Det här är sista inlägget från vår Europabilresa.  Jag slår ihop de två sista dagarna för att sedan kunna övergå till realtid i mina inlägg.

Våra värdar i Broek in Waterland hyrde ut sin gäststuga som låg mellan deras hus och en kanal.

Om jag hade ägt deras hus så skulle jag inte vilja ha en gäststuga i vägen för utsikten över tomten, med brygga och båt, och den lilla ön där några får gick och betade (de syns inte på bilden så ni behöver inte leta 😉 ). Men vi värderar olika saker och de har väl förmodligen mer nytta av gäststugan än av utsikten.

Vi gick en kort morgonpromenad i den fina byn.  Vår värd pratade stolt om kyrkan och andra sevärheter och lite ville vi hinna se innan vi for vidare. Vädret var ganska fint igen, även om kylan höll i sig.

Ett gäng änder spankulerade omkring mitt i byn och bland dem gick en helvit, fin liten varelse. Den ser ut som en and i mina amatörögon men jag kan inte med säkerhet säga att det är så.

Morgonsolen ger ett fint sken.

Vi vände snart tillbaka och satte oss i bilen för att ta oss vidare. Vägen vi blev hänvisade  av GPS:en var helt ok men inte särskilt bred.

När betesmarker omges av rejäla diken behövs tydligen inga staket för att hålla djuren på plats. Vi såg både kossor och får som verkade stanna snällt innanför vattnet. Inga problem med dricksvattnet heller, smidigt och bra.

Men den här kossan tyckte nog att vi bar oss besynnerligt åt som stannade och stack ut en mackapär genom fönstret. Så kan man göra när det inte finns någon annan trafik.

Det fanns en sak till vi ville se innan vi knöt ihop säcken och åter tog oss till färjan i Travemünde. Den vall, som hindrar havsvattnet från att tränga in och dränka de mörkgrå delarna på bilden nedan. Den stora kartan finns i en grässlänt vid en stor rastplats en bit in på vallen. Ni kan se på de olika färgerna på vattnet var vallen går. Vi var tvungna att ta motorvägen eftersom det är den som går där. Helt motorvägsfria har vi alltså inte varit. Vi åkte även på motorväg till Amsterdam men då konstaterade vi att det var väldigt tråkigt jämfört med allt vi hade fått se efter de mindre vägarna.

Följande text har jag hämtat på Wikipedia och kortat ner lite.

Afsluitdijk är en 32 km lång och ca 90 meter bred dammbyggnad/vall (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer. IJsselmeer är den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön.

Redan 1891 arbetade ingenjör Cornelis Lely fram planerna och när han senare blev minister togs planerna upp i regeringsförklaringen och arbetet kunde påbörjas 1920. Mycket av arbetet utfördes för hand av arbetslösa som kommenderades dit.

Med jämna mellanrum måste man tappa ur vatten från IJselmeer i havet för att kompensera för vattentillflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda insjön. På grund av att havsytan stiger och att tillförseln av vatten ur floderna ökar, ska dammen höjas och ett tredje komplex med slussar och dammluckor byggas.

Här står Cornelis Lely och spanar ut över sitt verk.

Jag blir glad för att även de som slet med bygget hyllas med en staty.

Efter bron kändes det som om vi var klara. Lite vemod blandat med förundran över vad vi har varit med om. Men några väderkvarnar fotade jag i alla fall genom bilrutan.

Vi hade en övernattning kvar och den här gången bodde vi i Oldenburg. Ett väldigt blått hus och även delvis färglad inredning. Allt var rent och snyggt men alla doftpinnar förmådde inte dölja lukten av kattlåda. Lite synd eftersom bemötande och allt annat var bra. Efter varje boende ska man gärna skriva en liten recension. Min son skrev en väldigt vänlig recension men nämnde naturligtvis lukten. Värdarna kan i sin tur recensera gästerna och jag är glad att kunna säga att vi bara har fått snälla omdömen. Kanske har de standardfraser som de använder till alla.

Nästa morgon hade vi inte särskilt bråttom men ville i alla fall komma iväg i skaplig tid. Vi stannade och fikade på en rastplats och vädret tillät oss att sitta ute.

Rätt som det var skrek min son till ”titta en älghare” men jag missade den och egentligen var det bara en skylt. Lite senare ropade han till igen ” där kommer en till, skynda dig att fota”. Jag stressade fram mobilen och hann bara snabbt knäppa en suddig bild innan vi hade åkt förbi. Det är svårt att se vad skylten föreställer men en älghare är det definitivt inte. Snarare något slags hjortdjur.

Den här dagen fick vi åka bilfärja för att ta oss vidare. Wischhafen-Glückstadt-färjan användes flitigt och det var långa köer. Färjorna körde i skytteltrafik så det gick ändå ganska fort att komma med.

En liten Gullekloss, lite inklämd.

I Lübeck visste vi vart vi skulle och samma marsipanbutik, som vi var i förut, fick återigen ett besök av oss. Mums!

En sista middag och sedan gav vi oss iväg mot färjan. Vi var förberedda på en lång väntan. När vi åkte från Trelleborg fick vi inte åka ombord förrän precis innan färjan skulle avgå. Därför blev vi glatt överraskade när vi  den här gången fick komma på båten redan ca två timmar före avfärd.

Vi sov gott och vaknade strax innan ankomst till Trelleborg. Nu ville vi bara komma hem och valde motorvägar. Några stopp gjorde vi och längs med vägen kunde vi se att det fortfarande fanns fina höstfärger kvar även i Sverige. Vid lunchtid var vi tillbaka i Mjölby.  Väldigt skönt och väldigt tråkigt på samma gång.

Förutom tyrolerhatten, som jag glömde bort när den här bilden togs, blev det några andra små reseminnen. En bra påse från Nice (att ta med till mataffären), tulpaner från Amsterdam (av trä), marsipan, några snäckor och stenar från rivieran i en glasmugg och några muggar från olika länder. Vi tittade in i taxfree-butiken på färjan och den svämmade över av pryttlar som det stod Sverige eller Sweden på. Naturligtvis måste jag ha en mugg med älgar och Sweden på.

Här borde jag skriva några sammanfattande slutord men ni vet redan hur fantastiskt vi har tyckt att det var. Nu går vi vidare mot nya spännande mål.

När vi vaknade nästa morgon var det lite spännande att se vad som fanns därute. Det var väldigt mörkt när vi kom och vi såg ingenting mer än några meter runt huset. En lantlig idyll med ett gäng kossor som låg och vilade såg vi några meter bort. När jag hade hämtat kameran hade nästan alla rest sig upp och var på väg bort från oss.

Här trivdes jag väldigt bra. Lite nostalgi kanske.  Det var nästan synd att vi inte kunde stanna. Men vi skulle hinna med att titta på Amsterdam den här dagen. Jag sa att jag ville göra ett försök men inte vandra runt några längre sträckor.

Vi lämnade den lantliga miljön och snart var vi mitt i Amsterdams centrum. Lilla Gulleklossen fick vänta i ett garage medan vi gick ut på upptäcktsfärd. Det var en råkall, grå och fuktig dag. Regnet upphörde innan vi kom dit men det var inte skönt att vandra omkring där. Det påverkade nog vårt omdöme om staden. Jag tror att den är riktigt fin om man kommer dit under bättre förutsättningar. Men det finns en sak som definitivt drar ner betyget oavsett väder. Alla dessa pustar av cannabis som inte går att undvika. Amsterdam är en väldigt liberal stad med en drogturism som sker helt öppet.

Julpyntningen var på plats i slutet av oktober.

Massor av ostar som tydligen ska lagras i dagsljus. Jag kan inget om osttillverkning men jag trodde att de skulle lagras mörkt och svalt.

Lite cannabisglass kanske? Nej, jag avstod utan svårighet.

Men både jag och min son njöt av fantastiskt goda bakade potatisar med någon slags grön curry och bönblandning. En rejäl klick god hummus till det gjorde det ännu bättre.

Det kändes roligare när vi kom ifrån affärsstråken och vandrade lite mellan alla kanaler i stället. Jag tror att det finns fler cyklar än människor i Amsterdam. Överallt, särskilt vid staket runt kanalerna, står massor av cyklar fastkedjade och på några platser med rejäl utsmyckning. Kanalbåtar finns det ocså gott om. Visst hade vi kunnat hoppa på en sådan och se staden från en kanske varmare miljö men ingen av oss ville egentligen göra det.

I något av dessa hus bodde Anne Frank. Vi kunde inte riktigt avgöra vilket, trots att vi tog fram bilder från nätet och försökte jämföra.

Ännu en stad med många fina gamla byggnader. Längst bak och till höger i bilden ser man en bit av det kungliga slottet.

Vi var inte kvar särskilt länge och ganska skapligt på eftermiddagen var vi framme vid vårt boende för natten.

Märkte ni att det här inlägget inte blev riktigt lika omfattande som de tidigare. Det kan bero på att jag nu har annat i tankarna. Jag ska ut på nya och helt andra äventyr. I morgon kväll tar jag nattåget till Östersund för att få en visning av en bostadsrätt på Frösön. Den allmänna visningen var idag men jag ringde och frågade om jag kunde få komma och titta i alla fall. Så på torsdag får jag en privat visning och jag är jättepeppad. Är lägenheten lika fin som jag tror så ska jag vara med och kämpa om att få den. Min syster har också flera hus att titta på här i krokarna och på onsdag ska vår mäklare ta hit några intresserade eventuella spekulanter. Det händer mycket spännande nu. Tänk om allt går i lås samtidigt. Då blir det flytt innan sommaren. Men en del av mig vet att det kanske inte är troligt att det går så lätt.

Jag skulle ju inte ha en bostadsrätt och låsa mina pengar i den. Men faller man för något så gör man (lite målning och tapetsering behövs för att jag ska trivas riktigt bra) och jag har fått höra att de hyresrätter jag är intresserad av kräver fler köpoäng än jag får ihop de närmaste åren. Nu får vi hoppas att intresset för ”min” lägenhet inte är alltför stor så att jag kan lägga högsta budet. Jag har städat så mycket jag orkar idag inför visningen av vårt hus. Tur att jag har i morgon på mig också för jag tog lite slut. Vi fick veta först idag att det var dags för spekulanter att komma redan i övermorgon så det blev lite bråttom.

Jättehärligt att få komma upp till min stad även om det blir ett kort besök. Men jag har hela onsdagen på mig att göra vad jag vill. Efter visningen är det snart dags att ta nattåget hem igen. Jag har kostat på mig en egen sovkupé så lite sömn hoppas jag på. Natten i Östersund ska jag bo i ett AirBnB-boende på Frösön. En egen lägenhet för 325 kr. Det är jättesmidigt och mycket bättre än hotell. Lakan, handdukar och städning ingår i priset.

Jag har inte en enda bild från den här etappen innan vi kom in i Belgien. Men om ni kommer ihåg landskapet och byarna från den franska landsbygden så kan ni förstå att vi nästan genast såg en viss skillnad. Lite kändes det som om vi åkte från lite kaos till ett välordnat land. Därmed inte sagt att det blev finare eller bättre. Bara annorlunda. De tre första bilderna är tagna genom bilrutan men sedan är det vanlig fotografering.

Först, precis efter gränsen, var vägen så här fin och jämn. Men efter ett tag blev det en slags betongbeläggning (eller cement, vet  inte vad som används). Kanske kom vägbitarna i sektioner eller kanske gjordes sprickor med jämna mellanrum för att förhindra oplanerade sprickor. Jag vet inte hur det förhåller sig men jag vet att det var väldigt jobbigt för både hörsel och känsel att skumpa fram på den vägen. Det var så obekvämt så att vi t o m  konstaterade att om det fortsatte med sådan väg så skulle vi köra motorvägar senare.

Vi tyckte att det var en tydlig skillnad mellan den här byn och alla de franska motsvarigheterna. Från väldigt tätt stående och slitna gamla stenhus övergick det till mestadels tegelhus och inte lika trångt placerade.

Här står de visserligen vägg i vägg men det är ändå mycket luftigare. Kanske det beror lite på gatans bredd.

Som tur var slapp vi snart betongvägen och kom bekvämt fram till Veurne, i slutet av den rutt som översta kartan visar. För att datumen och dagangivelserna ska stämma blir det ibland så att inlägget börjar dagen innan och slutar med att vi lämnar orten i rubriken. Det måste bli så eftersom vi har haft lite olika upplägg på de olika platserna och för er del kanske  inte datum och dagar spelar så stor roll.

Precis vid en kanal, i lägenheten med den nedersta balkongen, fick vi bo. En jättefin lägenhet men gardiner och persienner drogs för så snart mörkret kom. Lite för mycket insyn från cykel- och gångvägen.

För min del, och speciellt för min ryggs skull, räckte det med bilresan. Min son gav sig ut på en kvällspromenad på egen hand (han passade på att ringa ett samtal som mamma inte behövde vara delaktig i) och när han kom tillbaka visade han mig en bild som fick mig att gråta av skratt.

Bäste kund, För att underlätta din överföring till ditt slutna tåg vid Lichtervelde-stationen, vänligen ange de två första vagnarna. Tack för ditt samarbete. (En direktöversättning från google translate. Fritt fram för fri tolkning 😀 ) 

Senare hittade vi fler användningar av ”klant” men den första skylten var den som fick oss att skratta många gånger.

Under två dagar hade jag varit så snäll jag kunde mot ländrygg/rumpa/höfter för jag ville gärna kunna gå en liten runda i Gent. Min lillasyster bodde en period i Nederländerna och hon rekommenderade varmt denna stad. Vi parkerade i ett garage mitt i centrum och gick iväg. Vi kom varken särskilt långt eller gick med någon vidare hastighet. Det var ju bra att det överallt fanns så många vackra byggnader för då räckte det med bara en liten runda. Det täckte vårt behov av att se fina stadskvarter.

Det fanns mer än fina gamla hus. Minst en kanon står uppställd i staden och naturligtvis fanns det kanaler.  Jag var glad att jag hade tänkt på att lägga in en vinterjacka i bilen. Den var väldigt skön att ha på den här dagen. Vilken snabb förändring. Fyra dagar tidigare gick vi sommarklädda i Marseille och nu var det inte många plusgrader ute.

Jag gillar souvernirbutiker. Massor av ofta värdelöst skräp men kul att titta på. Det är inte ofta jag köper något och jag hade lovat mig själv att inte komma hem med någon prydnadssak. Sådana finns det fullt av i mina skåp och jag behöver rensa ordentligt. Men här blev det en mugg. Det är ju en nyttosak 😉 Inte en särskilt fin mugg men den minst fula de hade och jag var ju turist. Då måste namnet på staden finnas med. Jag frågade snällt damen i butiken om jag fick fota min son där inne. Inga problem.

Château des comtes (enligt google ”tältets slott” men det tror jag att jag ignorerar). Min egen översättning blir greveslottet eller grevarnas slott.

Vi kom in på gården men hade varken ork eller lust att betala inträde och se mer. Vi gick ut genom porten igen…

…och tittade på slottet från andra sidan. Ganska fint! Några av er kanske vrider era händer och skräms av min brist på intresse för alla historiska byggnader. Men så är det. Jag tycker om att se vackra saker och miljöer, och det är väl också ett sätt att intressera sig på, men glömmer allt som har med historia att göra.

Ännu en gång hittade min son, med  hjälp av appen Happy cow, en bra restaurang med väldigt god mat. Min pasta bolognese (soyabaserad), toppad med bönor och örter, smakade väldigt bra. Min son var lika nöjd med sin mat.

Efter lunch åkte vi vidare. Om ni tittar på kartan så ser ni att vi valde en väg som vi trodde skulle bjuda på många vackra platser. Massor av vatten och öar. Vi saknade havet och ville se det igen. Men det var inte mycket att göra en omväg för. Vi visste att första passagen gick i en lång tunnel under vatten. Det var ju lite kul men tunlar har vi sett så det räcker under vår resa. Vi såg inte mycket när det var broar vi åkte på heller. Höga sidoräcken och inte mycket att titta på ändå – bara vatten och lite dimma. Vi blev lite besvikna på det tråkiga landskapet däremellan men några kul minnen fick vi med oss. I alla fall så här i efterhand är det kul att tänka på hur vi ännu en gång bröt mot trafikregler. Det är inte lätt att göra när man är svensk.

Nu vet ni att vi undviker motorvägar. För att det ska bli så visar GPS:en ibland ut oss på riktigt konstiga vägar. Här ville den att vi skulle åka några hundratals meter på en liten väg med en förbudsskylt. Nu kommer jag inte ihåg om det var genomfartsförbud eller förbud för alla utom en privat ägare. Men det var helt tydligt att vi inte fick köra där. Men vi var nog lite påverade av alla hastighetsöverträdelser (påtvingade för att inte bli ihjälkörda) och andra saker vi hade slarvat med. Vi tittade på varandra och sa att ”vi chansar”. Vi kom på den förbjudna vägen, den till höger i bild, och efter en kraftig U-sväng hamnade vi på en väg som det var fritt fram att åka på, den till vänster. Det gick bra och nu kan vi skratta åt det. Men här hemma har vi återgått till vårt vanliga körsätt och skulle aldrig våga köra som vi gjorde många gånger under den här resan. Jag har inte berättat om allt och ska nog inte göra det heller 😉

Ännu en lite rolig skylt hittade vi när vi stannade en stund lite senare.

SE UPP! BASTARD SATIN LARV Hälsoproblem kan uppstå ur håret hos denna larv! Ännu en google-översättning. Jag gissar att det är någon slags silkeslarv man ska se upp för.

Nästa boende hade min son varit lite tveksam till. Det var ungefär som en villavagn, en stor husvagn som brukar stå uppställda på campingar för att hyras ut. Men bilderna övertygade mig så jag fick honom att ändra sig. Vi har båda älskat husvagnsliv och lite av den känslan infann sig när vi kom fram. En väldigt lyxig husvagn måste jag tillägga. Inte alls som det vi var vana vid sedan tidigare men inte heller den cirkusvagn som min son sa att vi skulle bo i. Det enda som skilde den från en vanlig lägenhet var att ett sovrum var i ett skåp. Det la jag beslag på. Jättemysigt!

Hemma i nutid har Kaya nyss lämnat oss för att återförenas med sin husse. Innan min syster tog bilderna här nere, hade Kaya och jag lekt ”kasta benet” en liten stund. Hon väntade ivrigt på nästa kast när min syster sa till mig att sitta still så att hon hann ta en bild.

Stackars Kaya undrade varför vi inte lekte mer och gav mig en puss för att be mig sätta igång leken igen. Men när hon äntligen fick sitt ben hade hon tröttnat och gick och la sig i stället. Det är mycket man ska vara försiktig med som transplanterad och immunnedsatt. Typ hundpussar. Till mitt försvar ska sägas att jag var noga med det i början men vem kan motstå en vovve som gärna vill pussas lite?

Innan Kaya skulle bli hämtad gick jag ner till min systers våning för att säga hejdå. Då låg hon så här och med mobilen lyckades jag äntligen ta en bild framifrån. Ögat ser vitt ut men har en svag blå ton medan det andra är brunt med en vit fläck. Enligt min syster är Kaya mycket lugnare nu när Nalle inte finns att leka med. Men hon verkar inte ledsen. Undrar om hon ens minns att en kompis, faktiskt nästan brorsa eftersom de bodde länge tillsammans, och en som skulle sättas på plats, bodde här tidigare.

Från Marseille åkte vi vidare norrut i Frankrike. Vädret var fortfarande ganska fint men inte alls med den sommarvärme vi hade vant oss vid. Fram till den här dagen hade jag kört ganska mycket. Inte lika mycket som min son men jag hade mått bättre än förväntat och klarat mycket. Återhämtningen efter varje ansträngning gick snabbt och det kändes som om allt var på min sida. Men så fortsätter det aldrig under långa perioder och mina lite större problem var väntade. Den här dagen körde min son hela vägen och jag satt brevid och kunde variera vilken rumpmuskel som skulle belastas.

I Avignon stannade vi för lunch. Lilla Gulleklossen fick vänta i en parkeringsruta när vi gick mot den utvalda restaurangen.

Restaurangen, La Cantine des Anges, hade inte öppnat än. Som ni kan se ligger den vägg i vägg med en del av stadsmuren och vi valde att gå igenom en port i muren för att sitta och vänta på en bänk där.

Stadsmurarna byggdes på 1300-talet av de sju påvar som alla bodde här i följd. Staden var såld till påvedömet men under den franska revolutionen gjordes staden till en del av Frankrike. Se där, lite historia lärde t o m jag mig nu via nätet.

Vi blev lite rastlösa av att bara sitta och vänta så vi tog en liten runda, bara runt det närmaste kvarteret, för att fördriva den tid som var kvar. Nackdelen med att köra med GPS är att man inte får en helhetsbild utan har bara den lilla kartbild som GPS:en visar. Är man dessutom dålig på att lägga märke till andra skyltar än de som handlar om trafik så är det lätt att missa ortsnamnen. Här hade jag ännu ingen aning om att vi var i Avignon. Jag trodde att vi hade hittat en liten mysig ort med gammal bebyggelse.

Lite förändrades min bild när vi anade att vi var vid ett universitetsområde. Nu efteråt har jag förstått att det finns massor av vackra byggnader att se i Avignon. Påvepalatset inte minst. Men även om jag hade vetat det då så hade jag ändå inte kunnat vandra runt som läget var. Jag får nöja mig med det lilla jag upplevde där.

Till sist fick vi vår mat och kocken själv kom ut och presenterade sin mat för oss. Kanske för att hans fru, som var den som vanligtvis möter gästerna, inte kunde ett ord engelska. I det läget räcker inte min vanliga franska fras, och de få övriga ord jag kan, riktigt till. Allt smakade bra men för min del förstördes den gastronomiska upplevelsen av alla sladdriga lökbitar i maten. Jag älskar löksmak men har sedan ett dåligt mående i barndomen väldigt svårt för stora, mjuka lökbitar. Det finns nog inte många som hackar lök så smått som jag gör. Men jag pillade undan löken så gott det gick och åt av tillbehören.

När vi hade satt oss i bilen för att åka vidare såg jag plötsligt en skylt som talade om var vi var. Namnet Avignon är väldigt starkt förknippat med min mamma och en av hennes favoritartister, Mireille Mathieu.  Som barn var det speciellt en av hennes sånger jag lärde mig några fraser ur (helt fel språkligt men som det lät). ”Sur le pont d´Avignon” och lite av fortsättningen, som jag uppfattade den då, sätter sig i mitt huvud så fort jag hör eller ser namnet på staden. Genast, när jag såg skylten började jag sjunga och min son blev nog lite fundersam när jag i samma veva slet fram kameran ur väskan. Vi åkte precis längs Rhône och jag såg några broar längre bort. Naturligtvis måste jag försöka fota några broar i Avignon. Jag lyckades att genom bilrutan och under färd få med lite av två broar. Det kändes roligt och gissa vilken låt som hörs i mitt huvud medan jag skriver det här 😉 Inte bara i mitt huvud utan även ur datorns högtalare. En blandning av franska och tyska och väldigt skorrande franska rrrr. Jag trodde att hon sjöng om broarna i Avignon men nu har jag förstått att det finns en speciell bro som heter Pont d´Avignon. Enligt de bilder jag har sett på nätet finns det likheter med bron på min första bild, men säker är jag inte.

Vi åkte vidare och naturligtvis letade jag fram sången på mobilen och spelade den för min son. Kanske inte hans musiksmak men han lyssnade snällt.

Jag roade mig med att fota en del genom bilrutorna och det kanske resultatet visar. Men vi valde att komma fram skapligt framför massor av korta stopp.

Min mobil hade dålig teckning och har inte registrerat våra stopp. Därför vet jag inte var vi sedan stannade men efter ännu en slingrig väg upp i bergen hittade vi en fin plats för en kaffepaus.

Naturligtvis blev det fler små bensträckare men kanske var det avsaknaden av alper och hav som minskade lusten att fota. Även om vi såg ett vackert landskap så kunde det ju inte komma i närheten av vad vi redan hade sett.

Vi har åkt på många små vägar och bytt väg ganska ofta. När vi svängde in på denna väg, 3 km tidigare, såg jag en skylt där det stod något om 3 km och route barrée. Det stod ganska mycket mer men det var det enda jag uppfattade. Jag sa till min son att vägen säkert är avstängd längre fram men ingen av oss orkade googla betydelsen och det var precis som om vi trodde att om vi inte såg problemet så fanns det inte. Nu vet jag att orden betyder blockerad väg, ungefär som jag anade.

Mycket riktigt. Efter ca 3 km var vägen blockerad och det gick inte att missförstå budskapet. Precis före hindret fanns en liten vägficka och där stannade vi för en bensträckare. Där, inte särskilt långt åt det hållet, låg vårt boende för natten och vi kunde inte fortsätta. Lite uppgivna gjorde vi oss beredda på att åka tillbaka och hitta en omväg till vårt mål. Precis då hörde vi hur en bil kom och vi tänkte att vi i alla fall inte var ensamma om att få vända. Men då gjorde den kommande bilen bara en undanmanöver och körde på sidan av hindret. Jaha, är det så man ska göra, undrade vi. Då kom två bilar till och gjorde likadant. Vi gick fram till hindret och tittade och den yttersta klossen hade flyttats åt sidan och spåren visade tydligt att många körde ut på vägrenen och förbi. Vägarbetet, som jag gissar var en orsak, var säkert avslutat för dagen och kanske fanns info på skylten i början av vägen om att man kunde köra förbi när det var så. Men då borde väl skyltningen vid hindret tas bort.  När ännu en bil kom och gjorde samma undanmanöver hoppade vi in i bilen och följde efter. Längre bort fanns ett likadant hinder från andra hållet men där var det också bara att svänga ut åt sidan och fortsätta. Jag undrar om någon i Sverige skulle få behålla körkortet om vi ignorerade en klar skyltning på det sättet. Vägen var inte mer trasig än en tjälskottsskadad norrlandsväg i Sverige. Den var förresten mycket finare.

Snart var vi framme i Le Breuil sur Couze, en liten by där en trevlig kvinna kom ut från sitt hus och mötte oss med en fransk flod av ord. Hon var en av de som hade svårt att tro på mig när jag automatiskt levererade min vanliga fras på franska. Jag var tvungen att upprepa att jag inte pratar franska och då trodde hon mig. På något sätt, med både engelska och några franska ord förstod vi det vi behövde förstå när hon visade oss vår lägenhet i huset. Stort kök och två liknande sovrum och, som är ganska vanligt, toan i ett rum och handfat och dusch i ett annat. Man får helt enkelt byta rum för att tvätta händerna efter toabesök.

Nästa dag var också lite av en transportsträcka.

I Moulins, i höjd med ”e” i Frankrike på kartan, stannade vi för att handla. Då såg vi en lite annorlunda samling kor som lugnt stod eller låg på en gräsmatta alldeles i närheten. Undrar om det är samma koncept som med de små storsjöodjuren i Östersund, att olika affärsidkare får bekosta en ko och utsmyckningen av den och använda som reklam. Här visar jag ett urval, de var ännu fler.

Höstfärgerna var fortarande vackra trots att vi kom längre norrut. Jag är lite förvånad över att det alls går att få till skapliga bilder genom en inte helt ren bilruta när bilen är i rörelse.

Vi körde genom ett väldigt annorlunda landskap än det vi hade sett tidigare. Vart tog alla berg vägen? I fortsättningen såg vi väldigt många vidsträckta öppna ytor och det är vackert det också.

Men de små byarna kom med jämna mellanrum och det var fortfarande ofta gamla och lite slitna stenhus som dominerade. Lite trånga gator bitvis också.

I det här inlägget är många av bilderna fotade genom bilrutan men ibland stannade vi vid något motiv. Den här väderkvarnen tycker jag är väldigt snyggt sliten.

När jag vände mig om var det en helt annan slags snurrande vingar jag såg.

Och långt där borta, fotat från samma plats, finns ännu fler. Vi pratade många gånger om hur mycket mer vi förmodligen fick se, framförallt av landsbygden, eftersom vi valde bort motorvägar. Det tog längre tid men för oss var ju verkligen själva resan ofta målet.

Vi hade turen att hitta en liten pärla när vi blev fikasugna. Vi kom en bit från vägen genom något som liknade en park och parkerade vid en liten å.

När jag gick iväg för att slänga soporna såg jag en samling av olika träd som kanske kan kallas skog.  Det kändes så rofyllt och jag kände hur mycket jag saknade skogen här hemma. Jag vandrade en bit in bland höstfärgade björkar och andra träslag som jag inte kan namnet på. Hittade en fin kotte och vände tillbaka i en vid båge. Då  hade min son börjat undra vad som hade hänt när jag bara försvann. Jag skulle ju bara slänga soporna. Ibland behövs bara några träd och saknaden efter en skog för att man ska bli lite distraherad.

Vi bodde återigen väldigt bra, den här gången i en lägenhet i Nogent sur seine. Skönt att komma fram i skaplig tid och bara ta det lugnt.

Vi sov gott och vaknade upp till ännu en härlig dag. Vi hade inga direkta planer mer än att, precis som vanligt ta oss till vatten. I det här fallet havet. Närmaste vägen togs fram av min son i hans mobil och återigen bar det av nerför med både trappor och vägar. Jag har haft det otroligt lyxigt hela resan med att inte vara den som hittar hur vi ska ta oss fram. Min son är både snabbare och duktigare på det och jag har gärna bara följt med. Naturligtvis har han frågat mig vad jag tycker men jag har sluppit leta i mobil och i verkligheten. Jätteskönt att släppa den kontrollen men ändå vara delaktig. För mig skulle det både ha varit svårare och tagit längre tid. Han är även den som har föreslagit restauranger och jag har tittat och godkänt. Det har nog passat båda våra personligheter.  Men det har hänt några gånger att jag med mina ögon har sett vart jag vill gå och föreslagit det. Då har självklart min son hakat på.

Från huset där vi bodde, den röda pricken, gick vi ner mot Plage du Prado, där en grön prick hamnade av bara farten trots att det står tydligt på kartan.  Vi drog oss bort mot piren och passerade några morgontidiga badare. På avstånd såg det ut som ett antal  små bojar men när vi kom närmare såg vi badmösseförsedda huvuden som såg ut att ligga helt stilla i vattnet. Det fanns nog kroppar där under vattenytan också men det såg ganska lustigt ut.  Ingen bild på dem men i stället en på stranden.

Min son är som jag var i ungdomen och ville ta sig över alla stenar tills han kom längst ut på piren, rosa linje. Jag balanserade över några få stenar och sedan fick jag nog. Det blev mest bara yrsel av det äventyret så jag avstod och tittade hellre på när han gick ut dit.

När han kom tillbaka kom vi överens om att vi ville komma närmare de centrala delarna. Från där vi stod såg vi att det skulle vara svårt att ta sig runt den kulle vi kom från så mobilen kom fram igen och den hittade en fin promenadväg tvärs över kullen. Det var bara att börja traska tillbaka samma väg vi hade kommit. Vi passerade en minigolfbana men den såg inte så lockande ut.

När vi kom tillbaka till utgångspunkten fortsatte vi uppåt en bra bit till och som vanligt var det mitt flås som inte var det bästa. Men vi hade inte bråttom. Det blev en del små raster då vi kunde titta tillbaka på utsikten åt det håll vi kom ifrån. När vi kom kvällen innan var vi tvungna att med en kod ta oss in genom stora grindar. Inga okända bilar är välkomna hit men gå får man göra.

Det kändes ganska bra när vi nådde högsta punkten och kunde se havet på andra sidan kullen.  Nu blev det mycket nerför igen genom en gammal och mysig del av staden. Smala gränder och äldre hus.

Vi fick syn på en fin byggnad på håll (till vänster i bilden) och kom överens om att ta oss dit. Inte backade vi för att det såg ut att gå uppför igen efter nedförsbackarna.

Lite kul med kontrasterna mellan nytt och lite äldre.

Vi kom närmare och såg att vi var på väg till någon slags kyrka eller katedral.

I Frankrike är trottoarer ofta utnyttjade som parkeringsplatser. Om det är meningen och lagligt vet jag inte. Men det är ofta så och vi som går får anpassa oss.

En liten park med massor av trappsteg upp till det som vi nu hade fått veta är Notre Dame de la garde, en kyrka som först bara var ett litet kapell ägnat åt Jungru Maria, gul liten punkt. Den nuvarande byggnaden är från 1864. Här blottar jag min okunskap och erkänner att jag trodde att det bara fanns en ”Notre Dame”, den i Paris (men jag vet att notre dame betyder vår dam).

Uppe på terasserna var utsikten slående. Här ser ni vart vi tog vägen lite senare. Vi funderade på om man kunde gå på den raka piren/vågbrytaren där nere och den stora båthamnen för mindre båtar lockade också.

Det finns gott om gamla byggnader i de flesta städer vi har varit i. Jag kan bli fascinerad och beundra dem men jag är inte särskilt historieintresserad. Jag ser att de är vackra och det räcker för mig. Jag hade gärna sett lite närmare på den gamla mur som syns på den här bilden. Men vi kom till kajen mitt emot och det fanns ingen väg över hamninloppet så det blev inget. Det var nog tur för den här dagen tog min kropp slut i alla fall och återhämtade sig inte igen.

Det slog  mig att på den här bilden kan man se hela vår promenadväg från Notre dame de la garde och runt båthamnen och det vi besökte längre bort. En lite kluddig gul linje visar den ungefärliga sträckan. Och om någon undrar så flög vi inte eller klättrade på hus 😉 Bilden utan mitt kludd kommer under den här.

Som ni kan se såg vi bara en liten del av Marseille men vi tror att det var den finaste delen (har inget som helst belägg för det). Följande bilder visar staden åt andra håll och den breder ut sig rätt rejält.

Ännu mer nerför och där syns det stora pariserhjulet. Inte lika häftigt som London eye men det verkar som om det ska finnas ett sådant i större städer med självaktning.

Vi vek av mot den restaurang vi ville besöka och fick uppleva lite grönska.

Palais de justice. Precis bredvid ett litet torg…

…där vi hade svårt att slita oss från de duschande duvorna.  De var fullt upptagna med att turas om att gå in under fontänens stråle och tvätta sig under vingarna. Tyvärr blev jag så fokuserad på duvorna att jag helt glömde bort att göra inställningar för att vattnet skulle bli snyggt.

Till sist slet vi oss från duvorna och kom fram till vår lilla restaurang, Green Bear, brun punkt. Även den rekommenderad i appen Happy cow. Den appen har tagit oss till många mysiga små matställen som kanske de flesta turister inte hittar till. Spännande och jättekul att få möjlighet att komma ifrån de vanliga ställena.

Den här grytan var helt fantastisk men jag kommer inte ihåg vad den innehöll förutom det som syns. Det kan ju ha varit här som jag ev fick i mig den förbjudna gurkmejan.

Väldigt belåtna gick vi vidare och kom fram till det ganska fula pariserhjulet vid småbåtshamnen. Det var ingen kö men jag har åkt hjulet i London och min son hade ingen lust.

När vi vände blicken åt andra hållet såg vi den fina kyrka vi kom ifrån.

Vi genade genom att ta trapporna upp till gården vid den katolska kyrkan Eglise Saint Laurent

Därifrån såg vi lite mer av omgivningarna. Höjder är bra!

Även härifrån syns Notre Dame de la garde.

Ännu ville vi inte ge upp (även om min son i tysthet hade börjat undra om jag verkligen klarade mer. Det berättade han senare.) och vi drog oss ännu närmare den mur vi hade undrat om vi skulle kunna gå på. En turistbåt lämnade precis hamnen och åkte under den gångbro som leder från fort Saint-Jean till MuCEM – Musée des civilisations de l´Europe et de la Mediterranée. Ett välkänt (tydligen) museum som öppnade 2013 med utställningar om Medelhavets historia och civilisationer (google är bra).

Vi såg en pampig byggnad och gick bort till den. Ännu en Notre Dame!? Det fullständiga namnet är Cathédrale la Major – Notre Dame de la Major.  Mitt försök att snabbt få fram information förde mig bara till Notre Dame i Paris så jag får leta vidare någon annan gång om varför det finns så många.

Vi hade redan förstått att det som vi såg ute i vattnet, en mur/pir/vågbrytare, inte var tillgänglig för fotgängare så i stället vandrade vi bort förbi MuCEM och där tog jag slut. Troligtvis med hjälp av insikten att vi inte kom längre den vägen utan var tvungna att gå hela vägen tillbaka.

Jag satte mig ner i en trappa, stoppade i mig några fler alvedon (det hade gått tillräckligt lång tid sedan de senaste) och försökte tänka bort den lilla vanmakt som kom krypande. Vad hade jag satt mig i för situation egentligen? Min son satt där bredvid mig och det kunde ha varit ganska fint att se ut över de här båtarna om jag inte just då hade känt den där lilla förtvivlan. Men ni vet ju hur jag är. Jag brukar hitta krafter någonstans och eftersom jag inte ville leta upp något kommunalt färdmedel så tänkte jag ut en liten plan. Jag visste att jag skulle behöva vila många gånger så jag frågade min son om han var sugen på glass. Han skrattade lite undrande men sa att visst var han det. Genast tog han fram mobilen och hittade ett glasscafé med veganska glassar. Bara en väldigt liten omväg. Ett bra viloställe fixat.

Det var ingen mening att skjuta på det så vi reste oss och gick förbi MuCEM på dess andra sida. Vi behövde inte gå ända bort till Katedralen men runt hela båthamnen. Google har inte registrerat vår promenad helt korrekt. Enligt appen har vi gått över vattnet till kajen på andra sidan men den har inte hittat att vi stannade en stund här. I stället har den registrerat ett stopp när vi hade passerat hamnen och i hastigheten, innan jag förstod vad vi hade gjort där, ritade jag in en brun prick. Men där hände inget annat än att det var dags för en rejäl vilostund i en trappa igen.

Vid den svarta pricken fanns den glasservering vi ville till.  Le quartier des createurs står det på skylten ovanför den ovanligt målade trappan. Det namnet verkade passa bra.

På vår sista dag med sommarvärme åt vi för första gången glass och det smakade underbart. Lika underbart var det att sitta ner en lång stund.

Hur promenaden tillbaka till vår takterass var vill jag helst glömma. Jag vet att vi passerade både asiatiska och afrikanska kvarter men det hade jag nog inte märkt om inte min son hade tyckt att det var roligt. Efter en lång  uppförsbacke och en lång nedförsbacke kunde jag till slut placera mig i min säng och jag konstaterade att det inte skulle bli några fler stadsvandringar för min del den här semestern. Inte underligt att jag kände så. Vi hade gått drygt två mil och mest på asfalt.

Jag ångrade mig inte ett dugg. Det var en härlig dag och jag njöt av allt vi såg och åt. Det blev bara lite för mycket när vi skulle ta oss hem.

En liten rapport hemma från Sverige igen. Kaya är en väldigt rar vovve med massor av charm men någon bra fotomodell är hon inte. Hon är så fin med ett brunt och ett blått öga men hon totalvägrade att visa det. Jag ville inte krångla med henne så det fick bli som det blev. Ett enda foto fick jag med mobilen där hon tittade rakt på mig. Men det var ett totalt misslyckat foto där blixten gick av utan att det var tänkt så och hennes ögon blev inte alls som de är. Men det blev en ganska kul bild i alla fall 😀 Undrar om hon grimaserar mot mig med flit 😉 Men först en lite snällare bild.