Idag är det fyra år sedan jag och våra barn blev lämnade kvar utan honom ❤
Den här bilden hittade min syster för ett tag sedan och den visar min man precis som han var. En friluftsmänniska som drog med mig på massor av härliga naturupplevelser. Han levde upp när vi gav oss iväg på diverse utflykter och då var han precis så här glad och tillfreds med livet.
Jag orkar inte ännu en gång skriva om min man, mina tankar och känslor de här dagarna. Hela resten av året går det bra men på något sätt hamnar jag varje årsdag i samma tillstånd av saknad, sorg, längtan och minnet av kärlek. Eftersom tankar och känslor är precis desamma som för ett år sedan länkar jag i stället till det inlägget HÄR.
Den som vill kan läsa om min vaknatt efter beskedet HÄR.
Ni som har hängt med i flera år har redan läst om vad som hände och vill säkert inte läsa samma sak igen. Det är nog mest för min egen skull jag skriver detta. Kanske ett sätt för mig att hedra min man och vår kärlek. Jag kan inte låta bli att gå tillbaka till vad jag skrev både för fyra år sedan och varje årsdag. Inte för att vältra mig i sorg utan för att inte glömma. Jag är livrädd för att glömma. Just den här dagen återupplever jag allt från de dagarna men jag tänker även tillbaka på många fina stunder. De tre veckorna innan var nog en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Varför kunde det inte få fortsätta så?
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Han ser fin ut din man och så sorgligt att ni inte fick bli gamla ihop och att era barn miste sin pappa alldeles för tidigt. Så väldigt sorgligt. ❤
Kram
GillaGilla
Han var fin och han var min, eller vi var varandras, i nästan 34 år. Jag har lämnat sorgestadiet för några år sedan men saknad och längtan kommer till mig lite då och då, särskilt de här dagarna. Tack för omtanken.
Kram ❤
GillaGilla
Egentligen borde jag inte tryckt gilla, men det var så välformulerat.
GillaGilla
Tack! Jag har lärt mig att när man trycker på ”gilla” så behöver det inte betyda att man gillar själva innehållet. Det kan i stället ses som en bekräftelse på att man har sett och på något sätt bryr sig. Ser man det på det sättet är det aldrig fel att ”gilla”.
GillaGillad av 1 person
Han ser så snäll ut … och det har jag förstått att han var. Förstår din saknad och din sorg … och jag är säker på att du aldrig kommer att glömma de lyckliga åren ni fick tillsammans.
Varm kram ♥
GillaGilla
Han var väldigt snäll och hade en stor portion humor. Men han älskade även att retas. En sida jag ibland kunde bli irriterad över men som jag nu saknar lika mycket som de bästa sidorna.
Jag glömmer nog inte minnena. Kanske är det mer en rädsla för att glömma bort att minnas. Att det försvinner lite i det som var nu när jag på egen hand börjar ett nytt liv. Där är faktiskt fb en hjälp. Alla minnen från samma datum tidigare år ger mig tillbaka alla kommentarer han lämnade och mycket av det vi gjorde. Jag är glad för att jag då var mycket mer aktiv på fb än nu så att jag har de minnena 🙂
Tack för omtanken.
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Det är precis så som jag tänker när jag använder gillaknappen.
GillaGillad av 1 person
Tänker på dig! Men jag tror som Anki, du kommer inte att glömma. Det bara förändras lite utifrån ditt nuvarande liv och… kanske något slags acceptans. Men minnena kommer du alltid att bära med dig!
Det är något märkligt med det där att de saker man retat sig på kanske ändå är det man saknar och kanske till och med det man saknar mest. Inte för att det går att jämföra men det jag saknar mest efter min pappa är hans galna infall (ha var den där klassens clowntypen du vet). Och jag lovar – jag verkligen avskydde dem medan han levde.
GillaGilla
Tack snälla du! Ja, ni har rätt båda två. Acceptansen finns där redan men det är klart att jag tänker lite extra på honom varje gång jag bokar något. Det var han som planerade och fixade det mesta. Jag bara följde med och trivdes med den rollen. Jag har inga svårigheter med att själv fixa allt men lite ovant är det.
Det som har irriterat lite var ju också en del av en älskads personlighet. Jag skulle säkert reta mig lika mycket på det idag om jag hade kunnat få den möjligheten men när jag tänker tillbaka minns jag det som charmigt 😉
Din pappas infall kanske kändes pinsamma när du var yngre och nu ser du dem ur en vuxens perspektiv. Eller så var du vuxen även då och jag är helt fel ute 😉
GillaGillad av 1 person
Du kan nog delvis ha rätt – jag var yngre då. Men även som vuxen kunde jag nog tycka att han var en irriterande pajas 🙂
GillaGillad av 1 person
Beklagar av djupet av mitt hjärta. Har läst dina tidigare inlägg nu där du berättar vad som hänt. Tårarna rann ner för min kind, delar din sorgen på många sätt. Tänker tillbaka på vad som hände mig för 14 snart 15 år sedan. Naturen och fotografering läker många sår men ärret finns alltid kvar. Ibland är livet hårt och kantigt.
Många kramar på din stundande födelsedag❣️
GillaGilla
Tack snälla du för omtanken. Jag förstår att du också har förlust och sorg i ditt liv. De flesta vuxna människor har liknande erfarenheter och det är ju faktiskt en del av livet, även om det är svårt att acceptera och förstå. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna vara lycklig igen men jag hade fel. Jag är lycklig, men på ett annat sätt, och visst önskar jag ofta att livet inte hade tagit en del vändningar.
Tack för födelsedagskramarna ❤ och kram tillbaka.
GillaGilla
Jag har läst tidigare vad som hänt och jag förstår mer än väl att du inte orkade skriva om allt igen.Bilden på din man är väldigt fin och min första tanke var att han var en snäll, varm och omtänksam person med glimten i ögat.
Kram
GillaGilla
Precis så var han och du har nog läst ganska många inlägg om honom och vårt liv 🙂
Kram
GillaGilla
Din man ser både snäll och klok ut. Men så hade han också en enastående livspartner! Du gör helt rätt som låter känslorna ta överhanden och styra kring årsdagen och tyvärr också din födelsedag. Det är ju bedrövligt egentligen att de ska ligga så nära i tid. Men att minnas episoder från sitt liv, det är väl ändå det sundaste man kan göra? Vad gör vi hela livet om inte samlar minnen. Och det finaste är att de dåliga minnena försvinner mycket fortare medan de vackra minnena består. Att ge svar på frågan Varför? kommer du aldrig att få men jag tror ganska starkt på att man bara får de utmaningar i livet som man klarar av. Dvs, man växer med uppgiften…lite så
Vi har ju inte känt varandra så länge så jag vill gärna ställa frågan om din sjukdom redan fanns medan din man levde? Eller blev du drabbad av leversjukdomen senare? Det känns som ödet verkligen har slagit extra hårt mot dig.
Sänder min varmaste omtanke och kram!
GillaGilla
Hahaha, tack för komplimangen 😀 Jag skulle nog hellre säga att vi var enastående tillsammans och det blev bara bättre med tiden. Ja, det är synd att min födelsedag låg precis där men jag är inte den som har det märkligaste sammanträffandet. Min svärfar dog på min svärmors födelsedag och sedan dog hennes son några veckor innan hennes 80-årsdag. Jag är absolut inte ensam om att sakna min man. Hans syster och barnen har också haft många svåra stunder. Men så är livet. Ingen skonas och alla har sina sorger. Ändå går livet vidare och tur är väl det. Idag känns det ganska bra eftersom min yngsta dotter kom i förmiddags. Vi gör inget större väsen av min födelsedag. Det är så jag vill ha det och jag har fixat så att det inte syns på fb. De som känner mig grattar i alla fall 😀
Minnen är väldigt viktiga, men även framtidsplaner. Jag brukar säga att jag lever inte i nuet utan i alla tider, både bakåt och framåt och nu.
Vi klarar mycket mer än vi anar. Det märker man när motgångarna kommer. Det finns nog gränser men dit är det ännu så länge väldigt långt. Så länge man mår bra psykiskt så finns en styrka att hämta.
Min leversjukdom var genetisk och har alltså alltid funnits i mig. Den utvecklades i vuxen ålder och jag märkte av den ganska sent, strax efter min 50-årsdag. Då opererade jag bort en förträngning i ena njuren och märkte att de besvär jag trodde kom från den fanns kvar efter operationen. Något år tidigare, i samband med att njurproblemet upptäcktes, sa en läkare att min lever bildade ofarliga cystor. Men då var det njuren som gällde och ingen sa något mer om min lever. En dag kände jag en hård, öm klump högt upp i buken och jag fick svårt att andas. Efter någon dag åkte jag in till akuten och då konstaterades att jag hade polycystisk lever. Tre och en halv månad innan min mans olycka gjordes en fenestrering. Alla cystor kapades och tömdes på vätska. När min man dog hade jag precis återhämtat mig och började orka med fysisk ansträngning. Tack och lov för det för det var många tunga arbetsmoment som väntade tack vare flytten. Knappt ett år efter fenestreringen hade alla cystor vuxit till sig igen och levern växte också. Det tog ett tag innan jag hamnade på listan och väl där väntade jag i drygt två år. Resten vet du 😀 Jag svarar gärna på frågor. Du har nog märkt att jag är ganska öppen 😉 Men nu har jag inte den sjukdomen längre. Jag är helt frisk från den och har nu i stället diagnosen ”levertransplanterad” 😀 Jag förstår att andra personer kan tycka att jag är väldigt drabbad. Men det är nog mest för att allt hände så tätt inpå varandra. Jag har själv aldrig tänkt att jag hör till de värst drabbade. Jag sitter inte i rullstol, är inte förlamad eller har mist något av mina sinnen. Jag mår bra psykiskt och nu har jag bara min värk kvar. Jag har förlorat min man och det är tungt men även där är jag i ett stort sällskap. Min svärmor har förlorat sin son, min svägerska sin bror och mina barn sin pappa (och Kasper sin favoritmänniska). Utöver oss finns massor av människor i liknande situationer. Visst känns det svårt och jobbigt ibland men jag är inte unik i min situation. Lägg därtill alla som sörjer sina äktenskap efter skilsmässor. Det är också en sorts sorg. Usch så mycket elände jag drar upp nu. Egentligen tycker jag att mitt liv är bra nu och jag har massor att glädjas åt 😀
Tack snälla du för din omtanke.
Kram tillbaka.
GillaGilla