Sekretären är hemma igen

Jag kom överens med den fina vän, som jag tidigare har skrivit om och som har förvarat min ärvda sekretär åt mig (i tio år och utan min vetskap), om att idag var en bra dag för mig att hämta den. Hon var nog lite skeptisk till att jag ensam skulle kunna bära in den till mig. Vid ilastningen i bilen skulle jag få hjälp av hennes man men inte kunde jag lyfta den alldeles på egen hand. Jodå, sa jag. Jag brukar lösa det mesta som jag inte bör kunna och jag ska nog hitta en lösning på det här också. Jag fnissade lite och sa att i värsta fall får jag väl fråga någon av mina rörelsehindrade grannar om hjälp.

Det blev alltså en liten utflykt till Skucku, utanför Svenstavik, och till den fantastiska släktgård som mina vänner äger och sköter om.  En del av vägen dit är riktigt hisnande och jag funderade lite på varför jag inte riktigt tänkte på det när jag så ofta åkte här förut. De bästa utsiktsplatserna passerade jag bara, suckandes inombords för att det är så vackert. Men vid ett tillfälle stannade jag till för att kunna njuta utan att vara en trafikfara. Det är inte på långa vägar den bästa utsiktsplatsen längs vägen men den ger mig ro och det är så fint med den lugna vattenytan där träden speglar sig och nästan all is är borta.

DSC_0001

Vad härligt det kändes att komma fram hit och översköljas av fina minnen och värmen från goda vänner. Här har vi haft avslutning på en fågelkurs, loppis inför en flytt och andra stunder att tänka tillbaka på. Nu är det ingen som bor här men inomhus är alla gamla möbler kvar och likaså allt annat som används i ett hem. Många gamla, vackra inredningsdetaljer, originaltapeter och helt underbara trägolv med breda golvplankor. Ett riktigt museum över hur det var. Men tyvärr är vi alldeles för få som får möjlighet att se detta. Jag blir imponerad när jag går in här.

DSC_0009

Här inne, på logen där vi hade vår loppis, stod min sekretär. En väldigt simpel möbel jämfört med alla skatter inne i huset. Men den är förknippad med minnen och är värd väldigt mycket för mig. Och nu kom den tillbaka till mig efter tio år. Helt och hållet tack vare att min vän så väl förstod mina känslor för den och att hon förstod detta i en period när jag inte alls förstod det. Här har den väntat i ovisshet men nu är den ovissheten slut.

DSC_0011

Det blev bestämt att jag ska möta dem vid Vålbackens bygdegård i morgon kväll för att se när brasan tänds. Vålbacken ligger snett över sjön från Optand sett och jag tänker på alla år som vi eldade en stor brasa på stranden där medan vi såg flera brasor på andra sidan, bl a den vid Vålbacken. Undrar om någon tänder majbrasa i Optand nu för tiden.

Bild på min sekretär kanske kommer vid ett annat tillfälle, när jag har målat och fixat till den. Som ni säkert anade fixade jag in den till mig och uppför trappan på egen hand.


  1. Tänk att jag hade kunnat slagit vad om att du skulle kämpade på med din möbel på egen hand, kan nästa se det framför mig. Skam den som ger sig. En liten solskenshistoria med din möbel som hittade hem efter 10 år och jag hoppas att det kommer en bild snart. Vilka vackra foton du bjuder på som alltid. För min del blir det inget majbål, jag börjar jobba 20.00, troligtvis lär jag inte se några när jag kör till jobbet heller. Eldningsförbudet är hävt efter de 20 mm regn som kom lördag till söndag.
    Snart är natten över och sängen väntar!

    Kram

    Gilla

    • Jag ger inte upp i första taget om jag tror att det finns en chans att lyckas 🙂 Först lastade jag den på min ”pirra” och upptäckte att det var punka på både hjulen. Det blev tungt att köra den uppför backen och fram till min dörr men det gick. Sedan tog jag ett trappsteg i taget och pustade ut lite emellanåt. Till sist var den uppe och då kändes det bra 😀 Visst är det en solskenshistoria och att kunna hålla knäpptyst om att den väntade där på mig, det var bra gjort. Även när jag flyttade från Jämtland höll hon tyst om det.
      Det blir trevligt att vara med om valborgsfirande med vänner. Det blir inga fyrverkerier och det är jag glad för. Både för alla stackars hundars skull och för miljön. Du kanske har möjlighet att se firandet på tv. Inte riktigt samma sak men lite stämning kanske det kan bli.
      Kram

      Gilla

  2. Jag är så glad att den nu fått komma hem till dig igen! Vilken fantastisk vän som sparat den i alla år – hon visste verkligen att du älskade den!
    Såklart fixade du att du fick in den … med en dos envishet kommer man långt 🙂
    Underbara bilder! Gården ser ut som en helt fantastisk plats – och att läsa att den i stort sätt står intakt med möbler och allt gör mig såå glad. Underbart att det får vara så!
    Önskar dig en fin Valborg!
    Här kommer inga eldar att tändas i år p.g.a. torkan, men det blir säkert en fin helg ändå.
    Kram

    Gilla

    • Tack Anki, det är jag också 😀 Min vän sa att hon hade lyssnat på min historia om hur sekretären blev min och då hade hon känt att den fick jag ju inte förlora. Jag blev glad för att hon ville ha den men visste inget om hennes planer. Och tänk att hon kunde hålla tyst om det även när jag försvann från länet 🙂 Självklart fixade jag det. lite envishet och lite jag-ska-minsann-visa-att-jag-kan-känsla gav mig extra styrka.
      Det är en tidsresa att gå in i de olika byggnaderna på den gården. Den här gången var jag inte inne i de äldsta delarna men där är det verkligen en speciell atmosfär. Jag vet hur ofantligt mycket tid och arbete de lägger ner på att försöka hålla allt i gott skick och det gör det ännu mer fantastiskt. Men hur det blir sedan, när ingen i yngre generationer är intresserade av att ta vid, det är svårt att veta.
      Tack! Jag önskar detsamma till er! Brasan är inte det viktiga för mig men ett trevligt inslag. Jag hoppas på lite vårsång och fin stämning 🙂
      Kram

      Gillad av 1 person

  3. Jaha du! Du som har ont i ryggen och trots det släpar möbler uppför trappor. Tror banne mig att du är lika dum och tjurig som jag är. Nu ska det väl brinna brasor lite varstans även så nere på byn här och det inte är för torrt men jag tror inte det. Det hotas ju med snö imorgon. På tal om rygg. Jag har krattat och grejat nu i tre dagar och nog känner man av ryggen minsann. I mitt fall är det väl åldern.

    Gilla

    • Hahaha, ja vi är nog kanske lika tjurskalliga och envisa båda två 😀 Men jag har inte så mycket att sköta om utomhus längre så jag behöver inte ta fram den där envisheten lika ofta. Jag såg att brasan i Opebacken är inställd men det är inget eldningsförbud och med bra beredskap är det nog ingen fara att elda. Vädret verkar ju ge bra förutsättningar också. Mig gör det inget om det kommer några snöflingor. Den smälter snart bort igen och kanske behöver naturen vatten i alla dess former. Solen kommer snart tillbaka igen 😀 Krattande är krävande för alla möjliga delar av kroppen men samtidigt kanske en bra träningsform. Hoppas dina ryggproblem ger med sig och att du får en fin Valborg 😀

      Gilla

  4. Ja inte blir då jag förvånad att du baxade in möbeln helt på egen hand 🙂
    Så vackra foton och vilken härlig gård! Där har sekretären bott fint – men nu är den hemma igen. Njut av vårkasen – här blir det inga sådana då det är totalt eldningsförbud. Jag hoppas innerligt att alla har vett nog att respektera det.

    Gilla

    • Då känner du mig helt rätt 🙂 Jag tar hellre helt slut än att jag ger upp med något som måste utföras. Mindre viktiga saker kan jag strunta i.
      Det är mycket slit för att hålla den gården i skick men de tycker att det är värt det och det är en upplevelse att komma in där.
      Jaha, heter det vårkase hos dig 🙂 Jag har hört ordet men aldrig använt det själv. Men jag ska njuta av brasa, fint och kanske lite kyligt väder och glada människors sällskap 😀 Vi får hålla tummarna hårt för att folk har lite förnuft i behåll.

      Gillad av 1 person

  5. Man blir verkligen imponerad av de vackra vyerna, jag borde nog åka längre norrut än till Stockholm för att få se detta. Blir även imponerad av din envishet, men jag har förstått att du har den egenskapen!
    Härligt med vänner som förstår en nästan bättre än vad man själv gör.
    Kram

    Gilla

    • Ja, du får väl se till att komma uppåt, och inte bara på vintern utan även under barmarksperioden 😀 Jag har haft förmånen att åka runt med husvagn i nästan hela landet och det är något jag unnar alla. Ok, alla gillar inte husvagn men att resa runt till olika landsdelar ger många nya och fina intryck.
      Envisheten kom nog med bröstmjölken för den har vi alla tre systrar 😀 Den är bra att plocka fram ibland.
      Ja, eller hur 😀 Jag är jätteglad för att hon inte lät mig förlora mitt enda minne av min mormor.
      Kram

      Gilla

  6. Med tanke på din envishet så räknade jag med att du skulle kämpa bra med sekretären. Så roligt att den är hemma hos dig igen. Det handlar sällan om överdådiga möbler utan helt enkelt om dem som bär med sig minnen. Ibland inser man inte minnenas värde förrän det är för sent men denna gång löste det sig så perfekt.

    Kram och ha en härlig Valborg!

    Gilla

    • Ja, då fick du rätt 😀 Envishet är en ganska bra egenskap ibland.
      Det är väldigt roligt att ha den hos mig igen och du har helt rätt i att minnena betyder mer än själva möbeln. När jag sålde den på loppisen var jag så uppfylld av att vi skulle flytta till Optand och där fick den inte plats. Min vän fick rätt i två saker. Att jag skulle flytta tillbaka till Jämtland
      och att jag skulle vilja ha min sekretär. Jag tror att hon utgick från sig själv och tillsammans med det hon vet om mig fick hon rätt i båda fallen 🙂
      Kram och detsamma till dig.

      Gilla

  7. Jag bara ler åt din envishet! *Den är förstås bra att ha, men man kan faktiskt tacka ja till erbjuden hjälp också… Varför står gården helt tom? Tråkigt men jag förstår att verkligheten kan vara så av rent praktiska orsaker. Nu önskar jag dig en trevlig Valborgshelg/Kram

    Gilla

    • Jag tror att min största drivkraft till att klara mig själv är att jag inte vill vara besvärlig. Jag vill inte bli den där ensamma kvinnan som alltid ber om hjälp. Kan jag klara mig själv så känns det mycket bättre och mitt självförtroende växer 😀
      En farbror till min väns man bodde där tidigare. Nu finns han inte mer och ingen vill flytta dit. Det föll på mina vänner att ta hand om allt och de är nog de som bryr sig mest. De bor fint i ett annat hus och vill inte byta. Jag tror inte att de vill modernisera gården heller.
      Tack och ett lite sent detsamma till dig 😀
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s