Det här är ett långt inlägg med ett innehåll som är ganska tungt. Jag började skriva det för mer än ett år sedan och hade egentligen ingen tanke på att publicera det. Det var mest ett sätt för mig att skriva av mig, ett slags privat inlägg bara för mig. Det är heller inte min berättelse och jag trodde inte att det skulle vara ok att publicera den. Ni kanske kommer ihåg att jag för ganska länge sedan skrev ett inlägg om att något hade hänt som gjorde att jag höll mig borta från bloggen ett tag. Något som skulle fortsätta att hänga över min familj under lång tid. Den här berättelsen tillhör min äldsta dotter och när vi pratade häromdagen sa hon att hon inte har något emot att jag publicerar den. Hennes enda krav är att inte hennes namn skrivs ut. Hon förstår väldigt väl den terpeutiska effekten av att dela med sig. Att det är aktuellt just nu beror på min egen pågående tvist med försäkringskassan. Jag kunde inte släppa tanken på vad som skulle kunna hända om detta i stället hade drabbat min dotter. Jag pratade med henne om det och om att jag har skrivit om vad som hände, för min egen skull. Innan publicering har min dotter fått läsa igenom hela inlägget. De av er som har hängt med mig länge har läst tidigare inlägg om hur vi trodde att en medicin gav en effekt som jag beskrev som ett mirakel och även ett inlägg om hur utmattningen inte gav med sig även om depressionen försvann. Här kommer fortsättningen.
Ingenmansland – skrivet 14/5 2018
Det är där jag befinner mig nu. Inte bara jag. Mina barn och flera andra gör mig sällskap här. Jag vet inte vad jag ska känna eller tro men hoppet är inte stort om en lösning som känns glädjefull. Det som har försatt oss i det här ingenmanslandet, mitt emellan hopp och förtvivlan, är min äldsta dotters uttryckliga önskan att dö.
Hon har nyligen gjort ett försök att slippa leva. Flera veckors noggrann planering, städning då hon slängde säckvis med saker, rekognosering och andra förberedelser ledde fram till att hon en natt tog sig in genom ett hål i ett staket till en byggarbetsplats, klättrade upp högt i en stor lyftkran och satte sig på en plattform i avsikt att hoppa. När det kom till kritan kunde hon inte förmå sig att ta steget. Hon klättrade ner och gick direkt till akutpsyk där hon blev inlagd.
Mitt på dagen ringde hon mig och berättade. Efter att ha brutit ihop en stund, gått en skogspromenad med hundarna och min syster och pratat av mig kände jag mig tillräckligt stabil för att sätta mig i bilen och åka till henne. Min yngsta dotter bor i samma stad och där kunde jag bo de dagar jag stannade. I vår familj berättar vi för varandra när allvarliga saker händer och jag pratade i ett tidigt skede med båda mina andra barn.
Några dagar senare skrevs min dotter ut från den avdelning hon var inlagd på efter att hon avgett ett löfte om att infinna sig till ett läkarbesök några veckor senare.
Under den här tiden har vi pratat i telefon dagligen och jag har varit förbi där en gång till. Min dotter är helt öppen med hur hon tänker och känner. Hon döljer ingenting och jag vet att hon berättar allt jag frågar om, förutom i ett avseende. Hon kommer aldrig att berätta när hon börjar planera för nästa gång. Det finns en enda sak som kan få henne att stanna kvar hos oss. Hon måste få hjälp att bli av med den utmattning som hon har haft kroniskt i flera år. När den började vet vi inte riktigt eftersom den inte märktes innan hon kom ur sin långvariga och djupa depression. Det hopp som då fanns försvann med tiden och nu är hon helt lugn, nästan tillfreds, i sin övertygelse om att hon ska försöka tills hon lyckas. Det enda som avhåller henne är just om läkarbesöket ger henne ett hopp om att något kan och ska göras för att få henne att må bättre.
I sin planering inför det försök hon gjorde skrev hon även ett brev till familjen. Hon lämnade plånboken hemma men tog med sig körkort för identifiering. Hon väntade tills hon visste att jag mådde bättre (efter en depression framkallad av en kortisonkur) och hon sa upp terapin med sin psykolog för att han skulle slippa hamna i en Lex Mariautredning (psykologen anade aldrig vad hon planerade). Hon känner deltagande med oss som drabbas men hon har kommit förbi spärren då hon känner att hon måste leva för någon annans skull.
Där är vi nu, i ingenmansland. Just nu är det lugnt, tror jag. Jag kan aldrig riktigt veta. Det är en ständig väntan på att det ännu en gång, som för fyra år sedan, ska stå poliser utanför min dörr med tråkiga besked. Samtidigt måste det finnas lite hopp. Men det hoppet är skört och om min dotter känner att det som läkarna kan göra inte hjälper, kommer hon troligtvis att börja sin planering igen. Eller om det kommer krav på att hon måste aktivera sig med t ex skola el arbetsprovning. Det är också en väldigt hög riskfaktor eftersom hon är för utmattad för att orka med något där krav ställs. Det kan räcka med ett brev från en myndighet om att något intyg måste skickas in för att situationen ska kännas övermäktig. Sådant kan jag hjälpa till med, det är inga problem. Men vanmakten kommer ändå till henne när det händer.
Nu förstår ni säkert vilken stress vi lever under och varför jag ibland får mina dippar och inte riktigt orkar hålla uppe fasaden. Samtidigt är den fasaden till viss hjälp för det är faktisk så att om man sätter upp en glad fasad så känner man lite av den glädjen.
Ett läkarbesök som gav oss hopp – skrivet 21/5 2018
Dagarna före det inplanerade läkarbesöket kände vi nog alla extra starka känslor. Förväntan, hopp, oro, rädsla, uppgivenhet och kämpaglöd. Jag var ledsen och rädd och hade katastroftankar samtidigt som jag försökte kämpa med mina tankar. Min kontaktsköterska sa att hon blev lite orolig för mig eftersom jag var hennes patient och hon märkte små orosmoment som lite förhöjt blodtryck och aptitlöshet. Hon frågade om jag ville prata med någon professionell men både hon och jag konstaterade att eftersom jag inte är deprimerad utan ”bara” ledsen så har de ingen annan hjälp att ge än att lyssna. Jag har personer jag pratar öppet med så det behovet är tillfredsställt ändå.
Underligt nog är den jag pratar mest med den som är orsaken till hela situationen. Jag döljer ingenting om vad jag tänker för henne och hon är lika öppen mot mig. Fortfarande gäller att hon lovar att vara öppen om allt utom när det gäller om och när hon nästa gång börjar planera för att ta sitt liv.
Men nu ska jag berätta om läkarbesöket. Jag var inte med på det mötet men min dotter har återgivit allt hon kan komma ihåg och det har kommit fram mer lite vartefter. Läkaren hade hon har träffat två gånger tidigare (när hon fick den medicin som vi trodde tog bort depressionen och när han kom till observationsavdelningen på psykiatriska mottagningen och skrev ut henne efter ett samtal där hon lovade att komma till det här läkarbesöket).
Denna läkare ingav ett stort förtroende och visade ett engagemang och en vilja att hitta rätt hjälp till min dotter. Han tog sig tid att lyssna och hade förberett sig genom att läsa tidigare journalanteckningar. Han sa vid flera tillfällen att hon gjorde honom orolig med det hon sa och han gjorde det som var så otroligt viktigt. Han visade att han trodde på henne och tog henne på allvar. Han har arbetat länge på affektiva mottagningn (där bl a bipolära patienter tas om hand) och kunde med övertygelse säga att det min dotter led av var en atypisk depression. Atypisk (=inte typisk) i den mening att den kan fortgå i stort sett oavbrutet hur länge som helst och långa perioder märks den inte. Vanligtvis går depressioner över av sig själva. De kan återkomma men de är inte kroniska som den variant läkaren sa att min dotter hade. Min dotter blev förvånad eftersom hon inte hade trott att hon var deprimerad och jag måste erkänna att jag inte såg några tecken som liknade de hon visade när hon var djupt deprimerad tidigare.
Läkaren ställde en mängd frågor och min dotter insåg när hon svarade att väldigt mycket av det hon sa tydde på en depression (hon har läst två år på psykologprogrammet och har dessutom på egen hand lärt sig mycket om detta). Hon började tro att det förhöll sig så som läkaren sa. Han sa även att det här kan de göra något åt. Hon är fortfarande ung och de enda patienter han har haft svårt att riktigt hjälpa i sådana här fall är de som har passerat 50 år. Något med hjärnans möjlighet att påverkas. Det lät hoppfullt tycker jag men min dotter tror inte på något innan hon märker att det hjälper.
De börjar med att höja dosen av den medicin som vi trodde befriade henne från depressionen för några år sedan. En annan medicin sattes in redan när hon blev utskriven från obs-avdelningen men den visar ingen effekt förrän efter ca åtta veckor. Det här är bara en försiktig början. Läkaren vill inte sätta in de starkare medicinerna innan de har försökt med det som inte ger lika stora biverkningar. Det finns tydligen många olika mediciner att prova sig fram med. Han nämnde även elchocksbehandling som en sista utväg och numera är det inte alls som de skräckupplevelser i alla fall jag föreställer mig. Någon liten påverkan på hjärnan kan ske men som han uttryckte det: det kan vara värt att ha svårt att minnas några få saker för att få må bra.
Läkaren sa att han hade pratat med min dotters psykolog som är beredd att börja träffa henne igen. Men eftersom min dotter var den som sa upp terapin så måste hon vara den som ber om att återuppta den igen. Hon har skrivit ett mail till psykologen där hon sa att hon var ledsen för att hon undanhöll viktiga saker och att hon gärna vill börja träffa honom igen.
Läkaren sa också att han kommer att höra av sig till min dotter med två veckors mellanrum, att hon måste höra av sig till mottagningen om hon märker att hon börjar få mörka tankar eller så fort hon känner något över huvud taget som kan påverka hennes planer, att han sjukskriver henne i fyra månader och att det inte är hennes problem om försäkringskassan har åsikter om det. Det är hans uppgift att handskas med det. Bara att han sa så visar att han förstår precis hur lite som behövs för att skapa kaos. Jag gillar verkligen denna läkare fast jag aldrig har träffat honom.
Min dotter gick därifrån med en vilja att ge det en chans. Det är för mycket sagt att hon kände hopp men hon kände i alla fall att hon kan avvakta för att se hur det blir. I alla fall så länge hon inte stöter på några krav. Hon är helt bestämd i sin uppfattning om att inte låta sig tvingas till något som innebär krav. Då har hon sin utväg. Hon säger till mig att jag kan troligtvis vara lugn de närmaste månaderna. Inga garantier eller löften men hon känner ingen akut längtan efter att avsluta sitt liv nu. Det finns t o m en viss nyfikenhet på vad som ska hända. Men bara på det medicinska planet. Framtiden existerar inte och om jag råkar komma in på framtiden när vi pratar säger hon genast ifrån. Det är nu som gäller och en dag i taget.
Nästan nio månader senare – skrivet 14/2 2019
Inte mycket har förändrats under den här tiden. Min dotter har mått och känt likadant, dvs hon vill inte leva men ger det en chans. Ingen medicin har haft någon positiv verkan. En del otrevliga biverkningar har varit resultatet men ändå samarbetar min dotter fortfarande med läkaren. Vi pratar ofta. Inte varje dag men ca tre gånger i veckan. Varje vecka går hon till sin psykolog och det är nästan det enda hon ser fram emot. Många gånger ligger hon hemma och gråter. Andra perioder stänger hon ute alla känslor (dissociation) i en försvarsmekanism styrd av hjärnan. Det blev extra jobbigt när ”hennes” lyftkran hade monterats ner och var borta. Den var ju just ”hennes” och en utväg. Andra dagar som var extra svåra var det datum hon ursprungligen hade planerat att ta sitt liv och hennes födelsedag. Hon hade planerat att slippa uppleva den dagen.
Men trots att inget egentligen var bra så var det ändå inte kaos eller akut. Men så kom det krav från samhället. Krav om att uppgifter, intyg och diverse papper måste fixas fram och visas upp. Jag erbjöd mig att ringa de samtal som måste ringas men min dotter tyckte att det kändes helt fel att hennes mamma skulle företräda henne. Som om hon var inkompetent och ett litet barn. Jag var väldigt bekymrad eftersom jag visste hur lite som behövs för att hon ska ge upp. Men jag kunde varken hjälpa henne med detta eller peppa henne att själv göra det. Att tjata skulle ha förstört mycket av den förtrolighet som finns mellan oss och jag vet att hon har ett stort behov av mig som stöd. Vi pratade om min oro för att dessa krav skulle kunna utlösa något hos henne men hon bekräftade aldrig något om det. Nu vet jag att det var för att hon inte vill lägga den bördan på mig. Den får hennes psykolog ta och först efter det kan hon prata med mig om det.
Efter det senaste besöket hos psykologen ringde hon mig, som vanligt för att prata om det de hade tagit upp. Det var härligt att höra hur min dotter faktiskt sprudlade, även om det bara var just i stunden som hon kände glädje för att hennes psykolog är en så underbar person. Hon hade hållit sitt löfte till psykologen om att berätta när tankarna övergick till planering och just så var fallet nu. Eftersom det var de nya kraven som satte igång allt bokade psykologen genast in ett nytt besök dagen efter och sa att då skulle han hjälpa henne med alla kontakter som behövde tas. Dagen därpå satt han i två timmar och ringde samtal och tog fram uppgifter. Den dagen räddade han förmodligen min dotters liv. Enligt min dotter är det en fortgående process. Han räddar ständigt hennes liv. Först efter det berättade min dotter för mig om hur allvarlig situationen hade varit och att hon hade utarbetat en ny plan om hur hon skulle ta sitt liv. Planen var klar. Bara datumet fattades. Nu är krisen över för den här gången men det är inte lugnande att veta att det finns en färdig plan som kan verkställas när det kommer nya krav eller när hon bara ger upp. Samhället är verkligen inte uppbyggt på ett sätt som tar hänsyn till individers olika problem. Det som är rutin för dem, som t ex att begära in olika uppgifter, kan utlösa självmordstankar hos sköra personer. Jag är så cynisk så jag tror inte att vetskapen om det skulle förändra något.
Många insikter men ingen förbättring – skrivet 31/7 2019
Min dotter fortsätter att träffa sin psykolog och de har många givande, intressanta samtal. Vi skämtar lite ibland om att psykologen också har ett väldigt stort utbyte av dessa samtal eftersom min dotter är väldigt påläst, kunnig och väldigt intresserad av allt de pratar om. Dessutom kommer hon ofta med egna iakttagelser och får honom att tänka till lite extra. Besöken hos honom är en av väldigt få företeelser som inte gör henne totalt dränerad på energi och det visar tydligt hur mycket hon tycker om att komma dit. Tack vare att jag inte kommer med krav eller pekpinnar säger hon att jag också hör till den kategorin. Men ibland gör jag små misstag, som att nämna framtiden. Då märks det direkt att stämningen förändras. De intressanta samtal min dotter har med sin psykolog har gett henne en väldigt mycket större förståelse och insikt om sig själv och varför hon reagerar och ibland låter bli att reagera på olika saker. Hon tycker själv att dessa insikter är värdefulla men hittills har ingenting lyckats förändra det som är hennes stora problem, utmattningen och allt vad den för med sig. Nästan helt utan ett socialt liv tillbringar hon mesta tiden i sin lilla studentlägenhet, gråter varje dag över sitt liv och allt hon inte har uppnått. Hon sörjer att hon inte orkar använda sig av sin intelligens i den utsträckning hon vill. Hon hade planer men orkade inte slutföra dem. Det finns förmodligen en del som undrar varför jag inte hämtar henne eller besöker henne ofta. Det beror helt enkelt på att hon inte orkar med något av alternativen. Då vore det mest av själviska skäl, för att det skulle kännas bra för mig, som jag skulle driva igenom något sådant.
Den läkare, som gav ett så engagerat intryck efter min dotters försök att ta sitt liv, har självklart många patienter som mår akut sämre men min dotter känner sig bortglömd och inte lika viktig längre. Hon tror inte på hans teori om att hon är deprimerad men har snällt tagit de piller han har skrivit ut, trots att ingen skillnad märks förutom jobbiga biverkningar vid medicinbyten. Nu har hon tagit samma medicin under lång tid utan effekt men läkaren har inte själv, eller via någon underordnad kollega, hört av sig. Funderingar om att bara sluta ta medicinen finns men hon vill inte ge ett intryck av att inte samarbeta. Psykologen har sin teori om vad orsaken till utmattningen är och min dotter har en del tankar om en trolig annan orsak. Psykologen har semester och under tiden har min dotter ett självpåtaget projekt på gång där hon försöker att med fakta och insikter om sig själv, visa att det kan förhålla sig som hon tror. Vi båda tror att det kan finnas flera sanningar och att det är bra att inte bara fixera sig vid en av dem.
Något som framkom ganska tidigt när jag pratade med min dotter men som jag inte har nämnt är hur hon mådde under de veckor hon planerade att ta sitt liv. När beslutet var fattat kände hon en lättnad och en glädje, nästan eufori. Det var i den stämningen hon under två veckor gjorde alla förberedelser och den höll i sig tills hon klättrade upp i lyftkranen. Jag har hört om en liknande förändring hos en man som också tog sitt beslut och genomförde det. Det motsäger min föreställning om att självmord sker i djupt mörker och vanmakt. Så är det inte alltid men vad som är mest vanligt vet jag inte.
Att vara mamma till ett (vuxet) barn utan livsvilja – skrivet 31/7 2019
Hur hanterar man den vetskapen? Hur klarar man att leva ett eget liv och vad gör det med måendet i både kropp och psyke? Det finns ingen mall och det finns säkert hur många olika reaktioner som helst. Jag mådde fruktansvärt dåligt de första veckorna och trodde att det skulle fortsätta så. Men då kom den där styrkan som jag vid flera tillfällen har insett att jag kan mobilisera och jag sa till mig själv att jag helt enkelt var tvungen att fortsätta leva mitt liv. Det var som ett mantra inom mig. Jag måste fortsätta leva, jag kan inte bara gå och vänta på att mitt barn ska dö. Självklart var det inte så lätt som det låter och lika självklart är jag påverkad. Det var då jag fick först insomningstabletter och senare sömntabletter för att kunna sova trots en ständig stresskänsla. Det hjälper att få vara delaktig. Hur mörka tankar min dotter än har vill jag hellre veta och förstå än att förneka och inte kunna vara ett samtalsstöd. Det finns så många skyddsmekanismer i hjärnan och på något underligt vis kan jag känna mig lycklig för det mesta. Men stressen finns där och naturligtvis kommer även skräcktankar ibland om hur det ska gå. Tack vare min dotters öppenhet vet och förstår jag varför hon inte vill leva. Efter att min dotter hade övertygat mig om att det inte skulle påverka hennes tankar så kan vi prata även om min förståelse, men även om hur jag kommer att krascha om det värsta händer. Ingen av oss vet hur framtiden ser ut. Jag hoppas, men min dotter har nästan inget hopp. Men jag är glad för att jag känner hopp för det är nog till stor del det som låter mig leva ett mestadels lyckligt liv, hur märkligt det än är att jag kan göra det.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Ett mycket tänkvärt inlägg. Och sorgligt. Gott att höra att du är hoppfull ändå. Kram. ❤️
GillaGilla
Tack! Och tack för att du orkade läsa hela inlägget och för kramen ❤
Kram
GillaGillad av 1 person
Det är inga problem att läsa en lång text om den är angelägen och bra. ❤️
GillaGillad av 1 person
Men vilken börda du går och bär på, dag ut och dag in! Just nu är jag alldeles chockad, förvånad, förtvivlad, som mamma och också mormor till unga vuxna blir jag alldeles förstörd av det du skriver. Jag skulle förmodligen omedelbart skylla allt på mig själv. På att det är fel på mig, på mina gener, på min uppfostran, på vad som helst. Och bli totalt skuldtyngd. Känna att jag inte räckte till. Jag behöver smälta allt du berättar innan jag säger något mer. Ämnet är så komplext och svårt och något jag inte behövt konfrontera själv, även om jag också lever med en ständig oro för en närstående i familjen. Du är så stark, och klok, o insiktsfull. Jag är övertygad om att om någon kan medverka till att vända skutan så är det du. Och du kan inte ta över dotterns vilja att inte längre leva. Det går inte att ge konstgjord andning till någon som inte är villig att ta emot den. Vad säger syskonen, hur involverade är de i sin systers problematik? Varmaste styrkekramar, vi hörs snart igen
GillaGilla
Det finns två delar i det här. Först och främst min sorg över att min dotter mår och har mått så dåligt under många år. Sedan kommer min egen rädsla för vad som kan hända men jag tror att min hjärna skyddar mig genom att göra det till något overkligt. Ibland försvinner det skyddet och då ökar stress och oro. Helt naturligt. Jag och min dotter har haft många samtal om barndom och uppväxt och mycket kommer från hennes samtal med psykologen. Vi har försökt analysera och hitta förklaringar. Jag har aldrig känt mig skuldbelagd men jag är fruktansvärt ledsen för att jag inte förstod redan då, för många år sedan. Men man tror inte att ett barn, som är lugnt, tryggt och självständigt är i farozonen. Jag var också mellanbarn och väldigt lik min dotter i barndomen. Men något skiljde oss åt för sedan utvecklade jag fysiska åkommor medan hon har kämpat med olika sorters psykisk ohälsa. Vi har teorier men vet inget med säkerhet.
Jag tror att styrkan finns hos de flesta av oss och vi hittar den när vi måste. Den går inte att upprätthålla hela tiden men för att jag ska kunna vara ett stöd måste jag hålla mig över ytan. Du skulle inte tro dina öron om du hörde våra samtal. Vi är sakliga, skämtar om hemskheterna ibland och om att vi är så sakliga. Men min dotter behöver inte någon som snyftar och ojar sig så det förhållningssättet är nog bra för oss båda. Men mest är det naturligtvis ett allvar i samtalen.
Du har så rätt och du uttrycker så väl att jag inte kan ta på mig ansvaret för vad hon vill. Jag finns här och gör vad jag kan och hon säger att det ger henne mycket.
Syskonen är naturligtvis också påverkade men utan deras tillåtelse vill jag inte berätta mer om det. Men det värmer att du bryr dig om oss
Tack för kramar och kram tillbaka ❤
GillaGillad av 1 person
Det føles godt å være litt personlig innimellom. Når en er personlig for å lette sin sjel og ikke er personlig for å oppnå noe. Man får gjerne støtte fra uventet hold når en tørr å vise seg litt sårbar. *Klem*
GillaGilla
Ja, precis så är det. Jag har fått och gett stöd här bland bloggvänner förr och det är skönt att skriva av sig om både tråkiga och roliga saker.
Kram
GillaGilla
Vill bara ge dig en låmg varm kram ❤❤❤
GillaGilla
Tack! Den värmer skönt ❤
Kram tillbaka.
GillaGilla
Älskade vän! Du borde skriva en bok. Längtar tills den dagen då vi kan gå i skogen och samtala om livets vindar, om kryddorna i livets skafferi som inte alltid smakar som vi hoppats. Tankar bubblar upp, känslor blandas samman i en evig röra. Glädje, sorg, förtvivlan, hopp och kärlek. Massor av kärlek. Du är fantatsik!
Tusen kramar ❤
GillaGilla
En bok lär det aldrig bli. Jag har fått förslaget förut, när jag blev änka, men jag ser inget värde i att skriva något som ska anpassas för att säljas. Då blir det inte mina spontana ord som skrivs och alltför mycket tankearbete skulle gå åt till att tänka på vad bokläsare efterfrågar. Dessutom finns det tillräckligt med sådana böcker 😉 Men här, bland en liten grupp bloggvänner som alla har sina erfarenheter, glada och sorgliga, känns det faktiskt befriande att dela med mig av den här delen av livet. Men jag blir ändå glad för att du tror att jag skulle kunna få till en bok 🙂
Men, vad du är poetisk. Jag tycker väldigt mycket om dina ord om livets vindar och kryddorna i livets skafferi. Väldigt fin metafor och jag ler lite sorgset inombords när jag applicerar den på mitt liv. Jag skulle gärna gå där och samtala med dig om allt som dyker upp.
Jag känner mig inte fantastisk, bara som en mamma som gör sitt bästa. Det är min dotter som är fantastisk som har kämpat så länge och som fortfarande kämpar. Tro mig, det har krävts mycket styrka för att hon fortfarande är här. Visst blir jag glad när jag får höra att jag gör något bra men jag har lite svårt att ta till mig det. Men kärlek och kramar tar jag gärna emot och jag skickar en bunt tillbaka till dig ❤
GillaGilla
Missade att skriva det innan men jag är så glad för att du fick tillåtelse av din dotter att dela med dig till oss. Tacka henne från mig! Kramar ❤
GillaGilla
Jag ska framföra din hälsning. Tack för den.
Kram ❤
GillaGilla
Jo, jag minns … och du berättade ju lite för mig …
Ett inlägg som biter sig fast i mitt medvetande – läste det redan igår kväll, men kunde inte förmå mig skriva något – känslorna, tankarna blev för många.
Oerhört svårt detta … och jag har ingen aning om hur jag skulle orka det du gör. Tror det är bra att du får ge ord åt dina tankar och känslor – så bra att din dotter givit dig tillstånd att berätta – man måste få ha en ventil.
Du är nog en av de klokaste människor jag känner … och jag måste säga att jag beundrar dig!
Många kramar och varma tankar till dig min fina vän!
GillaGilla
Du ska veta Anki, att för mig var det värdefullt att kunna berätta medan vi gick där bland alla stolta fjällskivlingar och annat gott. Inte bara för att du är en god lyssnare, som jag känner förtroende för, utan även för att det innebar att någon bland mina bloggvänner visste och kunde förstå.
Det är inte lätt att kommentera något som det här, det förstår jag. Dels för att det är tungt och svårt att veta vad man ska skriva och dels för att det säkert väcker egna funderingar hos en del som också har svåra saker att hantera. Orkar gör man. Jag tror att det är vanligt att bryta ihop, som jag gjorde, men att man sedan blir mamma och på något sätt blir den som måste vara den starka. Min dotter finns fortfarande och det gör säkert skillnad för hur jag orkar. Men det är också så att jag inte ofta fokuserar på hur jag klarar av det utan mina tankar hamnar mest i hur hemskt det är att min dotter ska må så dåligt och inte se någon ljusning.
Jag blev lite förvånad när hon sa att det var helt ok att publicera det här och det var jag som ville att hon först skulle läsa igenom texten. Min dotter har själv bloggat och vet hur skönt det är att dela med sig av allt och, som du skriver, en ventil behöver man. Att skriva och inte bara prata om det.
Nej, Anki jag tror inte att jag är klokare än andra. Jag har fått lära mig vartefter hur jag bäst stöttar och ska agera. Jag har frågat min dotter hur hon vill ha det, jag har pratat med en psykolog om vad som är bäst och jag har känt efter vad som även känns bra för mig. Men tack snälla du ändå för dina snälla och stöttande ord.
Tack Anki och kram tillbaka ❤
GillaGillad av 1 person
Oj, oj, detta ger oss alla viktiga insikter och lärdomar
GillaGilla
Det tycker jag låter bra. Ju mer vi alla lär oss att förstå desto mer kan vi göra för att många personer med psykisk ohälsa känner sig sedda, bekräftade och framför allt att någon tror på dem.
GillaGilla
Det talas alldeles för lite om sådant, om fler vågar tala om det skulle de drabbade förmodligen även känna sig mindre annorlunda och ensamma.
GillaGilla
Jag instämmer helt med dig om det. Men det är fortfarande mycket skam i det här och många blir väldigt illa behandlade inom vården och okunnigt bemötta av anhöriga som tycker att de ska skärpa till sig. Då skärmar nog många av sig och varken orkar eller vågar visa omvärlden hur de mår. Det finns många fina exempel också på hur väl bemötta en del blir och hur mycket bättre de mår efter en period och vi får väl hoppas att det är dessa berättelser som blir mer och mer i majoritet. Jag skulle gärna dela många upplevelser och insikter med mina bloggvänner men eftersom det gäller andra personer är jag väldigt försiktig och vill inte lämna ut någon. Då känns det bra att min dotter tyckte att det är helt ok.
GillaGilla
Åh, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga men jag skickar den största kramen jag har. Vår son hade en period av psykisk ohälsa ett tag men det var en västanvind jämfört med detta. Min önskan är i alla fall att alla människor ser att psykisk och fysisk ohälsa faktiskt är jämställda. Det är delvis tabu fortfarande och det kräver omskrivningar som ”utbränd” och ”gått in i väggen”. Kan man få ont i kroppen kan man lika väl få ont i själen och det är inte det minsta lilla konstigt.
Din dotter är stark som tycker det är okej att berätta och du är stark som mamma som berättar för oss. Jag tror det är väldigt viktigt att man vågar vara öppna och inte skuldbelägger varandra.Ingen skulle ifrågasätta ett brutet ben så varför ifrågasätta en bruten själ? Mitt kusinbarn mår inte heller så bra men hon och familjen kämpar på även om det periodvis är tufft. Som mamma oroar man sig alltid oavsett hur stora barnen blir. Man kan bara finnas där för dem när de behöver oss föräldrar men det kan räcka långt. Ett god relation till barnen betyder så mycket och det förstår jag att ni har.
En bloggbekant till mig har ett barnbarn som var i samma situation som din dotter. Ett par misslyckade försök, tack och lov, men i dag mår hon bättre. Pluggar till läkare och vill arbeta med ungdomar som inte mår bra. Så det finns hopp även om det ibland känns avlägset.
Kram
GillaGilla
Nej Znogge, det är inte lätt att veta vilka ord man ska använda men när man skriver direkt ur hjärtat blir det oftast bra. Det verkar du ha gjort nu och jag tar tacksamt emot din kram. Jag är jätteglad för att din son nu mår bra men den erfarenheten gör att du har en förståelse som många inte har. Jag önskar också att psykisk ohälsa och de som lider av de olika formerna ska bli mer sedda och respekterade. Min dotter hör till den lättsamma gruppen som inte är våldsam eller utåtagerande på något sätt. Hon är snäll och verbal och förstår terminologin och vi tror att det är därför hon oftast har blivit väl bemött.
Min dotter är jättestark och har kämpat länge och det är inte underligt att hon har svårt att orka längre. Ändå försöker hon men det krävs nog något bra besked snart. Visst var det lite motstånd inom mig innan jag tryckte på ”publicera” men det var inte för min skull utan mer för att jag känner att min dotter blir utlämnad. Men det finns absolut ingen skam i att må dåligt och det tycker inte hon heller. Hade hon tvekat det minsta så hade jag inte publicerat.
Du har erfarenheter både vad gäller din son och nu med ett kusinbarn och jag tror att du ser både styrka och maktlöshet där. Mammor oroar sig men det är nog väldigt vanligt att vi tar fram beskyddarinstinkten när våra barn far illa och den blir så stark att vi klarar mer än vi kan tro. Jag får även styrka just av att ha den väldigt goda relation med min dotter, som du skriver är så viktig.
Underbart att få kunskap om hur en annan liknande berättelse slutade bra. Det ökar på mitt hopp.
Kram
GillaGilla
Varken du eller din dotter ska känna någon skam utan vi måste våga göra den psykiska ohälsan talbar. Jag har fler närstående i min släkt som har mått psykiskt dåligt och det irriterade mig alltid när man inte pratade öppet om det. Precis som om det fortfarande var något skamligt och att man var en sämre människa. Jag läste någonstans att en tredjedel av befolkningen har problem med psykisk ohälsa vilket innebär att nästan varje familj är involverad. Sedan måste jag erkänna att det är tungt när unga människor inte mår bra. Jag har liksom en bild av att barn- och ungdomstiden ska vara lättsam och glad men så enkelt är det inte heller, det vet jag.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i ämnet men det ska jag bespara dig 😉
Kram
GillaGilla
Nej, det gör vi inte men det märks att det är väldigt vanligt att känna så, tyvärr. Jag skulle gärna ta upp det här ämnet oftare men är lite rädd för att det ska vara avskräckande och svårsmält för många. Det skrämmer mig att så stor del av yngre generationer mår dåligt utan att få rätt hjälp och förmodligen finns det väldigt många i vår och äldre generationer som mår lika dåligt men som har dolt sina problem just av skamkänslor. Ett problem är den oförståelse som finns och som möter många med psykisk ohälsa. Möts man av fördomar eller inte blir trodd är det väldigt lätt att gömma sig på något sätt. Alla klarar inte av att prata om det och många förstår helt enkelt inte. Därför är jag väldigt enig med dig om hur viktigt det är att vi är mer öppna och det gäller alla parter. Jag delar din bild av hur det borde vara men det är en stor sorg att inse att det ofta inte är så.
Du får gärna skriva hur mycket som helst om det här i fler kommentarer om du vill och kanske borde du skriva ett blogginlägg. Vare sig det är personligt eller generellt så är det bra ju fler som sprider budskapet. Jag återkommer säkert i ämnet så småningom.
Kram
GillaGillad av 1 person
Kanske borde jag skriva ett eget inlägg. Jag växte upp med en mamma som under min barndom hade psykiska problem vilket naturligtvis påverkade mig extremt mycket. Tack och lov så blev min mamma frisk men jag sticker inte under stol med att det var en jobbig period när det begav sig. Jag funderar vidare men ditt inlägg väckte många tankar igen…
Kram
GillaGilla
Du verkar ha mycket att berätta och erfarenhet från flera olika håll. Jag skulle vara väldigt intresserad av att läsa om det men jag förstår att du vill fundera först. Mina barn led mer än jag förstod av att jag mådde dåligt fysiskt och jag skulle tro att det är minst lika svårt att se sin mamma må dåligt psykiskt. En rädsla som kanske göms för att inte förvärra. Det kan kännas lite svårt att bli så allvarlig i ett inlägg när man för det mesta har en lite lättsammare stil i bloggen. Men du ser vilket fint bemötande mitt inlägg fick och jag tror att väldigt många känner igen vissa delar och att många tankar väcks.
Kram
GillaGilla
Jag läste detta redan igår men, precis som Anki, behövde jag smälta det en aning innan jag kom mig för att skriva ner några ord. Jag gör som Znogge och skickar den största kram jag kan åstadkomma! Din och din dotters situation kan jag aldrig fullt ut förstå men du måste vara den starkaste kvinna jag känner – starkaste människa är kanske mer korrekt. Det samma gäller med största sannolikhet för din dotter med tanke på vad hon bär med sig och hur hon kan uttrycka det som pågår (utifrån din beskrivning).
Futtiga ord i en fruktansvärt svår situation men du ska veta att jag tänker på dig (er)! Styrkekramar i massor!
GillaGilla
Tack snälla Anne för kramen, som värmer, alla dina fina ord och för att du tog dig igenom hela texten.
Som jag har skrivit i andra svar så tror jag inte att jag är mycket starkare än de flesta andra. När man står inför kriser som gäller barnen då klarar man massor för att kunna hjälpa och stötta. Men jag håller med om att jag och min dotter båda är starka och att den styrkan är till hjälp.
Inga välmenande ord är futtiga i det här sammanhanget. All omtanke som visas här är väldigt uppskattad och jag är glad för att du tänker på oss.
Tack för alla kramar och kram tillbaka.
GillaGillad av 1 person
Kära Ingrid! Jag läste allt med stort intresse, Jag tror jag förstår sitautionen så bra som det går för en utomstående. Helt kan förstås ingen sätta sig in i varken din dotters eller din sitaution
Min mamma var psykiskt sjuk under flera år och det påverkade förstås hela familjen så jag kan förstå det här med att man kan må bra trots att man har elände runt sig. Blir litet som överlevnadskonst men även en insikt att jag har bara ett liv och vet aldrig vad som väntar där framme. Med andra ord vill jag göra det bästa av mitt liv här och nu. Tror det är litet av detta du också upplever, fast du säkert skulle uttrycka det annorlunda. Min mammas sjukdom var helt annorlunda än din dotters, hon var aldrig självmordsbenägen, i alla fall inte vad vi anhöriga känner till.
Senare i livet utbildade jag mig först till sjuksköterska sedan vidareutbildning till psykiatrisjuksköterska och arbetade som det några år. Tungt, men väldigt intressant och framförallt att man fick sådan enorm glädje från vissa patienter som kunde skrivas ut med någolrunda livsglädje. Men jag träffade även ungdomar, främst liksom din dotter, som det gick upp och ned för. Blev utskrivna, men kom åter osv. Mitt hjärta klappade bra för dem och jag hade ofta ”tumme” med självdestruktiva ungdomar. Din dotter verkar i alla fall klara ett liv utanför sjukhusets väggar, det tycker jag låter positivt. Jag hoppas innerligt att det ska skönjas någon ljusning för din dotter där framme… att det kan finnas något att längta efter… något att kämpa för…
Vad jag förstår så är du en stabil och väldigt klok mamma! Jag förstår knappast att du klarar av att lyssna och vara en så ”god och stark” anhörig som du verkar vara. Mitt mamma-hjärta är väldigt blödigt när det är något med mina söner, kanske jag skulle uppbåda sådan kraft du gjort om jag blev tvungen, men inget jag kan ”tro” när allt är lugna gatan.
Du har redan fått många kramar men du får i alla fall en innerlig härte-kram från mig. Ni måste orka brottas vidare med livets vedermödor.
GillaGilla
Jag tror att med all den erfarenhet du har förstår du väldigt mycket av hur vi har det. Jag kan inte förklara hur eller varför jag kan fungera så bra och t o m ofta känna lycka. Jag är glad för att det är så och det hjälper mig att orka. Kanske behöver man inte förstå allt. Att hjärnan skyddar oss mot mycket, det vet jag och tar tacksamt emot. Jag tror också mycket på att en mors beskyddarinstinkt är väldigt avgörande. För att orka och kunna vara ett stöd måste jag vara stark och på något sätt samarbetar hjärnan och hjälper till med det. Det finns naturligtvis även en vilja hos mig att leva ett givande liv och göra allt jag längtade efter under de år jag bara väntade på levern. Jag måste tänka på mig själv också och inte avstå från det jag tycker är roligt. Så här kan det fortsätta väldigt länge och jag måste försöka behålla den balans jag har hittat, mellan lycka och alla känslor som min dotters situation framkallar.
Ja, min dotter klarar av ett liv utanför sjukhuset men säger själv att om hon inte hade varit så bra på att dölja hur det var när det var som värst, hade hon säkert varit inlagd fler gånger. Men jag tror inte att det hade hjälpt. Något så deprimerande som de få dagarna på psykiatrins OBS-avdelning får man leta efter. Tack vare att hon var där frivilligt fick vi ut henne på permission i ca sex timmar efter löfte om att inte lämna henne obevakad. Men annars låg hon i sin säng och hörde hur rumskamraten blev dåligt behandlad av personal. Det gjorde inte direkt saken bättre. Hon har en lång historia med bl a bulimi, självdestruktivitet och djupa depressioner men allt detta syns det knappast något av längre. Nu är det den förlamande utmattningen som är det stora problemet. Jag har hopp. Det varierar i styrka men det finns där och jag klamrar mig fast vid det. Jag önskar att min dotter också kunde känna samma hopp.
Om jag vore en utomstående skulle jag nog också fundera över hur en mamma kan klara av att fungera så bra i den här situationen. Jag tror att det är så för att jag måste. Det är det enda jag kan göra för att hjälpa min dotter och då blir jag sådan. Det är både instinktivt och genom kunskap jag har fått från hennes första psykolog, som jag ringde för att få råd om hur jag skulle agera. Jag har även läst en del men mest vägledning har jag nog ändå fått genom att vara lyhörd för min dotter och vad hon behöver. Jag har brutit ihop några gånger och jag är ständigt stressad men så länge min dotter har ett behov av en mamma som hon kan prata om allt med, kommer jag att klara det. Som jag skrev i inlägget så hjälper det mig att få vara delaktig så det är bra även för mig. Jag tror att många föräldrar skulle bli förvånade över vilken styrka man besitter i en liknande situation. Hoppas du aldrig behöver få reda på det.
Jag tar gärna emot alla kramar. De värmer mycket ❤
Kram tillbaka.
GillaGillad av 1 person
Kloka tankar du ger uttryck för! Det enda och mycket viktiga är just att finnas där när hon behöver dig. Det känner du som mamma spontant…
GillaGillad av 1 person
Jag har läst din text nu två gånger och det går rakt in i hjärtat. Det är som en mardröm och jag hade brutit ihop helt om jag varit i din situation. Jag förstår att efter en tid får man ett annat förhållningssätt. Det är ledsamt om vården inte lyckas hjälpa din dotter. Hoppas du ibland ändå kan tänka på dig själv och hur du mår.
Kram
GillaGilla
Jag tror att du, precis som jag, hade brutit ihop och mått jättedåligt en tid men sedan tror jag att du också hade tagit dig ur det värsta. När man vet att ens barn behöver den hjälpen, då finns den styrkan att hämta någonstans inifrån en själv.
Jag tänker mycket på att ta hand om mig själv. Det är också ett sätt att behålla styrkan som behövs. Jag kan ha roligt och jag kan planera men det är klart att tankarna ständigt lurar och vill fram.
Kram
GillaGilla
Har läst ditt långa inlägg och jag förstår mer och mer att du är en ovanligt stark kvinna. Så mycket som hänt dig sista åren och att ens barn inte mår bra måste ta hårt på dig och ge en oro hela tiden. Du är modig och stark och jag beundrar dig
GillaGilla
Ja, jag är stark men jag tror inte att jag är väldigt mycket starkare än de flesta andra som hamnar i något liknande. Man tar fram styrkan när man måste. Men det är klart att det finns oro och stress i bakgrunden hela tiden. Det är hemskt att veta att ens barn mår så fruktansvärt dåligt och bara vill slippa ifrån livet. Ändå fungerar jag på något sätt och kan vara glad, ja till och med lycklig. Jag vet inte hur det är möjligt men det är nog min räddning och det som gör att jag kan vara ett stöd för min dotter. Tack för dina snälla ord, de värmer ❤
GillaGilla
Gripande läsning 🌺
GillaGilla
Tack för att du tog dig tid att läsa.
GillaGilla