Igår eftermiddag såg det ut så här utanför mig och äntligen är isen på väg att försvinna från Storsjön. Nu kommer den att, beroende på vindar och deras riktning, förflytta sig fram och tillbaka ett tag innan den är helt borta. Kanske det allra bästa vårtecknet. Men faktiskt så är det meteorologisk sommar här nu så det blev i stället ett sommartecken.

Jag vaknade upp till en ljuvlig morgon och jag bestämde mig för en tidig utflykt till Andersön, ett naturreservat som många av er känner igen vid det här laget. De som bor här i närheten har så klart varit där men det har även några av mina fina bloggvänner varit när de hälsade på hos mig förra sommaren. Dessutom är det ett område jag återkommer till flera gånger varje snöfri period. Jag visar en karta för att ni ska förstå att jag kunde stanna nära sjön på båda sidorna och att det därför passade mig och min onda fot väldigt bra.

Två välkända motiv för de flesta av er är Sunne kyrkoruin och den fula figuren i nästa bild som ska föreställa ett sjöodjur.

Jag blir full i skratt varje gång jag ser den här snigeln med kattansikte och konstaterar att så här ser absolut inte Storsjöodjuret ut men den är ju ganska kul i all sin fulhet.

Helt spegelblankt vatten fick fotolusten att vakna rejält. Det är tur att jag har ett fotointresse eftersom det sporrar mig att ge mig ut trots att jag inte kan gå längre sträckor. Jag stannar bilen på lämplig plats och går, eller strosar, en liten bit och på så sätt skapar jag minnen även utan de promenader i snabb takt som jag älskar. Här har jag alldeles nyss svängt in till Andersön och gått ner på den västra sidan.

Långt borta såg jag ett svanpar och försökte få en skaplig bild. Inte så lätt.

Men jag hade en väldig tur och svanparet simmade långsamt närmare mig. Jag satte mig ner på en sten och väntade tills de var inom ett ok avstånd. Inte perfekt men i alla fall bättre. Plötsligt fick den ena svanen lite feeling och gav den andra en riktig svankram. Sååå fint.

När de tyckte att de hade kramats färdigt återgick de till att långsamt simma omkring, stoppa ner sitt huvud långt ner i vattnet ibland och bara vara nära varandra. Kanske kommer det småttingar så småningom och dem skulle jag vilja se. Kanske åker jag hit snart igen.

Helt lugnt vatten med diverse speglingar i tröttnar jag aldrig på. Det var länge sedan, långt innan isen la sig i höstas, som det var sådana förutsättningar här så den här morgonen satt jag kvar på min sten ett bra tag och bara njöt.

Men jag ville vidare och satte mig i bilen igen. Det var inte många meter jag körde innan jag stannade till igen och den här gången blev det den östra sidan av Andersön jag tittade till. Överallt är stränderna mycket bredare än vanligt eftersom vattenståndet är så lågt. Men det finns i alla fall tillräckligt mycket vatten för att få se de speglingar jag ville se.

Nästa etapp blev lite längre och jag stannade till där vägen gör en 90-gradig sväng österut. Jag gick till den västra stranden och såg bort mot Oviksfjällen. Snön smälter där borta också men än så länge är det nog inte läge för några fjällvandringar i lågskor.

Där borta går färjan mellan Isön och Norderön och efter att ha korsat Norderön kan man ta en annan färja till Håkansta och, för den som vill, fortsätta vidare till fjällen.

En liten sädesärla.

Jag åkte den sista etappen mot den parkering de flesta väljer att ställa sig på och där man ganska snart kommer till en väldigt lång strand och diverse grill- och sittplatser. Nu var jag på den östra sidan och härifrån började vi oftast vår promenad runt udden. Det får bli en annan gång. Den här morgonen letade jag naturupplevelser och motiv nära parkeringen. Jag kan inte motstå de här motiven.

Någons små fjädrar flyter iväg.

Jag tittade längre bort längs stranden och såg några fåglar som inte såg ut som de vanliga gräsänderna. De är också fina men det är kul att få se något annat. De var egentligen alldeles för långt bort för att fota med mitt vanliga 55mm- objektiv men när jag zoomade in med kameran såg jag ändå att det såg ut som någon slags skrake.

Jag ville inte störa dem så jag gick bara lite närmare. Men de hade så klart stenkoll på mig och gjorde sig beredda på flykt. Men jag fick några skapliga bilder, även om de är kraftigt beskurna, innan de två hanarna och honan bestämde sig för att flyga iväg och jag konstaterade att det var småskrakar jag såg. Kul att få se dem på land för jag tror att jag bara har sett dem simmandes och flygandes tidigare. Ärligt talat vet jag inte ens om jag har sett småskrake förr. Kanske har jag bara tagit för givet att det har varit storskrake men nu ska jag försöka ha bättre koll hädanefter.

Jag satte mig på en bänk ett tag, bara för att det var så skönt där, och kom på att kanske det kunde finnas någon stolpe att hitta alldeles i närheten. För de som inte vet vad det handlar om kan jag berätta att orienteringsklubbar i hela Sverige samarbetar med olika aktörer för att inspirera människor att hitta ut i naturen. Via deras app hittaut.nu kan man söka efter den ort man befinner sig i och få fram en karta där ett stort gäng kontroller, oftast numrerade stolpar med bokstäver som ska registreras, finns utsatta. Jag har letat efter dessa stolpar de senaste tre säsongerna och i lördags satte jakten igång här i Östersund med omnejd. Förra året hittade jag 300 stolpar här och en hel del under en roadtrip söderut och det är ett jättebra sätt att upptäcka nya områden på.

I år är det dock annorlunda och foten jag stukade riktigt rejält i januari är fortfarande inte i skick för några längre äventyr. Men när jag tog fram orienteringskartan i mobilen, och även fixade fram en gps-markering för att göra det väldigt lätt, upptäckte jag att jag satt bara ca 5 m från en stolpe och att en annan var placerad alldeles i närheten av parkeringen men mot andra sidan. Jag fick alltså med mig två registreringar och kanske är det så årets stolpjakt får bli. Men jag ger inte upp riktigt än. Innan helgen skrev jag ett meddelande till sjukgymnasten och medan jag satt på den här bänken ringde hon upp mig. Jag fick en tid i morgon för att se om något mer måste kollas upp eller åtgärdas. I början av juli vill jag vara fit for fight igen och det siktar jag på att vara.

Här har det nog varit någons sorts kamp. För inte kan väl en fågel frivilligt göra sig av med så många av sina fjädrar.

Ca 10 mil från mitt hem på Frösön ligger den lilla byn Fisksjön…vid sjön Fisksjön. Så smidigt med samma namn på by och sjö. Dit åkte jag igår för att besöka bloggvännen Anita (skogsnuvan). Hon bor så vackert i sitt föräldrahem och med en av sina bröder som närmaste granne. En annan av Anitas bröder bor också i Fisksjön och den tredje brodern i en ort inte långt därifrån. Kul att ha familjen så nära och det verkar vara en god sammanhållning i den lilla byn.

När jag kom blev jag först välkomnad av ena broderns hund Jack, en väldigt trevlig och pigg labrador som inte har fattat att man bör ha lite värdighet när man har nått den aktningsvärda åldern av åtta år. Vi har träffats förr och det är inte konstigt bland oss som älskar hundar att man först ägnar sig åt hunden och sedan hälsar på personer. Han är för det mesta lös och håller ofta Anita sällskap i något som måste vara en hunds paradis.

Jag och Anita gick in och hämtade fika som vi ville sitta ute och njuta av. När jag öppnade dörren för att gå ut stod båda bröderna och den ena broderns fru/sambo en bit bort och med dem var den otroligt gosiga och fina Nalle, en blandning av hovawart och något mer som jag inte uppfattade. Den härliga hunden satte genast av mot mig och jag satte mig på huk för att välkomna honom in i min famn. Som tur var hoppade han inte men jag såg till att hålla munnen stängd och det var bra för han var frikostig med pussar. Gissa om jag var i himmelriket med två så fina hundmöten.

Till slut slet jag mig från hundgosandet och vi satte oss i hammocken med solens strålar som värmde oss.

Därifrån hade vi den här utsikten.

Där finns också en av få ekar här uppe. Jag är imponerad över att Anita har lyckats få en ek att trivas och växa där den egentligen inte borde trivas. Hon fick den som en liten planta och har vårdat den väl.

Det blev varmt på altanen i solen så vi strosade iväg till stranden en bit bort.

Jack förstod precis vad som gällde när Anita i vanlig ton frågade om han ville följa med och bada. Då stack han genast i förväg och sedan höll han igång med en energi som jag blev trött bara av att titta på. Det är inte lätt att fota en svart hund som inte är stilla en sekund. Min fina Kasper var ju också svart men han var betydligt lugnare och lättare att ha som fotomodell.

Ska vi gå hem, sa Anita och då sprang Jack iväg utan att tveka och han visste exakt vart han skulle. Där borta syns den lilla strandstugan och gömd bakom träden finns även en liten bastu.

Jag var så fascinerad av Jacks energi och av hur han frenetiskt genast satte igång med att försöka flytta en ganska stor sten ut från land och längre ut i vattnet. Bastun i bakgrunden.

Det här måste vara ett fantastiskt hundliv. Att gå lös mellan de människor han gillar och känna att han är välkommen i flera hus. Alltid något kul att hitta på och han är verkligen duktig på att aktivera sig själv. När han stoppade huvudet ner i vattnet för att undersöka något där blev det lite jobbigt för nosen eftersom han hade grävt runt så mycket i sanden. Men han bara frustade lite och sedan stack han ner huvudet i vattnet igen.

Jag och Anita konstaterade att de förr så sällsynta vitsipporna börjar sprida sig även i Jämtland. Hon har flera tuvor på sin tomt.

Jag följde med till Håsjö kyrka där det skulle sättas blommor på en grav. Det här är en kyrka i min smak. Enkel och med ett fantastiskt läge. Ett väldigt vackert klocktorn står bredvid och Anita berättade att det var hennes pappa som målade det. Lägg märke till att björkarna har fått den första skira grönskan.

Det blev dags för mig att åka hem igen efter några väldigt trevliga timmar i det sköna vädret. På kvällen orkade jag faktiskt hålla mig vaken tills omröstningen i Eurovision var klar men jag lyssnade inte aktivt på låtarna, förutom den svenska, utan höll på med en del annat under föreställningen. Kul att Loreen vann men det var ju inte särskilt förvånande.

Rubriken stämmer inte helt eftersom jag inte rörde mig i centrum men jag utförde diverse ärenden i olika utkanter av stan. Först tog jag mig till sjukhuset för den rutinmässiga provtagningen, den som alltid visar att jag mår bra och som kan tyckas lite onödig. Men det är så rutinerna är för oss levertransplanterade och som vanligt vill jag framhålla att jag är tacksam för det. Sedan blev det månadshandling på Willys. Jag kollade kontoutdraget och det är faktiskt exakt en månad sedan jag handlade sist. Då är inte summan på ca 1300 kr särskilt stor.

Utanför en av entréerna till sjukhuset finns den här statyn. Jag har sett den många gånger men aldrig tänkt på att fota den. Inte förrän nu. Den heter ”Ett litet sår som måste ses om” och är gjord av Knutte Wester. Motivet är En flicka som ska laga ett ”sår” i gräsmattan.

När jag var hos min syster i Motala hade hon en nackkudde med resårband som kan sättas på nackskyddet i bilen. Jag har haft något liknande förut men efter många års användning var det inte mycket kvar av den. Men jag har saknat den och jag blev så glad för att få veta att en nästan likadan finns på Jysk. Därför fortsatte jag till den butiken när jag var klar på Willys. Vilken tur jag hade att det var kampanjpriser på flera produkter i samma material. Det blev två nackkuddar och en krage inhandlad och av bara farten hamnade även en resekudde och en ny, skön vanlig huvudkudde i min kundkorg.

Ett ärende till hann jag med men det var väldigt snabbt avklarat. Ett paket hämtades från min närmaste Ica-butik och sedan var det bara att åka hem och bära upp allt till lägenheten. Det är ganska kämpigt eftersom min ytterdörr inte har en väg utanför utan bara en gångväg. Jag parkerar i garaget och oavsett om jag väljer att gå utomhus eller inomhus så är det en trappa att kånka kassarna uppför och minst en dörr att öppna. Idag blev det tre vändor och jag tänkte med saknad på hur lättsamt det var när jag bodde i olika villor och kunde köra fram nästan till ytterdörren. Men nu har jag allt jag behöver för en månad igen och när man inte behöver kånka på tunga kassar oftare än så kan det vara ok.

När jag kommit över till Frösön stannade jag till och vände kameran mot min stad, Östersund. Utanför mig ligger isen fortfarande kvar men den är så svart och murken att den nog går upp väldigt snart.

I morgon ska jag besöka Anita i vackra Fisksjön och det ser jag fram emot.

När jag lämnade Frösön för nästan två veckor sedan hade det snöat ganska rejält och så skulle det fortsätta någon dag till. Jag åkte söderut, lämnade vintern och mötte våren, och när jag kom hem i lördags var det våren som mötte mig även här. När jag ändå hade en tid hos frissan igår fortsatte jag efteråt in till stan för att först köra bilen genom en biltvätt. När både jag och bilen hade fått en uppfräschning fick jag impulsen att åka till Lillsjön, eller rättare sagt den lilla vattensamling som finns alldeles vid parkeringen. Där har jag tidigare fått se söta små dunbollar, både sothönors och änders ungar.

Gräsänder, sothönor och även skrattmåsar såg jag men några nykläckta ungar fanns ingenstans. Jag får helt enkelt återkomma lite senare.

Sothönan har enligt mig en elak blick och groteska fötter. Tyvärr blev fötterna inte så tydliga på den övre bilden eftersom fågeln rörde sig ner mot vattnet och jag fick bråttom att lyfta kameran.

Gräsänderna däremot har snälla ögon och vanliga fågelfötter (simfötter).

Jag stannade även till vid Badhusparken där det också finns en parkering alldeles intill. Att vattennivån är väldigt låg syns tydligt på hur lågt Thomée ligger vid bryggan. Gustavsbergsbacken på Frösön har fortfarande lite snö kvar men inte tillräckligt för att vara öppen.

I förra bilden ser det ut som om isen är borta från Storsjön men lite längre bort är istäcket kvar och lär vara det ett tag till. Utanför mig finns inget öppet vatten alls.

Nästan hemma stannade jag till vid Ändsjön där det har byggts ett nytt fågeltorn alldeles vid en av parkeringarna. Den här dagen behövde jag inte ta många steg för att se mig omkring lite och komma ganska nära naturen.

Det blev inte ett bra resultat vad gäller fågelskådning men även här blir det bättre om någora veckor.

I morse bestämde jag mig för att åka till ett säkert blåsippsställe, som tur är med en parkering alldeles intill, och förhoppningsvis få se de små sipporna. Normala år hade jag kunnat se blåsippor redan innan jag åkte iväg på min resa men det var bara tussilago som visade sig då. Nu hittade jag blåsippor överallt där jag gick och de var säkert på gång under snön som föll. Även här ser man hur låg vattennivån är. Stranden brukar försvinna nästan helt lite längre fram på sommaren.

De flesta av er har sett blåsippor under en lång period redan men inte ens när jag var så långt söderut som i Bohuslän och Östergötland såg jag några. Men här hemma väntade de på mig och gjorde sitt bästa för att vara till sin fördel.

Där fanns också en ynklig liten tibast med endast den här lilla blomklasen.

Det är härliga dagar och det känns som om sommaren inte är långt borta. Men bakslag är vanliga även om jag hoppas och tror att snön håller sig borta nu.

Jag brukar alltid gilla att vara ute på äventyr och att köra omkring i landet för att besöka både nya och välkända platser. Så har det även varit den här gången och jag längtade inte hem förrän jag lämnade mitt sista övernattningsställe och var på väg hem. Den lilla stuga jag hade bokat utanför Orsa blev det boende jag förmodligen kommer att minnas starkast och som jag helst återvänder till. Varför förstår ni lite längre ner i inlägget.

Eftersom jag kände att min fot inte behövde några som helst promenader den här dagen blev det många korta stopp på diverse rastplatser längs vägen. Inchekningstiden i Orsa var satt till tidigast 15.00 och trots att jag drog ut lite på att lämna Svaneholms herrgård hade jag en del tid att fördriva. Restiden var ganska precis 4 timmar och jag kom iväg en och en halv timme för tidigt. Jag måste alltid stanna till för att röra lite på mig men nu stannade jag vid nästan alla rastplatser jag passerade. Men jag fotade inte överallt utan nöjde mig med att ta med tre av dem.

I Grums hittade jag en liten människa och mer om henne kan ni läsa i texten nedan. En fin tanke bakom konstverket.

Tossebergsklätten utanför Sunne.

Siljansfors skogsmuseum, strax söder om Mora. Här har vi stannat ett antal gånger när vi har varit på husvagnssemester men den fiskare i trä, som stod med en jättefirre framför Masugnen, har antingen ruttnat eller förstörts på annat sätt. I stället stod en läskig viking en bit därifrån och bakom honom kan man betala enté in till Skogsmuséet. Det gjorde inte jag utan jag fortsatte och kom strax efter kl tre till det bästa boendet hittills.

Här bodde jag, granne med åkrar och min värd. Den lilla stugan var väldigt fin och välordnad men den bonus jag fick när jag hade installerat mig var det som gjorde mig mest glad.

Jag satte mig på altanen med en kopp kaffe och tänkte ringa min ena dotter. Då hoppade hjärtat till av glädje för vad var det jag såg och hörde? Det förstår nog ni som har följt mig ett tag och särskilt ni som var med mig för nio år sedan då min man omkom. Bilderna är urusla men på några av dem kan man i alla fall urskilja näbben, som är ett bra kännetecken.

Jovisst, det var storspoven som sjöng sin härliga drill för mig och ni vet ju att jag alltid tänker på min man när det händer. Den var speciell för honom och den känslan, av att det är vår när den kommer, förde han över till mig. Jag tog beslutet om att sälja vårt hus och flytta ner till Östergötland (för att hitta ett hus med min syster) efter att ha rådgjort med storspoven och trots att jag inte är troende eller tror på något övernaturligt, skickar jag ofta tankar och små meddelanden med storspoven till min man. Så också den här gången. Jag hörde eller såg aldrig den här speciella fågeln under mina 4,5 år i Bestorp och Mjölby och på Frösön har det bara hänt några enstaka gånger. Jag brukar åka till Optand, där vi bodde, för att höra den men i år har foten satt stopp för det. Gissa om min lycka var stor när jag här upptäckte att det bodde ett helt gäng storspovar på åkern bredvid den lilla stugan. Tyvärr var de väldigt skygga och jag kom aldrig närmare än så här. Jag har fått bättre bilder av dem vid tidigare tillfällen. Jag såg och hörde även tofsvipan men det kändes inte lika stort.

Rådjur såg jag också långt borta och jag stod i fönstret när den här haren hastade förbi. Harar är inte så vanliga här så jag tog en snabb och inte så bra bild genom fönstret.

Kvällen bjöd på andra fina scener.

Halvåtta morgonen därpå var jag iväg på sista etappen och medan jag packade in mina saker i bilen flög flera storspovar över mig och sjöng till avsked. Jag hann inte få fram kameran för de var snabbt förbi och borta. Men jag tog det, mot all logik, som ett hejdå från min man. Vad gör det om det är ett orimligt tankesätt om det gör mig glad 😀

Jag var lite tveksam till att åka genom Orsa Finnmark eftersom vinten kan dröja kvar ganska länge där. Men det var ingen fara. Termometern gick ner till 1 plusgrad men gick aldrig under nollan. Men vid Koppångens naturreservat var det full fart och många skidåkare som gjorde sig i ordning. Det var bara där det fanns mycket snö och fantasterna är nog glada för möjligheten till en lång skidsäsong.

Jag stannade till vid Noppikoskiforsen och där dånade det rejält när vattenmassorna skummande tog sig ner.

Vid Sandsjön finns det också en fin rastplats men även en del snö. Det gick att gå ner till den här platsen men med lågskor var det inte läge att gå längre på någon av stigarna.

Jag fortsatte E45:an mot Sveg och plötsligt satt den här krabaten mitt på vägen på en sträcka där det var en tillåten hastighet på 100 km. Jag hann stanna med god marginal och en lite suddig bild hann jag få genom bilrutan.

Min gps gav förslag på en snabbare väg och innan Sveg svängde jag in på den här grusvägen. Den skulle vara både närmare och snabbare men då räknas nog inte tiden för att stanna och fota in. Hade det regnat hade jag inte åkt här men en torr grusväg har jag inga problem med. Här gick jag ut för att fota ett storskrakepar men de var alldeles för långt borta.

Jag kom fram till ett kraftverk och det är Ljusnan som får stå för elproduktionen här.

Jag tog en fotopaus på andra sidan kraftverket och för alla som inte vet skillnaden på berg och fjäll kan jag återigen berätta att de här bergen är inte fjäll. Ett fjäll är högre än nivån för trädgränsen och de är alltså kala upptill, förutom mindre växtlighet (jag vet att allt är fjäll i Norge om någon där blir fundersam).

Ännu ett storskrakepar och en liten figur som kan vara en vigg. Svårt att se och bilden är så beskuren den kan bli.

Det blev många suddiga fågelfoton i det här inlägget men ibland bara måste de få vara med. Plötsligt såg jag något stort komma flygande och landa på isen. Första tanken var att det var en korp men den är väldigt mycket större än så. Någon sorts stor rovfågel är det helt klart och jag blev så glad över att få se den att jag måste ha med den här väldigt beskurna och suddiga bilden.

Lite bättre gick det att fota de renar som gick omkring bland husen utanför Älvros.

Jag närmade mig Frösön och när jag åkte genom Fåker fick jag första skymten av ”mina” fjäll. Jag blev lite rörd och samtidigt glad för att jag får bo där jag verkligen är riktigt hemma.

Jag passerade min sista arbetsplats i Fåker. Utsikten ovanför är nästan identiskt med den från den här byggnaden. Det företag jag arbetade på finns inte längre här och jag vet inte om det existerar längre. I slutet av 1998 sa min kropp helt stopp och jag gick hem för att aldrig återvända.

Ännu en bild mot fjällvärlden men den här gången från Orrviken.

Därifrån syntes även Åreskutan.

När jag kom hem hade min ytterbelysning bytts ut till en med ljuscensorer. Vi har blivit instruerade att alltid ha lyset tänt så att det ska fungera. Skönt att det blev klart medan jag var borta. De skulle komma och byta belysning någon gång under v 19 – v 26 och nu slipper jag bekymra mig om det. Jag vill gärna bli förvarnad och vara beredd.

Nu är den här resan slut och det är sååå skönt att vara hemma igen. Nu kan jag börja planera mer inför den längre resan till Nordkap som jag, min syster och hennes son ska göra i sommar. Vad kul det ska bli.