Alla de orden passar in på den musikal vi såg. Titeln ”Ryck upp dig” och undertiteln ”en (o)roande musikal om psykisk ohälsa” säger ganska väl vad den handlade om. Jag kan lova att alla, som någon gång har kommit i kontakt med detta, satt med tårar i ögonen under delar av kvällen. Ett väldigt viktigt och insiktsfullt budskap som borde spridas långt utanför kretsen av redan invigda.
Musikalen bjöd också på en hel del skratt. Men de skratten fastnade liksom lite i halsen när de duktiga aktörerna visade hur verkligheten ofta ser ut. Okunskap och fördomar från omgivningen och ofta ett dåligt bemötande från vården, är vardag för många som kämpar med psykisk ohälsa. Men det värsta är nog de egna demonerna. Det var just rollen av en sådan demon, ett elakt, nedlåtande, manipulativt och kränkande hjärnspöke, som min svärson spelade. Som ni förstår var det den drabbade tjejen som själv skapade sin demon utifrån hennes egen uppfattning om sig själv.
Alla agerade och sjöng väldigt bra men när min svärson, demonen, gjorde ett otroligt bra nummer där han med ett hemskt skratt gjorde klart att den unga tjejen var värdelös och lika gärna kunde dö, då blev det lite konstigt. Jag kände fasa, sorg och avsky men samtidigt tror jag att jag log lite eftersom vetskapen om vem som spelade rollen tog udden av det hela.
Storyn hade ett bra slut, något som inte alltid är fallet. Men med hjälp av en väldigt god vän kom tjejen på bättre tankar, slogs mot sin demon och vann, började arbetsträna med det hon verkligen var intresserad av och tog sig långsamt tillbaka. Slutnumret var ett pampigt uppträdande i bästa Wallmanstil. Under förställningen rörde sig artisterna bland publiken och de slutade storslaget på en slags upphöjd gång mellan sittplatserna.
De tre akterna varvades med att vi serverades både varmrätt och dessert. Fantastiskt gott och vällagat. Inga problem att förbeställa specialkost och min veganska färsbiff med hasselbackspotatis, tzatziki och grönsaker smakade väldigt bra.
Lite mer info om musikalen kan den intresserade få här. Tyvärr återstår bara ett fåtal föreställningar och såvitt jag vet är de slutsålda.
Jag har inga bilder från musikalen att visa. Av hänsyn till olika personer får ni inte heller se vilka som var med under kvällen. Men en av kattbröderna ställde motvilligt upp på ett foto och jag kan visa hur jag bodde.
När jag kom hem mötte min syster mig med nyheten att hon har kontaktats av vår biologiska farmors dotterson. Han hade aldrig tidigare hört talas om att hans mamma hade en bortadopterad bror (vår pappa). Jag har aldrig känt mig nyfiken på den delen av släkten. Kanske är det för att känslan var att de valde bort pappa och då väljer jag bort dem. Men omständigheterna kan förklara och visst, det känns ändå ganska kul att få veta mer. Kanske skriver jag mer om det vid senare tillfälle.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Familjeförhållanden var mycket stökigare förr har jag förstått, det handlade inte alltid om att man valde bort, skulle kunna skriva ett långt inägg i ämnet…
GillaGilla
Nej, jag förstår att det fanns många omständigheter som förklarar. Som jag förstår det var min pappas biologiska mamma änka med fem barn då hon blev gravid med pappa. Någonstans där ligger förklaringen och min nyfunna släkting ska försöka ta reda på mer. Men den känslomässiga känslan av att inte kanske vara önskvärd har gjort att jag aldrig har velat rota i det här. Jag har haft min farmor och farfar och för mig var de bäst och de enda jag ville ha.
Du kanske skulle skriva det inlägget. Jag skulle gärna läsa det och kanske få bättre förståelse 🙂
GillaGilla
Kul att föreställningen var så bra och vilket mysigt litet boende du hittat!
Det där kattfotot ska du vara väldigt stolt över – riktigt snyggt.Han ser lite lurig ut missen 🙂 Undrar just vad han har i kikaren!
Jag det är nog som Melker skriver, det var stökigare förr i familjeförhållandena. Kanske det inte handlar om att välja bort utan omöjligheter att välja kvar, vad vet jag. Kanske blir intressant att få veta mer, men å andra sidan kanske du är alldeles nöjd ändå utan att veta mer om den delen av släktträdet.
GillaGilla
Föreställningen var verkligen värd sitt pris (bara 150 kr inkl mat) och mycket mer. Mitt rum var rent och snyggt och sängen var skön. Allt som behövs 🙂 Jag borde ha tagit en bild i badrummet också för där var det väldigt påtagligt hur mycket 80-tal det var 😀 Hög igenkänning 😉
Tack! Det var nog inte jättepopulärt att sticka fram kameran där men han är ju så fin.
Jag tror att ni två är mer klarsynta i det här fallet. Jag inser att det är som ni skriver men jag har ju lite känslor att brottas med 🙂 Jag har varit helt nöjd med att inte veta något men nu, när chansen finns, vill jag gärna veta mer. Det vore nästan omänskligt annars 😉
GillaGillad av 1 person
Jag förstår att nyfikenheten väcks trots att du tidigare inte alls känt att det var nödvändigt att veta mer om den släktgrenen. Vi är väl så vi människor – föränderliga 🙂
GillaGilla
Min syster tycker att jag verkade lite bitter i det jag skrev. Kanske är det så till viss del. Samtidigt förstår jag att det bara är känslor och jag dömer egentligen ingen. Det fanns säkert omständigheter som gjorde att min pappa fick det bättre på det här sättet. Och jag hade inte funnits annars 😉 Det är faktiskt kul och spännande att få veta lite mer om hur pappa hade det och vad som hände. Men jag kanske inte har lust att lära känna hela den släkten.
GillaGillad av 1 person
Det är tur att man gör som man vill 🙂 Du får helt enkelt ta reda på så mycket som du känner att du vill ta reda på, resten kan väl vara 🙂
GillaGillad av 1 person
Verkar som en viktig föreställning … något som många fler borde kunna få se nu i dessa tider då så många drabbas av psykisk ohälsa …
Katten ser inte helt nöjd ut … han ser ut som han helst hade sluppit vara med på bild 🙂
Spännande med kontakten av en släkting ni inte haft någon vetskap om tidigare … och även om man inte själv sökt upp släkten på den sidan p.g.a. rådande omständigheter så väcks såklart nyfikenheten …
Kram
GillaGilla
Jag tror tyvärr att den här typen av ämne mest lockar folk som har någon slags erfarenhet av det. Jag tror att det vore en bra idé att turnera runt på skolor med den här musikalen och där skulle den kanske göra det lättare för ungdomar att prata om hur det är. Men projektet avslutas nu och det är jättesynd.
Jag var inte särskilt snäll som blixtrade mitt framför honom. Men han blev i alla fall inte rädd, bara störd. Stackars kisse, han fick mycket gos sedan 😀
Vi får väl se hur mycket vi kan få veta. Pappas yngsta syster, som föddes sju år före honom, är 91 år idag men tydligen helt klar. Hennes son ska försöka få veta lite mer från henne men hon var ju inte så stor då. Det måste ha varit en väl bevarad hemlighet eftersom det var helt okänt för sonen. Vi har i alla fall konstaterat att det finns en stor likhet med vår pappa 🙂
Kram
GillaGillad av 1 person
Det lät jättespännande med musikalen och ett bra ämne. Jag undrar varför den psykiska ohälsan bara verkar breda ut sig mer. Vad det är i samhället som gör att så många mår dåligt.
Jättefin katt!! Historien om din pappa låter intressant, hoppas du kan berätta mer om det.
Kram
GillaGilla
Musikalen var så välspelad och det torkades tårar lite överallt. En del skratt fick vi också emellanåt och det var nog bra. Ett ämne som vi inte kan prata för lite om för det är som du skriver, det sprider sig snabbt och överallt. Orsakerna är nog många men ofta märks inte mycket förrän det har gått ganska långt. Det här gör mig så ledsen och jag önskar att alla fördomar ska försvinna och att ingen ska behöva känna sig värdelös.
Katterna är väldigt lika varandra så jag kan inte avgöra om det här är Pixel eller Grixis. De är jättefina och supermysiga 😀
Jag vet inte hur mycket vi kommer att få veta men nu har vi i alla fall fått lite mer info 🙂
Kram
GillaGilla
Kan tänka mig att det var en fantastisk föreställning och ämnet är verkligen viktigt. Även om fysisk och psykisk ohälsa är jämställd så är vi inte där fullt ut.
Tyvärr är det varken lätt eller roligt att vara den som blev bortlämnad men ibland kan det finnas förklaringar. Det var en annan tid då och saker och ting var annorlunda på många plan. Kanske är det dags för den yngre generationen att gå vidare. Jag hade i alla fall velat veta så mycket som möjligt för det är trots allt en del av vår historia. Tidigare generations beslut får liksom stanna hos den generationen tänker jag men det är naturligtvis väldigt olika hur man reagerar. Omständigheterna spelar självklart stor roll.
Kram
GillaGilla
Jag trodde att föreställningen skulle vara bra men den var fantastiskt bra. Det är viktigt att det pratas om psykisk ohälsa. Just Orden ”ryck upp dig”, som musikalen heter, är alldeles för vanligt att folk säger till någon som inte orkar leva som andra. Det finns många fysiska besvär som inte syns utåt och som också behöver belysas men jag tror att det är snäppet svårare att må riktigt dåligt psykiskt.
Jag är egentligen inte bitter för att min pappa blev bortlämnad. Det är nog mer så att jag aldrig har känt behovet av den släkten eftersom jag har haft de jag behöver omkring mig. Jag tycker att det är kul om vi får veta omständigheterna kring pappas första tid och allt som hände då. Det skulle vara värt mycket. Någon annan kontakt känns inte så viktig. Men om någon av våra nyupptäckta halvkusiner vill ha mer kontakt så är jag inte negativt inställd till det. Vi får väl se hur det blir med det.
Kram
GillaGilla
Låter som du varit på en högaktuell musikal 🙂 . Intressant med kontakten där, det är nog lite som jag känner med min pappas släkt också. Jag har dock varit nyfiken på dem men aldrig fått samma respons tillbaka. Lite tråkigt, det är så nära men ändå långt borta för mig.
GillaGilla
Ja, jag tror att de flesta kan relatera till ämnet. Många har egen erfarenhet eller känner någon som mår dåligt. Tyvärr finns det mycket okunskap och det är lätt att säga och göra helt fel saker, även om det är av välvilja. Det behövs mycket information och upplysning.
Jag vill gärna få veta allt om hur min pappas första tid såg ut. Hur det blir med kontakt i övrigt låter jag den delen av familjen bestämma. Jag är inte emot att ha kontakt men jag är inte jätteivrig heller. Det skulle säkert vara kul men det känns som om det är upp till dem att ta det steget.
GillaGilla
Men du är också f.d banktjänsteman? Det visste jag inte! Fast kvinnor var vi ju iaf, oavsett vad ”man” kallades! Min pappa svirade runt och strödde sin säd,. jag har en äldre halvsyster som jag aldrig träffat, pappa var visst 16 när hon kom till världen, jag har tre yngre halvsyskon som jag har skaplig kontakt med. Minns att jag o de yngre skojade att vi får se hur många som dyker upp till pappas begravning. Nå, det blev inga fler barn som dök upp. Jag kan också tycka att du var lite hård där i ditt resonemang, men det har du ju all rätt att vara om det är så du känner! Men, vi blir äldre, och vi kanske börjar inse att allt inte är svart eller vitt..
Kram på dig
GillaGilla
Jag tror att vi har nämnt att vi båda har den bakgrunden men vem kan komma ihåg precis allt man har fått veta 😉
Jag tror att det såg lite hårdare ut än jag menade. Jag är inte bitter eller arg på någon. Det är snarare så att jag inte har ett behov av dem eftersom jag hade underbara farföräldrar. Men det vore jättekul att få veta mer om pappas historia och visst, nya möten är oftast kul och om det finns en önskan från våra nya halvkusiner så varför inte 🙂 Jag tror faktiskt inte att de på den sidan av familjen är jätteintresserade av oss personligen heller. Det var en spännande upptäckt att de har en halvmorbror och det är klart att de också vill veta mer.
Kram
GillaGilla
Musikalen du var på ligger verkligen i tiden, finns fortfarande så mycket oförståelse i psykisk ohälsa. Har på väldigt nära håll fått se hur andra reagerat och fällt kommentarer. Säkert många gånger oförstående om vilken skada de gör för den drabbade. Som tur är finns det många bra samtalsforum för de närmaste anhöriga (för de som vill). Tråkigt att många ska behöva må så dåligt. Förstår att musikalen innehöll allt vad du beskriver, skulle själv velat se den.
Min mamma blev också bortvald, hon kommer aldrig att komma över det även om det nu är flera år sedan hennes biologiska föräldrar gick bort. Hon kommer hellre aldrig att förlåta. Många av de som jag mött i arbetslivet, fritiden eller andra möten beskriver att vara just bortvald är svårt att hantera och att komma över även i vuxen ålder. Det är ju inte som att bli vald som sista person i laget precis och de som varit med om det vet hur jobbigt det kan vara.
Kram
GillaGilla
Ja, visst är det ett aktuellt ämne. Det är väldigt bra att det synliggörs mer och mer men det behövs mycket mer upplysning. Inte bara om hur illa folk blir behandlade utan om vad det handlar om för den som är utsatt. Jag har problemen tätt inpå mig jag också och skulle vilja skriva och berätta om det riktigt nära och ingående. Men eftersom det inte gäller mig själv kan jag inte göra det. Jag har skrivit några inlägg, med tillstånd och godkännande från berörd person, men det är några år sedan nu. Musikalen var fantastiskt bra och kanske var den det för att de medverkande alla hade egna erfarenheter. Problemet med kommentarer som sårar finns också när det gäller oss med fysiska begränsningar. Typ ”men du som ser så pigg ut” (man känner sig misstänkliggjord och tänker att man borde alltid se ut som man känner sig, aldrig vara glad), ”ryck upp dig” (en kommentar som gör lika ont vare sig man är psykiskt eller fysiskt sjuk. Det är inte lätt att vara medmänniska och det är inte lätt att vara sjuk 😉 Men i stort sett så klarar vi det ganska bra 🙂
Min pappa pratade aldrig om att han var adopterad. Jag fick av en händelse veta det när jag var 17 år. Då blev pappa uppriktigt förvånad över att jag inte visste det. Det var ingen hemlighet egentligen, bara inget vi pratade om och det var nog mycket med hänsyn till hans adoptivmamma (oj, vad konstigt det kändes att skriva det. Hon har alltid varit hans mamma och min farmor). Kanske hade min pappa också funderingar och var lite bitter. Det vet jag inte. Men mitt i alla mina funderingar tycker jag ändå att det är roligt att få veta lite om hans, och mitt, ursprung.
Kram
GillaGilla