Den här dagen planerade jag inte mer än att jag skulle börja med att åka till Ringenäs, den strand utanför Halmstad dit vi nästan alltid åkte när vi ville komma till havet. Jag kände pirret i magen av förväntan och av känslan av att komma hem lite grann. När jag bodde i Halmstad, vi flyttade därifrån för 46 år sedan, tog man bilen ner på stranden och körde tills man hittade en plats där man ville tillbringa en solig dag. Nu får man naturligtvis inte göra så längre men det är klart att det var ganska smidigt att slippa släpa på allt från parkeringen.

Först kom jag ner till den lite steniga delen av stranden och massor av minnen sköljde över mig. När vi tröttnade på bad, solande eller grävande i sanden gick vi hit bort och letade efter krabbor och kanske något annat spännande. Ibland hittade vi sjöstjärnor eller musslor men det var krabbor vi ville ha och vid ett tillfälle fick vi ta med några hem. Inte för att äta utan för att ha att titta på. Jag minns speciellt en krabba, som av någon anledning fick heta Oskar. Han hade bara en klo men verkade klara sig bra ändå. Han och några av hans kompisar fick bo i en balja med sand och havsvatten i vår trädgård. En efter en försvann och till sist var det bara Oskar kvar. Jag minns att det fanns misstankar om att Ludde, vår hund, hade ätit upp de andra men jag vet inte om det fanns bevis på det. En dag var även Oskar borta och det kändes väldigt tråkigt. Om det var Ludde eller kanske en fågel som åt upp våra krabbor vet jag inte men vi tog inte hem fler krabbor efter det. Och det var väl det bästa, sett ur djurskyddssynpunkt.

Jag letade inte efter krabbor den här dagen men hittade ändå några tomma skal efter krabbor. T o m ett öga sitter kvar på det här skalet.

Det var nästan helt folktomt på stranden och det var väl inte den mest badinbjudande dagen. Mig gjorde det inget för då kunde jag gå där och fota och leta snäckor i lugn och ro.

Ibland stötte jag på några små vattenutlopp och mindes att de fanns där även när jag var barn.

Vågorna hade fört med sig en del maneter upp på stranden. Jag kastade ut den här i havet men jag kunde naturligtvis inte rädda alla. Till slut dunstar de bort helt.

Vattnet gröper ur vissa delar av stranden och här har det bildats ett överhäng. Jag var inte beredd på att själv bli lite blöt om fötterna när jag stod där och fotade men just då förde en våg in ganska mycket vatten precis där jag stod.

Jag funderade på att överge stranden och gå upp för den här trappan och gå tillbaka bakom sanddynerna men jag kände mig inte riktigt klar med stranden än.

Långt där borta ligger Tylösand.

Det är inte lätt att se de lite mer ovanliga snäckorna bland alla de andra men några fick jag syn på.

En sista tillbakablick på min barndomsstrand innan jag lämnade den

Jag hade inte förväntat mig så fina gångvägar och jag tyckte inte riktigt att jag kände igen mig på den här sidan dynerna.

Jag träffade en kvinna och hennes golden och förutom massor av gos med vovven fick jag en hel del information av hennes matte. Det har röjts mycket skog och buskar och gångarna har fixats till. Det stämde bra med mina minnen. Det blev så mycket prat så till sist tröttnade hunden på att bli kelad med och gick och la sig.

Tillbaka vid bilen bestämde jag mig för att fortsätta till Kärleken, den stadsdel jag bodde i från 6-årsåldern till efter tredje klass. Jag försökte smyga lite med kameran när jag fotade fram- och baksidan på det radhus vi bodde i där. Det var svårt att se något bakom alla buskar men det var ändå kul att gå förbi och titta.

Jag fortsatte nostalgitrippen med att gå till den backe där alla samlades och åkte pulka när det någon gång var snö på backen. Och det var det faktiskt lite då och då.

Jag gick förbi den lilla dunge som alla kallade just dungen. Den var så klart större när jag bodde här, i alla fall var det så jag upplevde den. Hit rymde jag vid något tillfälle. Jag var lite missnöjd med något, vad minns jag inte, så jag gjorde några mackor och ropade ”hejdå, nu rymmer jag” till min mamma och gick iväg. Hon ropade hejdå tillbaka. Jag gick till dungen, åt mina mackor och sedan gick jag hem igen. Jag hade gjort något likande tidigare så min mamma visste att det mest bara var en liten utflykt jag ville ha.

Något jag inte mindes och förmodligen inte brydde mig om som barn, var att dungen mestadels bestod av bokar. Inte underligt att jag gillade den här lilla pluttskogen då. Jag gillade den den här dagen också.

Från dungen gick jag den här stigen tillbaka till bilen och passerade radhuset igen. Det fanns en lekplats här förr också men den såg väldigt annorlunda ut.

Jag ville gärna se den lilla skola jag gick i hela lågstadiet men jag befarade att den skulle vara borta. På google maps såg jag större byggnader där det stod Kärlekens skola och min lilla skola hette Stenstorpsskolan. Den låg ganska lantligt till och hade en gård med stora växthus mittemot då. Jag blev glad när jag såg att byggnaden fanns kvar. Den var målad i en annan färg men annars såg den ut precis som jag mindes den. Men mittemot fanns också en väldigt ful och nyare skola, så ful att den inte får vara med på bild. Många nya hus fanns också runt omkring och det är ju så det ser ut i många städer. Det byggs mycket nytt. Kanske inte så fint men välbehövligt.

Jag fortsatte till Vallås, det område jag bodde i från 10 till 14 års ålder. De här husen var alldeles nybyggda när vi flyttade in och alla tomter bestod bara av jord. En del odlade potatis över hela trädgården första året eftersom det skulle bli bättre jord då. Men vi och de flesta andra ville ha gräsmatta direkt och det funkade bra det också. Huset har så klart åldrats och hela området såg ut precis som det 70-talsområde det är. Jag trivdes väldigt bra, precis som jag hade gjort på Kärleken. På inflyttningsdagen stod två nya cyklar och väntade på att jag och min storasyster skulle komma och sedan blev de väldigt mycket använda.

På den stora, öppna ytan vid sidan av Hallandslängorna, som vårt och andras hus kallades, har nu gräset fått växa högt och framför bautastenarna börjar lupinerna ta över. Det är med blandade känslor jag ser alla lupiner. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om dem men numera vet jag ju att de är en invasiv art som man helst ska försöka få bort. Men de är ju fina även om de inte borde få finnas i sådan mängder som de gör. Men jag undrar vart alla de andra bautastenarna har tagit vägen. Jag minns det som att de var många fler…och större. Men förmodligen var de precis så här små och bara tre till antalet.

Jag promenerade bort till Vallåsskolan, där jag gick från fjärde till sjunde klass. Den byggdes medan vi bodde där och enligt vad jag minns var den då Sveriges största skola. Jag vet inte om det stämmer men vi var 6 parallellklasser av varje årskurs. Många år senare hörde jag att skolan hade brunnit men jag vet inte hur mycket som förstördes. Den såg i alla fall ut som jag mindes och precis bredvid det centrum som byggdes samtidigt. Om jag har förstått det rätt så ska en ny skola byggas i Vallås men jag vet inte om den ska ersätta den här eller om det finns ett behov av två skolor. I den här skolan trivdes jag också väldigt bra.

Ett konstverk utanför skolan. Det finns ingen skylt om vad det föreställer elle vem konstnären är.

Jag åkte ner till Nissan för att få lite vatten- och naturupplevelse. Jag råkade hamva vid Sperlingsholms kraftstation.

Mellan vårt bostadsområde och Nissan ligger Halmstadtravet. Det var dit jag och många andra ungdomar gick på lördagar. Var man under 18 år gick man in gratis och där blev det en mötesplats för många. Det var roligare än det kanske låter och jag minns det som något jag såg fram emot under veckorna.

Jag var rätt så slut i hela kroppen och ville absolut inte gå många fler steg men jag åkte förbi Snöstorp och stannade till för att fota bl a scoutgården där. Här började jag min scoutbana och den fortsatte även i Linköping senare. Jag har haft massor av skoj i scouterna.

Innan Vallåsskolan byggdes gick jag i Snöstorps skola, i fjärde och femte klass.

Då hade vi skolavslutningarna i den här fina kyrkan.

Det var dags att avsluta den här dagens nostalgitripp och jag hade hunnit med mer än jag trodde jag skulle göra. Jag åkte tillbaka till stugan och sköljde av mina snäckor. Det var mest de lite annorlunda snäckorna jag ville ha men jag tog med några andra för att ha lite utfyllnad.