När jag skulle bära ut mina väskor till bilen för att lämna Öland tittade mamma rådjur försiktigt ut som för att kolla att den där jobbiga människan äntligen skulle försvinna. Jag hoppas att nästa gäst kommer att vara lika försiktig som jag faktiskt har försökt vara.

Målet var Karlskrona och att besöka Lotta…igen, men den här gången där hon har sin fasta adress. En övernattning väntade och massor av kul samvaro. Men först ville jag gå en liten runda på Svinö, den plats jag stannade till på när jag skulle till Öland fem dagar tidigare. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om överkryssade p-skyltar och att det var väldigt skräpigt. Nu var det helt vanliga p-skyltar och skräpet var borta så det var nog någon annan än de som brukar ha koll på parkeringar som tyckte att det var kul att sabba.

Nyss åkte jag på bron och här är jag under den. Haha, nu kom jag att tänka på ”fem myror…” och hur de lärde ut på, under och en massa andra bra ord till barn.

Kalmar slott syns långt där borta.

Plötsligt fick jag se något spännande långt bort. Kunde det vara en häger?

Ja, det var det och den flög omkring i cirklar både länge och väl. Men den verkade inte vara upprörd över att jag var där så den kanske bara motionerade. Trist nog är det svårt att få skarpa bilder på flygande objekt.

Jag kom fram till den här bron och eftersom jag av någon anledning har en viss förkärlek för broar så gick jag över den och en liten bit till innan jag vände och gick tillbaka igen.

Jag kom till Lottas adress någon minut efter halvett men när jag väl hade hittat en parkering var nog klockan ett innan jag plingade på dörren. Jag var lite orolig för att jag inte hade läst parkeringsvilkoren rätt (inte van vid stadsparkering längs gator) så jag drog med mig Lotta ut så att hon kunde bekräfta att där fick jag stå…och helt gratis dessutom eftersom det var helg. Det stod inte på någon skylt utan man måste veta vad de olika zonerna står för.

Jag blev bjuden på supergoda mackor innan vi gick ut för att se staden. Jag har aldrig varit i Karlskrona förut och visste inte alls hur den är uppbygd. En stor ö och flera lite mindra öar där fler och fler vill få plats. Och det är inte underlig så fint som det är med vatten överallt. Lotta visade och berättade och jag tyckte att det var både kul och intressant men nu är tyvärr det mesta borta ur hjärnan. Lotta vet hur jag fungerar så hon blir inte ledsen på mig. Det här lilla huset hade något med krut att göra, så mycket kommer jag ihåg.

Här skulle man kunna bo.

Lotta är ungefär som min son när det gäller att ställa upp i foton och det är kul. Här omfamnar hon Biskup Morski (nej, jag har inte stavat fel. På skylten står det även: Captus in Mari Baltico anno 1531, jag tyder det som fångad i Baltiska havet år 1531). Konstverk av Helena Mutanen 2017.

Den här funderade vi på att kapa och åka iväg på havet. Det var bara att lossa linorna men sedan skulle det bli svårare. Men vi skulle ha kunnat låta havet föra oss dit det ville. I ärlighetens namn inget för mig som inte gillar vågor.

Kustbevakningen var på plats.

Det var en hel del fiskeaktivitet längs kajen.

Riktiga kontraster. Ett vackert segelfartyg och ett militärt fartyg.

Det var robotbåten Västervik vi såg från andra sidan. Det var fritt fram att gå ombord och det gjorde vi. Men det var inte särskilt intressant att bara gå där uppe på däck så vi gick genast iland igen.

Minsveparen Bremön men där avstod vi från att gå ombord.

I stället vände vi blickarna ut mot havet och sedan vandrade vi vidare.

När vi kom hem till Lotta igen sa hon till mig att hon inte behövde hjälp med middagen så jag fick instruktioner om att sätta mig ner och vila. Då gjorde jag det. Och sedan blev jag serverad en supergod vegansk pastarätt med vegofärs, tagliatelle, sås, tomater, vegoost och kanske något mer. Allt serverat som en gratäng. Hon var lite nervös innan vi smakade eftersom det var en ny slags matlagning för henne. Men mums vad gott det var och det tyckte även värdinnan. Jag tyckte att det var snällt att hon ville laga vegansk mat åt mig för det är inget jag tar för givet.

Lite senare frågade Lotta om vi skulle gå de ca 100 meterna ner till havet för att se på solnedgången. Självklart ville jag det. Vi tog en promenad, Lotta placerade sig mitt i grönskan för att jag skulle få ett foto, och sedan gick vi där och tittade på folkvimlet där det var ett sådant och gjorde gemensam sak med andra som var ute i samma ärende som vi.

Jag vill ha med den här bilden som ett bevis för att det faktiskt är vatten som kommer upp i fontänen. Varför förstår ni lite senare.

Här var en genomskinlig skiva av något slag placerad mellan något som jag inte la märke till vad det var. En väldigt pixlig bild syns på glasskivan men den ska bli tydligare med ett större avstån.

Men jag hann inte backa innan jag började skratta rejält. För där hände det minsann något. En viss Lotta fick för sig att förgylla bilden och kanske göra den tydligare. Jag glömde totalt bort att se efter senare hur bilden egentligen skulle se ut. Men den kan inte ha varit bättre än så här.

Här förstår ni kanske varför jag ville visa att det är vatten i fontänen. För visst kan man tro att det är ett odjur av aska som försöker äta upp solen?

Här ser man ännu tydligare att det ser ut ett askodjur och nu har odjuret svalt solen.

Min kamera fångade upp de röda och gula tonerna i ljuset men jag har tonat ner det lite grann.

Solen nästan nere och dags att gå hem och sova.

Hemma hos Lotta lös det också fint när vi kom in.