Jag har inte haft en ordentlig förkylning sedan våren 2015 Men nu är det dags och jag kan väl inte klaga när det sker så sällan.  Några dagars snuva upplevde jag några månader efter transplantationen men det blev inte mer än så. Som tur är höll jag mig på rätt sida av febergränsen där jag måste kontakta vården. Den går vid 38 grader och min temp stannade på 37,9. Inte mycket men påverkad blev jag. Det var lite synd att min enda feberdag sammanföll med min sons ankomst. Jag meddelade honom om förkylningen så att han skulle kunna välja om han ville utsätta sig för smittorisken. Svaret blev att det inte var någon fara och att det var väl bara bra om han kunde komma och ta hand om mig om jag blev dålig. Min fina, omtänksamma son ❤

I dag vaknade jag upp feberfri och efter lunch kände jag att jag gärna ville prova att gå ut och visa min son min finaste promenad. Det gick bra men var lite kämpigt på slutet. Det var i alla fall skönt att komma ut och få frisk luft.

Min son åker hem i morgon och dagen efter får jag ännu ett roligt besök. Min mans systerdotter med familj kommer och ska bo hos mig några dagar. Jättekul ska det bli. Då räknar jag med att vara både smittfri och må helt bra. Vädret verkar bli lite si och så men om jag känner den här familjen rätt så hindrar det inte dem från att ge sig ut på aktiviteter. Det ser i alla fall inte lika illavarslande ut som för några dagar sedan.

Det har gått drygt ett år sedan både jag och min syster förlorade våra älskade vovvar. Med knappt två månaders mellanrum fick de somna in. Min hund Kasper (den svarta) pga ålder, 15,5 år, och min systers hund Nalle (den vita) pga sjukdom. Det blev tomt och ödsligt och saknaden är fortfarande stor (jag och min syster delade ett tvåfamiljshus och hundarna blev ett gemensamt ansvar). Men jag hade redan innan bestämt mig för att Kasper fick vara min sista hund. Min syster däremot, visste att hon så småningom skulle vilja ha en fin hundkompis igen.

Nu har Rod flyttat in hos min syster och de haft några dagar på sig att lära känna varandra. Rod, som är en blandning mellan bordercollie och något mer, är räddad från ett inte särskilt roligt liv på Irland och är ca tre år. En härlig hund som gillar både människor och andra hundar. En del problem har han pga sina erfarenheter. Bl a kryper han ihop om min syster gör en lite för snabb handrörelse när hon vill klappa honom. Han tvekade inför att gå in i huset och måste lära sig att han är trygg i hela huset och med sin nya matte. Men med all den kärlek han får fr o m nu är han snart en väldigt lycklig och trygg vovve som kommer att älska sin matte.

Lite kul är det att Rod ser ut som en blandning av Kasper och Nalle 😀 Finare kan en hund inte vara.

Det är klart att jag är avundsjuk och att jag önskar att jag också kunde ha en hund. Men jag har inte ändrat min åsikt om att ska man ha en hund så ska man orka aktivera den och dessutom ha backup om det behövs. Jag får nöja mig med att hälsa på andras hundar och så småningom ska jag se till att få lära känna Rod.

Från djup och mörker i förra inlägget till glädje och skratt här. Jag har knappt tänkt på att det har varit Yran-veckan. Storsjöyran är den festival som förändrar hela Östersund en vecka om året. Själva festivalen, med massor av både kända och mindre kända artister på ett antal olika scener i stan, är bara igång under några dagar. Men krogstråket, eller den tillfälliga krogverksamheten på Storsjöstråket, är i full gång hela veckan. Både dagtid och kvällstid söker sig folk dit för att äta, dricka, lyssna på olika artister och träffa folk. Här, i mitt fridfulla lilla område, har jag inte märkt något av festligheterna förutom när Thomée, en välkänd turbåt på Storsjön, åkte förbi utanför min balkong på en av sina musikturer. Men så fick jag frågan om jag ville hänga med på ”Stråket” och det nappade jag på.

Vi bestämde att vi skulle träffas vid det krogtält där Ständut Blakk spelar. Just igår hade de en gästartist som mina vänner ville se och som jag blev nyfiken på. Ännu en väldigt ung person som blir känd genom videor på Youtube. Den unge mannen, endast 11 år, är ett kusinbarn till min vän och har redan en stor skara fans. Han var även med i ett kort inslag på postkodlotteriets program igår kväll (vet inte riktigt vad programmet heter).

Det var lite för långt för mig att gå hela vägen in till stan så jag tog bilen halva vägen. Jag tänkte att det skulle vara klokt att parkera på Frösön för att sedan gå över bron i stället för att försöka hitta en parkering på plats. Det var väldigt rätt tänkt och jag fick dessutom en fin promenad längs sjökanten. Jag parkerade här, vid storsjöodjursspaningsplatsen (oj, vilket långt ord det blev 🙂 ).

Jag passerade ett utegym, surfbukten och en pumptrackbana (googla om ni vill veta) och även det här, som ev kan vara ett slags konstverk. Hittade ingen skylt.

Vid Badhusparkens kajkant låg ångaren Östersund förtöjd. En tillfällig placering som jag gissar bara används under Yranveckan. Även Östersund gör turistturer på sjön.

Åt andra hållet ligger Stråket. Olika krogar i Östersund bygger dessa tältrestauranger bara för den här veckan. Sedan rivs allt  tills det är dags nästa år igen.

Jag träffade mina vänner, och några av deras vänner, och tillsammans gick vi in i det stora tältet. Vi var ute i god tid och fick platser precis framför scenen. Det var mycket folk igång och tältet blev fullsatt så där hade vi lite tur. Ständut Blakk är ett band som har spelat i alla tider känns det som. De spelar på festivaler, after ski, olika privata tillställningar och har haft en egen krogshow. Det syns väldigt tydligt att de gillar vad de gör och har kul tillsammans. Jag har sett en spelning med dem en gång förut och de är lika bra nu som då, för ca 10 år sedan. Humor blandat med alla möjliga olika musikstilar och fiolspelaren är en riktigt skicklig musiker.

Naturligtvis är Jämtlandssången med i ett jämtlänskt potpurri med Wilhelm Peterson Bergers kompositioner. Just Jämtlandssången har han skrivit texten till men musiken är från en brudmarch från slutet av 1700-talet. Här hör ni först en liten slutsnutt av Jämtlandssången följt av Sommarsång.

Så kom då gästartisten,  11-åriga Elias. Inte mycket nervositet där inte och scenvanan märks. En jätteduktig kille. Det är helt på egen hand han har slagit igenom på YouTube men kanske har hans pappa, trummisen i bandet, ett finger med i att han fick uppträda just här. Tittar ni på pappan så ser ni stolthet och glädje och ibland kan han inte låta bli att sjunga med. Och vem skulle inte vara stolt som förälder här?

Jag kan inte låta bli att ta med ett fiolnummer till. Undrar hur många fiolspelare som går omkring på bord och får sådant mottagande. Hela bandet bar ÖFK-tröjor och om det är ett samarbete eller om de ”bara” är supporters kan jag inte svara på.  

Lätt döva, som man kan bli när man sitter alldeles framför högtalarna, men väldigt nöjda med framträdandet gick vi ut och vandrade längs stråket. Vi gick in i ett tält som låg precis vid kajkanten och beställde varsin wrap. Jag med sojafärs och grönsaker övriga i sällskapet valde älgwraps. Väldigt gott var det och fin utsikt hade vi.

På tälttaket landade ibland måsar och det var en ganska kul syn. Där sprang de omkring som i ett skuggspel.

Vilken härlig dag det blev. Ett perfekt väder och allt annat var väldigt trevligt. Jag är jätteglad att jag hängde med för det var precis vad jag behövde.

Det här är ett långt inlägg med ett innehåll som är ganska tungt. Jag började skriva det för mer än ett år sedan och hade egentligen ingen tanke på att publicera det. Det var mest ett sätt för mig att skriva av mig, ett slags privat inlägg bara för mig. Det är heller inte min berättelse och jag trodde inte att det skulle vara ok att publicera den. Ni kanske kommer ihåg att jag för ganska länge sedan skrev ett inlägg om att något hade hänt som gjorde att jag höll mig borta från bloggen ett tag. Något som skulle fortsätta att hänga över min familj under lång tid. Den här berättelsen tillhör min äldsta dotter och när vi pratade häromdagen sa hon att hon inte har något emot att jag publicerar den. Hennes enda krav är att inte hennes namn skrivs ut. Hon förstår väldigt väl den terpeutiska effekten av att dela med sig. Att det är aktuellt just nu beror på min egen pågående tvist med försäkringskassan. Jag kunde inte släppa tanken på vad som skulle kunna hända om detta i stället hade drabbat min dotter. Jag pratade med henne om det och om att jag har skrivit om vad som hände, för min egen skull. Innan publicering har min dotter fått läsa igenom hela inlägget. De av er som har hängt med mig länge har läst tidigare inlägg om hur vi trodde att en medicin gav en effekt som jag beskrev som ett mirakel och även ett inlägg om hur utmattningen inte gav med sig även om depressionen försvann. Här kommer fortsättningen.

Ingenmansland – skrivet 14/5 2018

Det är där jag befinner mig nu. Inte bara jag. Mina barn och flera andra gör mig sällskap här. Jag vet inte vad jag ska känna eller tro men hoppet är inte stort om en lösning som känns glädjefull. Det som har försatt oss i det här ingenmanslandet, mitt emellan hopp och förtvivlan, är min äldsta dotters uttryckliga önskan att dö.

Hon har nyligen gjort ett försök att slippa leva. Flera veckors noggrann planering,  städning då hon slängde säckvis med saker, rekognosering och andra förberedelser ledde fram till att hon en natt tog sig in genom ett hål i ett staket till en byggarbetsplats, klättrade upp högt i en stor lyftkran och satte sig på en plattform i avsikt att hoppa. När det kom till kritan kunde hon inte förmå sig att ta steget. Hon klättrade ner och gick direkt till akutpsyk där hon blev inlagd.

Mitt på dagen ringde hon mig och berättade. Efter att ha brutit ihop en stund, gått en skogspromenad med hundarna och min syster och pratat av mig kände jag mig tillräckligt stabil för att sätta mig i bilen och åka till henne. Min yngsta dotter bor i samma stad och där kunde jag bo de dagar jag stannade. I vår familj berättar vi för varandra när allvarliga saker händer och jag pratade i ett tidigt skede med båda mina andra barn.

Några dagar senare skrevs min dotter ut från den avdelning hon var inlagd på efter att hon avgett ett löfte om att infinna sig till ett läkarbesök några veckor senare.

Under den här tiden har vi pratat i telefon dagligen och jag har varit förbi där en gång till. Min dotter är helt öppen med hur hon tänker och känner. Hon döljer ingenting och jag vet att hon berättar allt jag frågar om, förutom i ett avseende. Hon kommer aldrig att berätta när hon börjar planera för nästa gång. Det finns en enda sak som kan få henne att stanna kvar hos oss. Hon måste få hjälp att bli av med den utmattning som hon har haft kroniskt i flera år. När den började vet vi inte riktigt eftersom den inte märktes innan hon kom ur sin långvariga och djupa depression. Det hopp som då fanns försvann med tiden och nu är hon helt lugn, nästan tillfreds, i sin övertygelse om att hon ska försöka tills hon lyckas. Det enda som avhåller henne är just om läkarbesöket ger henne ett hopp om att något kan och ska göras för att få henne att må bättre.

I sin planering inför det försök hon gjorde skrev hon även ett brev till familjen. Hon lämnade plånboken hemma men tog med sig körkort för identifiering. Hon väntade tills hon visste att jag mådde bättre (efter en depression framkallad av en kortisonkur) och hon sa upp terapin med sin psykolog för att han skulle slippa hamna i en Lex Mariautredning (psykologen anade aldrig vad hon planerade). Hon känner deltagande med oss som drabbas men hon har kommit förbi spärren då hon känner att hon måste leva för någon annans skull.

Där är vi nu, i ingenmansland. Just nu är det lugnt, tror jag. Jag kan aldrig riktigt veta. Det är en ständig väntan på att det ännu en gång, som för fyra år sedan, ska stå poliser utanför min dörr med tråkiga besked. Samtidigt måste det finnas lite hopp. Men det hoppet är skört och om min dotter känner att det som läkarna kan göra inte hjälper, kommer hon troligtvis att börja sin planering igen. Eller om det kommer krav på att hon måste aktivera sig med t ex skola el arbetsprovning. Det är också en väldigt hög riskfaktor eftersom hon är för utmattad för att orka med något där krav ställs. Det kan räcka med ett brev från en myndighet om att något intyg måste skickas in för att situationen ska kännas övermäktig. Sådant kan jag  hjälpa till med, det är inga problem. Men vanmakten kommer ändå till henne när det händer.

Nu förstår ni säkert vilken stress vi lever under och varför jag ibland får mina dippar och inte riktigt orkar hålla uppe fasaden. Samtidigt är den fasaden till viss hjälp för det är faktisk så att om man sätter upp en glad fasad så känner man lite av den glädjen.

Ett läkarbesök som gav oss hopp – skrivet 21/5 2018

Dagarna före det inplanerade läkarbesöket kände vi nog alla extra starka känslor. Förväntan, hopp, oro, rädsla, uppgivenhet och kämpaglöd. Jag var ledsen och rädd och hade katastroftankar samtidigt som jag försökte kämpa med mina tankar. Min kontaktsköterska sa att hon blev lite orolig för mig eftersom jag var hennes patient och hon märkte små orosmoment som lite förhöjt blodtryck och aptitlöshet. Hon frågade om jag ville prata med någon professionell men både hon och jag konstaterade att eftersom jag inte är deprimerad utan ”bara” ledsen så har de ingen annan hjälp att ge än att lyssna. Jag har personer jag pratar öppet med så det behovet är tillfredsställt ändå.

Underligt nog är den jag pratar mest med den som är orsaken till hela situationen. Jag döljer ingenting om vad jag tänker för henne och hon är lika öppen mot mig. Fortfarande gäller att hon lovar att vara öppen om allt utom när det gäller om och när hon nästa gång börjar planera för att ta sitt liv.

Men nu ska jag berätta om läkarbesöket. Jag var inte med på det mötet men min dotter har återgivit allt hon kan komma ihåg och det har kommit fram mer lite vartefter. Läkaren hade hon har träffat två gånger tidigare (när hon fick den medicin som vi trodde tog bort depressionen och när han kom till observationsavdelningen på psykiatriska mottagningen och skrev ut henne efter ett samtal där hon lovade att komma till det här läkarbesöket).

Denna läkare ingav ett stort förtroende och visade ett engagemang och en vilja att hitta rätt hjälp till min dotter. Han tog sig tid att lyssna och hade förberett sig genom att läsa tidigare journalanteckningar. Han sa vid flera tillfällen att hon gjorde honom orolig med det hon sa och han gjorde det som var så otroligt viktigt. Han visade att han trodde på henne och tog henne på allvar. Han har arbetat länge på affektiva mottagningn (där bl a bipolära patienter tas om hand) och kunde med övertygelse säga att det min dotter led av var en atypisk depression. Atypisk (=inte typisk) i den mening att den kan fortgå i stort sett oavbrutet hur länge som helst och långa perioder märks den inte. Vanligtvis går depressioner över av sig själva. De kan återkomma men de är inte kroniska som den variant läkaren sa att min dotter hade. Min dotter blev förvånad eftersom hon inte hade trott att hon var deprimerad och jag måste erkänna att jag inte såg några tecken som liknade de hon visade när hon var djupt deprimerad tidigare.

Läkaren ställde en mängd frågor och min dotter insåg när hon svarade att väldigt mycket av det hon sa tydde på en depression (hon har läst två år på psykologprogrammet och har dessutom på egen hand lärt sig mycket om detta). Hon började tro att det förhöll sig så som läkaren sa. Han sa även att det här kan de göra något åt. Hon är fortfarande ung och de enda patienter han har haft svårt att riktigt hjälpa i sådana här fall är de som har passerat 50 år. Något med hjärnans möjlighet att påverkas. Det lät hoppfullt tycker jag men min dotter tror inte på något innan hon märker att det hjälper.

De börjar med att höja dosen av den medicin som vi trodde befriade henne från depressionen för några år sedan. En annan medicin sattes in redan när hon blev utskriven från obs-avdelningen men den visar ingen effekt förrän efter ca åtta veckor. Det här är bara en försiktig början. Läkaren vill inte sätta in de starkare medicinerna innan de har försökt med det som inte ger lika stora biverkningar.  Det finns tydligen många olika mediciner att prova sig fram med. Han nämnde även elchocksbehandling som en sista utväg och numera är det inte alls som de skräckupplevelser i alla fall jag föreställer mig. Någon liten påverkan på hjärnan kan ske men som han uttryckte det: det kan vara värt att ha svårt att minnas några få saker för att få må bra.

Läkaren sa att han hade pratat med min dotters psykolog som är beredd att börja träffa henne igen. Men eftersom min dotter var den som sa upp terapin så måste hon vara den som ber om att återuppta den igen. Hon har skrivit ett mail till psykologen där hon sa att hon var ledsen för att hon undanhöll viktiga saker och att hon gärna vill börja träffa honom igen.

Läkaren sa också att han kommer att höra av sig till min dotter med två veckors mellanrum, att hon måste höra av sig till mottagningen om hon märker att hon börjar få mörka tankar eller så fort hon känner något över huvud taget som kan påverka hennes planer, att han sjukskriver henne i fyra månader och att det inte är hennes problem om försäkringskassan har åsikter om det. Det är hans uppgift att handskas med det. Bara att han sa så visar att han förstår precis hur lite som behövs för att skapa kaos. Jag gillar verkligen denna läkare fast jag aldrig har träffat honom.

Min dotter gick därifrån med en vilja att ge det en chans. Det är för mycket sagt att hon kände hopp men hon kände i alla fall att hon kan avvakta för att se hur det blir. I alla fall så länge hon inte stöter på några krav. Hon är helt bestämd i sin uppfattning om att inte låta sig tvingas till något som innebär krav. Då har hon sin utväg. Hon säger till mig att jag kan troligtvis vara lugn de närmaste månaderna. Inga garantier eller löften men hon känner ingen akut längtan efter att avsluta sitt liv nu. Det finns t o m en viss nyfikenhet på vad som ska hända. Men bara på det medicinska planet. Framtiden existerar inte och om jag råkar komma in på framtiden när vi pratar säger hon genast ifrån. Det är nu som gäller och en dag i taget.

Nästan nio månader senare – skrivet 14/2 2019

Inte mycket har förändrats under den här tiden. Min dotter har mått och känt likadant, dvs hon vill inte leva men ger det en chans. Ingen medicin har haft någon positiv verkan. En del otrevliga biverkningar har varit resultatet men ändå samarbetar min dotter fortfarande med läkaren. Vi pratar ofta. Inte varje dag men ca tre gånger i veckan. Varje vecka går hon till sin psykolog och det är nästan det enda hon ser fram emot. Många gånger ligger hon hemma och gråter. Andra perioder stänger hon ute alla känslor (dissociation) i en försvarsmekanism styrd av hjärnan. Det blev extra jobbigt när ”hennes” lyftkran hade monterats ner och var borta. Den var ju just ”hennes” och en utväg. Andra dagar som var extra svåra var det datum hon ursprungligen hade planerat att ta sitt liv och hennes födelsedag. Hon hade planerat att slippa uppleva den dagen.

Men trots att inget egentligen var bra så var det ändå inte kaos eller akut. Men så kom det krav från samhället. Krav om att uppgifter, intyg och diverse papper måste fixas fram och visas upp. Jag erbjöd mig att ringa de samtal som måste ringas men min dotter tyckte att det kändes helt fel att hennes mamma skulle företräda henne. Som om hon var inkompetent och ett litet barn. Jag var väldigt bekymrad eftersom jag visste hur lite som behövs för att hon ska ge upp. Men jag kunde varken hjälpa henne med detta eller peppa henne att själv göra det. Att tjata skulle ha förstört mycket av den förtrolighet som finns mellan oss och jag vet att hon har ett stort behov av mig som stöd. Vi pratade om min oro för att dessa krav skulle kunna utlösa något hos henne men hon bekräftade aldrig något om det. Nu vet jag att det var för att hon inte vill lägga den bördan på mig. Den får hennes psykolog ta och först efter det kan hon prata med mig om det.

Efter det senaste besöket hos psykologen ringde hon mig, som vanligt för att prata om det de hade tagit upp. Det var härligt att höra hur min dotter faktiskt sprudlade, även om det bara var just i stunden som hon kände glädje för att hennes psykolog är en så underbar person. Hon hade hållit sitt löfte till psykologen om att berätta när tankarna övergick till planering och just så var fallet nu. Eftersom det var de nya kraven som satte igång allt bokade psykologen genast in ett nytt besök dagen efter och sa att då skulle han hjälpa henne med alla kontakter som behövde tas. Dagen därpå satt han i två timmar och ringde samtal och tog fram uppgifter. Den dagen räddade han förmodligen min dotters liv. Enligt min dotter är det en fortgående process. Han räddar ständigt hennes liv.  Först efter det berättade min dotter för mig om hur allvarlig situationen hade varit och att hon hade utarbetat en ny plan om hur hon skulle ta sitt liv. Planen var klar. Bara datumet fattades. Nu är krisen över för den här gången men det är inte lugnande att veta att det finns en färdig plan som kan verkställas när det kommer nya krav eller när hon bara ger upp. Samhället är verkligen inte uppbyggt på ett sätt som tar hänsyn till individers olika problem. Det som är rutin för dem, som t ex att begära in olika uppgifter, kan utlösa självmordstankar hos sköra personer. Jag är så cynisk så jag tror inte att vetskapen om det skulle förändra något.

Många insikter men ingen förbättring – skrivet 31/7 2019

Min dotter fortsätter att träffa sin psykolog och de har många givande, intressanta samtal. Vi skämtar lite ibland om att psykologen också har ett väldigt stort utbyte av dessa samtal eftersom min dotter är väldigt påläst, kunnig och väldigt intresserad av allt de pratar om. Dessutom kommer hon ofta med egna iakttagelser och får honom att tänka till lite extra. Besöken hos honom är en av väldigt få företeelser som inte gör henne totalt dränerad på energi och det visar tydligt hur mycket hon tycker om att komma dit. Tack vare att jag inte kommer med krav eller pekpinnar säger hon att jag också hör till den kategorin. Men ibland gör jag små misstag, som att nämna framtiden. Då märks det direkt att stämningen förändras. De intressanta samtal min dotter har med sin psykolog har gett henne en väldigt mycket större förståelse och insikt om sig själv och varför hon reagerar och ibland låter bli att reagera på olika saker. Hon tycker själv att dessa insikter är värdefulla men hittills har ingenting lyckats förändra det som är hennes stora problem, utmattningen och allt vad den för med sig. Nästan helt utan ett socialt liv tillbringar hon mesta tiden i sin lilla studentlägenhet, gråter varje dag över sitt liv och allt hon inte har uppnått. Hon sörjer att hon inte orkar använda sig av sin intelligens i den utsträckning hon vill. Hon hade planer men orkade inte slutföra dem. Det finns förmodligen en del som undrar varför jag inte hämtar henne eller besöker henne ofta. Det beror helt enkelt på att hon inte orkar med något av alternativen. Då vore det mest av själviska skäl, för att det skulle kännas bra för mig, som jag skulle driva igenom något sådant.

Den läkare, som gav ett så engagerat intryck efter min dotters försök att ta sitt liv, har självklart många patienter som mår akut sämre men min dotter känner sig bortglömd och inte lika viktig längre. Hon tror inte  på hans teori om att hon är deprimerad men har snällt tagit de piller han har skrivit ut, trots att ingen skillnad märks förutom jobbiga biverkningar vid medicinbyten. Nu har hon tagit samma medicin under lång tid utan effekt men läkaren har inte själv, eller via någon underordnad kollega, hört av sig. Funderingar om att bara sluta ta medicinen finns men hon vill inte ge ett intryck av att inte samarbeta. Psykologen har sin teori om vad orsaken till utmattningen är och min dotter har en del tankar om en trolig annan orsak. Psykologen har semester och under tiden har min dotter ett självpåtaget projekt på gång där hon försöker att med fakta och insikter om sig själv, visa att det kan förhålla sig som hon tror. Vi båda tror att det kan finnas flera sanningar och att det är bra att inte bara fixera sig vid en av dem.

Något som framkom ganska tidigt när jag pratade med min dotter men som jag inte har nämnt är hur hon mådde under de veckor hon planerade att ta sitt liv. När beslutet var fattat kände hon en lättnad och en glädje, nästan eufori. Det var i den stämningen hon under två  veckor gjorde alla förberedelser och den höll i sig tills hon klättrade upp i lyftkranen. Jag har hört om en liknande förändring hos en man som också tog sitt beslut och genomförde det. Det motsäger min föreställning om att självmord sker i djupt mörker och vanmakt. Så är det inte alltid men vad som är mest vanligt vet jag inte.

Att vara mamma till ett (vuxet) barn utan livsvilja – skrivet 31/7 2019

Hur hanterar man den vetskapen? Hur klarar man att leva ett eget liv och vad gör det med måendet i både kropp och psyke? Det finns ingen mall och det finns säkert hur många olika reaktioner som helst. Jag mådde fruktansvärt dåligt de första veckorna och trodde att det skulle fortsätta så. Men då kom den där styrkan som jag vid flera tillfällen har insett att jag kan mobilisera och jag sa till mig själv att jag helt enkelt var tvungen att fortsätta leva mitt liv. Det var som ett mantra inom mig. Jag måste fortsätta leva, jag kan inte bara gå och vänta på att mitt barn ska dö. Självklart var det inte så lätt som det låter och lika självklart är jag påverkad. Det var då jag fick först insomningstabletter och senare sömntabletter för att kunna sova trots en ständig stresskänsla. Det hjälper att få vara delaktig. Hur mörka tankar min dotter än har vill jag hellre veta och förstå än att förneka och inte kunna vara ett samtalsstöd. Det finns så många skyddsmekanismer i hjärnan och på något underligt vis kan jag känna mig lycklig för det mesta. Men stressen finns där och naturligtvis kommer även skräcktankar ibland om hur det ska gå. Tack vare min dotters öppenhet vet och förstår jag varför hon inte vill leva. Efter att min dotter hade övertygat mig om att det inte skulle påverka hennes tankar så kan vi prata även om min förståelse, men även om hur jag kommer att krascha om det värsta händer. Ingen av oss vet hur framtiden ser ut. Jag hoppas, men min dotter har nästan inget hopp. Men jag är glad för att jag känner hopp för det är nog till stor del det som låter mig leva ett mestadels lyckligt liv, hur märkligt det än är att jag kan göra det.

De finns där ute och jag hittar alltid några av dem när jag ger mig ut på olika promenader. Den här är jag osäker på men efter lite googlande tror jag att det kan vara en hässleklocka.

Frösö kyrka.

Troligtvis en ängsklint.

Jag gissar på rapsfjäril. Den tillhör i alla fall gruppen vitfjärilar.

Jag är i alla fall helt bombsäker på att detta är ett hjortron (och ett blåbär i bakgrunden). Helt oväntat, under en promenad, såg jag något gult en bit från stigen och till min glädje kom jag hem med nästan en halvliter av dessa delikatesser. Den hundbajspåse jag hade med mig dög att lägga dem i. De ska bli till sylt så det spelar ingen roll att de blev lite mosade. Om några dagar kan jag gå dit och plocka lika mycket till av det som då har mognat.

En stackars nässelfjäril hade lyckats komma in på insidan av myggnätet i min balkongdörr. Jag tog försiktigt tag i vingarna och lyfte ut den till balkonggolvet. Snart lyfte den och flög iväg mot nya äventyr.

Några av er har undrat hur det är med mig och svaret är att det är ganska ok. Krånglet med Fk är delvis det som gör mig lite låg men det har också väckt upp en del annat som ständigt är närvarande men lite undangömt. Eventuellt kommer det ett inlägg om det snart men det kräver lite mer fundering.