Tänk att få återkomma till en plats som har varit den fasta punkten genom hela uppväxten och långt upp i vuxen ålder. Att där träffa personer som känner till min historia och att någon t o m berättar anekdoter om mina farföräldrar och om andra personer som levde för 30-40 år sedan. När den personen dessutom har gått igenom samma sak som jag, mist sin livskamrat, och när vi båda vet precis vad den andra personen har kämpat med, då kan ni föreställa er min dag i Optand.

Men naturligtvis var det inte bara detta det handlade om när jag blev bjuden på våffellunch hos tidigare grannar. Varma, trevliga personer som bor där permanent.  I huset mellan dem och ”vårt” hus finns det en sommarstuga, som också har gått i arv i flera generationer, och där bor den kvinna som också plötsligt blev änka, tre år efter att jag blev det. Hennes man var också alldeles för ung och det kom lika chockartat för den familjen. Vi hade mycket att prata om och hon berättade något som jag har glömt. När vi träffades vid ett tillfälle min sista sommar där hade hon sina hundar med sig. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle säga men den ena av hennes hundar gick fram till mig och tryckte sig mot mitt ben. Då sa jag ”men han vet”. Det här är helt borta ur mitt minne men det stannade kvar hos henne och den hunden visade sig vara väldigt känslig för olika sinnesstämningar. I dag visste vi båda precis vad som behövde sägas och även om jag har pratat med många i familjen och släkten så är det något speciellt att byta erfarenheter med någon som vet precis hur det är, utan förklaringar.

Jag tror att mina fina f d grannar visste precis vad de gjorde när de bjöd oss båda samtidigt. Naturligtvis var de också inkluderade i samtalet och lika självklart pratade vi om mycket annat också. Våfflorna var veganska och väldigt goda och till dem serverades det diverse goda tillbehör. Mätt, nöjd och väldigt glad satt jag där på deras altan och tittade ut över den välbekanta vyn. Visserligen inte riktigt den utsikt som vi hade men väldigt lik.

Jag gick ner till sjön, tittade bort mot vår brygga och kände inte alls att jag ville flytta tillbaka. Den tiden är förbi och även om det är den plats jag älskar mest av alla platser jag har varit på så är den inte min längre. Men det lugn och den frid jag känner bara av att vara nere vid sjön, hos goda vänner, det kommer alltid att vara speciellt för mitt paradis i Optand.

Så kan det bli när man ger sig ut i varierande skogsmark. Men som tur är var det inte så hela tiden under förmiddagens vandring. Jag begav mig till Rödön, den plats som någon kanske minns att jag besökte tidigt i våras och hittade en gravkulle med en stol högst upp. Men den här gången såg jag inga storslagna vyer och det var dåligt med sjöutsikt. Men ändå, trots brist på sjö, fick båda mina fötter bada i ett vattenfyllt hål när jag försiktigt skulle ta mig över ett kärr. Men det var inte hela världen och jag vandrade glatt vidare. Det klafsade lite i skorna men jag hade just då fullt upp med att värja mig mot diverse surrande insekter och brydde mig inte om det mindre akuta.

Men innan dess var det betydligt skönare. Jag började på en fin stig som så småningom utvecklades till knappt synliga spår genom en blomsteräng. Härligt.

De som har placerat ut det här områdets checkpoints har inte gjort det lätt för oss som letar. Snart syntes inga stigar alls och jag fick leta mig fram genom skog och över flera hyggen. Rätt som det var snubblade jag på det ojämna underlaget och kunde inte hejda fallet. Jag vred till samma fot som jag stukade för någon månad sedan och jag tänkte för en kort stund att jaha, här sitter jag och vågar inte testa om foten håller. Medan jag satt där och småskrattade åt min situation såg jag en stubbe med lite kul svampar (tror jag) precis bredvid mig. Den hade jag missat om jag inte hade varit så klumpig. Efter fotografering tog jag mig upp och kände att foten höll även om den ömmade.

Jag fick syn på de här två figurerna i varsin prästkrage. Undrar om de utmanar varandra. Det ser nästan ut så. Den här blomman är mitt revir, kom inte hit.

Jag kom till ännu ett stort hygge och försökte vara lite mer försiktig med var jag satte fötterna. Vid den stora stenen fanns den checkpoint jag sökte och jag stod där och funderade på hur jag lättast skulle ta mig till nästa punkt. Då ringde mobilen och det var min yngsta dotter. Jag satte mig på stenen lite till höger i bilden och pratade en stund med henne. Hon och hennes man kommer upp till Östersund i mitten av nästa vecka och vi pratade om när vi skulle ses. De bor i lånad lägenhet och har mycket att göra och många att träffa. Inte underligt när båda är uppväxta här och min svärson dessutom har mycket släkt här. Jag sätter ingen press på dem utan är glad för de stunder jag får med dem.

Det var en skön och välbehövlig vilopaus och samtidigt som jag pratade satt jag och beundrade utsikten, vitmåran och de nästan färdiga smultronen som växte precis vid min sittplats.

Jag vågar nästan inte berätta hur klumpig jag var ännu en gång. Men eftersom det gick bra kan jag erkänna att jag ramlade en gång till, den här gången rätt på rumpan. Jag gjorde inte illa mig som tur var men även denna gång hamnade jag precis bredvid en  stubbe med roliga figurer. Jag har sett sådana hos andra bloggvänner och jag tror mig minnas att det är någon slags lav, men helt säker är jag inte.

Även denna gång tog jag mig upp och vandrade vidare genom stiglösa marker. Det var nu jag kom till kärret där jag badade fötterna. Med plaskblöta skor och fötter, trött och svettig och med mygg och flugor omkring mig gick jag i en snårig skog (utan stig) och just då ringde det igen. En f d granne i Optand skrattade gott åt mig när jag berättade om min belägenhet och åt att jag  inte kunde ange riktigt var jag var. Tack och lov för att mobilen har gps. Jag fick frågan om jag ville komma på fika tillsammans med en del andra grannar nästa vecka och självklart vill jag det.

Jag tog mig ut ur den snåriga skogen och kom fram till något som då kändes som himmelriket. En stor öppen plats med massor av blommor. Där borta i utkanten av dungen fanns nästa checkpoint. Här stannade jag en stund och drack mig otörstig. Dumt nog hade jag ingenting att äta den här gången men vätska är ju det viktigaste. På väg mot dungen blev jag flera gånger attackerad av måsar, som förmodligen hade ungar där någonstans. Jagad även här alltså.

Härifrån kunde jag följa en fin stig och allt kändes plötsligt mycket bättre. En liten fjäril  (tror det är en blåvinge även om det är svårbestämt här) stannade till en kort stund och jag fick en halvbra bild.

För att komma fram till den sista checkpointen fick jag gå en rejäl omväg. Jag var nära att strunta i den men när det bara är en kvar känns det väldigt retligt att lämna den oregistrerad. Jag hade sett på kartan att jag skulle kunna gena på ett lämpligt ställe men på hela den sträckan var det staket uppsatt. Jag var tvungen att gå förbi bilen (det kändes tungt) och gå en bra bit för att nå kontrollen. Jag mötte en kvinna några gånger på olika platser och vi hejade och peppade varandra. När jag äntligen var klar möttes vi igen och jag fick ett väldigt leende och ett grattis och sedan fortsatte hon att leta medan jag fick sätta mig i bilen och åka hem.

En liten glimt av sjö och fjäll fick jag också.

Vecka 27 varje sommar blir Östersund invaderad av fotbollsspelande ungdomar och deras föräldrar.  Det är Storsjöcupen som varje år lockar massor av folk. I år är det över 500 lag från hela världen som kommer hit och ska samsas om fotbollsplaner och boenden. Husvagnar och tält syns överallt och det är ofta bilköer genom stan. Det hyrs ut privata boenden och framförallt norrmännen märks tydligt. Men det beror förmodligen på att de är flest. Förra helgen arrangerades det även terrängcykeltävlingar på Frösöberget och då fylldes stan även av cyklister i alla åldrar, både motionärer och elit. Det är jättekul att så mycket händer och att Östersund står värd för allt detta ger både PR och lite klirr i kassan för många. Men jag håller mig undan. Jag är inte intresserad av fotboll och nöjer mig med att titta på dem på min färd genom stan mot olika skogsområden.

I dag for jag mot Brunflo. Jag åkte förbi välkända områden på vägen dit och fortfarande får jag en klump i halsen samtidigt som jag blir väldigt glad över att vara där. I de här områdena gick vi ofta långa promenader med hundarna och det är här alla gamla minnen väcks till liv. Jag passerade Optand och svängde snart upp mot Brunflos kyrka och kastalen. Jag har aldrig varit inne i kyrkan men en gång, när jag var i tonårsåldern, var jag högst uppe i kastalen.

Där började min vandring och letandet efter checkpoints ledde mig genom både bostadsområden och skogar.

I Brunflos hembygdsgård har jag ätit surströmming några gånger och även passerat på många promenader.

Jag gick förbi flera hästhagar och i en hage kom en häst fram till mig och ville hälsa. Naturligtvis sträckte jag fram handen, lät honom lukta på mig och sedan fick jag klappa den mjuka, fina mulen. Det är en jättehärlig känsla att klappa en häst längst ner på mulen samtidigt som den andas varm luft mot handen.

Svampsäsongen börjar tydligen nu. Jag måste försöka komma ihåg att ta med mig något att lägga eventuella fynd i. Förr hade jag alltid hundbajspåsar i fickorna men nu är det dåligt med det.

Ibland skymtade sjön mellan träden och som ni ser är det en lugn, skön dag. Ca tio grader men när solen tittade fram emellanåt blev det varmt och skönt.

Precis när jag hade satt mig i bilen och kört iväg kom det en skur. Ibland har man tur. Det tog lite tid att åka hem pga alla norskregistrerade bilar men jag hade inte bråttom och alla turister och andra besökare, som kommer hit och gör av med pengar, är bra för vår stad. Snart blir det lite lugnare i några veckor och sedan är det dags för årets variant av Storsjöyran. Då blir det feststämning i stan 😀

Det fanns några checkpoints kvar att hitta i närheten av Lillsjön och därför tog jag mig dit igår. Det jag slås av, när jag vandrar omkring i alla olika områden, är hur mycket jag har saknat alla blommor när jag bodde söderut. Nästan överallt är det ett överflöd av midsommarblomster, smörblommor, rödblära, prästkragar, humleblomster, klöver och många andra av de vanligaste sorterna. Nu hittar jag även olika sorters orkidéer varje gång jag är ute på promenad. Jag älskade skogen i Mjölby men jämfört med här var det väldigt tomt vad gäller blommor. Växtsäsongen här är sen i starten men sedan tar den inte slut förrän sent på säsongen och blommorna verkar dessutom ha en betydligt längre blomningsperiod här än söderut. Jag kanske har fel men det är den uppfattning jag har fått genom egna iakttagelser.

Men många humleblomster är nu inne på sista versen. Jag tycker att de är spännande ändå, när snart bara det innersta av blomman är kvar.

Stormhatten är på gång och snart står mängder av dem i blom. Likadant med rallarosen/mjölkörten men av den såg jag bara långa stjälkar med hårda knoppar igår.

Tistlarnas blommor är också fina. Här är det något som flyger förbi och råkade komma med på bild. Kanske ett bi.

Men det var ju de nya generationerna fåglar jag skulle visa er. De har vuxit en hel del sedan jag var där för några veckor sedan. Så fort jag kom fram till sjökanten satte det här gänget fart och kom snabbt upp ur vattnet och fram till mig. Det märktes att de är vana vid att bli matade av förbipasserande människor men tyvärr hade jag inget att bjuda på.

Minns ni de fula sothöneungarna från sist jag var här? Nu har de blivit väldigt fina och snart börjar de nog utveckla en likadan pannsköld som deras mor har.

Rätt som det var blev mamman väldigt irriterad på en unge som inte ville lämna henne ifred. Det blev lite suddigt men det går nästan att se att hon tar tag med näbben om ungens näbb.

Mamman släppte snart taget om ungen och en stund senare var det fridfullt i den lilla familjen igen.

Jag har stött organisationen ”djurskyddet” ett tag och efter en googling såg jag att de driver ett hem för hemlösa katter här på Frösön. Det stod att de söker volontärer och jag tänkte inte efter utan tog genast telefonen och skrev in numret. Men så kom jag ihåg att, javisst ja, jag får inte ha med kattlådor att göra pga immunnedsättningen som medicinerna ger mig. Jättetrist! Men jag ska höra mig för om ifall det kanske inte är lika viktigt nu, när jag har minskat doserna en hel del. Jag kanske kan använda munskydd just när den sysslan ska utföras och vara ännu mer noga med handhygienen. Jag skulle väldigt gärna vilja hjälpa till med katterna och särskilt efter att ha läst att en stor del av uppgifterna går ut på att kela och vänja katterna vid människor. Nästa gång jag har kontakt med någon inom levervården, ska jag fråga om det.

Jag fortsätter mina vandringar på stigar i olika områden i min jakt på checkpoints. Det har känts lite meningslöst att skriva om varje promenad men idag regnar det och därför blir det ingen promenad. I stället kommer en sammafattning om de senaste dagarna. Jag har vandrat över diverse broar, både över vägar och vattendrag, och i flera vägtunnlar. Ibland har det inte funnits något som kan ta mig torrskodd över bäckar eller översvämmade stigar och då har jag fått leta mig fram till platser där jag kan ta mig förbi hindret.

I en sänka med vatten, mitt på stigen, växte denna lilla växt.

Den här lappen gav mig en del onda aningar eftersom jag kom från motsatt håll. Men de förväntade svårigheterna var inte värre än de jag hade klarat av tidigare. Inte särskilt svåra att klara av alls faktiskt.

Orkidéerna har satt fart och blommar lite varstans. Jag tror att det här är Jungfru Marie nycklar, eftersom bladen är prickiga (syns längst ner mot marken i första bilden).

Sedan många år tillbaka har jag känt till kråkvicker och jag gissade att det här är en släkting. Det var ganska lätt att hitta uppgifter om att det med ganska stor säkerhet är Skogsvicker.

Linnea, Smålands landskapsblomma.

Jag vet att jag har lärt mig namnet på den här blomman förut men nu är det som bortblåst.

Någon gång, då och då, har jag kommit ut ur skogen och fått vila blicken på en tjärn, som här vid Ranntjärn, eller på en utsikt ovanför träden. Då har jag stannat upp och satt mig ner en stund, inte bara för att vila utan också för att njuta. Det har varit ganska svala och blåsiga dagar. Perfekta för mina utflykter men det är lite synd om alla som längtar efter sol, värme och bad. Jag är glad när myggorna blåser bort och jag är absolut inte avundsjuk på hettan som finns på andra platser. Jag har verkligen ändrat mig i det avseendet.