Jag vet inte om jag kan kalla det för campingliv eftersom jag har haft alla bekvämligheter jag behöver i min lilla stuga. Fast å andra sidan så har de flesta nyare husvagnar och husbilar alla faciliteter i sina rullande hem också. Om det är camping så har jag också levt campingliv de här dagarna. Jag tänker nog mer på forna campingsemestrar eller de scoutläger jag har varit med på. Det var ”riktig” camping med väldigt obekväma sovplatser, trangiakök och lite mindre fina servicehus än de som finns i dag.  Konstigt nog har jag mest bara fina minnen från de tältningarna. Ett undantag finns. När jag och min man var nya i vårt förhållande ville jag göra honom till lags och följa med på en fisketur till Idre. Vi bodde i ett litet tvåmanstält och sent på kvällen gick vi utefter en bäck och fiskade. Jag minns det med fasa och ångest. Det var mygg till förbannelse trots att jag nästan hade tömt myggmedlet över mig, jag var trött och jag blev snart både sur och arg. När vi äntligen kom tillbaka till campingplatsen funkade inte duschen så det var bara att, stinkande av myggmedel och svett, krypa ner i sovsäckarna. Jag följde inte med på några fler sådana turer.

När min Kasper var yngre och vi bodde vid en stenstrand hade han en favoritsysselsättning. Han blev nästan manisk när han kom ner till stranden. Han gick en liten bit ut i vattnet, vände sig om och tittade uppfordrande på oss. Vi visste vad han ville och började kasta små stenar till honom. Han hoppade upp i luften och fångade dem för att sedan genast spotta ut dem igen. Så kunde han hålla på hur länge som helst och det var alltid vi som tröttnade först. Nedanför vår campingstuga finns det en hel del sten på stranden. Jag hade inte en tanke på den lek vi brukade leka men Kasper gick direkt ut i vattnet, vände sig om och den där välkända uppfordrande blicken tittade på mig igen. Det är tre år sedan vi gjorde så senast men han visste precis vad han ville och jag förstod honom direkt. Jag kastade väldigt små stenar och han försökte fånga dem. Men han hoppar inte längre lika högt och han ser inte heller lika bra så han missade de flesta. Det verkade inte göra något. Han var lika ivrig i alla fall så vi lekte vår gamla lek ett tag och återigen var det jag som tröttnade först.  På bilden syns ingen sten men ni kan i alla fall se att han gör en ansats till att hoppa och till att fånga stenen.

Snett nedanför vår stuga fanns denna grillplats. Det var ingen som grillade där under vårt besök men väl en man som gick dit med jämna mellanrum och slängde sina fimpar i askan. Som f d rökare anser jag att man har med sig något att samla sina fimpar i när man är ute. Jag brukar inte gnälla men det är så lätt att ta med t ex en glasburk och så slipper de, som kanske ska grilla korv senare, elda med fimpar.

Jag testade att fota med mitt teleobjektiv och siktade in mig på en sten lång ut i vattnet. Jag såg inte den fina pyntningen förrän jag zoomade in i bilden. Jag måste erkänna att jag ännu inte har  hittat ett bra användningsområde för teleobjektivet. Det är mest bara otympligt att ta med och bilderna blir oftast inte skarpa p g a darriga händer. Jag måste nog ta och träna lite på att använda det.

Så kommer vi slutligen till den efterlängtade solnedgången. Den kom till sist och visst var den fin, men fantastisk vill jag inte kalla den. Jag har sett mycket finare solnedgångar tidigare (jag vågar nästan inte säga var för det blir så tjatigt att alltid nämna den platsen).

Denna bild ljuger lite. Det är inte jag som har mixtrat med något utan det fixade kameran alldeles själv. Det var fortfarande väldigt ljust ute och mina ögon såg inte minsta lilla färgskiftning men jag får väl tacka min kamera för att den fångade något som jag inte såg.

Den här bilden däremot, återger verkligheten. Långt därborta är det en vacker solnedgång.

Zoomar man in lite så ser den ut att vara lite närmare. Det är ju bra att det finns kameror så att upplevelsen i efterhand kan förskönas 😉

Det var fortfarande så här ljust ute. Men det är ett lite annorlunda sken, ett vackert kvällssken.

När jag vände blicken åt ett annat håll såg det ut så här:

Nu är solen snart nere men ni har nog förstått nu att utan kamera är skådespelet väldigt långt borta.

Hejdå solen. Vi ses förhoppningsvis igen. Ser ni att det springer något slags hjortdjur över solnedgången.

Nu har jag snart tömt och städat ur vår lilla stuga. Jag har trivts väldigt bra de här dagarna och jag har faktiskt sovit lika bra som hemma. I brist på elevationssäng får man fixa till det på annat sätt och min bäddmadrass och mina stora kuddar gjorde susen. Jag har nu sovit i den halvsittande ställningen i tre och ett halvt år. Undrar om jag kommer att vilja sova som en vanlig, normal människa sedan när det inte längre trycker på och gör ont  när jag ligger ner. Nåja, det är inte så viktigt för jag sover gott i vilket fall som helst. Nu ska jag ta en avslutande kopp kaffe och sedan ska det sista fixas innan det bär av hemåt. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem.