Att fota adventsljus kan göras på oräkneliga sätt. Fjärde advent är lite speciell eftersom det kan vara svårt att fokusera och få alla ljuslågor skarpa. Jag fick till några mer eller mindre lyckade varianter. Här bjuder jag på tre varianter tillsammans med min önskan om en trevlig fjärde advent och min varmaste förhoppning om en underbar jul till er alla, hur ni än tycker att den ska firas 🎄🎅🤶💝

Världens finaste Kasper, julen 2016 💖

Nu får jag återgå till mina vanliga aktiviteter utan restriktioner. Jag tog med mig kameran och gick ut en sväng i skogen. Inte kul alls. Bara kämpigt och inget att fota. Ni märker att jag helst inte ska skriva mer så jag ska vara kortfattad. Jag vill bara berätta att när man behöver det som mest så dyker det ofta upp något som kan ge glädje i stunden. Plötsligt stod tomten där i skogen och sken som en sol. Ett helt förskolegäng var på väg bort så jag frågade om tomten ville ställa upp på ett foto. Inga problem. Jag märkte att jag log när jag gick därifrån.

Här sitter jag och gråter för att jag har så underbara bloggvänner. Nu kanske ni undrar om jag har blivit alldeles tokig men eftersom en ny medicin verkar ställa till det igen gick jag tillbaka i bloggen för att läsa om förra gången. Då, när jag inte orkade vara med i bloggvärlden under en dryg månad, fanns ni där och var så underbart snälla i era kommentarer. Omtanke som nu får mig att gråta av tacksamhet. Men gråten är lättframkallad nu när jag är på väg in i samma tillstånd igen.

Jag ville inte förstå varför jag inte kände den glädje jag sa att jag kände över min nya lägenhet. Inte heller ville jag erkänna att något var fel när jag blev sittandes med ett tomt stirrande mitt i mitt träningsprogram eller när jag egentligen hade tänkt göra något och inte förmådde resa mig ur soffan. Inte förrän jag kom på mig själv med att tänka att livet är tomt och väldigt ensamt och att jag ju alltid kan sluta med medicinerna om jag inte orkar mer, förstod jag att det inte står rätt till. Tänk att man kan komma så djupt ner med tankarna innan man fattar.

Men även denna gång inser jag att det är en medicin som påverkar mig. Jag har aldrig varit nedstämd eller deprimerad förut utom då jag har ätit kortison. Inte kunde jag tro att ett byte av immunnedsättande medicin, med precis samma verksamma substans som i den förra men med en långsammare frisättning, skulle få mig dit igen. Men det finns ingen annan förklaring. Vore det naturligt så skulle jag ha drabbats hårt vid flera andra tillfällen.

Jag hade inte tänkt skriva något om att det händer igen. Men av någon anledning dras man till tidigare liknande upplevelser. Mina tårar började rinna då jag såg era kommentarer och att ni hörde av er med omtänksamma rader trots att jag inte skrev något och inte kommenterade hos er. Det är klart att jag kan berätta för er. Det är än så länge inte i närheten av att vara samma djupa avgrund som jag hamnade i sist. Jag hoppas att jag inte ska komma dit heller. Igår, när jag träffade min kontaktsköterska i samband med biopsin, berättade jag hur det är för henne. Hon ska prata med min läkare nästa vecka och förhoppningsvis får jag genast byta tillbaka till min förra medicin. Går det så fort så blir det troligtvis snabbt avhjälpt.

Inte blir det bättre av att göra ingenting. Jag har varit duktig och följt ordern om att vila och inte anstränga mig idag. Men i det här läget kan jag fortfarande skingra tankarna genom att sysselsätta mig. Så nu har jag burkar med skärgårdsaubergine, senapsaubergine och ansjoviskryddad aubergine i kylen. Dessutom gjorde jag en marinad till soyafiléerna så att de ska smaka nästan som revbensspjäll. Auberginen, som först skars i strimlor och fick ett uppkok och sedan låg i en lag innan den till slut hamnade i de olika såserna, blev förvånansvärt bra som sillsubstitut. Att jag gjorde allt detta visar ändå på att det inte är alltför illa ställt. Men så fort jag sätter mig ner kommer den välbekanta vågen av hopplöshet.

På eftermiddagen kom min systerson oväntat hit och kom upp till mig en stund. Med sig hade han Kaya och hon sprang lyckligt omkring och letade efter sin ”mamma” . Men min syster kommer inte hem förrän i morgon så Kaya har nöjt sig med att fördela sin uppmärksamhet mellan mig och min systerson. Tyvärr får jag ju inte ta promenader så jag kan inte hjälpa till med den biten. Inga hundleksaker har jag kvar heller men jag tog fram en liten handduk och den blev en rolig leksak. I alla fall en liten stund. Att inte anstränga sig innebär också att inte ha dragkamp med en glad vovve. Inte heller ska jag kasta iväg leksaken och sedan springa efter när Kaya jagar iväg med den. Jag var väldigt tråkig att leka med och efter en stund gav vi upp båda två. Men gosat har vi gjort. Det finns inte mycket som är bättre än att titta in i ett par hundögon och borra in näsan i en mjuk päls när man inte mår riktigt bra.

Idag var det dags för leverbiopsi  och, som ni vet, var det absolut inget jag såg fram emot. Jag har upplevt två stycken tidigare. Den första bara några dagar efter transplantationen men då var jag smärtlindrad med ryggbedövning och kände ingenting. Ännu några dagar senare ville läkarna kontrollera att den lilla avstötningen hade avvärjts och en biopsi till utfördes. Då hade jag smärtlindring i form av morfin men trots det gjorde det väldigt ont. Den läkaren var både klumpig och okänslig så jag borde ha gissat att det kanske inte alltid känns så.

Kanske har de andra rutiner i Linköping än på Sahlgrenska. Eller så tyckte läkaren i Göteborg att morfinet borde räcka för han lokalbedövade bara i huden. Läkaren som behandlade mig idag bedövade hela vägen in till levern. Det enda som kändes var själva bedövningen. När sedan den långa nålen fördes in kändes det bara som en liten beröring. Plötsligt small det till, som ett tyst pistolskott, och det var då en pytteliten del av levern togs loss. Detta gjordes två gånger men jag var så förvånad över hur lätt det gick så jag glömde fråga varför två prov behövdes. Men senare kom jag på att jag skrev under några papper om att delta i en studie när jag blev inskriven på Sahlgrenska för snart ett år sedan.

Som publik under hela proceduren, med ultraljudsundersökning och biopsi, fanns två väldigt trevliga sjuksköterskeelever. De två, en kille och en tjej, tog hand om mig från det att jag kom till dagvården på morgonen och tills jag fick gå därifrån på eftermiddagen. Min kontaktsköterska mötte också upp där eftersom hon ville försäkra sig om att proverna kom dit de skulle utan försening.

Efter biopsin var jag tvungen att ligga helt stilla på rygg i tre timmar och sedan en timme då jag fick röra mig lite. Täta kontroller av blodtryck, puls, smärtupplevelse och hur stickområdet såg ut gjordes. Jag hade fastat sedan midnatt och ca 12.30 fick jag ett glas vatten. Det var efterlängtat. En timme senare kom mina trevliga vårdgivare in med en lunchbricka. De höjde upp huvudändan så att jag kunde äta och sällan har mat smakat så gott. En väldigt god och välkryddad linsröra med pitabröd, sallad och ett äpple.

Inga blödningar uppstod i levern och med förmaningar om att ta det lugnt i några dagar (inte ens en promenad) fick jag tillåtelse att gå därifrån. Nu är det gjort och det enda som egentligen var jobbigt var att ligga stilla på rygg så länge.

Det blev inga bilder idag så jag återanvänder en sjukhusbild från Sahlgrenska. Sju dagar efter transplantationen och en dag innan hemgång. Sjukhuskläderna är lika hemska överallt men utsikten idag, från 19:e våningen var betydligt roligare än den här innergården. Jag såg ut över en stor del av Linköping där Stångån ringlade fram och solen sken på frostiga tak. Mobilen låg oåtkomlig i ett skåp och när jag väl fick klä på mig och gå iväg, tänkte jag inte på att ta något foto.

Det blir inga stora mängder julgodis och inte heller många sorter. Men två varianter har jag åstadkommit idag och det är fullt tillräckligt tillsammans med nötter, fikon, clementiner och annat. Kakor och lussebullar brukar aldrig gå åt men finns som reserv om någon skulle bli sugen.

Om någon undrar hur choklad och vegansk kost går ihop så kan jag berätta att det här är en blandning av mörk, mjölkfri choklad och en ljusare variant av kakao och rispulver (bl a torkad rissirap). Det finns verkligen många produkter anpassade till veganer och fler och fler blir de. Det märks att efterfrågan ökar. Men helt kan jag inte komma undan. Av en händelse upptäckte jag att minst en av mina mediciner innhåller laktos. Så ironiskt…och ganska kul. I det fallet är det inte mycket annat att göra än att skratta och rycka på axlarna.

I går kom återigen min yngsta dotter på besök. Ännu ett kundbesök i Linköping gav henne möjlighet att komma och övernatta hos sin mamma. Jag får väl tacka hennes kunder för att de har ett stort behov av hennes hjälp.