Prick klockan sju i fredags morse körde jag ut ur garaget hemma på Frösön och styrde söderut mot Uppsala och min son. Enligt google maps skulle den 49 mil långa resan ta ca 6 timmar om jag valde att åka i inlandet via Kårböle, Bollnäs och Gävle och den vägen är bra mycket trevligare än att åka på E4:an ända från Sundsvall. Jag brukar inte köra hela vägen i ett svep eftersom jag vet att det blir jobbigt för särskilt rygg, rumpa och höfter. Men i julas, då planerna ändrades flera gånger och det till slut blev plan C som gällde, körde jag hela sträckan på juldagen och det gick förvånansvärt bra. Därför bestämde jag mig för att göra samma sak den här gången. Jag ska inte säga att det gick bra, för det blev ganska besvärligt, men fram kom jag och som tur var blev det bättre när vi nästan genast gick ut på en rejäl promenad. När det så snabbt blir bättre kan det vara värt det extra jobbiga med en lång resa.

Jag delade upp resan i tre etapper och första stoppet blev i Ytterhogdal. Där finns det en bra toalett och möjlighet att röra på sig men tyvärr regnade det och därför åkte jag snart vidare igen.

Det var lagom att stanna i Bollnäs igen och där har jag många gånger blivit av med stelheten genom att promenera runt den lilla sjö som ligger vid en central rastplats. Det tar ca 25 minuter att gå den rundan och jag hade tur som slapp regn.

Alla, som brukar ta sig norrut via E4:an, vet var Tönnebro ligger. Det var precis där jag kom ut på E4:an och där finns restaurang, mack, rastplats och toa. Det är inte långt dit från Bollnäs men jag kände att jag var tvungen att få röra på mig innan jag gav mig ut på sista etappen. Alla kanske inte har sett att det finns en naturstig men jag följde den en bit längs sjön och tittade tillbaka mot restaurangen. Sedan var det bara att sätta sig i bilen igen och försöka variera sittställning så mycket det gick utan att säkerheten påverkades.

Sista biten var inte rolig men jag hade inget annat val än att härda ut och så fort jag kom fram till Uppsala kändes det mycket bättre. Jag och min son ville båda gå ut och promenera innan det var dags för mat och vi bestämde oss för att gå ut på stolpjakt. Det är ett trevligt sätt att komma runt i både stadsmiljö och grönområden och även min son fick upptäcka en del nya områden i den stad han bor och rör sig mycket i.

Vi kom ganska snabbt fram till Fyrisån och gick över på andra sidan för att fortsätta i den här fina allén.

Lite längre fram fanns några stora gräsmattor med olika sorters äppelträd. Det var fritt fram att plocka de äpplen man ville ha och det märktes att inte bara vi tog chansen. De flesta fina äpplena växte högt upp men min son nådde ganska många. Det blev ett bra mellanmål och vi tog även med oss ett gäng i en påse som jag alltid har med mig i väskan. Tanken var att baka en äppelsmulpaj när vi kom tillbaka till lägenheten. Just den här sorten heter Wealthy och den var väldigt god.

Vi hittade några stolpar, registrerade dem och vände sedan hemåt igen. Det är fint att promenera längs Fyrisån och just här ligger en byggnad som tidigare hette Upsala jästfabrik.

Upsala Ångqvarn bildades 1874 genom en fusion av de båda företagen Eldkvarn och Svartbäckens bränneri. Förutom kvarnrörelsen och brännvinsbränneriet ingick också en makaronifabrik och en jästfabrik.

Medan min son fixade till en fantastiskt god middag ägnade jag mig åt att göra äppelpajen. Det blev en ganska sen middag (enligt mina vanor och rutiner) men vad gör det när man så småningom får njuta av så mycket gott.

Lite senare somnade vi gott med vetskapen om att lördagen skulle bli en väldigt bra dag den också.

Så har vi utfört vår plikt, nyttjat vår demokratiska rättighet och valt hur vi vill ha det de kommande fyra åren. Resultatet blev, precis som rubriken antyder, bara ett jaha men kanske klarnar det under veckan. Var jag står tänker jag inte berätta men att valets största vinnare gör mig rädd för hur framtiden ska se ut, så mycket kan jag medge. Jag kommer inte att påverkas särskilt mycket hur det än blir men jag har ändå en hel del empati och medmänsklighet som får mig att rysa vid tanken på det resultat som förmodligen väntar.

Men nu tänker jag glömma det för ett tag och ägna mig åt det jag mår bra av. Nämligen naturen och promenader i den. Hösten närmar sig steg för steg och små förändringar kommer smygande. Det verkar som om idag blir den sista sköna, soliga dagen för ett tag och resten av veckan ska tydligen regna bort. Men jag ska inte klaga. Jag har njutit av det som har varit och regnet är bra för de trattisar jag hoppas hitta någon gång senare i höst.

Jag vet ett ställe där de växer och det är en bit utanför Höglekardalen. Till höger om Drommen, det runda fjället där borta, går vägen dit jag har tänkt ta mig då.

Solen värmer skönt fortfarande när den visar sig och jag har suttit på balkongen en stund varje dag den senaste tiden och vänt näsan upp mot det lysande klotet. Men nu är det nog slut på den sortens njutning. Jag har plockat in mina fejkblommor och det bästa med sådana är att de kan stå i ett förråd till nästa vår och då är de redo att placeras ut igen. Kravlöst och bra…precis som det mesta i mitt liv nu.

Lite regn är nog efterlängtat här.

En föraning om vad som väntar när hösten tar fart ordentligt.

För några dagar sedan tvärnitade jag nästan när jag kom till den mack som ligger närmast mitt bostadsområde. 18:63 kostade bensinen och det kändes fantastiskt billigt. Tänk så det kan förändras på kort tid. Jag fick bara plats med drygt 11 liter och det blev väl ingen jättebesparing i kronor räknat. Men det kändes bra. I dag åkte jag förbi macken igen, på väg för att ta min femte covidspruta, och nu var priset ännu lägre. Det låg strax över 18:30, minns inte exakt. Min roadtrip i helgen blir alltså inte riktigt lika dyr som jag hade räknat med.

De härliga dagarna fortsätter. Kanske kunde det blåsa lite mindre men jag väntar med mina promenader tills temperaturen närmar sig 10 grader och då gör det inte så mycket att det drar lite om öronen. I veckan har bokade aktiviteter fått bestämma var jag har gått. I måndags blev det en av mina vanliga rundor med ett avbrott för hälsosamtalet på HC. Då kom inte kameran fram en enda gång. Jag har fotat där så mycket förut så nu väntar jag tills det blir riktigt vackra höstfärger.

I tisdags var det åter dags för den rutinmässiga provtagningen för att kolla att min lever mår bra. Var tredje månad får jag bevis på att alla mina värden är bra, eller i alla fall nästan inom gränsen. Det är smidigast att lämna dessa prover på sjukhuset så efter att de tömt mig på en hel del blod lät jag bilen stå kvar på parkeringen och vandrade iväg ner mot sjön. Jag gick bort mot Lugnvik men vände när gångvägen tog slut. I stället styrde jag stegen mot Badhusparken med tanken att så småningom vända upp till centrum och sedan gå tillbaka till sjukhuset. Jag gick förbi den nya bryggan nedanför Jamtli. Om det är en ångbåtsbrygga vet jag inte men jag vet att många bryggor runt om i Storsjön kallas just ångbåtsbryggor. Thomée är ju inte längre en ångbåt men det finns minst en sådan fortfarande, Ångaren Östersund med hemmahamn i Arvesund.

Vid Badhusparken har man utsikt mot Frösön och Vallsundsbron till ”Annersia”.

Jag gick på gågåtan på tillbakavägen och nu var den målning jag sett förberedelser till klar. Ett hjortron med speglingar av en person som ser ut att antingen fota målningen eller ta en selfie.

Nästan framme vid bilen stannade jag till för att fota några riktiga bär också. Jag har inte sett några mängder av rönnbär i år men på vissa rönnar är det gott om dem.

Jag har haft en liten paus från katthemmet och den har varat i ca en månad. Pga andra aktiviteter och en flytt från staden har jag blivit utan någon att ta pass tillsammans med och jag har sagt ifrån att jag inte tar på mig ett pass ensam. Det funkar inte ens att följa de tips jag har fått från ledningen att bara göra det jag orkar och sedan skriva i fb-gruppen vad jag inte har gjort. Jag kan helt enkelt inte lämna väldigt fulla kattlådor i de små rum där det bara finns några få lådor till ett antal katter. Då funkar det inte även om jag bara tar hälften av lådorna i de två större rummen. Jag måste sätta gränser och det är skönt att det respekteras. Eftersom det är ont om volontärer har det inte funnits någon ny att dela passen med och då har jag tänkt att de i ledningen får höra av sig när jag behövs igen.

Så blev det nu i veckan och idag har jag delat ett pass med en kvinna i ungefär min ålder. Hon är en av de engagerade personer som tar på sig väldigt många pass och hon undrade om jag kunde underlätta lite för henne och hjälpa till en morgon. Det ville jag väldigt gärna och nu har jag fått träffa massor av nya katter. Många har försvunnit till sina nya hem de veckor jag har varit frånvarande men i stället har flera kattungar och deras mammor flyttat in. Även andra gosiga och fina kissar har kommit till katthemmet men det är så klart även många välbekanta sötpluttar där. Vissa är hungrigare än andra och det är alltid kul att se att de har bra aptit. Det här gänget ville gärna både äta och gosa.

Till karantänavdelningen kom det för ett tag sedan en dräktig katt och nu har hon det bra i ett eget bås tillsammans med sina fyra fina små goknular. Mamman fräste rejält om jag kom för nära henne men hon sa inget när jag försiktigt lyfte upp och gosade med hennes ungar. Efter att ha både tvättat händerna och spritat dem så klart. De är ju i karantän och nyfödda ungar kan vara känsliga.

Jag lyckades få med hela familjen i samma bild men det är inte lätt att få en helt skarp bild med mobilen när flera är på väg någon annanstans.

En annan kattmamma hade redan fått sina småttingar när de kom till katthemmet. Bara två stycken men de var otroligt fina. Mamman var så kelig så det fanns inte en chans att fota hennes ungar utan att hon kom i vägen. Hon ville hela tiden antingen trycka sig mot mig eller gå in i korgen och skymma sina ungar. Jag hade inget emot att gosa med mamman och jag kanske lyckas bättre nästa gång.

Nu har jag börjat längta efter nästa helg då jag ska göra en liten roadtrip ner till både Uppsala och Örebro för att träffa alla mina barn och min svärson. Och så naturligtvis mina fina barnbarnssubstitut i form av två kattbröder.

Ja, nu är det höst och när den är så fin som nu så är den väldigt välkommen. Svala morgnar och mellan 10 och 15 grader mitt på dagen är precis som jag vill ha det. Att solen har valt att förgylla dagarna gör det ännu bättre. Det är fortfarande väldigt grönt ute men några enstaka röda eller gula inslag syns. Frosten har än så länge inte gjort sin debut för den här säsongen men det lär nog inte dröja särskilt länge. Blogglusten har varit lite pausad men nu samlar jag ihop de få foton jag har tagit i det här inlägget.

En amiralfjäril landade precis framför mig och där satt den snällt och poserade.

Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen.

Mitt emot Sommarhagen hade ett gäng kvigor samlats. De har en jättestor hage med massor av gräs så jag tror inte att de är särskilt ledsna över att utfodringsbänken är vält. Jag har inte sett dem just här under hela sommaren och jag passerar ofta.

Jag försökte länge och väl att få dem att komma närmare för lite gosande. Men de bara blängde på mig och till sist gav jag upp.

Flera morgnar har jag vaknat och tittat ut över en gråvit värld. Nu är det dimmornas och mystikens tid och jag gillar att se hur världen utanför min lägenhet förändras när solen börjar värma lite.

Det tar inte lång tid innan all dimma är borta och det blir ännu en härlig höstdag med sensommarkänsla.

Nu ska jag alldeles strax vandra iväg till HC för att ha det hälsosamtal jag tidigare har berättat om och som erbjuds alla i kommunen som fyller 40, 50, 60 eller 70 år. Det blir spännande att se vad jag får ut av det. Jag har både fyllt i ett frågeformulär och varit på provtagning så lite underlag finns det för att samtalet ska bli givande. Spännande!

Min nya bil gör sitt bästa för att få mig att bli en bättre, mer ekonomisk och miljövänlig förare. På två displayer visar den olika uppgifter som ska hjälpa och påverka mig under färd… och påverkad blir jag. Ni förstår förhoppningsvis att jag inte på riktigt tror att det är bilen som betygsätter mig. Även om jag har förmänskligat min bil genom att döpa henne till Fuchsia så vet jag att hon är programmerad till att låta olika algoritmer tillsammans landa i en bedömning varje gång färden tar slut. En liten bild i den större displayen visar om det är motorn eller batteriet som driver bilen och den visar även när varken batteri eller den bensindrivna motorn gör av med energi och då fylls i stället batteriet på. När jag ser detta så kan jag i vissa lägen påverka bränsle- och batteriförbrukning och det gör mig till en miljövänligare förare. Då kan jag få följande bedömningar när vi har stannat. Som ni ser får jag även tips om hur jag ska bli ännu bättre. Än så länge har jag en bränsleförbrukning på i snitt 0,38 l per mil i blandad körning. Min förra bil drog ca 0,5 l per mil så jag är ganska nöjd.

Jag sitter så klart inte och kollar på displayerna hela tiden men jag brukar ha lite koll när jag inte behöver ha all min uppmärksamhet på annat runt omkring. Har jag farthållaren igång så ser den till att bromsa in om jag kommer för nära något framför mig och med den finessens hjälp borde jag kunna vara lugn. Men jag vågar inte lita på det tekniska så jag fortsätter att ha koll på vad som händer i alla fall.

Jag har länge tänkt på att bli medlem i naturskyddsföreningen men har inte kommit till skott förrän för några dagar sedan. Som tack för min ansökan om medlemsskap fick jag ett mail med en personlig välkomsthälsning. Hur personlig den är kan nog diskuteras men det är i alla fall mitt namn på muggen som fylls med kaffe och även i texten nedanför. I filmsnutten sägs även ”hej Ingrid, vad glad jag är att just du har valt att gå med i naturskyddsföreningen”. Det känns ganska personligt och en liten ansträngning har i alla fall gjorts för att få med mitt namn. Ett smart sätt att få nya medlemmar att känna sig välkomna. Det går inte att se filmen eftersom det här bara är en skärmdump. Den korta filmsnutten avslutades med ett tack och det var ju också trevligt.

Vad mitt medlemsskap kommer att innebära vet jag inte. Kanske hänger jag med på någon aktivitet om det känns bra eller så nöjer jag mig med att stödja bara genom medlemsavgiften. Vi får se vad som händer och hur jag har lust att delta.