Nya och gamla vänner (och lite hundnostalgi)

Halvnio på lördagsmorgonen lämnade jag hotellet för ett spännande besök hos bloggvännen Anita, som bor långt ute på den jämtländska landsbygden. Med blomma och lite fikabröd kom jag fram till den vackert belägna släktgården vid tiotiden och ut kom en välbekant person. Välbekant från bilder på bloggen för vi har aldrig träffats i verkligheten. Det kändes kul direkt och välkomstkramen var varm.

Vi gick in i köket och Anita satte på kaffepannan. Hon och hennes bror har varsitt hus på gården och efter en liten stund kom även han in för en fika- och pratstund. Jättetrevligt! Jag blev väldigt glad när Anita sa att det hördes att jag kom från trakterna. Det brukar nog inte höras i vanliga fall men kanske kommer det tillbaka lite när jag träffar folk där uppe.

DSC_0002

Jack följde med sin Husse och gladare vovve får man leta efter. Hans svans vispade runt hela tiden där han gick omkring och stolt visade upp sin boll. Den fick ingen ta ifrån honom för den ville han bära på. Men han ville gärna bli klappad och det ställde jag gärna upp på.

DSC_0003

I huset bor även Morris. Jag har förstått att namnet har han fått för att han morrar, bl a åt ekorrar. Han ville helst vara ifred så jag trängde mig inte på mer än för att få några bilder. Man ska respektera andra varelsers gränser.

DSC_0004DSC_0005

Jack bytte, för en stund, ut bollen mot en något söndertuggad gris. Den fick jag faktisk ha lite dragkamp om med honom.

DSC_0007

Anita pysslar med allt möjligt och ute på tomten finns det lite här och där små arrangemang med olika figurer. Kul att titta på och jätteroligt för besökande barn att upptäcka.

DSC_0010DSC_0011

Jag har någon gång skrivit om att vissa träd inte förekommer i Jämtland och till dem hör Ek. Gissa om Anita är stolt över att hon har lyckats få den här eken att ta sig och  trivas i det här klimatet. Jag blev lika imponerad som hon är stolt.

DSC_0012

Under Eken bor en liten hustomte som verkar ha koll på saker och ting.

DSC_0014DSC_0015

Anita tyckte att det blåste mycket men det gjorde inte mig något. Det är så det ofta är här uppe och då  tar man på sig en jacka. Vi vandrade ner mot sjön, mellan krusbärs- och vinbärsbuskar. Jack var med och han åt av båda bärsorterna. Han var lika försiktig med läpparna som mina hundar var, när de plockade krusbär.

DSC_0016

Visst var vädret lite dramatiskt men nere vid sjön är det ändå alltid vackert. Här står Anita utanför en liten stuga som används till lite allt möjligt. Allt från övernattande barn till en viloplats när man vill komma in från värme eller regn.

DSC_0019

Kom och bada med mig, eller kasta åtminstone något i vattnet så att jag får leka.

DSC_0020

När jag vände mig åt andra hållet kom den söta lilla bastun i blickfånget. Möblemanget har blåst omkull men där ligger det bra tills blåsten har gett med sig. I förgrunden, till vänster, ligger det plåtbadkar som Anita ibland häller upp ett bad åt sig i.

DSC_0024DSC_0021DSC_0023

Vi vandrade på en stig längs med sjön och kom bort till hennes brors sommarställe (ja, han har två hus nära varandra). Ett fantastiskt vackert gammalt hus nära sjön. Där skulle jag sitta varje morgon på trappan och dricka mitt morgonkaffe om det var mitt.

DSC_0026DSC_0028

Efter en stund inne i den fina stugan började jag känna att det kanske var dags för mig att ge mig iväg igen. Man vill ju inte tränga sig på och stanna för länge när man inte vet hur värdfolket tänker. Men då kom den jämtländska gästfriheten fram och jag fick höra att det skulle serveras mat. Panerad, filéad och stekt abborre med gosås, potatis och sallad till. Abboren hade fiskats av Anitas bror och självklart tackar man inte nej till ett så gott erbjudande.

Det var verkligen jättegott och jag åt mer än jag egentligen orkade. Men det gäller att passa på när man serveras mat som man inte har ätit på väldigt länge. Efter kaffe på maten kände jag att det började bli dags att åka vidare om jag skulle hinna med resten av planerna för dagen. Klockan var halvtre på eftermiddagen och jag hade en middagsinbjudan till halvsex. Med en dryg timmes bilväg började det kännas som om det var läge att säga hejdå till mina nya vänner. Det är lite kul att bror och syster bor nära varandra och oftast äter tillsammans här eftersom jag bor i samma hus som min syster. Det finns syskonkärlek lite överallt.

Jag tänkte att jag skulle hinna titta in till Döda fallet också. Det skulle bli totalt en halvtimmes omväg så en snabbtitt ville jag få. Här rinner Indalsälven så fint, precis som den ska göra…

DSC_0032

Men här har Magnus Huss, som senare blev Vildhussen, ställt till det så att älven ändrade riktning med en tömd sjö och översvämningar som följd. Han var inte populär. Det var så Döda fallet kom till och lite mer information kan ni få av texten under den här bilden. Om ni tittar noga så ser ni trägångarna som går runt området.

DSC_0036

DSC_0037

Det här har blivit en riktig turistattraktion och mycket arbete och många slantar har lagts ner på att bygga dessa trägångar runt hela området. Nu är det väldigt lättillgängligt och dessutom till stor del handikappvänligt.

DSC_0043DSC_0044DSC_0048

Här spelas det även sommarteater. Den stora scenan kan snurras runt och  ge föreställningen ganska häftiga effekter. Tyvärr har jag aldrig sett någon föreställning men det blir nog i framtiden. I sommar har t ex Dunderklumpen spelats.

DSC_0053

Längre än vad bilderna visar hann jag aldrig gå. Men jag kommer tillbaka hit och vandrar runt. Det finns även stigar utanför själva fallområdet.

Jag började känna att det var lite bråttom för att hinna med mitt schema så jag åkte mot Östersund igen. Jag hade trott att jag skulle ha gott om tid mellan besöken men då hade jag inte räknat med en sådan gästfrihet hos Anita. Jag hann bara med en sväng upp på hotellet för att hämta nästa blomma, svara på några kommentarer på bloggen och sedan bar det iväg igen. Den här gången till väldigt goda vänner i Optand. Jag hade inte berättat i förväg att jag skulle upp till Östersund men när jag skickade ett meddelande dagen innan blev jag genast ditbjuden på middag, en trerätters middag med härliga smaker. Jag blir som en välgödd gris här uppe 😉

Jag och min man lärde känna Lars och Liz när vi flyttade till Optand och möttes på en hundpromenad. Då var det bara Liz och deras fina, ganska unga schäfertik Raya som vi stannade och pratade med. Vi fick god kontakt och snart började jag och Liz ta långa morgonpromenader tillsammans med våra hundar. Tvåtimmarspromenader var inte ovanliga. Så småningom behövde de hjälp med hundpassning och jag blev gärna dagmatte åt Raya. Jag och min lilla flock på tre hundar hade mysigt hemma hos oss och Raya blev lite som min extravovve. Jag såg fram emot att träffa även henne.

Tiden gick så fort. Det var så härligt att träffa dem igen. Det är längesedan jag har fått så många varma kramar som den här veckan. Inte underligt att jag längtar tillbaka till både natur, mentalitet och till att ingå i den gemenskapen. Speciellt roligt är det att här uppe känner de mig som jag var när jag var en av ett par. De kan min historia och jag behöver inte förklara något. Plötsligt var det dags att lämna dessa fina vänner och åka till hotellet för att packa ihop inför hemresan. Det känns vemodigt att lämna Jämtland men eftersom jag vet att jag snart kommer tillbaka så är det inte så tråkigt som det kunde ha varit. Jag trivs ju faktiskt i mitt hem i Mjölby också och jag skulle helst vilja ta med mig syrran när jag en dag flyttar.

DSC_0055

Men nu verkar det ha gått troll i hundvärlden. Jag missade Raya med några dagar. På torsdagen, dagen efter Nalles plötsliga insjuknande, blev även Raya så dålig i sin artros så att hon fick somna in. Tre av de mest betydelsefulla hundarna i mitt liv försvann på knappt två månader. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå men jag har så många fina minnen att tänka på.

Jag letade fram några bilder på alla mina, och delvis mina, underbara vovvar som inte finns längre. Tyvärr hade jag bara denna kvalitetsmässigt välidigt dåliga bild tillgänglig på vår första hund Elton, här 14 år gammal och nyfiket inspekterad av en liten Kaspervalp.

img_0184

Elton blev nästan 15 år. Något år senare kom Rex till oss och han och Kasper var redan kompisar.

198

Raya blev snabbt en del av vår flock. Hon fick gärna låna en korg när hon kände för det. Hon växlade mellan deras korgar och hittade även andra sovplatser.

dsc_0096

Och så Nalle. Fina, rara, väldigt speciella Nalle som jag kom så nära sedan vi flyttade in i samma hus.

dsc_0153-e1529408738306003002

Ännu en dålig bild men den enda bild där Nalle, Rex och Kasper är samlade. Till höger ser ni även Kaya (inte Raya) men hon lever fortfarande i allra högsta grad hemma hos sin husse.  Och ja, det är jag och min lillasyster som är med hundarna på bilden.

147-051003-e153043172441800400381


  1. Man brukar ju säga att eken, greven och slotten inte går norr om Dalälven, det finns dock ett undantag, Gävle slott, men visst växer det ek norr om Dalälven, men dom är ganska få och kräver nog en optimal växtplats.

    Gilla

  2. Såå himla kul att få se och läsa om ditt besök hos Anita! Ser så mysigt ut där hos henne och hos hennes bror. Abborre, mums – det var länge sen 🙂
    Vid Döda fallet var vi för några år sedan … och då var tanken att besöka Anita också, men så blev det tyvärr inte, men nästa gång vi kommer uppåt så ska det bli av 🙂 Om du vill kan du läsa om den resan här: https://ankistankar.blogspot.com/search?q=d%C3%B6da+fallet
    Så många mysiga foton med alla hundar som finns i ditt hjärta! Kul att se bilder på Kasper som valp! 🙂 Trevligt att träffa gamla vänner förstås och såklart hade ni många saker att prata om … många gemensamma minnen, så som man har med riktiga vänner 🙂
    Nu vet jag inte om du är hemma i Mjölby igen … men välkommen hem!
    Kram

    Gilla

    • Det var verkligen jätteroligt att få komma hem till henne. Inga krusiduller utan man känner sig genast bekväm. Maten var precis lika god som det låter, kanske t o m ännu godare 😀
      Jättekul att få se dina bilder från resan dit. Jag känner igen alla platser utom de från Borgvattnet. Det enda jag vet om Borgvattnet är att man kan övernatta i en spökgård 🙂 Men annars var det välbekanta platser. Paviljongen är lite märklig men den blev ju också en turistattraktion. Vi har bara varit där när det har varit stängt så insidan har jag inte sett. Lite underligt att se de här bilderna hos dig men samtidigt väldigt roligt 😀 Ungefär som att jag fick se mig själv hos Anita.
      Jag vet inte varför vi inte tog fler foton när han var valp. Jag har bara ett fåtal och alla är ganska dåliga. Men jag har desto fler bilder från senare tid.
      Det är nog lite vännerna där uppe som drar också. Det är svårt att bli vän med par när man är ensam men där har jag redan den relationen med flera par.
      Jo, jag är hemma igen och det är skönt att vara här också så tack för välkomsthälsningen 😀
      Kram

      Liked by 1 person

  3. Oj vad du hinner med massor! Härliga foton i vanlig ordning 🙂
    Sorgligt med hundarna och nu blir det väl riktigt tomt därhemma när inte heller Nalle är med längre. Det är tur man har minnena kvar!

    Gilla

    • Jag var ute på vift största delen av tiden och kanske är det tur att det blev dags att åka hem. Jag hade mycket mer jag ville göra men jag var ganska slutkörd sista dagarna. Men det var en underbar vecka 😀
      Det är jättekonstig här hemma nu. Ingen Nalle som sprang mellan dörrarna för att hitta var jag skulle komma in och inget pussande när jag väl öppnade en dörr. Ingen vovve att gå promenader med…ja, listan kan bli lång. Vi försöker hitta fördelarna som finns, men än så länge är de väldigt små jämfört med saknaden. Men som du skriver, det är en väldig tur att man har minnen…och massor av foton.

      Liked by 1 person

      • Man kan ju boka in en dag för vila också 🙂 Skojar bara, det vet jag ju av egen erfarenhet att det inte går – ha ha!
        Jag förstår att det är konstigt och det tar sån tid innan man vänjer sig vid tomheten. Det där är baksidan med att ha djur – sist tog det så på mig att jag faktiskt drar mig lite för att skaffa något nytt djur men det ger sig nog med tiden antar jag. Nu jobbar jag så pass mycket så det är ändå inte riktigt läge för djur i familjen men någon gång så…

        Gilla

      • Nej, vila hinns inte med 😉 Men jag hade faktiskt en helt ledig kväll då jag helt enkelt inte orkade något.
        Det vore konstigt om det inte tog tid. Men för min del är det lite lugnare nu när det gäller Kasper. Nu saknar jag båda vovvarna men det är absolut jobbigast för min syster. Jag får vara stöd och lyssnare, det är jag ganska bra på och samtidigt hjälper det mig också.

        Liked by 1 person

      • Dumt att kasta bort tiden 😉 Skojar bara, känner igen mig. När jag är iväg så är jag ständigt på språng för att hinna så mycket som möjligt, sen behöver jag semester efter semestern 😉
        Allt måste få ta sin tid- så även sorgen!

        Liked by 1 person

  4. Vilken bra dag det blev och så mycket du hann med! Mysigt att få träffa Anita och hennes bror och den goda maten var inte fel den heller. Så dessutom hinna med att träffa gamla bekanta därefter. Sorgligt dock att höra att deras hund inte fanns kvar längre. Många av dina fyrbenta vänner som fått somna in på kort tid.Tur att man har foton och alla fina minnen kvar men ett liv utan hund skulle jag nog ha svårt för. Naturligtvis är det väldigt olika med det och många avstår från att skaffa en ny. Inte för att den skulle ersätta tänker jag men kärleken är stor och man kan räcka till många.

    Kram och ha en god kväll!

    Gilla

    • En väldigt bra dag att avsluta resan upp med 😀 Jag har hunnit med väldigt mycket under de här dagarna och nu försöker jag smälta allt. Då är det bra att ha alla bilder. Bloggen är också bra i det avseendet 😀 Jag har träffat de vänner som jag har saknat mest så jag är väldigt nöjd med både naturupplevelser och mänskliga möten. Men så var det det där med hundarna. Liz var noga med att tala om redan innan jag kom att Raya inte skulle finnas. Det var bra så att jag hann smälta den informationen lite. Jag ville så gärna träffa henne också. Hemkomsten var också väldigt konstig och lite sorglig. En ledsen syster mötte mig men ingen svansviftande, pussvillig och glad vovve. Men nu tar vi oss vidare på något sätt. Vi försöker inte skjuta undan sorgen. Det måste få ta sin tid. Men du vet ju precis vad jag menar när jag skriver om att vi måste fortsätta leva.
      Min syster har ingen möjlighet att börja om med en hund som hennes arbetsliv ser ut och särskilt inte om vi inte fortsätter bo tillsammans. Jag vill vara fri från allt som binder mig. I alla fall känner jag så nu. Hur det blir i framtiden får vi se. Men fler hundar ser jag inte i mitt liv som jag känner nu. Men jag kommer att slänga mig om halsen på alla andras vovvar 😉
      Kram och detsamma.

      Gilla

      • Visst blir man bunden av att ha ett husdjur, det går inte att förneka.Periodvis vill man inte vara det och då får man gosa med andras i stället!

        Kram

        Gilla

      • Ja, det blir man och i vissa skeden i livet är det inget som gör något. Men jag har så mycket jag vill göra. Kanske ändrar jag mig längre fram men nu vill jag vara fri att göra som jag vill 🙂
        Kram

        Gilla

  5. Fantastiskt roligt att få träffa en bloggvän. Ja det känns som man känner varandra! Man får uppleva varandras vardag genom bloggen. Jätteroligt!
    Kram

    Gilla

    • Det var jättekul att få komma till henne. Hon bor som jag skulle vilja bo men jag vill inte ha allt slit som det medför. Det var roligt att få se i verkligheten det som hon har lagt upp bilder på och nu känner jag igen mig i fortsättningen.
      Kram

      Gilla

  6. Det är ju nästan så man blir lite tårögd av alla känslor som väller upp, inte minst med hundarna. Och visst är det väl kul att träffa bloggvänner i verkligheten, min erfarenhet är att det känns bekant från första stund och som att man redan känner varandra. Du nämner flera gånger att du snart åker upp igen, är datumet redan inplanerat?

    Gilla

    • Visst har det varit många känslor igång den veckan. Mest var det glada tankar om allt kul jag var med om men det är klart att det blev ganska vemodigt emellanåt. Det var verkligen inget konstigt med att träffa bloggvännen. Naturligt och varmt från första stund 😀
      Jag tänker mest på att jag ska flytta upp. ”Snart” är ett relativt begrepp och i det här fallet dröjer det minst ett år. Innan dess har jag min andelsvecka i Åre vecka 5 (som jag lovat återkommer jag snart med en förnyad inbjudan till bloggvänner att hänga på). Men då är jag inte riktigt hemma, bara i närheten.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s