Jag planerade att åka från Karlskrona vid lunchtid men innan dess föreslog Lotta att vi skulle ta hennes bil och se oss omkring lite utanför själva stan. Hon berättade inte vart vi skulle förrän vi kom dit och jag kunde inte annat än att utbrista i ett hänfört wow. Den här bilden ger inte alls samma upplevelse som jag fick när vi kom dit. Där nere gick vi längs kajerna och vattenlinjen dagen innan och förutom att det var en fantastisk utsikt var det också kul att kunna se hur vi gck.

När vi hade beundrat vyn ett bra tag åkte vi vidare och kom till Wämöparken. Jag hade ingen aning om vad det var för ställe men i efterhand har jag kollat på wikipedia och där står det: Wämöparken är en kombinerad natur-, kultur- och nöjespark på ön Wämö i Karlskrona. Den kallas ibland ”Blekinges Skansen”. Parken invigdes 1910 och skapades i nationalromantisk anda.

Kanske liknar den här parken Skansen men i ett miniformat. Jag kan även jämföra den en aning med Jamtli men Wämöparken är liten även i den jämförelsen. Men liten är inte lika med sämre och här fanns det massor av fina och trevliga saker att se. Det är dessutom gratis att gå in och det gör att den klättrar i betyg.

Vi fick gå in i stugorna men jag visar inga bilder därifrån eftersom det blir många bilder ändå. Lotta hittade en framdukad kaffebricka på ett bord och satte sig där. Men tyvärr var det mest smuts som serverades.

En söt liten figur spanade in oss utanför en stuga.

Hmm, vad ska nästa drag bli?

Två stiliga tuppar och en höna med vacker färg. Tupparna var inte i samma bur och det var kanske bra.

Det här är Valborg och hon är en Linderödsgris. En hungrig sådan och maten är efterlängtad.

Här försökte en pyroman elda upp stugan men lyckligtvis kunde största delen av stugan räddas. De ljusare partierna är de som har bytts ut.

Vi lämnade den jättefina parken och ställde oss på en bro för att se ut mot havet. Då kom det en storskrake som verkade ha väldigt bråttom.

Ute på havet kommer ett stort fartyg men en kråka flög in i bilden och tar fokus från båtar längre ut.

Lotta sa att vi måste till Rosenbom också och jag hängde så klart gärna med dit. Jag har hört talas om Rosenbom men jag har inte vetat var han står eller sedan när. Ännu en gång tar jag wikipedia till hjälp: Rosenbom är en träfigur som står framför Amiralitetskyrkan i Karlskrona åtminstone sedan slutet av 1700-talet. 1956 ersattes den av en kopia gjord av ”Hästö-Kalle”, men originalet finns att beskåda inne i kyrkan.

När vi kom fram stannade jag för att ta en bild av amiralitetskyrkan. Men vart tog Lotta vägen?

Jo, hon hade ett mynt som hon tänkte stoppa i Rosenboms huvud och sedan ville hon gärna kramas lite också. Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format och kunna läsa varför man stoppar pengar i hans huvud.

Men efter att ha besökt Rosenbom kände jag att det började bli dags snart att åka vidare. Men först drack vi té hemma hos Lotta och till det blev det supergoda mackor igen och varsin chokladboll. Tänk så snällt att hon had köpt rätt sorts chokladbollar, de som är veganska, och vi mumsade på dem både dagen innan och den här dagen.

Jag kom fram till mitt boende i Påarp, strax söder om Halmstad, strax före tre på eftermiddagen och fick ett väldigt bra första intryck. Allt som behövs, rent och fräscht, en stor egen uteplats och t o m en gnutta havsutsikt. Jag packade in kylvaror och gjorde mig sedan iordning för att gå ut och upptäcka närområdet, dvs det havsnära området.

Jag såg direkt att det var väldigt mörka moln längre bort och de verkade vara på väg mot mig. Jag ville inte utmana ödet så jag svängde ganska snart ner mot havet och gick en liten kortare runda än jag hade tänkt.

Kanske hade de flesta blivit besvikna på att det blåste som det gjorde och att regnet var på väg men jag gick där och njöt av dramatiken och det häftiga, vågiga havet.

När jag var här började tunga droppar falla ner på mig men jag hade inte långt till min stuga och snart var jag inne och kunde lyssna på det smattrande regnet. Jag passade på att fixa lite middag innan jag gjorde ett nytt försök att ta en promenad.

Det tog inte lång stund innan vädret förändrades till det bättre. Det är faktiskt lite som fjällvädret och det kan bli snabba väderförändringar. Jag gick ut igen och jag tänkte gå mot Slyngestenen och en bit till.

Även här vill markägarna att hundar håller sig borta.

Slyngestenen är ett 3,5 meter högt flyttblock som är beläget på en klipphäll precis vid havet granne med Påarps gravfält. Sägnen säger att ett troll i Söndrum ville kasta stenen mot Eldsberga kyrka, men stenen nådde inte riktigt ända fram. Stenen har under sina år använts som ett landmärke för sjöfarten och är idag skyddad som naturminne./destinationhalmstad.se

Enligt min värd kom den hit under istiden. Jag kom inte ända fram till stenen eftersom korna tyckte att det var deras revir. Kanske hade de inte protesterat men det stod på skylten att man ska hålla avstånd till korna och jag tar inga risker.

Jag fortsatte och kom ner till stranden. Precis där stranden började fanns det ett utlopp för vatten som tydligen har gått under marken hit. Känslan av att stå där och titta påminde mycket om att stå vid de bubblande källorna på Island. Men här var det inte heta källor utan bara vatten som bubblade fram ur underjorden. Titta gärna på den korta filmsnutten så får ni se.

Det är ganska vanligt att hitta musselskal med någon slags utväxter på.

När jag tyckte att jag hade gått tillräckligt långt vände jag tillbaka och hoppades på att korna hade vandrat iväg någon annanstans. Men de hade lagt sig ner runt stenen, som om de var stenens väktare, och de såg inte ut att vilja släppa fram mig. Nåja, ingen större skada skedd. Jag såg ju stenen i alla fall och att stå närmare hade nog inte tillfört så mycket.

Jag gick en bit till och vände mig sedan om. I efterhand har jag kollat på tidangivelserna på bilderna och det är bara tre minuter mellan de här två. Man kan ju nästan tro att korna väntade in att jag skulle passera på tillbakavägen och att de då tyckte att faran var över för besökare till stenen.

Jag ligger två dagar efter med blogginläggen och nu vet jag inte när jag får tid att skriva nästa. Men då ska ni få följa med mig på två dagars nostalgitripp i en stad där jag bodde i åtta är från 6 års ålder. I morgon bitti åker jag härifrån, mellanlandar hos bloggvännen Anki och morgonen därpå följer hon med mig hem. Vi gör ett stopp i Sundborn, där vi hämtar upp vår gemensamma bloggvän Paula och hon följer också med. Kanske blir det inte så mycket tid över till bloggande. Men vem vet? Vi har ju våra bloggar alla tre. Det roliga tar alltså inte slut i och med att resan är slut.