Härliga bloggvänner

Här sitter jag och gråter för att jag har så underbara bloggvänner. Nu kanske ni undrar om jag har blivit alldeles tokig men eftersom en ny medicin verkar ställa till det igen gick jag tillbaka i bloggen för att läsa om förra gången. Då, när jag inte orkade vara med i bloggvärlden under en dryg månad, fanns ni där och var så underbart snälla i era kommentarer. Omtanke som nu får mig att gråta av tacksamhet. Men gråten är lättframkallad nu när jag är på väg in i samma tillstånd igen.

Jag ville inte förstå varför jag inte kände den glädje jag sa att jag kände över min nya lägenhet. Inte heller ville jag erkänna att något var fel när jag blev sittandes med ett tomt stirrande mitt i mitt träningsprogram eller när jag egentligen hade tänkt göra något och inte förmådde resa mig ur soffan. Inte förrän jag kom på mig själv med att tänka att livet är tomt och väldigt ensamt och att jag ju alltid kan sluta med medicinerna om jag inte orkar mer, förstod jag att det inte står rätt till. Tänk att man kan komma så djupt ner med tankarna innan man fattar.

Men även denna gång inser jag att det är en medicin som påverkar mig. Jag har aldrig varit nedstämd eller deprimerad förut utom då jag har ätit kortison. Inte kunde jag tro att ett byte av immunnedsättande medicin, med precis samma verksamma substans som i den förra men med en långsammare frisättning, skulle få mig dit igen. Men det finns ingen annan förklaring. Vore det naturligt så skulle jag ha drabbats hårt vid flera andra tillfällen.

Jag hade inte tänkt skriva något om att det händer igen. Men av någon anledning dras man till tidigare liknande upplevelser. Mina tårar började rinna då jag såg era kommentarer och att ni hörde av er med omtänksamma rader trots att jag inte skrev något och inte kommenterade hos er. Det är klart att jag kan berätta för er. Det är än så länge inte i närheten av att vara samma djupa avgrund som jag hamnade i sist. Jag hoppas att jag inte ska komma dit heller. Igår, när jag träffade min kontaktsköterska i samband med biopsin, berättade jag hur det är för henne. Hon ska prata med min läkare nästa vecka och förhoppningsvis får jag genast byta tillbaka till min förra medicin. Går det så fort så blir det troligtvis snabbt avhjälpt.

Inte blir det bättre av att göra ingenting. Jag har varit duktig och följt ordern om att vila och inte anstränga mig idag. Men i det här läget kan jag fortfarande skingra tankarna genom att sysselsätta mig. Så nu har jag burkar med skärgårdsaubergine, senapsaubergine och ansjoviskryddad aubergine i kylen. Dessutom gjorde jag en marinad till soyafiléerna så att de ska smaka nästan som revbensspjäll. Auberginen, som först skars i strimlor och fick ett uppkok och sedan låg i en lag innan den till slut hamnade i de olika såserna, blev förvånansvärt bra som sillsubstitut. Att jag gjorde allt detta visar ändå på att det inte är alltför illa ställt. Men så fort jag sätter mig ner kommer den välbekanta vågen av hopplöshet.

På eftermiddagen kom min systerson oväntat hit och kom upp till mig en stund. Med sig hade han Kaya och hon sprang lyckligt omkring och letade efter sin ”mamma” . Men min syster kommer inte hem förrän i morgon så Kaya har nöjt sig med att fördela sin uppmärksamhet mellan mig och min systerson. Tyvärr får jag ju inte ta promenader så jag kan inte hjälpa till med den biten. Inga hundleksaker har jag kvar heller men jag tog fram en liten handduk och den blev en rolig leksak. I alla fall en liten stund. Att inte anstränga sig innebär också att inte ha dragkamp med en glad vovve. Inte heller ska jag kasta iväg leksaken och sedan springa efter när Kaya jagar iväg med den. Jag var väldigt tråkig att leka med och efter en stund gav vi upp båda två. Men gosat har vi gjort. Det finns inte mycket som är bättre än att titta in i ett par hundögon och borra in näsan i en mjuk päls när man inte mår riktigt bra.

DSC_0913

 


  1. Men snälla rara! Klart du kan skriva om det här, vart annars? Fy så tråkigt att du mår så dåligt igen. Och sån tur att du är uppmärksam på problemet!
    Det där med mediciner är ju lurigt. En medicin som har precis samma verksamma substans som en annan kan ändå påverka en negativt, jag får förmoda att det är de andra substanserna som är inblandade som gör skillnaden. Så bra att du redan pratat med sjukvården om att du misstänker att det kan vara medicinen som spökar till det för dig. Hoppas du får snar hjälp att byta ut den mot något som passar dig bättre!
    Ta hand om dig nu – passa på att gosa så mycket du kan med Kaya, hundgos gör gott för själen!

    Gilla

    • Nu börjar jag nästan gråta igen. Det verkar som om jag har svårt att hantera vänlighet 🙂 Det tog ett tag innan jag förstod men nu, när jag inte förnekar det längre, ska det förhoppningsvis gå snabbt att växla tillbaka till den andra medicinen. Jag tar hellre piller två gånger per dygn än att bli påverkad på det här sättet. Biverkningar för båda medicinerna kan bli bl a depression och humörsvängningar. Men jag märkte inget av det förut så någon skillnad är det nog. Min kontaktsköterska, som har varit min trygghet i drygt tre år, är lätt att prata med och väldigt empatisk. Jag vet att hon alltid är beredd att hjälpa mig 🙂 Möjligtvis kan det vara lite problematiskt att ändra i medicineringen nu inför helgerna när det blir svårare att ha koll på mina värden. Men det är ju inte ens en månad sedan jag bytte så jag tycker inte att det ska vara något problem.
      Hundgos är en väldigt bra medicin 🙂 Jag passar på nu när hon är här.

      Gillad av 1 person

  2. Vilken fin hund, med så bedjande ögon, svår att motstå! Jag kan inte särdeles mycket om mediciner men vet att många kan påverka en på allehanda sätt, men är man bara medveten om det så tror jag att det är lättare att hantera för en själv och gentemot de som står en nära.

    Gilla

    • Hon är jättfin och en väldigt pigg 12-åring 😀 Jag försökte i alla fall roa henne lite.
      Jag är ju i samma sits som förra gången. Dvs jag har tur som vet att det är tillfälligt och det kan jag tänka på när mörka tankar kommer. Jag vet att det inte är mina äkta tankar. Ingen av mina närstående har problem med att förstå det här. Alla vet, genom egna eller andras erfarenheter, vad det handlar om.

      Gilla

  3. Det er ikke alltid like greit om det er det ene eller det andre, men det er utrolig lite som skal til før humøret svinger den ene eller andre veien. Da er det ikke alltid enkelt å styre tankene sine og gjøre som en forventer å gjøre. Det er bare å ta det med ro og håpe at det ordner seg når du får en forandring på medisinene dine.

    Gilla

    • Så är det men det här är inte alls som ”vanlig” sorg. Man kan alltid hitta en logisk förklaring i livet om varför det blir så här men jag har förmånen att veta att det går över om jag får byta medicin. Det gör att det känns lite lättare att orka. Jag gör precis som du skriver, jag väntar tålmodigt på bättre tider 🙂

      Gilla

  4. Hoppas du snabbt kan få byta tillbaka så du kommer ur det här. Visst är det så att bloggvänner kan stötta, det är helt fantastiskt egentligen, en väldigt speciell vänskap. Jag har haft depressioner och det kan ta tid innan man fattar, man vänjer sig gradvis vid att ha det så. Därför är det skönt att du inser själv att det är fel.
    Kram

    Gilla

    • Jag tror inte att det ska vara något problem att byta tillbaka. Men kanske vill de att jag ska vänta till efter helgerna när de finns på plats och kan ha koll på mig. Men jag kan ju lämna prover på en vårdcentral och någon finns det väl som kan titta på dem. Det ordnar sig förhoppningsvis snabbt.
      Jag är så glad för att ni finns och jag hoppas att ni alla upplever att det är precis så här bra. Mina få depressioner har berott på mediciner och jag har inte behövt undra om livet ska vara på det sättet alltid. Även om jag har mått lika dåligt så har jag kunnat skjuta undan de mörka tankarna genom att tänka på att det inte är så jag känner egentligen. Men jag märker att när man väl har haft en dödslängtan så är det lätt att tankarna återvänder dit redan när det är en mild depression.
      Kram

      Gilla

  5. Allra bästa Ingrid … så jobbigt att du inte mår bra, men bra att du är uppmärksam på ditt mående och att du redan pratat med din kontaktsköterska. Hoppas nu du snabbt får beskedet att återgå till din tidigare medicin, för så har kan du ju inte ha det!
    Självklart ska du skriva om det här på bloggen … och naturligtvis finns vi här för dig och lyssnar gärna och vill så gärna peppa dig att må bättre …
    Kramar

    Gilla

    • Jag kan inte rå för det. Tårarna skvalar nu när jag sitter här och svarar på kommentarer. Jag kommer inte ihåg att jag hade så nära till tårarna förra gången. Men det är en slags glädje- och tacksamhetstårar, det förstår du nog.
      Nej, så här kan jag inte ha det. Men jag har ändå turen att veta att det går över. Du vet ju att jag är lite rädd att ge fel signaler till en annan person när jag känner så här och det är nästan det största problemet.
      Jag vet inte varför jag först inte ville skriva något om det. Kanske var det en del av den första förnekelsen. Men jag vet att ni är precis rätt grupp att vända mig till 🙂 Tack Anki, och kram.

      Gillad av 1 person

  6. Men självklart så ska du berätta om det här i bloggen. Dels får vi en förklaring om det skulle bli glesare mellan dina inlägg, dels kan det faktiskt kännas bättre att lätta sitt hjärta och få lite pepp från oss läsare. Det måste i alla fall vara väldigt skönt att få en förklaring till måendet och att kunna ändra i medicineringen så att måendet återgår till det normala igen.

    Kram

    Gilla

    • Jag fortsätter att grina för att alla är så snälla. Men det är rätt skönt att låta det komma. Tack Znogge! Jag vet att det är helt ok att avlasta sig lite här och det är skönt att kunna göra det. Vet inte varför det tog emot att göra det först.
      Visst är det skönt att veta (nästan helt säkert) att jag bara behöver byta tillbaka till min förra medicin för att allt ska bli bra. Tänk om det vore lika lätt för alla.
      Kram

      Gilla

  7. Oj, ja, mediciner kan var både på gott och ont. Det gäller att få sådana man mår bra av. Många mediciner kan ge biverkningar som är svårare än det de skulle vara bra för. I ditt fall förstår jag att det inte ”bara” är att sluta ta medicinen i väntan på nya direktiv från läkare. Jag hoppas det löser sig snabbt för dig.

    Trots allt, när du vet anledningen så går det kanske snabbt att förändra ditt mående, så att du snart mår bra igen. Det behöver du förstås inför ditt byte av bostadsort. Att flytta är inget latmansgöra!

    Kram och förhoppning om snabbt tillfrisknande!

    Gilla

    • Ja, visst är det så. Men, precis som du skriver, är det i mitt fall inte en bra idé att avstå från medicinen. Som tur är vet jag att det finns alternativ som jag mår bra av. Någon dag snart hoppas jag på att få besked om att byta tillbaka. Sedan är förhoppningsvis mitt vanliga jag snart tillbaka 🙂
      Alla som har egna erfarenheter av det här (och det är alldeles för många) vet att energin byts ut mot orkeslöshet, trötthet och oförmåga att ta itu med olika saker. Det är verkligen inget jag vill ha nu. Men jag kan nästan vara säker på att det här är över snart, till skillnad mot hur det är för de flesta andra som mår likadant.
      Tack för kram, den värmer 🙂

      Gillad av 1 person

  8. Kära vän så tråkigt att du känner dig så där och inte ens kan känna glädje för flytten Då måste du ju vara i balans och på bara humör. Hoppas att du får byta medicin och få något som du svarar bättre på. Skickar alla goda tankar och kramar till dig

    Gilla

    • Tack snälla för omtanken och för alla goa kramar 🙂 Snart får jag nog byta tillbaka till min gamla medicin och sedan hoppas jag att jag slipper testa nya sorter. Jag vet ju att jag egentligen är jättelycklig över att flytta ”hem” och snart ska jag nog känna den lyckan också.
      Kram tillbaka.

      Gilla

  9. Heej! Vet du att jag har tyckt att du inte varit så entusiastisk över din nya livssituation som jag trodde att du skulle vara! Allt gick ju som smort, försäljning av hus, köp av lägenhet , efterlängtad flytt till hemstaden…men kanske är det just denna melankoli som är anledningen? Man lurar nog lätt sig själv, jag är mästare på att inte koppla ihop biverkningar med mina symptom. Jag äter antideppiller sedan många herrans år, har provat sluta men då deppar jag ihop fullständigt. Dock är dosen ganska låg. När jag började få en torrhosta kunde jag omöjligt koppla ihop det till en blodtrycksmedicin, men så var det någon som hade varit med om samma…ja det är inte lätt! Men du blir klokare för var dag som går och nu vet du att du inte behöver undra eller hetsa upp dig egentligen när det förhoppningsvis går att ställa till rätta igen ganska så snart. Väldigt snart…helst! Jag är precis som du, jag har svårt att förstå att andra verkligen bryr sig och vill mitt bästa, än mer när det gäller bloggvänner som man bara känner i etern! Men så är det, vi lär känna varandra på ett annat vis, men det är inte sämre än några andra vis. Och tack o lov är den empatiska människan ännu inte helt utrotad…Kära vän, vilket elände att detta inträffade just nu när du inte kan få utlopp för frustration genom fysisk motion. Hur länge måste du hålla dig i stillhet? Varmaste kramar !

    Gilla

    • Du märkte det säkert innan jag själv gjorde det. Jag vet att jag tänkte på att jag inte kände samma glädje som jag borde känna men på något sätt intalade jag mig ändå att jag var precis så glad. Förnekelse är nog en vanlig del av att må så här. Jag har slutat läsa bipacksedlar sedan jag fick så många mediciner men nu tittade jag på biverkningslistan för just den här. Ojojoj, det var riktigt ruskigt. Jag såg att depression var en vanlig biverkan och sedan försökte jag att glömma de andra. Jag vill inte börja känna efter om det kan vara något mer som är tokigt 😉
      Nej, jag är ganska lugn i vetskapen om att det blir en kortvarig episod. Även den här gången tänker jag mycket på hur det skulle vara att inte ha den vetskapen och att tro att det här är något som stannar kvar. Stackars alla människor som har det så. Jag har en väldig förståelse för hur de kan känna och tänka. Kanske en alldeles för stor förståelse i vissa delar.
      Jag har väldigt svårt för att låta någon annan tycka synd om mig. Det kanske är därför jag tvekade att skriva om det. Men det är faktiskt lättare att ta emot omtanke här än i verkligheten. I verkliga livet kan jag berätta om hur jag mår bara för att förklara varför jag är som jag är, men sedan pratar jag snabbt om något annat innan någon hinner börja se medlidsam ut. Det gäller alla mina besvär, från värk till att ha blivit änka. I verkliga livet tillåter jag ingen utanför närmaste familjen att ha medlidande med mig. Jag tror att det är en skyddsmekanism för att jag själv inte ska börja tycka synd om mig. Här är det annorlunda. Jag har fina bloggvänner som ofta har egna erfarenheter och som kan förstå och jag kan inte se några medlidsamma ansiktsuttryck. Om någon ser ut att tycka synd om mig så tar jag lätt på mig tröstarrollen och blir den starka. Bara för att den jag pratar med ska känna sig mindre obekväm.
      Det var bara några dagars vila jag fick order om. Idag får jag vara som vanligt igen och så snart det blir ljust ska jag ge mig ut på en skön skogspromenad 🙂
      Tack snälla Paula för de värmande kramarna ❤ Jag skickar ett gäng likadana tillbaka till dig.

      Gilla

  10. Hundgos den bästa trösten! Hade vi bott närmare varandra så hade du gärna fått låna min Eddie för tröstegos. Han är kung på det. Bra att du delar med av dig bördan så blir den inte så tung att bära för dig. För varje bokstav som bildar ord så lättar det förhoppningsvis något. Jag hoppas du snart känner dig bättre så att du kan känna glädje med allt roligt som du har framför dig. Skulle det nu inte gå lika snabbt som du hoppats så får det helt enkelt ta sin lilla tid. Glöm inte bort att du varit med om mycket och ibland så kommer det över en när man minst anar. Nu får du en bamse julkram av mig och så fyller jag på med en i timmen tills du känner dig bättre.

    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

    Gilla

    • Åh, tack snälla Lotta ❤ Nu är det fjärde dagen med min gamla, vanliga medicin och igår började jag må nästan som vanligt. Annars hade nog tårarna kommit igen tack vara dina snälla ord. Men jag är tacksam för alla bamsejulkramar även när jag mår bra och jag skickar ett par i retur till dig och underbara Eddie. Bara tanken på att få tröst av honom gör mig varm. Det här var tredje gången en medicin påverkar mig på det sättet. Kortison har gjort det två gånger och nu den här. Jag verkar inte funka som alla andra men å andra sidan har jag aldrig haft ens en tendens till depression i övrigt.
      Nu njuter jag av att två av mina härliga ungar är här och att vi har det jättefint tillsammans.
      Julekramar till er två fina 🎅💖😄🎄

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s