Igår kväll var det fantastiskt väder och jag brottades länge med mina tankar om ifall jag skulle gå ut en sväng eller inte. Solen sken, sjön låg helt spegelblank och min termometer visade sju plusgrader. En väldig skillnad mot hur den senaste veckan har varit. Men jag nöjde mig med att titta ut på allt det fina. Jag var ganska trött efter en dag med en hel del ärenden. Bl a var jag på systemet och fyllde på förråden inför de middagar jag har bjudit in till.

Snacka om att känna sig bortkommen och malplacerad. Jag var ute efter något att bjuda på innan maten, något till förrätten, vin till huvudrätten och öl om någon hellre vill ha det. Alkoholfria alternativ har jag redan fixat. Jag kom fram till alla hyllor med röda viner och gav upp innan jag ens hade börjat. Jag kan absolut inget om viner och förr valde aldrig jag vad vi skulle köpa för sorter. Eftersom jag har haft alkoholförbud från vården i stort sett sedan jag blev änka (snart fem år) så kände jag mig som Bambi på hal is. Tack och lov för att det finns hjälp att få.

Jag hittade en anställd, som efter att ha frågat om den tänkta menyn, gick direkt till en hylla och pekade på en vinflaska. Jag litade naturligtvis på henne, tackade för hjälpen och plockade med mig några flaskor. Vi får väl hoppas att det blir bra. Till välkomst- och förrättsdryck blir det mousserande och jag tror att jag lyckades välja något drickbart på egen hand. Några öl av välkänt märke blev det också och en likör som jag själv tycker mycket om. Jag stannade till framför whiskyflaskorna och tänkte att någon kanske föredrar det i stället. Där är jag lika okunnig som när det gäller vin så jag plockade åt mig en liten flaska och hoppas att den är ok. På väg ut tänkte jag på att jag aldrig har öppnat en flaska mousserande själv förut. Nåja, någon gång ska ju vara den första och jag vet i alla fall att jag inte ska skaka på den. Blir det problem kommer det gäster som är betydligt mer kunniga än jag på att öppna skumpaflaskor.

Frågan är om jag själv kommer att våga smaka på det jag har införskaffat. Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera. Det var längesedan jag drack något med alkohol (förutom två klunkar mousserande i Åre). Jag vet dessutom att nästa vecka blir det ett alkoholtest vid en provtagning. Jag har fått ok till att ta ett glas vin vid enstaka tillfälle men det känns lite skamligt om alkoholprovet ger utslag. Dumt men sant.

I dag var det inte lika härligt ute men det var uppehåll och några plusgrader. Iklädd vinterjacka, mössa, vantar och kamera gick jag uppåt mot en liten skog i närheten. Utanför en trädgård hittade jag den här blomman, som jag tror växer i alla jämtländska trädgårdar. Jag har alltid hört namnet gulkrage men jag blir osäker när jag googlar.

Jag hittade en knoppande hägg och hit ska jag gå tillbaka och känna den underbara doften lite senare.

I dag fick jag nöja mig med att sätta mig under häggen, på de lägligt placerade stenarna, och vila en stund medan jag tittade ut över vyerna som jag aldrig får noga av.

När jag reste mig för att vända och gå hem fick jag syn på de här filurerna. Jag kände mig väldigt iakttagen och det gjorde nog de också.

Plötsligt stod det ett rådjur till en bit bort och tittade på mig. Jag tänkte först att det kanske är mamman men hon borde väl ha alldeles nya små kid, eller så är de på gång. Jag kan inte avgöra om hon är dräktig men jag hoppas att det inte ligger några små sötnosar i en snöhög någonstans. Även om det är fritt från snö på de här bilderna så är det fortfarande vinter i skogen.

Jag försökte gå runt dem för att komma lite närmare men då fick de bråttom.

Jag fotade en björk i stället och började ta mig hemåt.

Som jag skrev, i skogen är det fortfarande snö och här är det ett möte mellan vår och vinter.

Jag befinner mig fortfarande till viss del i nyförälskelsestadiet när det gäller platsen jag bor på och allt som har med den att göra. Kanske är det därför jag inte tycker att det gör så mycket att vintern kommer tillbaka i början av maj. Tvärtom, jag tittar ut åt sjöhållet och tycker att det är vackert med snön och allt det gråa. Vänder jag i stället blicken åt andra hållet är det mest blötsnö på gräsmattor och en blöt sörja på gångvägarna. Inte alls lika fint. Men jag kan ju välja vad jag ska titta på och då väljer jag det här.

Det är lite synd att  björkarna, som precis har börjat bli gröna, nu ska tyngas av snön. Men de klarar sig nog och all nederbörd gör nytta för vattennivåer och för att motverka brandrisk. Egentligen spelar det ingen roll vad vi tycker om vädret för det blir som det blir i alla fall. Man får helt enkelt anpassa sig.

Igår var det dags för ett besök hos frissan. Det är inte jättekul att behöva byta när man har hittat någon man trivs med. Som de minnesstarka kanske kommer ihåg, tog jag några bilder på min nyklippta frisyr efter den senast klippningen och de kom väl till pass. Jag lyckades hitat en väldigt trevlig frisörska och hon ville att jag skulle bli nöjd. När hon visade resultatet i nackspegeln ville jag ha det ännu kortare och då tog hon villigt fram maskinen (som hon inte gillar men hon ville som sagt att jag skulle bli nöjd). Som tack bokade jag genast in en ny tid och glad och nöjd gick jag därifrån.

Första maj regnade bort. Ett trist duggande från förmiddagen och hela dagen. Jag är av uppfattningen att om det ska regna så kan det lika väl regna ordentligt så att det gör någon nytta men det kan inte ha kommit många millimeter. Andra maj kom det nog mer nederbörd och den var i form av snö. Min balkong såg inte lika lockande ut som tidigare dagar och jag stack knappt ut näsan under hela dagen. Om någon tycker synd om blomman på bordet så kan vederbörande sluta med det. Det är en konstgjord blomma och det enda som händer är att den kanske blir ren och dammfri.

Vad passar bättre en sådan dag än att ta itu med uppfräschandet av min sekretär. Jag letade fram sandpapper och en kloss. Jag tittade lite fundersamt på slipmaskinen men bestämde mig ganska snabbt för att så himla noga behöver jag inte vara. Dessutom dammar det väldigt mycket om jag använder den. Det ska väl synas att möbeln har varit med om mycket under lång tid. Det var alltså handkraft som gällde och dammsugaren stod bredvid och fick jobba lite emellanåt. Perfekt blev det inte men i alla fall bättre.

När jag storhandlade i förrgår passade jag även på att köpa färg. Efter att ha torkat av sekretären med fuktig trasa fick den torka en stund och sedan åkte målarattiraljerna fram. Två strykningar hann jag med igår. I morse såg jag att det behövdes lite extra omsorg på några ställen så då fixade jag det. Medan allt torkade gick jag en liten promenad och även om det var kallt och blåsigt så tittade solen fram en stund. Men jag var glad att jag hade vinterjacka och mössa på mig.

Det färdiga resultatet ser ni här. En ganska enkel sekretär men den betyder mycket för mig.

Kvällen innan Valborgsmässoafton gick det väldigt snabbt för isen att brytas upp och se ut som på bilden. När jag åkte iväg för att hämta min sekretär var den del av Storsjön, som syntes utanför mina fönster, helt istäckt och när jag kom hem återstod inte mycket. Bara en svart issörja.

När jag vaknade på Valborgsmässoafton och tittade ut genom sovrumsfönstret var det helt plötsligt vår. T o m björkarna såg mycket grönare ut. Jag tyckte att det kändes väldigt tidigt med gröna björkar redan. Och mycket riktigt, fick jag bekräftat av en granne senare, brukar björkarna få musöron här i mitten av maj.

Jag ville inte överanstränga mig, eftersom jag hade planer för kvällen, men en väldigt kort promenad kände jag att jag måste ta. Under några buskar hittade jag krokusar, en del hade blommat ut så de måste ha blommat ett tag.

De fågelbilder jag ibland lyckas få till skulle inte platsa i någon fågelbok men vem blir inte glad när man hör den första svartvita flugsnapparen och t o m lyckas få syn på den. Inte bara björkarna är ovanligt tidiga i år. Min man, och så småningom även jag, förde statistik över när vårfåglar och en del andra naturhändelser ägde rum varje år. Den här såg jag 31:a april och vi har aldrig tidigare hört den så tidigt. En notering finns från den 6:e maj men oftast kommer den lite senare än så.

Kl 20.00 tändes brasan i Vålbacken och jag kom dit precis då. Mina vänner hade varit där ett tag och mötte mig när jag kom. Jag undrar hur många brasor som har en livs levande elddrake. Om ni ser den så ser ni också att den sneglar lite argt på vattentanken till vänster i bilden. Men den här elddraken skötte sig exemplariskt och med hjälp av uppmärksamma personer med vattenhinkar och krattor, höll den sig inom det tillåtna området. I bygdegården serverades det kaffe med kakor och även varmkorv. För min del blev det inget fika men försäljningen verkade gå ganska bra ändå.

När det inte återstod mycket av brasan hörde och såg jag och min kompis en storspov komma flygande. Den sjöng sin drill för oss och vi får väl tro att den sjöng in våren. En bra bonus på kvällen blev det i alla fall för min del.

Jag sa hejdå till vännerna och for hemåt strax efter nio. När jag kom över bron från ”Annersia” till Frösön stannade jag till vid en parkering mitt emot Östersund. Där står inte en elddrake men ett storsjöodjur och långt där borta skymtar den stora brasan vid Badhusparken. Jag hörde svag sång därifrån men jag väntade inte på att se om de skulle skjuta raketer. Strax efter halvtio fortsatte jag den sista korta biten hem.

Tidigare under dagen tillträdde våra köpare i Mjölby sitt nya hus, jag fick besked från banken om att mina pengar hade satts in och genast ringde jag telefonbanken för att lösa största delen av lånen på min lägenhet. För att fira att jag inte längre behöver hålla lika hårt i svångremmen for jag i morse till ”Stora Coop”, tidigare Coop Forum, och storhandlade riktigt rejält. Det hamnade så mycket i kundvagnen att de 10% rabatt jag har fått som nyinflyttad, resulterade i att drygt 240:- drogs av i kassan. Mycket att bära och tungt blev det, men det kändes väldigt bra att kunna fylla upp förråden ordentligt igen. Det är otroligt skönt att nu bara ha ett boende att betala för och känna ansvar för. Både jag och min syster sprudlar av glädje när vi pratar med varandra om våra nya bostäder och om hur bra vi båda tycker om att vara där vi är. Tänk så fantastiskt bra det blev.

Jag kom överens med den fina vän, som jag tidigare har skrivit om och som har förvarat min ärvda sekretär åt mig (i tio år och utan min vetskap), om att idag var en bra dag för mig att hämta den. Hon var nog lite skeptisk till att jag ensam skulle kunna bära in den till mig. Vid ilastningen i bilen skulle jag få hjälp av hennes man men inte kunde jag lyfta den alldeles på egen hand. Jodå, sa jag. Jag brukar lösa det mesta som jag inte bör kunna och jag ska nog hitta en lösning på det här också. Jag fnissade lite och sa att i värsta fall får jag väl fråga någon av mina rörelsehindrade grannar om hjälp.

Det blev alltså en liten utflykt till Skucku, utanför Svenstavik, och till den fantastiska släktgård som mina vänner äger och sköter om.  En del av vägen dit är riktigt hisnande och jag funderade lite på varför jag inte riktigt tänkte på det när jag så ofta åkte här förut. De bästa utsiktsplatserna passerade jag bara, suckandes inombords för att det är så vackert. Men vid ett tillfälle stannade jag till för att kunna njuta utan att vara en trafikfara. Det är inte på långa vägar den bästa utsiktsplatsen längs vägen men den ger mig ro och det är så fint med den lugna vattenytan där träden speglar sig och nästan all is är borta.

Vad härligt det kändes att komma fram hit och översköljas av fina minnen och värmen från goda vänner. Här har vi haft avslutning på en fågelkurs, loppis inför en flytt och andra stunder att tänka tillbaka på. Nu är det ingen som bor här men inomhus är alla gamla möbler kvar och likaså allt annat som används i ett hem. Många gamla, vackra inredningsdetaljer, originaltapeter och helt underbara trägolv med breda golvplankor. Ett riktigt museum över hur det var. Men tyvärr är vi alldeles för få som får möjlighet att se detta. Jag blir imponerad när jag går in här.

Här inne, på logen där vi hade vår loppis, stod min sekretär. En väldigt simpel möbel jämfört med alla skatter inne i huset. Men den är förknippad med minnen och är värd väldigt mycket för mig. Och nu kom den tillbaka till mig efter tio år. Helt och hållet tack vare att min vän så väl förstod mina känslor för den och att hon förstod detta i en period när jag inte alls förstod det. Här har den väntat i ovisshet men nu är den ovissheten slut.

Det blev bestämt att jag ska möta dem vid Vålbackens bygdegård i morgon kväll för att se när brasan tänds. Vålbacken ligger snett över sjön från Optand sett och jag tänker på alla år som vi eldade en stor brasa på stranden där medan vi såg flera brasor på andra sidan, bl a den vid Vålbacken. Undrar om någon tänder majbrasa i Optand nu för tiden.

Bild på min sekretär kanske kommer vid ett annat tillfälle, när jag har målat och fixat till den. Som ni säkert anade fixade jag in den till mig och uppför trappan på egen hand.