästan alltid åkte när vi ville komma till havet. Jag kände pirret i magen av förväntan och av känslan av att komma hem lite grann. När jag bodde i Halmstad, vi flyttade därifrån för 46 år sedan, tog man bilen ner på stranden och körde tills man hittade en plats där man ville tillbringa en solig dag. Nu får man naturligtvis inte göra så längre men det är klart att det var ganska smidigt att slippa släpa på allt från parkeringen.

Först kom jag ner till den lite steniga delen av stranden och massor av minnen sköljde över mig. När vi tröttnade på bad, solande eller grävande i sanden gick vi hit bort och letade efter krabbor och kanske något annat spännande. Ibland hittade vi sjöstjärnor eller musslor men det var krabbor vi ville ha och vid ett tillfälle fick vi ta med några hem. Inte för att äta utan för att ha att titta på. Jag minns speciellt en krabba, som av någon anledning fick heta Oskar. Han hade bara en klo men verkade klara sig bra ändå. Han och några av hans kompisar fick bo i en balja med sand och havsvatten i vår trädgård. En efter en försvann och till sist var det bara Oskar kvar. Jag minns att det fanns misstankar om att Ludde, vår hund, hade ätit upp de andra men jag vet inte om det fanns bevis på det. En dag var även Oskar borta och det kändes väldigt tråkigt. Om det var Ludde eller kanske en fågel som åt upp våra krabbor vet jag inte men vi tog inte hem fler krabbor efter det. Och det var väl det bästa, sett ur djurskyddssynpunkt.

Jag letade inte efter krabbor den här dagen men hittade ändå några tomma skal efter krabbor. T o m ett öga sitter kvar på det här skalet.

Det var nästan helt folktomt på stranden och det var väl inte den mest badinbjudande dagen. Mig gjorde det inget för då kunde jag gå där och fota och leta snäckor i lugn och ro.

Ibland stötte jag på några små vattenutlopp och mindes att de fanns där även när jag var barn.

Vågorna hade fört med sig en del maneter upp på stranden. Jag kastade ut den här i havet men jag kunde naturligtvis inte rädda alla. Till slut dunstar de bort helt.

Vattnet gröper ur vissa delar av stranden och här har det bildats ett överhäng. Jag var inte beredd på att själv bli lite blöt om fötterna när jag stod där och fotade men just då förde en våg in ganska mycket vatten precis där jag stod.

Jag funderade på att överge stranden och gå upp för den här trappan och gå tillbaka bakom sanddynerna men jag kände mig inte riktigt klar med stranden än.

Långt där borta ligger Tylösand.

Det är inte lätt att se de lite mer ovanliga snäckorna bland alla de andra men några fick jag syn på.

En sista tillbakablick på min barndomsstrand innan jag lämnade den

Jag hade inte förväntat mig så fina gångvägar och jag tyckte inte riktigt att jag kände igen mig på den här sidan dynerna.

Jag träffade en kvinna och hennes golden och förutom massor av gos med vovven fick jag en hel del information av hennes matte. Det har röjts mycket skog och buskar och gångarna har fixats till. Det stämde bra med mina minnen. Det blev så mycket prat så till sist tröttnade hunden på att bli kelad med och gick och la sig.

Tillbaka vid bilen bestämde jag mig för att fortsätta till Kärleken, den stadsdel jag bodde i från 6-årsåldern till efter tredje klass. Jag försökte smyga lite med kameran när jag fotade fram- och baksidan på det radhus vi bodde i där. Det var svårt att se något bakom alla buskar men det var ändå kul att gå förbi och titta.

Jag fortsatte nostalgitrippen med att gå till den backe där alla samlades och åkte pulka när det någon gång var snö på backen. Och det var det faktiskt lite då och då.

Jag gick förbi den lilla dunge som alla kallade just dungen. Den var så klart större när jag bodde här, i alla fall var det så jag upplevde den. Hit rymde jag vid något tillfälle. Jag var lite missnöjd med något, vad minns jag inte, så jag gjorde några mackor och ropade ”hejdå, nu rymmer jag” till min mamma och gick iväg. Hon ropade hejdå tillbaka. Jag gick till dungen, åt mina mackor och sedan gick jag hem igen. Jag hade gjort något likande tidigare så min mamma visste att det mest bara var en liten utflykt jag ville ha.

Något jag inte mindes och förmodligen inte brydde mig om som barn, var att dungen mestadels bestod av bokar. Inte underligt att jag gillade den här lilla pluttskogen då. Jag gillade den den här dagen också.

Från dungen gick jag den här stigen tillbaka till bilen och passerade radhuset igen. Det fanns en lekplats här förr också men den såg väldigt annorlunda ut.

Jag ville gärna se den lilla skola jag gick i hela lågstadiet men jag befarade att den skulle vara borta. På google maps såg jag större byggnader där det stod Kärlekens skola och min lilla skola hette Stenstorpsskolan. Den låg ganska lantligt till och hade en gård med stora växthus mittemot då. Jag blev glad när jag såg att byggnaden fanns kvar. Den var målad i en annan färg men annars såg den ut precis som jag mindes den. Men mittemot fanns också en väldigt ful och nyare skola, så ful att den inte får vara med på bild. Många nya hus fanns också runt omkring och det är ju så det ser ut i många städer. Det byggs mycket nytt. Kanske inte så fint men välbehövligt.

Jag fortsatte till Vallås, det område jag bodde i från 10 till 14 års ålder. De här husen var alldeles nybyggda när vi flyttade in och alla tomter bestod bara av jord. En del odlade potatis över hela trädgården första året eftersom det skulle bli bättre jord då. Men vi och de flesta andra ville ha gräsmatta direkt och det funkade bra det också. Huset har så klart åldrats och hela området såg ut precis som det 70-talsområde det är. Jag trivdes väldigt bra, precis som jag hade gjort på Kärleken. På inflyttningsdagen stod två nya cyklar och väntade på att jag och min storasyster skulle komma och sedan blev de väldigt mycket använda.

På den stora, öppna ytan vid sidan av Hallandslängorna, som vårt och andras hus kallades, har nu gräset fått växa högt och framför bautastenarna börjar lupinerna ta över. Det är med blandade känslor jag ser alla lupiner. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om dem men numera vet jag ju att de är en invasiv art som man helst ska försöka få bort. Men de är ju fina även om de inte borde få finnas i sådan mängder som de gör. Men jag undrar vart alla de andra bautastenarna har tagit vägen. Jag minns det som att de var många fler…och större. Men förmodligen var de precis så här små och bara tre till antalet.

Jag promenerade bort till Vallåsskolan, där jag gick från fjärde till sjunde klass. Den byggdes medan vi bodde där och enligt vad jag minns var den då Sveriges största skola. Jag vet inte om det stämmer men vi var 6 parallellklasser av varje årskurs. Många år senare hörde jag att skolan hade brunnit men jag vet inte hur mycket som förstördes. Den såg i alla fall ut som jag mindes och precis bredvid det centrum som byggdes samtidigt. Om jag har förstått det rätt så ska en ny skola byggas i Vallås men jag vet inte om den ska ersätta den här eller om det finns ett behov av två skolor. I den här skolan trivdes jag också väldigt bra.

Ett konstverk utanför skolan. Det finns ingen skylt om vad det föreställer elle vem konstnären är.

Jag åkte ner till Nissan för att få lite vatten- och naturupplevelse. Jag råkade hamva vid Sperlingsholms kraftstation.

Mellan vårt bostadsområde och Nissan ligger Halmstadtravet. Det var dit jag och många andra ungdomar gick på lördagar. Var man under 18 år gick man in gratis och där blev det en mötesplats för många. Det var roligare än det kanske låter och jag minns det som något jag såg fram emot under veckorna.

Jag var rätt så slut i hela kroppen och ville absolut inte gå många fler steg men jag åkte förbi Snöstorp och stannade till för att fota bl a scoutgården där. Här började jag min scoutbana och den fortsatte även i Linköping senare. Jag har haft massor av skoj i scouterna.

Innan Vallåsskolan byggdes gick jag i Snöstorps skola, i fjärde och femte klass.

Då hade vi skolavslutningarna i den här fina kyrkan.

Det var dags att avsluta den här dagens nostalgitripp och jag hade hunnit med mer än jag trodde jag skulle göra. Jag åkte tillbaka till stugan och sköljde av mina snäckor. Det var mest de lite annorlunda snäckorna jag ville ha men jag tog med några andra för att ha lite utfyllnad.

Jag planerade att åka från Karlskrona vid lunchtid men innan dess föreslog Lotta att vi skulle ta hennes bil och se oss omkring lite utanför själva stan. Hon berättade inte vart vi skulle förrän vi kom dit och jag kunde inte annat än att utbrista i ett hänfört wow. Den här bilden ger inte alls samma upplevelse som jag fick när vi kom dit. Där nere gick vi längs kajerna och vattenlinjen dagen innan och förutom att det var en fantastisk utsikt var det också kul att kunna se hur vi gck.

När vi hade beundrat vyn ett bra tag åkte vi vidare och kom till Wämöparken. Jag hade ingen aning om vad det var för ställe men i efterhand har jag kollat på wikipedia och där står det: Wämöparken är en kombinerad natur-, kultur- och nöjespark på ön Wämö i Karlskrona. Den kallas ibland ”Blekinges Skansen”. Parken invigdes 1910 och skapades i nationalromantisk anda.

Kanske liknar den här parken Skansen men i ett miniformat. Jag kan även jämföra den en aning med Jamtli men Wämöparken är liten även i den jämförelsen. Men liten är inte lika med sämre och här fanns det massor av fina och trevliga saker att se. Det är dessutom gratis att gå in och det gör att den klättrar i betyg.

Vi fick gå in i stugorna men jag visar inga bilder därifrån eftersom det blir många bilder ändå. Lotta hittade en framdukad kaffebricka på ett bord och satte sig där. Men tyvärr var det mest smuts som serverades.

En söt liten figur spanade in oss utanför en stuga.

Hmm, vad ska nästa drag bli?

Två stiliga tuppar och en höna med vacker färg. Tupparna var inte i samma bur och det var kanske bra.

Det här är Valborg och hon är en Linderödsgris. En hungrig sådan och maten är efterlängtad.

Här försökte en pyroman elda upp stugan men lyckligtvis kunde största delen av stugan räddas. De ljusare partierna är de som har bytts ut.

Vi lämnade den jättefina parken och ställde oss på en bro för att se ut mot havet. Då kom det en storskrake som verkade ha väldigt bråttom.

Ute på havet kommer ett stort fartyg men en kråka flög in i bilden och tar fokus från båtar längre ut.

Lotta sa att vi måste till Rosenbom också och jag hängde så klart gärna med dit. Jag har hört talas om Rosenbom men jag har inte vetat var han står eller sedan när. Ännu en gång tar jag wikipedia till hjälp: Rosenbom är en träfigur som står framför Amiralitetskyrkan i Karlskrona åtminstone sedan slutet av 1700-talet. 1956 ersattes den av en kopia gjord av ”Hästö-Kalle”, men originalet finns att beskåda inne i kyrkan.

När vi kom fram stannade jag för att ta en bild av amiralitetskyrkan. Men vart tog Lotta vägen?

Jo, hon hade ett mynt som hon tänkte stoppa i Rosenboms huvud och sedan ville hon gärna kramas lite också. Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format och kunna läsa varför man stoppar pengar i hans huvud.

Men efter att ha besökt Rosenbom kände jag att det började bli dags snart att åka vidare. Men först drack vi té hemma hos Lotta och till det blev det supergoda mackor igen och varsin chokladboll. Tänk så snällt att hon had köpt rätt sorts chokladbollar, de som är veganska, och vi mumsade på dem både dagen innan och den här dagen.

Jag kom fram till mitt boende i Påarp, strax söder om Halmstad, strax före tre på eftermiddagen och fick ett väldigt bra första intryck. Allt som behövs, rent och fräscht, en stor egen uteplats och t o m en gnutta havsutsikt. Jag packade in kylvaror och gjorde mig sedan iordning för att gå ut och upptäcka närområdet, dvs det havsnära området.

Jag såg direkt att det var väldigt mörka moln längre bort och de verkade vara på väg mot mig. Jag ville inte utmana ödet så jag svängde ganska snart ner mot havet och gick en liten kortare runda än jag hade tänkt.

Kanske hade de flesta blivit besvikna på att det blåste som det gjorde och att regnet var på väg men jag gick där och njöt av dramatiken och det häftiga, vågiga havet.

När jag var här började tunga droppar falla ner på mig men jag hade inte långt till min stuga och snart var jag inne och kunde lyssna på det smattrande regnet. Jag passade på att fixa lite middag innan jag gjorde ett nytt försök att ta en promenad.

Det tog inte lång stund innan vädret förändrades till det bättre. Det är faktiskt lite som fjällvädret och det kan bli snabba väderförändringar. Jag gick ut igen och jag tänkte gå mot Slyngestenen och en bit till.

Även här vill markägarna att hundar håller sig borta.

Slyngestenen är ett 3,5 meter högt flyttblock som är beläget på en klipphäll precis vid havet granne med Påarps gravfält. Sägnen säger att ett troll i Söndrum ville kasta stenen mot Eldsberga kyrka, men stenen nådde inte riktigt ända fram. Stenen har under sina år använts som ett landmärke för sjöfarten och är idag skyddad som naturminne./destinationhalmstad.se

Enligt min värd kom den hit under istiden. Jag kom inte ända fram till stenen eftersom korna tyckte att det var deras revir. Kanske hade de inte protesterat men det stod på skylten att man ska hålla avstånd till korna och jag tar inga risker.

Jag fortsatte och kom ner till stranden. Precis där stranden började fanns det ett utlopp för vatten som tydligen har gått under marken hit. Känslan av att stå där och titta påminde mycket om att stå vid de bubblande källorna på Island. Men här var det inte heta källor utan bara vatten som bubblade fram ur underjorden. Titta gärna på den korta filmsnutten så får ni se.

Det är ganska vanligt att hitta musselskal med någon slags utväxter på.

När jag tyckte att jag hade gått tillräckligt långt vände jag tillbaka och hoppades på att korna hade vandrat iväg någon annanstans. Men de hade lagt sig ner runt stenen, som om de var stenens väktare, och de såg inte ut att vilja släppa fram mig. Nåja, ingen större skada skedd. Jag såg ju stenen i alla fall och att stå närmare hade nog inte tillfört så mycket.

Jag gick en bit till och vände mig sedan om. I efterhand har jag kollat på tidangivelserna på bilderna och det är bara tre minuter mellan de här två. Man kan ju nästan tro att korna väntade in att jag skulle passera på tillbakavägen och att de då tyckte att faran var över för besökare till stenen.

Jag ligger två dagar efter med blogginläggen och nu vet jag inte när jag får tid att skriva nästa. Men då ska ni få följa med mig på två dagars nostalgitripp i en stad där jag bodde i åtta är från 6 års ålder. I morgon bitti åker jag härifrån, mellanlandar hos bloggvännen Anki och morgonen därpå följer hon med mig hem. Vi gör ett stopp i Sundborn, där vi hämtar upp vår gemensamma bloggvän Paula och hon följer också med. Kanske blir det inte så mycket tid över till bloggande. Men vem vet? Vi har ju våra bloggar alla tre. Det roliga tar alltså inte slut i och med att resan är slut.

När jag skulle bära ut mina väskor till bilen för att lämna Öland tittade mamma rådjur försiktigt ut som för att kolla att den där jobbiga människan äntligen skulle försvinna. Jag hoppas att nästa gäst kommer att vara lika försiktig som jag faktiskt har försökt vara.

Målet var Karlskrona och att besöka Lotta…igen, men den här gången där hon har sin fasta adress. En övernattning väntade och massor av kul samvaro. Men först ville jag gå en liten runda på Svinö, den plats jag stannade till på när jag skulle till Öland fem dagar tidigare. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om överkryssade p-skyltar och att det var väldigt skräpigt. Nu var det helt vanliga p-skyltar och skräpet var borta så det var nog någon annan än de som brukar ha koll på parkeringar som tyckte att det var kul att sabba.

Nyss åkte jag på bron och här är jag under den. Haha, nu kom jag att tänka på ”fem myror…” och hur de lärde ut på, under och en massa andra bra ord till barn.

Kalmar slott syns långt där borta.

Plötsligt fick jag se något spännande långt bort. Kunde det vara en häger?

Ja, det var det och den flög omkring i cirklar både länge och väl. Men den verkade inte vara upprörd över att jag var där så den kanske bara motionerade. Trist nog är det svårt att få skarpa bilder på flygande objekt.

Jag kom fram till den här bron och eftersom jag av någon anledning har en viss förkärlek för broar så gick jag över den och en liten bit till innan jag vände och gick tillbaka igen.

Jag kom till Lottas adress någon minut efter halvett men när jag väl hade hittat en parkering var nog klockan ett innan jag plingade på dörren. Jag var lite orolig för att jag inte hade läst parkeringsvilkoren rätt (inte van vid stadsparkering längs gator) så jag drog med mig Lotta ut så att hon kunde bekräfta att där fick jag stå…och helt gratis dessutom eftersom det var helg. Det stod inte på någon skylt utan man måste veta vad de olika zonerna står för.

Jag blev bjuden på supergoda mackor innan vi gick ut för att se staden. Jag har aldrig varit i Karlskrona förut och visste inte alls hur den är uppbygd. En stor ö och flera lite mindra öar där fler och fler vill få plats. Och det är inte underlig så fint som det är med vatten överallt. Lotta visade och berättade och jag tyckte att det var både kul och intressant men nu är tyvärr det mesta borta ur hjärnan. Lotta vet hur jag fungerar så hon blir inte ledsen på mig. Det här lilla huset hade något med krut att göra, så mycket kommer jag ihåg.

Här skulle man kunna bo.

Lotta är ungefär som min son när det gäller att ställa upp i foton och det är kul. Här omfamnar hon Biskup Morski (nej, jag har inte stavat fel. På skylten står det även: Captus in Mari Baltico anno 1531, jag tyder det som fångad i Baltiska havet år 1531). Konstverk av Helena Mutanen 2017.

Den här funderade vi på att kapa och åka iväg på havet. Det var bara att lossa linorna men sedan skulle det bli svårare. Men vi skulle ha kunnat låta havet föra oss dit det ville. I ärlighetens namn inget för mig som inte gillar vågor.

Kustbevakningen var på plats.

Det var en hel del fiskeaktivitet längs kajen.

Riktiga kontraster. Ett vackert segelfartyg och ett militärt fartyg.

Det var robotbåten Västervik vi såg från andra sidan. Det var fritt fram att gå ombord och det gjorde vi. Men det var inte särskilt intressant att bara gå där uppe på däck så vi gick genast iland igen.

Minsveparen Bremön men där avstod vi från att gå ombord.

I stället vände vi blickarna ut mot havet och sedan vandrade vi vidare.

När vi kom hem till Lotta igen sa hon till mig att hon inte behövde hjälp med middagen så jag fick instruktioner om att sätta mig ner och vila. Då gjorde jag det. Och sedan blev jag serverad en supergod vegansk pastarätt med vegofärs, tagliatelle, sås, tomater, vegoost och kanske något mer. Allt serverat som en gratäng. Hon var lite nervös innan vi smakade eftersom det var en ny slags matlagning för henne. Men mums vad gott det var och det tyckte även värdinnan. Jag tyckte att det var snällt att hon ville laga vegansk mat åt mig för det är inget jag tar för givet.

Lite senare frågade Lotta om vi skulle gå de ca 100 meterna ner till havet för att se på solnedgången. Självklart ville jag det. Vi tog en promenad, Lotta placerade sig mitt i grönskan för att jag skulle få ett foto, och sedan gick vi där och tittade på folkvimlet där det var ett sådant och gjorde gemensam sak med andra som var ute i samma ärende som vi.

Jag vill ha med den här bilden som ett bevis för att det faktiskt är vatten som kommer upp i fontänen. Varför förstår ni lite senare.

Här var en genomskinlig skiva av något slag placerad mellan något som jag inte la märke till vad det var. En väldigt pixlig bild syns på glasskivan men den ska bli tydligare med ett större avstån.

Men jag hann inte backa innan jag började skratta rejält. För där hände det minsann något. En viss Lotta fick för sig att förgylla bilden och kanske göra den tydligare. Jag glömde totalt bort att se efter senare hur bilden egentligen skulle se ut. Men den kan inte ha varit bättre än så här.

Här förstår ni kanske varför jag ville visa att det är vatten i fontänen. För visst kan man tro att det är ett odjur av aska som försöker äta upp solen?

Här ser man ännu tydligare att det ser ut ett askodjur och nu har odjuret svalt solen.

Min kamera fångade upp de röda och gula tonerna i ljuset men jag har tonat ner det lite grann.

Solen nästan nere och dags att gå hem och sova.

Hemma hos Lotta lös det också fint när vi kom in.

Jag hade bara lagat mat en gång tidigare under min resa och den maten räckte i fem dagar. Jag har inga problem med att äta samma mat så många dagar men det var ändå trevligt att få något nytt till middag i fredags. Jag gör det väldigt lätt för mig när jag är ute så här och den mat jag lagade i fredags kommer räcka resten av dagarna innan jag åker hemåt. Jag älskar pasta så det här gillar jag. Det som någon kanske kan tro är lök är inte alls det. Jag har väldigt svårt för stora, sladdriga lökbitar i mat så jag har blivit en mästare på att hacka löken väldigt fint. Men det här är grovt rivna morötter och det tycker jag om.

Jag tyckte att jag hade sett allt som jag ville se på Öland så jag tog bilen över bron till Kalmar i fredags.

Jag har skrivit förut att ett bra sätt att se en stad är att leta hittauts stolpar. Jag såg ut en parkering och gjorde upp en preliminär rutt som jag trodde skulle bli lagom lång. Jag ville gärna komma till slottet och det stämde bra in med rutten. Bilden nedan visar ungefär hur jag gick men man kan inte riktigt lita på google. Jag gick definitivt inte över vattnet så linjen längst ner kan ni tänka bort. I övrigt stämmer det nog ganska bra.

Jag kom till den här bron så fort jag lämnade parkeringen och sedan var det bara att njuta av promenaden och allt jag fick se. Jag hittade 16 stolpar här i Kalmar och det är jag väldigt nöjd med.

Det här tornet ville jag gärna komma upp i men det visade sig vara privata lägenheter och inte en sevärdhet som turister kan åka hiss upp i.

Första skymten av slottet.

Jag hade förmodligen inte kommit in i centrum om jag inte hade jagat stolpar men nu fick jag se en del av stan som inte låg alldeles vid vattet.

Jag tänkte titta in i Dokyrkan men det pågick en begravning där inne och då får man avstå från att stilla sin nyfikenhet.

Stortorget såg ganska ödsligt ut. En liten marknad syns på en ynklig liten plats där borta och det är ju trevligt att i alla fall något händer här.

Enligt orienteringskartan skulle jag ta mig upp dit på något sätt.

Det fanns som tur var trappor och jag gick gärna upp för att kanske få en bättre överblick över omgivningarna.

Två stolpar hittade jag innan jag lämnade den upphöjda gångvägen. Jag kom ner till en av alla hamnar.

Vid hamnen ligger Linnéuniversitetet.

Det var en skön dag för stolpjakt. Växlande molnighet och inte alltför varmt. Lite väl blåsigt kanske men det gjorde inte så mycket.

Här var jag ganska nära slottet men jag ville ta mig ut längs ut på en udde för att hitta en stolpe.

För att komma dit följde jag den här gångvägen alldeles vid havet. Några trappor längs vägen gör det möjligt för badsugna personer att komma ner till vattnet.

När jag kom tillbaka hit var jag hungrig och satte mig på bänken längst till vänster i bilden.

Där fick jag studera den här svanen medan den gjorde som svanar brukar göra. Kanske är det någon slags rengöring eller så klanske det kliar.

Efter ett tag var den nöjd. Den tittade sig omkring lite för att sedan vagga ner till vattnet och simma iväg.

Jag fortsatte min promenad och kom förbi minnesmärket över fartyget Kalmar nyckels första färd till Nordamerika 1638.

Här har någon bestämt sig för att den vill vara och inget kan skrämma den till att tänka om. Den fina skrattmåsens viloplats ligger i en stor park utanför ingången till slottet.

I vallgraven simmade den här familjen omkring. Jag har sett massor av svanar på många platser men det här var första gången jag såg ungar. I alla fall på relativt nära håll.

jag var aldrig inne i slottet men jag gick runt överallt där man kunde gå utomhus.

Precis som skrattmåsen i parken så ville den här kråkan inte lämna sin plats. Och varför skulle den göra det?

Jag ville hitta några stolpar till och då kom jag förbi något som på kartan kallas gamla stan. Jag trodde att det skulle vara en stadsdel med äldre hus men så var det inte.

Där innanför porten till Krusenstiernska gården var det som en stor trädgård med café och sittplatser med bord glest utplacerade. Det var fint men inte som jag hade trott. Men en sak imponerade på mig och det var alla stora snäckor som låg utplacerade runt rabatter.

Jag måste ha hört eller fattat fel för som jag minns det sa kvinnan som stod vid informationsbordet att de kommer från en man som åkte med fartyget Ostindienfararen på 1700-talet. Han samlade tydligen på sig en stor mängd stora snäckor och det kan säkert mycket väl stämma. Men sedan tror jag att hon sa att han var gift med en kvinna som nu bor i ett hus hon pekade ut för mig. Förmodligen måste det vara en släkting i senare generation som bor där och någon gång har säkert snäckorna donerats hit, kanske för att det är svårt att förvara dem för en privatperson. Snäckorna är inte i helt perfekt skick så kanske, kanske är de så gamla som jag uppfattade att de var. Men det är ju det där med min hjärna och fakta. De kommer inte riktigt överens så jag tycker att vi ska nöja oss med att det är fint och unikt med alla dessa stora snäckor runt rabatter.

När jag nästan var klar med min promenad såg jag det här stora, vackra guldregnet.

Det var en väldigt trevlig dag och nu har jag jagat stolpar i tre städer än så länge under den här resan. Ett bra sett att upptäcka vad som finns där. Tyvärr så har inte Östersund några centralt placerade stolpar. De finns mest ute i olika skogsområden och ibland kan det finnas några i ytterkanten av stan. Det är lite synd att turister inte kan upptäcka min stad på det här roliga sättet.

Direkt nu när jag skrev rubriken så insåg jag att jag uttryckte mig ungefär som min syster i någon av hennes föreläsningar. Jag tror att hennes ord ”varför leta fel när man kan hitta rätt” finns i en av hennes böcker också, kanske som underrubrik. Förlåt syrran om du läser det här och det blev helt fel. Men dina ord blev rätt 😀 Och det är ju det viktiga. Vad som blev fel för mig igår men som jag vände till rätt, det får ni veta lite längre ner i inlägget.

Men först vill jag visa vilka grannar jag har. Min värd kom och knackade på och ville visa mig en bild han hade tagit. Bilden nedan är hans och han var snäll och gav mig den. Tydligen återkommer ett rådjur varje år och får sina ungar i ett skjul framför min bil. Ni skymtar den vita presenningen där de bor. Ett av de två kid som bor där tillsammans med sin mamma kom ut och betade mellan mitt uterum och bilen. Min värd sa att mamman kommer ut varje kväll och äter av det långa gräs som han lämnar varje år. Nu fick jag förklaringen till varför bara gräset utanför mitt boende är klippt. Det verkar som om rådjursmamman vet att hon har en fristad här.

Men hon är inte riktigt förtjust i att jag sitter i uterummet om kvällarna. Igår kväll satt jag här och hoppades att jag skulle få se henne och eventuellt hennes två kid. Klockan 21.00 gav jag upp. Förmodligen hade hon stenkoll på att jag var där och väntade tills jag gick in för när jag tittade ut lite senare stod hon där i höggräset. Jag öppnade dörren utan att hon hörde något men tyvärr blev hon skrämd av klicket från avtryckaren när jag tog en bild. Jag hann ta en bild till innan hon sprang hem till sitt igen. Synd, för jag vill ju inte skrämma henne. Bilden är tagen genom en väldigt smutsig fönsterruta men fullt ok ändå. Nu är klockan snart nio igen och jag tänker att jag ska gå in och låta henne få vara ifred om hon kommer ut igen.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle se Borgholms slottsruin och Solliden igår men jag ändrade mig när jag såg att det kostar att komma in. Jag skulle kunna tänka mig att bara gå igenom ganska snabbt men jag är inte så intresserad av att komma dit igen så att jag vill betala. Jag kom på ett mycket bättre alternativ. I alla fall är det ett alternativ som jag föredrar. Naturen kommer alltid först på min önskelista. Jag kollade upp var det fanns leder på Alvaret, det stora område som består av alvarmark. Ja, där fick jag lära mig något nytt och kanske någon av er också. Det finns en logisk förklaring till varför det heter Alvaret. Enligt Wikipedia är alvar en landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk. Ordet hade denna betydelse redan i fornsvenskan, och i dag används det svenska ordet som vetenskaplig beteckning för denna landskapstyp även internationellt.

Jag tyckte att Gösslundaslingan verkade vara en trevlig och lagom lång runda. Johej, så fel jag hade men det hade jag bara mig själv att skylla för. Det måste vara lite trist att vara hundägare och läsa att hundar helst ska hållas utanför området eftersom kor och får kan finnas där. Förr såg jag inga skyltar om detta men det har kanske hänt olyckor med kor och hundar inblandade som gör att det har blivit så här. Att jag helst undvek att gå i områden med kor när jag hade hundar berodde enbart på min egen rädsla och på att jag hade hört om kor som anfaller hundar, som de ser som fiender. De flesta kor bryr sig säkert inte om hundar men man kan ju aldrig veta hur just de kor du möter ska bete sig.

För min del är det inte längre ett problem så jag klättrade över staketet och började en väldigt skön och trevlig vandring.

I det här inlägget kommer växter mycket i fokus. En del kan jag namnet på medan jag inte har en aning om vad andra sorter heter. Jag skriver inga namn utan låter bilderna vara tillräckliga. Inte heller skriver jag något till alla bilder där jag visar hur området runt stigen ser ut. Ledmarkeringarna var små stenrösen och i början var jag väldigt duktig på att följa dem.

Här kom mitt misstag, eller mitt fel. Stigen hit var mer som liten skogsväg och jag tog bara för givet att jag skulle fortsätta på den. Att jag inte såg några små rösen bekymrade mig inte till en början eftersom jag trodde att de ansågs överflödiga på den tydliga stigen. Men om jag inte hade gått fel så hade jag missat allt som jag upplevde tills jag var tillbaka här igen.

På Öland finns så klart massor av Ölandstok, både stora och små. Det finns ju en anledning till att de heter just Ölandstok och jag gissar att det beror på att de växer som tokar på Öland.

Jag hittade några exempar av denna otroligt söta orkidé, som jag inte vet namnet på och inte tror att jag har sett förut.

Jag hade börjat ana att allt kanske inte var som det skulle och när jag kom hit och fortfarande inte såg några stenrösen så blev jag nästan övertygad om att jag var lite fel ute. Men jag fortsatte i alla fall på fel väg och tänkte att det värsta som kan hända är att jag får gå tillbaka.

Det här lilla byggnadsverket tyckte jag såg spännande ut och tack vare min nyfikenhet och lust att utforska fick jag se vad som dolde sig där.

Jag hade helt missat tomtarna om jag hade följt rätt stig. Det var så oväntat att någon skulle ha placerat några figurer där och jag tror att jag skrattade till högt när jag såg dem.

När jag kom fram till den här sjön fanns det inga tvivel längre. Det skulle inte finnas någon sjö längs leden så nu var jag tvungen att fundera och komma fram till ett beslut. Medan jag stod där och både tittade ut över allt och funderade så hörde jag något välbekant. Jag tänkte först inte på det men jag måste ändå ha registrerat det eftersom jag efter en stund frågade mig själv om det verkligen var en storspov jag hade hört. Jag var inte säker men som för att bekräfta att jag hade rätt så sjöng storspoven igen, men bara en gång. Visst är det märkligt. Om jag hade trott på ovetenskapliga förklaringar så hade jag nog trott att det var meningen att jag skulle gå fel så att jag fick höra storspoven och att ödet eller något annat hade styrt mig. Jag trodde inte att det fanns storspovar på Öland men det gör det helt klart. Ni vet ju alla hur mycket storspoven betyder för mig och varför den gör det. Där stod jag och blev otroligt glad och samtidigt lite ledsen. Om sälarna var det bästa dagen innan så var mitt största ögonblick den här dagen när storspoven sjöng för mig.

Plötsligt hörde jag ett väldig oväsen ovanför mig och det var tranorna som var på väg någonstans. En hamnade lite på efterkälken och skrek efter de andra att vänta. De andra verkade inte veta varken ut eller in och det mesta såg ut att vara kaos. Till sist flög de ändå vidare men inte direkt i något snyggt led.

Jag kom tillbaka till rätt led igen. Strax efter att jag lämnade sjön insåg jag att det är bra att ha en app som visar att man håller sig på den led man tänkt hålla sig på. Den appen hade jag redan men jag har aldrig använt den. Jag satte igång den och fick veta att jag hade gått fel i 1,5 km. Totalt blev det alltså tre extra km på den här rundan. Men utan den extra promenaden hade jag varken sett tomtar, en del blommor, tranor, sjön eller hört storspoven. Det kändes helt rätt att ha gjort fel.

Jag hade varit hungrig ett tag och jag satte mig på en sten vid stenbordet och åt min matsäck. Sedan följde jag rätt stig resten av rundan.

Promenaden började i mulet väder men så småningom sprack molnen upp och det var otroligt skönt ute. När jag kom till parkeringen hade jag inte lust att åka hem så jag gick tvärs över vägen till starten av en annan led. Jag hade egentligen gått mer än tillräckligt redan men jag ville ändå gå en liten bit till. I långsam takt och med stela höfter och ländryg gick jag ca en km in och sedan tillbaka.

Jag är så glad att jag valde att gå på Alvaret. Som en ung kille sa till mig när vi möttes, ”it´s incredibly beautiful”. Jag kunde bara instämma i det.

Nu är det sista kvällen här på Öland och i morgon bär det av till Lotta i Karlskrona. När jag hinner få iväg inlägget om min dag idag vet jag inte men när det hinns med ska ni få följa med på en härlig dag i Kalmar. Det kanske jag skriver om när jag sitter och tittar ut över Havet utanför Halmstad.