Bilden med ansiktet i bilrutan, som var med i förra inlägget, har gett upphov till olika mer eller mindre seriösa förslag. Det förslag jag gillar allra mest är att det skulle kunna vara min skyddsängel som visar sig. Det vore trevligt att ha en sådan men tyvärr är jag alldeles för jordnära och realistisk för att tro på den teorin. En annan teori är att det var en fripassagerare, oklart om det var en människa eller ett väsen, som hoppade av när vi stannade vid Mattmars rastplats och någon tyckte att det var oförklarligt och lite läskigt. En hel del humor och fantasi men inte någon riktigt trovärdig teori. Men så var det en person som först hade svårt att se ett ansikte och som sedan såg speglingar av himlen och små moln eller skyar som bildade ett ansikte. En annan person läste den kommentaren och höll med. Senare pratade jag med min son och han hade tittat länge på bilden innan han upptäckte ansiktet och han höll med om teorin att det var himlen och moln som speglade sig i rutan.

Jag och min svägerska såg väldigt tydligt att det var ett ansikte. Visserligen lite suddigt och med en del andra speglingar i rutan men ändå helt klart ett ansikte. Om det sedan var moln, ett väsen eller en ängel får var och en ta ställning till. Det jag tar med mig är att det är kul och spännande att man kan få så olika uppfattning om vad man ser. Jag har beskurit ansiktet i rutan och även tagit med en kopia där jag lite slarvigt har ritat ut ögat med ögonbryn, näsan och munnen. De som har svårt att se ansiktet kanske blir hjälpta av det men de flesta verkar ha hittat det och sedan dragit lite olika slutsatser.

Efter två små feltramp i lördags blev foten sämre igen och några korta promenader har det inte blivit sedan dess. Därför är det tomt på minneskortet i kameran och att fota från balkongen har jag tröttnat på. Men idag hade jag en bokad tid hos polisen för att skaffa ett nytt pass. Jag kunde parkera precis utanför så jag fick inga fototillfällen där heller. I alla fall inte förrän jag hittade tre tavlor på väggen. Jag tyckte att de var trevligare motiv än polisentrén så de får bli det här inläggets bildskörd, förutom spökbilderna överst.

I morgon ska jag på återbesök till fysioterapeuten. Jag vet inte riktigt varför för hon lär väl inte kunna göra så mycket. Men kanske har jag fel och kanske har hon fler rörelser som jag ska göra. I övermorgon ska jag till HC igen, samma våning som dagen innan, och då ska blodtryck kollas och en nyinsatt medicinering följas upp. Jag har inte skrivit om läkarbesöket som handlade om min transplanterade lever men då konstaterades att jag hade ett förhöjt blodtryck. Inte mer än 152/90 men det behöver tydligen medicineras. Samma läkare skickade remisser för njurfunktionstest och bentäthetsmätning så det är också på gång. Redan på måndag ska jag till njurmottagningen.

Det var länge sedan jag hade så många kontroller att gå på och jag vet att även mammografi ska göras i vår. En stor förmån att vara så väl omhändertagen men det blir lite väl många vårdbesök nästan på en gång. Jag har vant mig av med det och det har känts så skönt. Tydligen har jag haft två av Sveriges allra bästa leverläkare, först under tiden före och efter transplantationen och nu senast på läkarbesöket i januari. Även det känns som en stor förmån men det visste jag inget om förrän efteråt. Synd att läkaren jag träffade senast bara är inlånad ett tag från Sahlgrenska. Som alltid är det viktigaste beskedet att min lever fortsätter att stortrivas med mig.

Igår var solen som bortblåst och molnen täckte fjälltopparna. Promenaden gick runt hotellet och där borta hade diverse lite ovanliga bilar ställt upp sig. Jag är inte ett dugg bilintresserad och imponeras inte av dessa fordon men jag vet att en del av er gillar bilar. Det enda jag blev lite intresserad av var placeringen av avgasrören på den lilla röda bilen.

Mullfjället hade försvunnit in i dimman.

Baksidan av Holiday Club med den enligt mig lite läskiga och fula vattenrutchbanan. Vovven där framme är en lagotto och han ville gärna hälsa på oss. Han t o m pratade lite med oss.

Några isblock var placerade på stranden och när vi kom närmare såg vi att figurer var utmejslade i dem. Inga mästerverk och de var svåra att se men lite kul ändå.

I morse var vi klara för avfärd ca halvnio och då var det ingen mening att vänta längre. Lägenheten skulle lämnas senast 10.00 så någon promenad skulle inte hinnas med. I öster var himlen fortfarande rosa när vi packade in i bilen.

Nu till ett litet mysterium. Titta i bakre sidofönstret på bilen och försök förklara hur det har blivit så. Det är inte jag som syns för jag står bakom kameran och min svägerska stod en bra bit från bilen. Vi har glasögon båda två men det syns inte på ansiktet i fönstret. Vi har enats om att det måste vara min svägerska som speglas och att glasögonen på något sätt har försvunnit. Ingen annan person fanns i närheten. Det jag egentligen fotade var utsidan av lägenheten där vi tyvärr glömde att släcka en lampa. Nyckelkorten var redan inlämnade i receptionen så vi kunde inte komma in igen. Men snart kom säkert städpatrullen och fixade det vi glömt.

Efter en kort stunds färd såg min svägerska att Åreskutan var indränkt i ett rosa sken bakom oss. Jag stannade till och gick ut för att fota.

När vi hade hunnit lite längre, till Mattmars rastplats ville jag passa på att fånga de vyer vi såg med kameran. Jag har sett så lite av fjällvärlden under vår vecka i Åre så jag måste ta tillfället i akt när vädret och sikten var så bra.

När vi kom till Östersund var dimman tjock på vissa platser men på Frösön sken solen så fint. Vi packade upp och efter lunch gick min svägerska ut på Medvinden (upplogad väg på isen) medan jag stannade kvar hemma och gjorde mitt träningsprogram. Något hände när jag gick från bilen och in till min lägenhet så foten fick mer ont igen. Så kan det gå men i morgon hoppas jag komma ut en liten sväng igen. Jag ska åtminstone ta mig till huset där postfacken finns. Jag tror att det väntar något trevligt där i form av månadens två téer.

Även om jag inte går så långa sträckor så vill jag helst variera dem lite. Jag tänkte att det skulle vara trevligt att komma upp i byn och att jag kanske skulle klara av att gå till Åre Torg. Vid vissa tillfällen är det bra med all teknik som finns i mobilen och nu fick google maps tala om för mig hur lång den promenaden skulle vara. 600 m dit och totalt alltså 1200 m. Det bestämde jag mig för att klara och det gjorde jag också. Min svägerska är snäll som följer med på mina väldigt långsamma promenader och tillsammans gjorde vi denna lilla utflykt. Kul att få se något annat än det jag sett fram till dess.

Något hade byggts upp på torget och vi gick närmare för att se vad det var.

Bra att göra något av julgranen och inte bara elda upp den. Kanske möter den det ödet senare men då har den ju glatt många besökare innan dess.

Jag avslutade med att ta den obligatoriska bilden på Åre bergbana, som tyvärr är stängd och öppnar dagen efter vår hemfärd. Annars vore det en möjlighet att komma lite längre upp och sedan åka bergbanan ner igen.

Vill man sitta ner en stund erbjuds sittplatser och ibland ser de extra mysiga ut. Men jag har kommit så långt i mitt veganliv att det tar emot även att sitta på en renfäll. Hur andra gör bryr jag mig inte om men jag står hellre. Ändå kan jag tycka att det ser trevligt ut.

Den här dagen såg vi att kabinbanan var igång. Jag vet inte om den bara testkördes eller om de har fått bort all is och nu har öppnat upp för alla som vill åka. Jag tänkte igår att jag skulle ta bilen dit idag om vädret ser lovande ut och kolla om den vill ta med mig upp. Men tyvärr verkar det vara dimmigt och ingen sikt alls där uppe så det får nog vara. Ska man ta sig upp på en fjälltopp så är sikten en viktig detalj. Det blir snart en liten promenad runt hotellet och tillbaka i stället. Jag tycker att jag gör små framsteg, väldigt små, eftersom smärtan jag får av att gå återgår till det jag har i vila efter en stund. Några veckor till så…

När jag skrev rubriken insåg jag att den kan misstolkas och att många kan tro att foten mår mycket bättre. Men tyvärr är det inte så utan det är väder och sikt som har förbättrats till en härlig och solig vinterdag med minusgrader och svag vind. Men innan ni får se bevis på det vill jag visa hur skyltar kan vara lite förvirrande. Första gången jag såg de här skyltarna, för många år sedan, blev jag tveksam till om jag verkligen fick gå över till andra sidan. Det tog en stund innan jag, som är en regelföljare, insåg att det var förbjudet att gå på spåren till nästa övergång. Självklart när man vet det men jag tror inte att jag har varit ensam om att fundera. Igår gick vi i alla fall över spåret för att komma till matbutiken och därifrån gick vi med inte bara salt, som jag skulle köpa, utan även lite choklad och en del annat gott.

I morse vaknade vi till strålande sol och en molnfri himmel. Fast egentligen tog det några timmar innan vi såg att det var så fint ute. Jag gick ut på balkongen för att föreviga de backar vi ser från lägenheten. Härligt att de inte täcktes av dimma eller moln och att allt det gråa var borta. Jag bestämde mig för att utmana foten igen och gå en något längre runda ner till gångvägen som går längs sjön. 16 minusgrader hade det blivit och hellre det än det blaskväder vi hade innan.

Helst hade jag velat ta bilen till kabinbanans startpunkt och sedan åka med den upp till slutstationen, men den var stängd pga nedisning. Likadant var det förra året och året innan skulle den egentligen ha monterats ned. Kanske kommer jag hit i sommar när den förhoppningsvis är öppen. Då kan de i alla fall inte skylla på nedisning. Som en liten upplysning till mina två bloggvänner Anki och Paula kan jag nämna att det är huset med de tre trekantiga spetsarna vi kom till i somras. En liten bit mot toppen men inte så långt som vi hade önskat. Till vänster i bilden ser man de nedisade stolparna och linan där kabinbanan ska gå.

Min svägerska följde med på min korta promenad och nere vid sjön vände vi oss en stund mot Mullfjället innan vi fortsatte åt motsatt håll.

En fin och vanligtvis väldigt kort gångväg men alldeles lagom för min del just nu. Lite ansträngande var det för foten men jag har instruktioner om att stödja på foten till smärtgränsen.

Lite senare var hela fjällsidan indränkt i solsken och jag gick ut på balkongen igen för att få med det som förmodligen blir den här veckans soligaste bild.

Min svägerska gick en längre promenad på eftermiddagen och just nu, ca 17.00 är hon ute på ytterligare en skön promenad. Det gäller att passa på när det är så fina förhållanden. Jag önskar att jag kunde hänga med men jag kommer i alla fall ut och får andas lite fjälluft nästan varje dag 😀

När vi kom fram till Åre var vädret som väntat, blåsigt med snöbyar och en temperatur runt nollan. Incheckning är tidigast kl 16.00 och vi var där ganska precis då. Det blev snabbt mörkt och efter uppackning och middag var det inte särskilt lockande för min svägerska att gå ut. Jag själv har insett att jag förblir krympling ett antal veckor till. Upp till 10 veckor står det att det kan ta på det papper med träningsinstruktioner jag fick på besöket på sjukgymnastiken och när min svägerska pratade med sin dotter, som är sjukgymnast, sa hon att jag kan nog räkna med mellan 8 och 12 veckor för den här stukningen. Men jag satsar på att det går lite snabbare än så och tron kan ju försätta berg…eller? Om några dagar har det gått 4 veckor så kanske blir det inga fler härliga vinterpromenader för min del. Men sedan kommer vårvintern och den hoppas jag kunna njuta av på långa promenader.

I förrgår, på söndagen, snöade det så fint på förmiddagen. Sikten var dålig men mot grannhuset såg jag i alla fall hur flingorna föll.

När jag vände blicken mot fjällen var de helt försvunna i gråvädret.

Jag ville gärna prova foten och efter lunch hängde min svägerska med på en kort promenad, mindre än 500 steg i väldigt långsamt tempo. Mer än så klarar jag inte men det var i alla fall något.

Vi hade inte varit tillbaka i lägenheten länge innan snöandet övergick i regn och senare visade termometern nästan fyra plusgrader. Som tur var hade min svägerska hunnit gå en längre promenad på förmiddagen så det gjorde inte så mycket att vi blev innesittare resten av dagen. Ibland kom sikten mot backarna tillbaka och vi kunde sitta där och titta på alla som inte brydde sig om vädret där de susade ner.

Igår var det stormstyrka i vindbyarna och trots att termometern fortfarande visade en plusgrad kom det snöbyar med vassa små isflingor. Jag avstod från att gå ut men svägerskan klädde på sig och gav sig ut på en timmes promenad. Men nu, tisdag, blir det en ny belastning på foten (jag ska belasta den) eftersom jag glömde packa salt. Utan salt är den mat vi ska ha inte god så det är ett måste. I alla fall för mig som älskar salt. Matbutiken ligger inom ett avstånd som jag bör klara så en liten promenad blir det idag. Äntligen har temperaturen fallit till lite under noll och vindarna ska mojna lite så förhoppningsvis blir det finare ute. Kanske får vi t o m se solen.