Idag var det dags för besiktning av huset inför försäljningen. Vi hade fått en lista med önskemål om åtgärder som skulle underlätta arbetet för besiktningsmannen. Bl a ville de att källarväggar skulle vara lättåtkomliga. Har man då, som vi har, en 90 kvm stor källare med 10 rum i olika storlekar så finns det en del att göra. Vi utgick från att det mest var ytterväggarna som vi behövde frigöra från saker (det är inte klokt att man samlar på sig så mycket bråte). Vi röjde bland alla saker och skrubbade golvbrunnar och vi kände oss väldigt duktiga. Minns ni superråttan? Jag trodde att spåren efter den var borta men jag hittade ett stort förråd av hundmat i ett hörn. Vad den måste ha slitit för att flytta allt dit. I ett annat hörn stod den här figuren, spindel av modell större. Eftersom den var helt orörlig vågade jag peta lite på den. Den var helt stel och alltså ofarlig.

Men källarröjningen gjorde vi igår. Idag började dagen med lite träning efter frukost och senare en promenad. Kaya är återigen här och hälsar på några dagar så jag fick sällskap. Hon tittade väldigt skeptiskt på mig när jag hämtade henne. Hon hade ju nyss kommit hem från en promenad med min syster. Men hon hängde med i alla fall.

Lite senare kom besiktningsmannen, vår mäklare och en av spekulanterna på vårt hus. Allt såg bra ut. Några påpekanden men inget som är viktigt att åtgärda nu. Tyvärr hade hantverkarna skruvat igen den nytillverkade vindsluckan på utbyggnaden onödigt hårt och sedan hade någon av målarna täckt skruvarna med ett tjockt lager färg. Detta trots att min syster hade varit väldigt noga med att påtala vikten av att kunna öppna luckan. Nu var luckan inte möjlig att få upp. Ingen besiktning där alltså. Inte heller vinden på huvudbyggnaden gick att komma åt pga säkerhetsrisk med frostigt, väldigt högt tak. Som tur är finns ett besiktningsprotokoll sedan vi köpte huset för fyra år sedan. Vi bytte tidigt hela taket och besiktningsmannen lät övertygad om att det inte skulle vara några problem med vindarna.

Nu är det tänkt att vi ska skriva kontrakt på torsdag kväll. Kontraktet på lägenheten i Östersund kom med posten idag och om allt går som det ska så kan jag returnera det kontraktet med min underskrift direkt efter mötet hos mäklaren. Sedan återstår att jag får en bekräftelse från mäklaren i Östersund om att ”mina” säljare också har skrivit under handlingarna. Då först vågar jag vara riktigt säker – förhoppningsvis i början av nästa vecka.

När besiktningen nästan var klar ringde min yngsta dotter och undrade om jag hade tid en stund för ett besök. Hon hade klarat av ett kundbesök i Linköping och kommit därifrån tidigare än planerat. Hon skulle ändå passera mig och jag blev så himla glad. Det har gått alldeles för lång tid sedan sist känns det som (nästan 4 månader). Hon kom, vi kramades, fikade, pratade och sedan åkte hon igen. Ett väldigt kort men väldigt roligt besök.

Då var det någon som blev glad. Att någon är jag vet ni allihop. Vinterskorna togs på och kameran fick hänga med på en liten gryningspromenad. Solen syntes inte till så det blev inga fina färger men härligt var det ändå.

Det här var väl ett föredömligt kort inlägg för att komma från mig. Jag har nämligen inte tid med mer. Det är massor som ska förberedas inför besiktning av huset på måndag.

Ni kanske undrar vad som händer i bostadskarusellen. Det är inte helt klart än men det känns ganska positivt just nu. Vi har fått ett bra bud på vårt hus och nästa vecka blir det besiktning och efter det kontraktsskrivning (om inget oväntat dyker upp under besiktningen men det är inte troligt).  Mäklaren i Östersund ringde tidigare och sa att nu tror hon att jag har vunnit budgivningen men hon ska stämma av med säljaren i morgon innan allt är klart (inga gratulationer ännu alltså, tack). Lånelöfte är på plats. Men jag hann pendla mellan många sinnesstämningar innan det var klart. Ilska, frustration, hopp, uppgivenhet, misstro, nedstämdhet, och till sist glädje och tacksamhet. Och naturligtvis var det en jämtlänning som fick mig att känna de två sista alternativen.

Det började med SBAB. Det var så lätt att från mäklarens annons klicka fram ett lånelöfte. Det lät även väldigt hoppfullt när jag ringde för att få det bekräftat. Jag ombads skicka in papper digitalt som bevisade att mina inkomstuppgifter stämmer. Det gjorde jag och snart damp det ner ett lånelöfte…trodde jag. Men det visade sig att det inte hade granskats ännu och att granskaren inte kunde läsa. Jag fick inte chansen att prata med denna granskare för att förklara hur det låg till. Vid varje samtal svarade någon ny person och det enda svar jag fick var ”tyvärr, men så är våra regler”. Granskaren läste att nuvarande inkomst varar ca ett halvår till. Det som inte lästes var stycket där det stod att nya beräkningar skulle göras då utifrån ändrade försäkringsutbetalningar från annat håll. Detta försökte jag framhålla men fick absolut inget gensvar.Jag blev arg och sa att jag aldrig mer ville ha med dem att göra (naturligtvis förklarade jag för den stackars tjej som fick lämna budskapet till mig, att hon inte skulle ta åt sig).

Det lokala kontoret för den bank jag är kund hos var ännu värre. En stackars kvinna, som verkligen lät som om hon vantrivdes, meddelade att reglerna sa att hon måste ta med i beräkningen att jag ensam kanske skulle vara tvungen att stå för både mitt och min systers alla lån (vi står på lånen gemensamt men har ett reglerande avtal oss emellan) och övriga boendekostnader och dessutom ha dubbelt boende i ett år. Enligt hennes kalkyl skulle jag då gå minus ca 16 000 kr / månad. Jag försökte tala om att ingenting i dessa absurda siffror stämmer. Självklart skulle det skrivas in i kontraktet för min nya lägenhet att villkoret var en köpare på nuvarande hus. Även om jag skulle behöva stå för alla lån (ännu mer absurt att min syster helt plötsligt inte skulle stå för sin del) så förstod jag inte vad det skulle spela för roll när inget av de lånen skulle finnas kvar på tillträdesdagen. Så var reglerna sa den stackars kvinnan, Hon kunde ta ärendet till högre instans men då skulle beskedet dröja. Men så förstod hon plötsligt att låneobjektet finns på annan ort. Jag riktigt hörde hur hon sken upp av glädje över att kunna hjälpa till med något. ”Jag ska ringa kontoret där kvickt som attan och säga hur bråttom det är” sa hon glatt och fortsatte med att de kanske har ett annat förfaringssätt i Östersund. Jag tackade lika glatt och sa att det var väldigt snällt att hon ville göra mig den tjänsten och plötsligt kom ett litet hopp igen.

Ca två timmar senare ringde det och en lugn och trygg kvinnlig röst, med tydligt jämtländskt tonfall, sa ”jag hörde att det var lite akut så jag ringde så fort jag kunde. Det här ska vi fixa, inga problem”.  Jag började nästan grina av glädje men lyckades skrattande tala om för denna underbara kvinna hur glad hon gjorde mig. Hur kan samma ärende vara så krångligt för vissa bankkontor och så lätt för ett annat? Jag behövde inte ens skicka in några papper för hon visste hur det fungerar med de försäkringar jag har och hon såg på UC att mina uppgifter stämmer. Det var säkert bara en tillfällighet att hjälpen kom just därifrån men nog finns det hur många skäl som helst att älska Jämtland 😀 Till saken hör att jag inte behöver låna ett särskilt högt belopp eftersom jag lägger in en stor kontantsumma som lösgörs när vi säljer huset.

Till min stora glädje fick även min syster indikationer på att hennes bostadsfråga kan vara på väg att lösas.

Mitt i all nervositet och innan jag visste något om min eventuella nya bostad, hälsade jag på hos dessa fina damer och deras matte. Skönt att få tänka på något annat några timmar och då var det perfekt att träffa härliga, glada vovvar och en av mina bästa vänner från skoltiden i Linköping.

Efter frukost och morgondusch började det ljusna och jag slängde en blick ut genom köksfönstret. Lägenheten jag bokade är ganska gammal och sliten men ren och fräsch och den har allt som behövs. Som en bonus bjuder den även på den här utsikten. Men jag hade tur som hann se den. Bara en kvart senare hade dimman rullat in igen och allt var grått och nästan ogenomträngligt.

Jag ville gärna ta en tidig promenad men väntade med det för att kanske dimman skulle hinna lätta. Efter kaffe och en stunds surfande på nätet kunde jag inte vänta längre. Jag ville ut. Vid åttatiden vandrade jag iväg och mitt första mål var att gå till ”krönet”, en högt belägen plats på Frösön där det är en vidunderlig utsikt över Östersund med Storsjön i förgrunden. Så är det oftast men inte den här dagen. Jag struntade i att fota och gick en liten bit nerför en backe Men så hejdade jag mig och tyckte ändå att det var  ganska fint med den tjocka dimman som bara låg över sjön och visade en siluett av Arctura (vattentorn med restaurang i toppen) och med den gul- och rosaskiftande himlen som extra krydda.

Jag hade inte planerat att gå en lång promenad som skulle slita alltför mycket på ryggen. Men när jag var inställd på att vända kollade jag på mobilen exakt var jag var, eftersom jag hade gått planlöst och inte är så hemma i de trakterna. Jag såg att jag bara var en 20-minuters promenad från området där jag skulle gå på visning. Mina fötter tänkte inte och det gjorde tydligen inte min hjärna heller för jag bara började gå.  Så småningom kom jag ut ur ett skogsavsnitt och fram till det som jag vill ska bli mitt område.

Jag fortsatte på gångvägen mot de hus som låg närmast sjön och det var lätt att hitta rätt. Jag ville inte ställa mig direkt utanför dörren till den aktuella lägenheten och fota men mellan två av husen, på lite lägre höjd än lägenhetens, fanns den här vyn. Ännu mer dimma som är på väg att rulla bort från Annersia (som de som bor där kallar Bettersia).

Jag gick förbi lägenheten och fortsatte på en liten gångväg ner mot en väg nedanför området. Som jag misstänkte låg hus med egna bryggor längs stranden och det är ju inte så kul om man bor lite längre upp. Men jag hann inte långt, jag stod vid en punkt där jag såg området så här nära (fotot är inte beskuret) och när jag vred mig åt vänster…

såg det ut så här. En liten skogsplätt med en stig ner till sjön.

Där nere såg det ut så här. Sjöutsikt från lägenheten och närhet till strand, jag blev ännu mer övertygad om att jag vill hit. Men jag hade ännu inte sett själva lägenheten.

Jag gick vidare och på tillbakavägen valde jag att gå så nära sjön som möjligt. Bara en liten stund efter upptäckten av stranden fanns ännu en allmänning som gick ner till sjön.

Jag var helt såld på att bo här men försökte ändå hålla tillbaka förhoppningarna lite. Det blev många foton tagna innan jag kom hem och jag insåg att jag helt har missat detta fina område när jag bodde i Optand.

Jag lämnade mitt boende vid tvåtiden, tog en buss till stationen och la in mitt bagage i ett skåp. Då hade jag nästan två timmar att fördriva innan bussen skulle ta mig till visningen. Jag gick långsamt in mot centrum och bort till Stortorget, där jag gick in på Törners. Jag var inte särskilt hungrig men behövde värme och vila så jag beställde en sallad med kikärtsbiffar, pasta och massor av tillbehör. Gott men för mycket. Jag kunde i alla fall sitta där en stund tills det var dags att börja gå mot busstorget.

Lägenheten var precis som jag trodde, jag blev så glad så jag höjde det befintliga budet med 50.000 kr.Vad det leder till vet jag inte och det är ju inte bara buden det handlar om. Jag måste kunna visa att jag har en köpare på huset i Mjölby för att få loss ett nytt lån. Bara ett kontrakt finns så löser banken det ekonomiska tills alla affärer är klara. Men det är många frågetecken. Jag ska prata med någon mer bank och samtidigt hoppas på att ingen annan är lika intresserad av lägenheten som jag.

Nu sitter jag på tåget, passerar snart Norrköping och utanför fönstret har den ena fantastiska vyn efter den andra synts.Tågresa i soluppgång är inte det sämsta.

Jag sov gott, helt ensam i min sovvagnskupé, och vaknade upp ca en timme innan ankomst till Östersund. Jag höll genast på att dratta på ändan i frosthalkan på perrongen och fortsatte lite försiktigare. Jag hade dagen innan skaffat en app där jag både kan se bussarnas linjer, vilka tider de går och var de befinner sig. Direkt i appen bokade jag och betalade en resa till en hållplats nära mitt AirBnB-boende.

Jag är deras första gäst och det märks på viljan att göra precis allt rätt. Att checka in redan kl 08.00 är ovanligt och jag fick själv välja när jag vill checka ut i morgon. Av hänsyn till dem och med tanke på att de ska hinna bädda och fixa till gästen som kommer samma kväll, valde jag utcheckning kl 14.00. Då hinner jag ta mig till stationen för att lämna min ryggsäck i ett bagageskåp, ta mig till området där lägenhetsvisningen är och se mig omkring lite i omgivningarna. Efter visningen tar jag bussen tillbaka till stationen och då är det snart dags att gå ombord på tåget. I går fick jag tillträde till min kupé nästan två timmar före avgång. Hoppas det blir likadant i morgon kväll.

Mina värdar höll med kaffe och jag bryggde mig en kopp innan jag vandrade in till centrum, en ca 20 minuters promenad. Sjön syntes knappt i dimman men jag kände ändå att det är här jag vill vara.

Jag strosade runt på stan med målet att hitta doppresent till en systerdotterson (min äldsta systers dotters son). Dopet är på lördag och det ska bli väldigt kul att kunna vara med. Under två år orkade jag inte delta i några släktevenemang så det här ser jag fram emot. Jag såg en skoaffär jag ibland handlade i när jag bodde här. Jag behövde nya skor, kom jag på och gick in. Ut kom jag med de nya skorna på fötterna och fortsatte. En butik som ibland har mycket fint lockade och där hittade jag två mysiga koftor (jag älskar koftor) och ett par svarta byxor. Det var ju inte meningen att shoppa loss men jag skyller på glädjen i att vara här, i välkända trakter och butiker.

Med mina kläder och doppresenter i varsin påse började jakten på mat. Jag åt en väldigt god pasta med svamp sist jag var här och tänkte göra det lätt för mig genom att äta samma rätt nu. Nej, det gick inte för det var något fel på deras pastamaskin. Nästa ställe hade inget veganskt men rekommenderade ”Ecocaféet”. Där hittade jag en supertrevlig personal som gav mig en grilltallrik. Grillade grönsaker, ugnsrostad potatis, pesto och en väldigt god sallad med någon slags dressing. Helt veganskt och det kanske är så att det är ovanligt att en kvinna i min ålder är noga med det. I kassan fick jag frågan ”är du vegan” och ett litet samtal om mitt förhållningssätt. Jag kanske inbillade mig men jag tyckte mig se en viss uppskattning i ansiktsuttrycket. Då kände jag mig duktig och inte besvärlig som ofta är det vanliga. Gott var det men jag petade undan lök och paprika. Jag blev rejält mätt ändå.

När jag gick tillbaka till lägenheten såg det ut så här. Ingen dimma och en svag seneftermiddagssol. Det här är ”min” stad sedd från en del av Frösön.