När livet har varit lite på paus och orken inte har funnits till så mycket mer än det som måste orkas, då lägger man allt det man brukade göra åt sidan och efter ett tag saknar man det nästan inte ens. För min del var det tre, för mig viktiga, vanor som fick pausa. Långa promenader i rask takt, att läsa böcker och att plugga italienska. Promenaderna var det jag längtade mest efter. Kanske för att jag, när jag gick mina dagliga, långsamma, korta hundpromenader, ständigt påmindes om hur det brukade vara. Böckerna saknade jag i början och jag köpte på mig ett antal när det var bra erbjudanden, bara för att ha dem där när jag skulle orka läsa dem. Med tiden tänkte jag knappt på dem och det var nog lika bra det. Jag försökte länge hålla igång mina italienska studier på ”Duolingo” men när det bara kändes som ett måste, släppte jag det intresset också.

Ni vet redan att jag har fått tillbaka min ork och att konditionen börjar närma sig den jag hade för flera år sedan. Jag vet inte varför jag inte har börjat läsa eller repetera italienska tidigare men i förrgår insåg jag att jag saknade båda delarna.

Det var självklart för mig vad jag skulle börja läsa. Min yngsta dotters tredje del i den dystopiska trilogi som tyvärr bara vi i familjen har tillgång till (kanske någon av hennes vänner också, det vet jag inte). Det är en trilogi, som kanske i första hand vänder sig till ungdomar, men jag är helt begeistrad av story, flyt, språk (naturligtvis på engelska) och hennes sätt att gestalta både personer och ett London i nästa århundrade. Ännu en rolig detalj i hennes skrivande är att hon låter ”överklassen” ha italienska som sitt språk. Jag och båda mina döttrar gillar det språket (det började med att äldsta dottern var utbytesstudent på Sicilien). Att min yngsta dotter gillar att skriva är nog tydligt för alla som vet att hon skrev de här böckerna (i digital form) bara för att hon ville och inte för att ge ut dem. Denna sista del i trilogin heter ”Courage to the people” och den har väntat på att läsas av mig i ca ett år. Jag var tvungen att gå tillbaka till slutet av del två för att påminna mig om hur den slutade.

Jag har läst italienska på kvällskurser ett antal år i Östersund och när jag bestämde mig för att flytta till Östergötland anmälde jag mig till en kurs på  min nivå i Linköping. Jag missade första gången men flyttade ner dagen innan andra kurstillfället. Jag tyckte att det var en bra sysselsättning när jag kom till en okänd ort och inte kände någon. Det var innan jag och min syster hittade vårt hus och när jag bodde för mig själv ett tag i ett litet samhälle. Det var jättekul med kvällskurs och en bra lärare gjorde att kunskaperna blev bättre. Terminen därpå var jag bara med en gång och sedan sa hälsan ifrån. Jag orkade helt enkelt inte fokusera på de uppgifter vi fick och jag klarade inte av att komma till nästa tillfälle och inte ha gjort det jag skulle göra (duktig-flicka-syndromet). Därför började jag repetera på Duolingo i stället. Jag lärde mig inte mycket nytt men jag höll igång de kunskaper jag hade.  Det händer att jag skriver till min italienska kompis och hans syster och planen är att resa till Italien framöver någon gång. Då är det kul att kunna använda språket. Nu är jag igång igen och det är roligt att känna att hjärnan arbetar lite igen . Det är kul med grammatik och ord!

Båda bilderna är fotade direkt från datorskärmen och därav flimret.

Fem millimeter! Så mycket mätte min regnmätare upp nattens regn till. Inte alls tillräckligt men mycket mer än det har kommit på väldigt lång tid. På SMHI:s sida läser jag att vi fick drygt tre mm 12:e maj så det är nästan precis en månad sedan det regnade här sist. Som vi har längtat och väntat. Perfekt att det regnade på natten. Hoppas det blir fler sådana nätter.

Morgonpromenaden var väldigt skön med frisk luft som gick lätt att andas. Det var relativt svalt och regndropparna hängde kvar lite överallt. Vackert! Prognoserna sa att det inte väntades mer regn idag så jag vågade ta med mig kameran och här är en del av alla droppar jag såg.

Kasper gick direkt till första vattenpöl han hittade och slickade ivrigt i sig innan matte hejdade hans drickande. Jag tyckte att vattnet i vattenkoppen hemma är både renare och godare.

Det var en uppfriskande promenad och nu sitter jag här med balkongdörr och några fönster öppna. Allt för att vädra ut den varma, kvalmiga luften och få in lite skön, sval luft.

Vi gick förbi trädet med hackspetten även idag men nu var det alldeles tomt och tyst i bohålan. Vilken tur jag hade som i sista stund fick se den fina ungen. Hoppas den klarar alla faror som lurar på en fågelunge som upptäcker världen.

Jag är ingen fågelkännare men jag tycker om fåglar och jag har lärt mig några stycken. Men att utifrån de små kunskaperna kunna bestämma vad för slags fågelunge som sitter i ett hål i ett träd, det vågar jag inte riktigt. Däremot kan jag komma med en gissning och jag gissar på att ungen på nedersta bilden är en större hackspett. Den var ganska stor och först tänkte jag på olika trastar. Men ingen jag känner till har röd hjässa. Jag tog en vild chansning och googlade hackspettunge röd hjässa och då dök några bilder upp som kanske visade att min gissning är rätt. Ungfåglarna har röd hjässa och boet är oftast ett uthackat hål i ett lövträd. Det stämmer ju bra. Söt är den i alla fall. Jag hade tur att den tittade ut när jag stod beredd med kameran. Just där var det ganska många mygg och jag ville dessutom inte hindra föräldrarna från att mata den pipande ungen så jag valde att inte stanna så länge.

Resten av bilderna visar diverse annat fint som finns just nu i min närhet.

Ni som har vuxna barn vet kanske hur det är när man fäster sig vid deras partner och det en dag tar slut. Det är en familjemedlem som plötsligt inte längre ingår i flocken och det kan bli riktigt tomt. Riktigt så illa blev det inte för fem år sedan då min son och hans dåvarande sambo/fästmö bestämde sig för att de hellre ville vara bästa vänner än ett par. De har fortsatt att vara, som de säger, familj och de är så självklara i sin vänskap att det värmer mitt hjärta. Trots detta har jag inte träffat min f d svärdottersaspirant sedan de avslutade förhållandet. Hade jag varit frisk och orkat ta mig till Uppsala tidigare så hade vi nog setts men nu, efter fem år, var det äntligen dags. Det var så roligt att träffas och tillsammans äta en vegetarisk buffé (supergod! Kan inte fatta att jag inte gillade kikärtor för några år sedan och därmed inte heller hummus).

Efter lunchen gick vi en liten runda till domkyrkan (väldigt pampig och görs inte rättvisa på bild) och kom sedan till Fyrisån.

Här skiljdes vi från denna väldigt trevliga tjej och vände tillbaka till min sons lägenhet. Tanken var att vi skulle mellanlanda där en stund för att sedan ta med oss jordgubbar, som vi skulle stoppa i oss sittandes på en filt någonstans vid Uppsala högar (ett vackert gravfältsområde).

Jag överskattade min kropps styrka. Allt vandrande i Stockholm dagen innan satte sina spår och jag tog slut mycket tidigare nu. När vi nästan var hemma hos min son tog ben och ländrygg tvärslut igen och det var bara att konstatera att det skulle inte bli några högar, tyvärr. I stället blev det soffhäng, prat och så småningom lite att äta. Jag vsste att min son gärna skulle gå och träna ett pass step up så jag övertygade honom om att jag kunde vara ensam en stund. När han kom tillbaka åt vi middag och lite senare de goda jordgubbarna. De smakade nog minst lika bra att sitta i soffan och äta som att äta dem på en filt i gröngräset. Jag och min man har besökt Uppsala högar ett flertal gånger så jag vet hur fint det är där men det kommer många fler tillfällen.

Vid lunchtid idag tar jag tåget hem till Mjölby igen. Där är det, enligt min app, värmebölja igen och när jag kommer hem ska det vara ca 28 grader. Men det ser ut att komma några regnstänk om några dagar så det hoppas jag på.

En lång, rolig, underbar, händelserik dag tillsammans med min son i Stockholm blev mitt nationaldagsfirande. Det bästa firande man kan tänka sig. Vi försökte söka oss till platser där firandet märktes men blev båda snabbt trötta på folkträngsel och vandrade iväg till lugnare områden.

På förmiddagen, vissa skulle säga morgonen, var jag klar för att gå iväg till järnvägsstationen. Det är en promenad på fem minuter från vårt hus. I kassen har jag en liten kylväska med några rabarberpajer, rabarberkakor och kladdkaka som min son skulle få.

Min son mötte mig vid tåget på Stockholms central och eftersom han så lämpligt har ett skåp där så låste vi in min ryggsäck och kassen med kylväskan där. Sedan vandrade vi iväg och första målet var mat i Kungsträdgården.

Efter ett varv runt området valde vi det här stället och min son bjöd mig på en några dagar sen födelsedagsfalafelrulle. En helt otroligt saftig, smakrik och god falafelrulle. Jag visste inte att falafel kunde smaka så gott.

Vi orkade inte stanna kvar och knuffas med folk så här flydde vi första gången. Vi gick en liten bit och började äta vår goda lunch med riksdagshuset i bakgrunden (jag är nästan säker på att det är riksdagshuset men inte från framsidan).

Vi åt ganska långsamt så slottet hann också hamna på en lunchbild. Det kan också vara så att vi kom till slottet först och riksdagshuset sedan. Jag har varken koll på Stockholms geografi, sevärdheters placering eller mina foton 😉 Minnet är det tydligen också lite si och så med.

Den hör statyn kan väl inte lämna någon oberörd. ”Hemlös räv” heter den och den försöker skydda sig och sin unge med en filt medan den hoppas på givmilda gåvor.

Stadshusets innergård.

Utanför stadshuset.

På väg mot Rålambshovsparken. Vi hade ingen brådska och tog oss tid till att uppleva det vi såg.

Hela vägen hit hörde vi dunk-dunk och snabb och glad sång. Det lät som ”Panetoz” (dansa pausa, och andra liknande låtar) och vi tänkte att det nog var de som var firandet i parken. När vi kom fram hade musiken tystnat men vi letade oss modigt in bland mycket folk igen.

Vi hittade en scen vid en amfiteater men det var ganska lugnt där och de framträdanden vi såg var av kulturskolan och något spelmanslag. Några inslag var ganska trevliga men när det efter en stund blev lite pinsamt gick vi vidare. Nästa flykt från folk och trängsel.

Vi kom upp på Västerbron där det var fin utsikt åt båda hållen. Efter att ha gått halvvägs och hela tiden ha varit de som artigt väjde för mötande fotgängare, sa jag till min son att nu sträcker vi på oss och ser tillräckligt självsäkra ut för att folk ska väja för oss i stället. Det fungerade. Vi skrattade gott åt hur vi gick där med självförtroende och att det inte var någon tvekan om vilka som skulle lämna plats. Några var vi ändå överens om att väja för. Ensamma damer och någon med barnvagn fick fortsätta rakt fram. Här, uppe på bron, hörde vi åter det som vi tror var Panetoz. Men nu lät det som om det kom från en helt annan plats än vi först trodde. Ingen av oss är särskilt intresserade av dem så vi gick vidare.

Där borta på Lilla Essingen, i ett av de gulaktiga husen, bodde min mans mormor och morfar. Fint läge.

Vi svängde av från Västerbron och ut på Långholmen. När min son sa att det var namnet på den ö vi kom ut på, tänkte jag genast ”fängelse”. Jag vet inte varför den tanken kom på den vackra platsen men namnet väckte ett slags minne av att det har funnits ett fängelse där. En googling ger mig rätt och centralfängelset, för manliga fångar, på Långholmen avvecklades på 1970-talet. Det syntes det inte något av nu. Vi gick in i en lummig och vacker oas mitt i Stockholm.

Jag blev så till mig att jag slog min egen kamera i pannan så att blodvite uppstod.

Det rinnande blodet har min son vänligt nog retuscherat bort från den här bilden. Det tog ett tag att få stopp på blodflödet men sedan återstod bara ett litet tunt sår. Men vem kan bli irriterad över en sådan bagatell en så härlig dag med jättekul sällskap och en skön vandring.

På väg ut från Långholmen mot storstan igen.

Vi står på bron som förbinder denna pärla med resten av Stockholm och nog är det en lite idyll vi ser.

Vi började bli kaffesugna, klockan var redan över fyra på eftermiddagen. Min son hade sett en annons om ett kondis som sålde veganska bakelser och dit gick vi. Tyvärr var bakelserna slutsålda men vi köpte varsin vegansk biskvi (och fick en blåbärsbiskvi på köpet upptäckte vi när vi öppnade påsen) och kaffe och sedan gick vi vidare till Tantolunden där min son bredde ut sin filt så att vi kunde fika på gräset med utsikt mot vattnet. Jag vet faktiskt inte vilken sida av slussen vi befann oss på och därför kan jag inte säga om det var Mälaren eller havet. Vi kan nog i alla fall utgå från att det var bräckt vatten 😉 Kaffet var väldigt gott och biskvierna hade gärna fått vara lite större.

Efter detta bestämde vi oss för att det räckte med vandrande. Min ländrygg, höft och mina ben orkade knappt hålla mig uppe längre och t o m min son var trött i fötterna. Jag kände att jag skulle inte klara av att gå tillbaka till centralen så vi tog pendeltåget (min sons arbetsplats) dit. Nu fick jag besöka den ganska nya citybanan och citytunneln som jag har läst en hel del om här hos Melker. Jag la märke till utsmyckning och den inläggning i golvet som är till för synskadade tack vare inläggen om detta hos honom.

Hemma i min sons lägenhet i Uppsala hamnade jag snabbt i soffan och resten av kvällen var väldigt soft och skön. Lite förtäring och lite bildvisning. Sedan somnade jag gott och vaknade vid halvfyratiden, beredd på nya äventyr. Nu har min son precis vaknat och så småningom ska vi ge oss ut i Uppsala och bland annat luncha med en saknad person, min sons f d flickvän som de senaste fem åren varit hans allra bästa vän. Det ser jag fram emot 😀