Mina feberkänslor vill inte ge med sig och i morse hade jag inte någon större lust att gå ut på promenad. Men det fanns inte mycket att välja på och när jag väl kom ut var jag ändå glad för det. Vilket härligt gryningsljus! Jag hade bara mobilen att fotografera med men den återger vyerna ganska ok.

Först skymtade jag bara den rosa himlen mellan träden men den syntes bättre när vi kom till mer öppna ytor. Då började, tyvärr, själva himlen återgå till sin normala färg  men molnen lystes fortfarande upp underifrån.

Promenaden blev ändå, trots det motstånd jag hade känt, ganska skön. November har hittills bjudit på ovanligt många fina morgnar med härliga frostlandskap. Inte alls som det kan vara ibland med en hel månads gråväder med ständigt duggregn.

När vi kom hem från promenaden satte jag mig i soffan med en kopp kaffe och vilade en stund. Sedan var det dags för en ny kraftansträngning. Min bil indikerade att lufttrycket inte var som det skulle i däcken och jag såg att det var punka på ett av bakdäcken. När jag upptäckte det kändes det som ett helt oöverstigligt problem. Jag orkade bara inte tänka på det och på allt krångel. Det var i fredags och jag bestämde mig för att ignorera problemet över helgen. I går tog jag fram mitt problemlösarfokus och började med att läsa vad assistansdelen i försäkringen innebär. I nyare årsmodeller börjar det bli vanligt att reservhjul saknas, förmodligen för att lämna mer utrymme för annat. Därför kunde jag inte byta ut det trasiga däcket och ta med det till en däckverkstad (ganska skönt faktiskt att slippa det slitet). Försäkringen skulle ge hjälp med att antingen byta till reservdäck och om inte det finns fylla på det trasiga däcket med skum (däck på burk). Ett sådant skumfyllt däck kan inte köras så länge så då skulle ett nytt däck behöva köpas.

Jag la undan försäkringspapperna, ingen hjälp där tyckte jag, och ringde närmaste däckverkstad i stället. ”Du kan absolut inte köra hit med ett punkterat däck” fick jag veta. Jag frågade om något mer än däcket kan gå sönder om jag kör väldigt långsamt de 1,5 km till verkstaden. Svaret var nej och då var det ju inte så mycket att fundera på. Utan reservdäck, inte ens sommardäcken är här utan på ett däckhotell, kunde jag välja på att förstöra däcket genom att spruta skum i det och sedan åka till verkstaden eller att åka dit med punktering och chansa på att däcket inte skulle förstöras helt. Min logik sa mig att det andra alternativet var det som gav bäst odds.

Jag kämpade mig ur soffan och körde min bil väldigt långsamt och försiktigt till verkstaden och där satte jag mig i en väldigt skön fåtölj och väntade. Efter ca 20 min kom en stort leende man emot mig och sa att mitt däck inte hade tagit skada av resan och att kostnaden för lagningen bara blev 325 kr. Jag kände mig ganska nöjd, tackade för snabb och bra service mitt i däckbytartider och styrde hemåt igen. Nu är det soffan som gäller fram till nästa hundpromenad. Men den blir inte lång och det får de klara sig med. Min syster är ute och föreläser på annat  håll men i kväll kommer hon hem igen och i morgon får hundarna lite längre och sköna promenader.

I år har jag inte riktigt hängt med i hur fort tiden går. Om några veckor är det första advent och sedan är det bara tre veckor kvar till jul, hur har vi redan kommit hit?

Som en följd av det hoppingivande samtalet från Sahlgrenska fick jag lite bråttom när det gäller julstöket. Det handlar inte om maten för det fixar sig alltid och vi behöver inte ha så mycket traditionell julmat. Inte heller är det jätteviktigt med pyntning eller julklappar men jag vill ändå förbereda det som går att förbereda. Jag kan inte gärna börja julpynta redan. Möjligtvis kan jag ta fram alla backar med tomtar och andra dekorationer (här brukar det pyntas ordentligt) men sedan får de komma på plats när möjlighet finns. Jag tror att jag som vanligt kommer att kunna sysselsätta mig med det runt första advent.

Det jag kan förbereda är julklappar. Vi har inte väldigt påkostade paket under granen men jag tycker att det skulle vara tråkigt utan julklappsutdelningen. Därför har jag de senaste dagarna roat mig med att ”klicka hem” diverse bra och kul saker från nätet. I alla fall tycker jag att jag fick ihop en ganska bra samling blivande julklappar och sedan får väl framtiden utvisa om mina ungar, svärson och svärmor tycker likadant. Nu är alla inköp på väg hem till mig och det känns väldigt skönt att det är ordnat. När de är här ska jag snarast slå in dem, skriva rim (det är ett måste) och förbereda de paket som ska skickas så att det bara är att lämna in dem några dagar före jul.

Mer än så kan jag inte förbereda nu och jag känner ingen stress över det. Resten får bli som det blir. Min äldsta dotter har redan förklarat hur hon tycker att julen ska vara. Jag kopierade hennes meddelande för jag tycker att det låter som en ganska trevlig jul.

”Du ska vara opererad och klar i jul och så ska du sitta och bli ompysslad av oss och ha det bra. Jag ska göra skinkmacka till dig och krama dig och tala om hur mycket jag älskar dig och så ska du tindra med ögonen när jag och Magnus klär granen och dansar och sjunger julsånger”.

I dag kändes det som om jag och Nalle var just det – tvillingsjälar. Plötsligt, på vår promenad, såg vi båda den lilla isbelagda vattensamlingen. Det var ingen tvekan i våra steg. Vi styrde målmedvetet mot den lilla pölen och medan Nalle ivrigt började försöka gräva och hoppa sönder isen kunde jag inte motstå att trampa lite i kanterna. Det är jag som har trampat hål i isen framför Nalle och han har lyckats hoppa sönder isen vid sin baktass. Kasper följde först med fram till isen och luktade lite förstrött på den. Sedan gick han iväg mot mer intressanta lukter. Men Nalle och jag, ungdomarna i sällskapet (Kasper är ju snart 105 år, Nalle är ca 73 år och jag ”bara” 55 år), roade oss en stund till med isen.

Men sedan tog våra handlingar och behov olika vägar. Jag hade ingen större lust att dricka av det framhoppade vattnet men Nalle fick den belöning han var ute efter och drack sig otörstig och belåten. Han har haft en del otur med sår på sina tassar under sommar och höst så jag var lite orolig för att allt detta hoppande, sprättande och grävande i isen skulle resultera i nya skador. Men han klarade sig från det och så småningom lämnade vi denna roliga plats för att ta oss hemåt.

Gårdagens ruskväder, med ömsom snöfall och ömsom ösregn i kombination med kalla vindar, har efterlämnat en del konstverk i naturen. Det ser nästan ut som om någon har klippt mönster i vit plast och sedan lagt ut den i gräset. ”Plasten” har följsamt format sig efter underlaget och jag ångrar nu att jag inte testade om det gick att lyfta upp bitar av den. Förmodligen skulle den falla sönder i smådelar. Jag blev fascinerad av dessa halvsmälta och sönderregnade snörester som såg så annorlunda ut mot vad jag har sett förut. De fanns lite överallt efter vår promenad.

Jag har ett enda stressmoment inför det som väntar mig medicinskt. Min fina och härliga men samtidigt ganska gamla Kasper börjar få problem med att ta sig nerför trappan från vårt våningsplan. Det är värst när han har legat en stund och stelnat till. Då är det som om bakbenen bara ramlar utan styrsel efter honom och det ser läskigt ut varje gång han halvramlar nerför trappstegen. Samtidigt är han väldigt pigg och glad och orkar fortfarande hänga med på min systers lite längre och snabbare promenader. Visst är han lite vinglig och rätt som det är kan han snubbla till och ramla ihop. Men han är väldigt snabbt uppe igen och låtsas som om ingenting har hänt.

Tänk om något händer med min kompis under den tid då jag inte är tillgänglig. Jag försöker skjuta de tankarna ifrån mig men jag märker att jag har lite extra koll på min vovve och hans beteende nu. Skulle det värsta hända under min bortavaro eller karantänstid efter operationen så löser det sig men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon annan ska ta det ansvaret. Både för att jag inte vill skyffla över det på någon annan och för att jag vill att min bästis ska veta att jag är med honom in i det sista.

Kasper är så pigg och frisk i övrigt så egentligen är det nog inget jag behöver fundera på. Men han är faktiskt gammal och det märks. Detta är det enda som oroar och stressar mig och det hjälper inte att jag vet att han är väl omhändertagen när jag inte är här. Alla som har eller har haft en fin djurvän förstår nog mina tankar.

Efter många turer och misslyckanden att skicka bilder på transportskador till det företag jag beställde möbler från, kom vi äntligen fram till en lösning. Jag vet inte varför de inte fick mina bilder. Hos mig stod det klart och tydligt att de hade blivit skickade men de kom inte fram till mottagaren. Tre misslyckade försök krävdes innan jag fick en annan mailadress att skicka dem till. Då fungerade det och jag fick snabbt besked om att nya möbler, i sin helhet, ska skickas till mig. De vill inte ha de gamla i retur så helt plötsligt har jag dubbelt upp av byrån och tv-bänken.

På byrån är skadorna placerade på undanskymda ställen så det är inget som stör. På tv-bänken däremot syns ett avskavt hörn väldigt tydligt i framkant och en del sprickor sitter också väl synliga även om de är ganska små. Men i stället för att göra som företaget föreslog och kassera de skadade möblerna, byggde jag ihop dem och nu får de stå där det var tänkt tills de nya kommer. Hur jag gör sedan vet jag inte. Byrån får stå där den står och den nya ska jag försöka hitta en annan plats till. Tv-bänken är ett större, men ändå angenämt, problem. Kanske kan jag bygga ihop den nya utan fötter och placera ovanpå den jag redan har. Då döljs den värsta skadan. Men jag vet inte om det blir bra med en så pass hög tv-möbel. Jag får klura vidare på det och i värsta fall hamnar den skadade bänken i källaren. Jag ska i alla fall smeta dit lite färg och se om det blir lite bättre.

Nu har jag ett mycket mer enhetligt vardagsrum med soffbord, en stor och en liten tv-bänk och en byrå i samma färg (om nu vit är en färg, det finns delade meningar om det). Jag är nöjd trots att det står ett stort vitrinskåp i ljus ek i en del av rummet och att en fåtölj med delar av björk står bredvid skåpet. De stör inte så mycket och nu får det vara som det är.

Ett glädjande besked kom idag. Jag är nu bland de prioriterade på listan och troligtvis, utan att kunna garanteras, är min väntan slut innan årsskiftet.

Det kom en fråga i en kommentar om jag kan göra ett inlägg om det som var mitt paradis, Optand,  och vårt hem där. Det gör jag så gärna och med stor glädje. För er som har följt mig ett tag, kanske ända sedan jag bodde i detta paradis, kan det bli lite tjatigt men om ni tycker att ni har läst tillräckligt om Optand redan så hoppa över det här inlägget.

Berättelsen om stugan i Optand började 1936 då mina farföräldrar vandrade längs Storsjöns strand och pratade om att de skulle vilja bygga en stuga just där. Som av en slump kom markägaren gående från ett annat håll och de började prata. På frågan om han kunde tänka sig att sälja en bit mark svarade han ja och så småningom skrevs kontraktet på.

Min farmor och farfar bodde i en lägenhet i Östersund men började med att bygga en liten bod att bo i medan de byggde sin stuga. Jag vet inte hur mycket hjälp de hade och om den lilla boden bara var övernattningsstuga ibland men när stugan var färdig att ta i bruk blev boden en redskapsbod och vägg i vägg byggdes utedasset. Hela somrarna bodde de i sin sommarstuga tillsammans med sin son, min pappa. När pappa träffade mamma och de bildade familj tillbringade alla mycket tid i stugan i Optand. Det är jag som kramar min mamma på bilden och bredvid sitter min storasyster och farmor står vid sidan om. Vi hade då flyttat söderut men återkom ofta till denna plats. Jag och min storasyster fick så småningom ensamma ta tåget upp till Jämtland för att bo hos farmor och farfar på somrarna. Jag har massor av fina minnen av hur kul det var och vi barn var förvånansvärt fria att göra som vi ville. Men det var naturligtvis under stort ansvar och med klara regler. Särskilt när vi var ute med roddbåten. Började det blåsa, och det blåste upp snabbt, så rodde vi in till land där vi befann oss och gick hem därifrån.

När jag hade gift mig och fått barn hälsade vi på i stugan nästan varje sommar. Som tur var föll min man för platsen och trivdes bra med mina farföräldrar. Min yngsta dotter, på mattan i gräset, får symbolisera våra besök.

Stugan skrevs så småningom över på min pappa och när han dog ärvde min mamma den. Då hade jag och min familj flyttat upp till Jämtland. När mamma fick beskedet att hon inte hade mycket tid kvar föreslog min storasyster att jag skulle få ärva stugan i Optand eftersom jag bodde där uppe. Min lillasyster höll genast med om att det vore bra. Ingen av oss systrar var intresserade av att dela på ägandet men jag blev glatt överraskad av mina systrars generositet. Men på det sättet fick de tillgång till stugan och det var nog enda sättet att ha kvar den i släkten.

Vi hade precis flyttat till ett hus i närheten av Oviksfjällen. Det var också ett fint hus med närhet till sjön från andra sidan. Optandsstugan blev vår sommarstuga men vi trivdes så bra så vi åkte dit många vinterhelger också. Det var lite ruggigt men vi eldade rejält och ingen klagade. När vår yngsta dotter slutade mellanstadiet föreslog min man att vi skulle göra upp en långsiktig plan för att flytta till Optand när hon hade gått färdigt högstadiet. Jag minns så väl min lycka den stunden och jag vet precis var vi var. Vi var ute på promenad och min man hade varit lite fundersam en stund innan han kom med förslaget. Förmodligen hade han tänkt på det en längre tid. Självklart ville jag det och jag var så uppfylld av lycka över att han ville det lika gärna.

De tre kommande åren renoverade vi. Vi rev väggar, som var isolerade med sågspån och råttskit, och hela planlösningen gjordes om. Vi byggde ut lite men det var många restriktioner så huset blev inte större än 73 kvm när det var klart. Det räckte gott och väl åt oss. Dottern fick det bästa sovrummet och vi hittade andra lösningar tills vi hade byggt ett litet rum åt oss. När våra andra barn eller andra gäster kom fick de plats i gäststuga, husvagn och även i vårt isolerade uterum. Efter tre år på gymnasiet flyttade även vår yngsta dotter och vi tog över hennes sovrum. Trots den relativt lilla ytan kunde vi husera upp till 10 gäster utan problem. Det var bra för på somrarna ville många komma till oss.

När hösten kom plockade vi hjortron några km bort och lingon fanns i stora mängder på vår egen tomt. Storsjön är en reglerad sjö och vattnet brukar sjunka ganska mycket på senhösten. Men när det stormade innan vattnet hade sjunkit så var alla bryggor i farozonen. På de här bilderna blåste vår yttersta bryggdel bort och en del av grannens brygga låg tvärs över vår morgonen efter stormen.

Vintervädret kunde variera mycket. Ibland kom snön tidigt och tinade sedan bort. Då blev det ofta is av den tillplattade snön på vägarna. Självklart behövde vi dubbade vinterdäck och fyrhjulsdrift för att ta oss upp från vårt hem. Broddarna satt ofta på skorna när vi gav oss ut och våra stackars vovvar halkade omkring trots att de spände ut klorna. Den fina extra vovven på en del bilder är Raya, som jag var dagmatte åt.

I norr har man fem årstider. Vårvintern är enligt många den bästa årstiden och när den är som finast är det sant.  Sedan kommer våren och det blir fart på allt – både människor, djur och natur.

Jag älskade alla årstider i mitt älskade Optand och jag tänkte ofta med lycka att jag hade det otroligt bra som fick bo där. Jag ångrar inte att jag sålde och flyttade närmare familj och släkt. Jag har det väldigt bra nu. Men minnena av åren i Optand är väldigt speciella och helt klart var det den absolut lyckligaste tiden i mitt liv – av många anledningar.