I morse regnade det när jag och Kasper vaknade och jag tänkte att det blir nog ingen svampplockning i dag. Allt blir så blött och klibbigt och tålamodet är inte detsamma i regnväder som om det är torrt och fint. Men redan någon timme senare, när jag hade hämtat Nalle från den lilla gäststuga som han och hans matte bor i, hade regnet upphört och jag och vovvarna travade iväg på vår morgonrunda.

Det kan inte hjälpas. Även om tanken är att det inte ska bli mer svamp så kan inte hjärnan acceptera det. Den skickar signaler till ögonen och de spanar fram och tillbaka för att hitta alla fina svampar. Det blev en liten samling den här morgonen också och även denna gång hittade jag en citronslemskivling och ett antal Karljohan. När vi kom tillbaka till stugan såg jag att det redan hade kommit upp små eksoppar på samma gräsplätt igen. Om jag hade haft fler dagar på mig så skulle jag ha låtit dem växa till sig lite men i morgon åker vi hem och jag plockade alla småsoppar jag kunde hitta.

Nu ska jag ha lite rensningsskola för er som aldrig har rensat en citronslemskivling. Först och främst ska ni veta att det är väldigt slemmigt, precis som namnet antyder. På den första bilden nedan ser ni hur slemmet sitter som ett extra skinn över hatten. Med en svamprensarkniv tar man försiktigt tag i slemmet under hatten (ja, du måste använda ett finger också, företrädesvis tummen) och drar det långsamt över hatten.

På något konstigt sätt får slemmet en något fastare form medan du drar och det känns inte riktigt lika äckligt längre. Fortsätt dra tills hatten är helt fri från slem.

Se så fin den lilla skivlingen blir när den ligger där bredvid sin slemhög. Ibland är hela foten slemmig och jag brukar dra med kniven ända uppifrån hatten och ner till där jag har skurit av yttersta tippen. Nu är det bara att skära ner den i önskad storlek och tillreda den.

Min syster ville gå en lång promenad med sin Nalle mitt på dagen så jag tog bara med mig Kasper och gick en kort runda, lagom för oss som inte är så unga och pigga. Vi gick in i skogen där det inte fanns någon stig. Det fanns inget behov av stig heller för så här fint och lättframkomligt var det.

Efter ett tag kom vi ändå till en liten stig och följde den tillbaka till vägen. Om ni tror att svampögonen hade återgått till att bli vanliga ögon vid det här laget så har ni fel. Naturligtvis kom vi hem med ett antal svampar igen.

Vårt tillfälliga hem sett från vägen.

Efter promenad vill man gå ner till sjön en stund men min hund är inte lika badtokig som Nalle så han la sig först ner.

Efter ett tag piggnade han till och satte sig upp och som ni ser börjar kasta-sten-och-fånga-i-luften-blicken visa sig.

Matte är snäll och kastar några stenar men när hon vill sluta så ser Kasper ut så här:

Till sist fick jag med honom in och jag la genast upp min lilla skörd på en tidning. Citronslemskivlingarna ska helst rensas så fort som möjligt efter plockning men de hade klarat sig bra. Min kropp sa att den var tvungen att vila en stund innan jag satte igång med rensningen så svamparna fick vänta en liten stund till.

Medan jag satt och samlade krafter kom min syster hem och hon hade nog blivit inspirerad för hon gav mig en hundbajspåse med det innehåll som syns på nästa bild. Inte illa av någon som inte själv vill ha svamp. Hon äter förvisso gärna svamp men har inget intresse av att själv ta hand om den, men jag blev glad för tillskottet. Hon hade dessutom hittat både blodriska och några kantareller. Jag satte igång att rensa alla citronslemskivlingar och tro mig, det var inte kul. En i taget går bra men efter att ha rensat alla 15, som vi tillsammans hade plockat, så kände jag mig som en stor slemklump jag också. Efter ytterligare lite vila tog jag itu med blodriskorna men tyvärr var de väldigt maskätna allihop. Kantarellerna och sopparna var i alla fall fina. Alla svampar utom kantarellerna åker ner i samma blandning och så småningom serveras diverse svamprätter hemma i Mjölby.

Skogen bjuder inte bara på ätliga svampar. De som syns oftast och lyser klarast är de här röda och dekorativa flugsvamparna.

Jag vet inte vad den här svampen heter men jag och min man brukade kalla den för falsk kantarell eftersom den på lite håll kan luras och många gånger har jag ryckt till av glädje i tron att jag har hittat kantareller. När man kommer lite närmare ser man genast att det är en annan sorts svamp. När jag hade skrivit så här långt googlade jag ”falsk kantarell” och faktiskt, precis så heter den. Det visste nog min man och jag trodde att han bara hittade på. Den kallas också narrkantarell eller brandgul trattskivling.

Nu är det slut på svampäventyr för den här gången. Om jag ser svamp på morgonpromenaden i morgon ska jag ignorera den totalt. Tror ni att jag klarar det? Ärligt talat så vet jag inte det själv.

Det är det de här dagarna handlar om. Lite skog också naturligtvis, för den är viktig, men skog har jag hemma. Därför är det tillgången på svamp och utsikten över sjön som gör den här vistelsen så speciell och bra. Både jag och min syster trivs och njuter. Men den som njuter allra mest är nog Nalle. Visst gillar Kasper att stå med tassarna i sjön och dricka vatten eller fånga småstenar men Nalle är fullkomligt lyrisk. Han vill bo här…jämt!

I går kväll fick våra kameror arbeta. Ett litet urval med temat himmel och vatten, får ni se här:

Jag tycker att det ser ut som om solen har en väldigt fluffig och skön bädd att somna i.

”Håll in magen” ropade min syster till mig innan hon knäppte den här bilden. I ärlighetens namn kanske jag ska tala om att strax innan hade jag sagt att hon inte fick ta kort på mig om jag inte hade kontroll på min sjuka mage. Det var alltså av vänlighet hon ropade.

I morse såg det ut så här. Det härliga med vatten är att både det och omvärlden varierar och kommer med överraskningar hela tiden.

Jag hade inte tänkt ha med några bilder på växter men jag kan inte riktigt låta bli. På min morgonpromenad hittade jag det här:

Här är humlan som jag klappade. Den rörde inte på sig men när jag vände upp blomman så hängde den kvar och jag tänkte att den måste vara död. Då kunde jag inte låta bli att klappa den lite försiktigt över ryggen. Lite senare på förmiddagen gick jag förbi samma blomma igen och då satt humlan plötsligt på ovansidan. Väldigt långsamt strök jag den över ryggen med pekfingret igen och den här gången rörde den lite på en framfot (heter det så?). Den var alltså inte död men inte särskilt pigg heller. Jag lät den vara ifred men nu kan jag säga att jag har klappat en levande humla och det är något jag länge har varit sugen på att göra.

Jag gjorde två små fynd när hundarna och jag var ute. En liten citronslemskivling igen och några kantstötta kantareller. Naturligtvis kunde jag inte nöja mig med den lilla skörden så några timmar senare gav jag mig ut i skogen igen.

Efter en liten stund kom jag tillbaka med de här gobitarna. De fem sopparna i högra hörnet växte på samma gräsplätt där jag plockade min svamp igår. Efter att ha konsulterat duktiga Anki vet jag nu att de är eksoppar.  Längst ner till höger ligger det en ensam citronslemskivling (jag lyckades få bort slemmet med hjälp av en liten pinne i skogen) och bredvid den ligger två soppar som kan vara asp-, björk- eller någon annan slags sopp. Det jag blev gladast för var alla Karljohan som ni ser till vänster. Jag tror i alla fall att det är Karljohan. Jag smakade en liten bit av allihop innan de rensades ner med de andra sopparna. En förväxlingssvamp är gallsopp och den smakar verkligen inte gott så jag ville inte riskera att förstöra hela blandningen. Alla smakade fint så nu har jag ännu mer god svamp att ta hem och göra något gott av. Kantarellerna ligger på tork i hopp om att jag ska hitta fler någon gång.

Nu är det dags för en liten slummerstund och sedan får vi se vad den här kvällen bjuder på.

Jag hade en liten tanke om att kanske hitta svamp under de här dagarna. Varför jag skulle ha större tur här i norra Småland än hemma i Östergötland vet jag inte. Men jag har fått för mig att det har regnat mer här och då borde skogarna fyllas av diverse svampar. På vår morgonpromenad kom jag och hundarna ganska snart till den här skylten:

Självklart vek vi av från grusvägen och följde stigen in i skogen.

Snart fick jag förklaringen till att den kallas för tankarnas stig. Med jämna mellanrum dök det upp skyltar med diverse kloka ord. Jag stannade och läste på några av dem men jag var mest fokuserad på att leta efter svamp så jag slutade ganska snart att bry mig om de kloka texterna.

Mitt spanande gav ett ganska ynkligt resultat. Förmodligen är det inte optimalt att följa en väl använd stig när man vill hitta svamp. Det har trampat många svampletare här före mig. Men till sist hittade jag ändå en väldigt liten citronslemskivling. P g a regnrisken var bara mobilen med så texterna ovan och färgerna på svampen är inte av bästa kvalitet. Men skivlingen är gul längs ner på foten och väldigt slemmig på hatten. Jag och min man kallade dem för slemmig citronskivling men jag blev lite osäker och googlade och tydligen är det korrekta namnet citronslemskivling. Nu ska jag försöka komma ihåg det.

Jag stoppade ner min lilla svamp i en bajspåse (min speciella svampväska var kvar i stugan av någon anledning) och vandrade lite besviken tillbaka till vårt tillfälliga hem. När jag var precis utanför tomten såg jag dem. I gräset där jag stod växte massor av soppar. Många var så där små och fina som jag helst vill ha dem. Jag kunde inte genast avgöra vad för slags soppar det var men tankarna gick åt björk- eller kanske aspsopp för jag såg att de var prickiga på foten.

Jag gick in och lämnade hundarna för att ha fria händer när jag skördade alla soppar. Vilken lycka. Tänk att jag inte hittade mer än en ynklig liten svamp i skogen och så fanns allt detta precis utanför vår tomt. Så småningom kom jag fram till att det måste vara tegelsoppar. Jag hoppas på Ankis hjälp med det korrekta namnet men jag är ganska säker på att jag har rätt.

Här är den skörd jag fick ihop på bara en liten gräsfläck. Kanske måste jag titta lite längre bort i morgon men det känns i axlar och nacke att jag har rensat den här lilla mängden så vi får se i morgon hur det blir. Förmodligen har min syster rätt när hon säger att jag inte kan låta bli.

Som ni ser så är jag ganska glad när jag tar hand om min svamp. Platsen jag sitter på är inte den sämsta för utanför finns sjön att vila ögonen på ibland.

Den färdigrensade svampen förvällde jag först och sedan stekte jag den för att få lite yta och lite mindre svampig känsla. De enda kryddor jag hade var salt och vitpeppar men jag var glad för att jag hade stoppat ner åtminstone de kryddorna i väskan hemifrån. Jag skulle helst ha velat använda citronpeppar för det är väldigt gott på svamp.

Sedan bjöd jag min syster på svampmackor. Ingen av oss  hade med oss något bröd som var perfekt för ändamålet men min syster hade fullt godtagbart bröd. I ett av köksskåpen hade någon lämnat kvar vetemjöl så jag kunde göra en stuvning och sedan toppade jag med ost. Det blev gott och ingen av oss mår dåligt ännu så vi får väl hoppas och tro att jag hade rätt om svampsorten 😉

Den småländska luften och alla nya lukter i kombination med bad i sjön ger trötta hundar. De turas om att ligga på varandras sovplatser och så här gott sussar Kasper efter dagens aktiviteter.

Ett alldeles nyupptäckt ställe med permanentboenden och uthyrningsstugor blandat. Vår lilla stuga, som heter Blåsippan, ligger precis vid Anebysjön och ännu en gång njuter jag av att kunna titta ut över sjön vad jag än sysslar med. Undantaget är mitt sovrum men där ska jag ju i alla fall mestadels ha ögonen stängda, så jag kan överleva utebliven sjöutsikt därifrån.

Jag är väldigt stolt över mig själv just nu. Jag är en teknisk idiot men nu har jag lyckats koppla upp datorn mot min mobiltelefons G4-nät. Min syster hjälte mig en god bit på vägen i går men vi lyckades inte klura ut hela lösningen. Nu, när jag som vanligt är uppe tidigt på morgonen, har jag listat ut det som fattades och kan alltså surfa och blogga med datorn. Jag hade klarat mig med att bara kolla läget på min mobil ibland (gillar inte att skriva på den) men livet blir faktiskt roligare av att kunna ansluta även datorn. Javisst, vi klarade oss utan sådant förr i tiden men nu har vi vant oss vid allt kul nätet erbjuder så varför ska vi avstå från det när möjligheten ges att koppla upp sig.

I går eftermiddag packade vi in oss i syrrans bil och gav oss iväg. Vägarbeten sinkade oss en kvart men vi hade ingen tid att passa så vad gjorde det (förutom att två kontrollfreak, som är inställda på något, har lite svårt att ställa in sina hjärnor på något nytt). Vi kom i alla fall fram till en söt, lite avskavd stuga, som ligger ca 10 m från sjön och det är precis så fint som vi hade föreställt oss. Nalle fick glädjefnatt när han såg att han har en sjö. Det var galopp ut i vattnet, några varv runt stugan av ren glädje och sedan ner och virvla runt i vattnet igen. I vanliga fall lyder han sin matte och stannar på kommando även om något djur springer förbi. Men en sjö är alldeles för lockande för en vattenälskande vovve. Trots bandage fick han hållas tills han var nöjd och det gick inte att låta bli att glädjas med honom.

Min syster satte upp sitt fårstängsel och vovvarna fick hålla sig på insidan av det medan vi packade in alla grejer. Jag hade även den här gången med mig stora kuddar som jag kunde bulla upp bakom bäddmadrassen i min säng och jag fick till det ganska bra. Jag har sovit otroligt gott i natt så min kropp måste ha gillat den väldigt mjuka sängen.

Nu är det dags för hundpromenad så jag avslutar med några bilder från vår tomt och några gäster som besökte oss.

Inte bara storasyster utan även två av hennes döttrar kom och hälsade på mig en stund i dag. Planeringen gjordes med hänsyn till mina må-bra-tider och sovtider och intentionen var väldigt god men slutade ändå i att de kom alldeles lagom till min mat-och-sov-stund. Jag kunde inte låta bli att skratta åt det. Det var ingen fara för jag visste att jag kunde ta det lugnt när de hade åkt och de var fullt medvetna om att hos mig är det inga långa besök som gäller. Min syster såg att jag höll på att somna och då tackade de för sig och åkte.

Som vanligt lever jag upp och blir glad när mina fina släktingar, både på min och på min mans sida, kommer förbi en stund. Jag brukar visserligen oftast vara glad men dessa besök gör mig ännu gladare. Tänk så lyckligt lottad jag är som har så många att tycka om, även om vi inte ses särskilt ofta.

Lite senare hade jag ett avtalat telefonmöte med min kontaktsköterska i Linköping. Efter rapport om provsvar och frågor om mitt mående, frågade jag varför det vid det här provtagningstillfället hade tillkommit ett prov. Ett prov som jag efter googling visste handlade om att kontrollera om jag hade någon alkoholkonsumtion. Läkarna på Sahlgrenska hade hört av sig och undrat varför det provet aldrig har varit med och de påpekade att de ville se svar på ett sådant. Min kontaktsköterska sa till mig att hon, efter att ha haft mycket kontakt med mig, inte ens hade tänkt tanken att det provet behövdes och därför hade det inte blivit gjort. Nu är i alla fall det provet också inlämnat och det visade att jag har skött mig bra. Jag var faktiskt tveksam till att äta av tårtan på min dotters bröllop när jag hörde att det var likör i den. Men så överdrivet noga kan man inte vara så att man inte ens kan ta en liten tårtbit. Och det gav inte heller utslag på blodprovet 😉

Jag kan rapportera att min matlagning redan har utökats med två nya rätter. Inga märkvärdigheter utan mer skåprensning. Jag hittade två recept som jag hade ingredienser till. Först blev det en korv- och broccoligratäng. Jag slängde ner några körsbärstomater i formen också och med lite pasta till blev det väldigt gott. Efter att ha ätit en portion blev det fyra matlådor som åkte in i frysen. I dag har jag gjort en ny kycklingrätt med soltorkade tomater, parmesanost, oregano, timjan och lite annat gott. Den glömde jag fota innan jag hade ätit en portion och fryst in de tre matlådor som blev över.

Ni inser nog också att så här kan det inte fortsätta. Jag kanske måste ändra mitt löfte till att bara göra en ny maträtt i veckan. Med alla dessa matlådor kommer frysen snart att spricka annars och det finns inte en chans att jag hinner äta upp allt. Jag måste kanske passa på att laga min mat de dagar då min syster är hemma och kan hjälpa mig att äta. Jag tror att hon skulle uppskatta det. Vi brukar skämta om att hon är lite besviken för att jag inte lagar en massa god mat åt henne. Hon skulle nog vilja att det var som när hon kom upp till oss i Jämtland en vecka på somrarna och jag serverade nya maträtter varje dag. Den tiden är förbi och kommer inte tillbaka. Men kanske kan jag bjussa på mat lite oftare än hittills.

I morgon eftermiddag ger jag mig iväg till den lilla stugan, alldeles vid en sjö i en småländsk skog. Jag har ingen aning om ifall det finns wifi där så om ni inte hör något ifrån mig (kanske kan jag i alla fall kommentera era bloggar med mobilen) så vet ni varför. Är det på det viset så hörs vi nästa vecka i stället.