Vårskorna må sitta på men det betyder inte att våren har nått överallt. Nu är vi inne i vårvintern och det är den period då man måste välja mellan vårkänsla och dubbskor. Jag väljer vårkänslan och lågskor. Men då är det klokt att inte ge sig ut på stigar som den här. Det syns inte ens att det är en stig men den finns där under snön. Förmodligen är snön så hårt packad att den skulle hålla för mig men med stor risk för halkolyckor. Jag väljer att vänta tills snön har smält bort och tills jag kan gå på stigarna med den vackra utsikten mot fjällvärlden. Det här var en återvändsgränd så jag vände tillbaka och gick på de vinterunderhållna gångvägarna i stället. Det blev ändå en väldigt skön promenad en tidig lördagsmorgon då jag nästan var helt ensam ute.

Jag såg i ett tidigare inlägg att jag hittade den första tussilagon den 6:e april förra året. Det borde alltså bara vara någon vecka kvar tills jag kan börja spana efter sådana vårtecken. Nu längtar jag efter våren och känner att den fina vintern gärna kan få dra sig tillbaka helt. Tänk att det är lite drygt två år sedan jag flyttade tillbaka hit till Jämtland. Som alltid när man tänker tillbaka undrar man vart tiden tog vägen. Men det har hänt mycket under de två åren så egentligen borde jag inte vara så förundrad. Som ni redan vet ångrar jag mig inte ett dugg men jag är väldigt glad för de år jag fick tillsammans med min ”sysbo” i Mjölby. Den tiden hjälpte mig väldigt mycket på min väg mot ett nytt liv.

Ännu en gång har jag fått höra av min psykolog att jag, eller rättare sagt min problematik, är både spännande och bra för hans utveckling. Det kanske inte är det som är huvudsyftet men det gör mig ändå glad. Så länge han är villig att söka nya vägar och även ta hjälp av andra så är jag nöjd. Jag ställer gärna upp på allt medan vi letar oss fram till något bra. Om det sedan kan leda till att psykologen, med hjälp av de här erfarenheterna, kan hjälpa andra så är det också bra.

Åh, vad bra den visans första refrängrad stämmer in här och nu. Titeln är bara ”sol ute sol inne” men jag ville ha med helheten för att beskriva hur den här dagen är. De här orden har jag hört ofta men jag hade aldrig lyssnat på visan och hade ingen aning om hur den låter eller vem som har komponerat eller framfört den. Men nu har jag hört några versioner och just raden i rubriken sitter kvar i hjärnan. Den fastnade helt enkelt, även om det inte är min musiksmak och inte något jag kommer att lyssna på igen. Är ni nyfikna så finns ju google 😀 En glad trudelutt är det oavsett vad man tycker om den.

Före lunch gick jag ut på promenad i solskenet. Inga vinterkläder behövdes i dag heller och jag njöt av den svaga solvärmen, fåglarnas sång (inga vårfåglar än så länge utan bara blåmes, talgoxe, talltita och säkert några fler) och åt allt jag la märke till där jag gick. Jag blev riktigt glad och varm när jag efter en krök överraskade ett kärlekspar som såg ut att vara på gång att äta upp varandra. De fick bråttom isär men jag tyckte att det var härligt med den ungdomliga vårkärleken. Men jag var finkänslig nog att inte låtsas om vad jag sett och de tittade åt alla håll utom där jag var. Mjällebäcken porlade och glittrade och den ruttna stank, som har kommit därifrån ett tag, var nästan obefintlig nu. Men det bästa var kanske ändå att nästan all is på gångvägarna var borta. Jag kunde gå i mina walkingskor utan några problem. Jag undvek visserligen de stigar och gångar som inte blivit snöröjda under vintern för där hade jag nog drattat på ändan mer än en gång.

Kameran var med i väskan men kom inte fram en enda gång under promenaden. Jag vet inte riktigt varför. Motiv finns det men jag nöjde mig med att bara titta och uppleva. Men ett foto blir det i alla fall. På väg hem gick jag förbi min Ica-butik där två paket väntade. Sedan jag upptäckte mindfulnessmålarböcker har det blivit en skön avkoppling som jag skulle sakna om jag inte hade den. Jag är varken konstnärlig eller kreativ men det är just det som är det fina med dessa målarböcker. Jag behöver inte kunna mer än att hålla i en penna och fylla i de fält som redan finns där och väntar på mig. Första gången gjorde jag misstaget att köpa färgpennor, sådana som har hård spets (ungefär som blyertspennor men i olika färger). Jag upptäckte nästan genast att det inte fungerade bra. Jag fick så ont i både handen och hela armen av det lilla tryck som krävs när man målar med dem. Då testade jag fiberpennor i stället och vilken skillnad det var. Min äldsta dotter uttryckte det som att man bara behöver smeka papperet med dem och det stämde. De är ganska dyra men i stället kan jag måla väldigt mycket mer. Alla gillar inte det men för mig är det något jag kan göra som inte behöver koncentration och därmed inte sätter igång dissociationen. Både avkopplande och något som får mig att må bra med andra ord. Roligt är det också och ibland får jag till en riktigt fin färgkombination.

Det här kom till mig med posten i dag och i brist på tillräcklig koncentrationsförmåga för att läsa böcker är det här något som jag blir glad av att ha.

Efter lunch blev det balkongpremiär. Det är fortfarande en rejäl snöhög i mitten på balkongen men jag fick plats med en positionsstol i en hörna. Som tur var kunde jag sitta i lä för det blåste lite kallt. Det var en skön stund där jag satt och lyssnade på några grannar, droppande från smältande snö och en del fåglar. Men så här i början av säsongen har jag fått order om att vara försiktig och därför blev det bara en halvtimme. Så lite skulle jag absolut inte ha nöjt mig med förr men jag får väl försöka göra som expertisen har sagt till mig. Lite färg i ansiktet blev det i alla fall och förhoppningsvis blir det fler tillfällen.

Redan i morse, när jag gav mig av in till sjukhuset för min andra coronaspruta, var det sex plusgrader och jag bestämde mig för att det var dags för lågskor och en tunnare jacka. Jag planerade att ta en promenad efter sjukhusbesöket så jag stoppade ner både mössa och tunna fingervantar i väskan. De behövdes inte. Det är fortfarande isigt på en del kortare vägavsnitt och där hasade jag mig fram med mina sommarsulor men jag lyckades ta mig fram dit jag ville utan att halka omkull.

Men innan jag går vidare vill jag berätta att jag dag för dag går mot att bli mitt gamla jag igen. Glädjen är nästan helt tillbaka och jag har fått hjälp att hitta knep för att mota undan känslan av att vara ledsen. Egentligen var det dissociationen jag skulle försöka mota bort men det funkar inte alls än så länge. Men genom det som kallas ”medveten närvaro” lyckas jag ganska bra med att hålla kvar glädjen. Den är otroligt mycket välkommen tillbaka.

Jag var en kvart för tidig till mottagningen där vaccineringen skulle ske. Men det spelade ingen roll och jag var nästan helt ensam. Det var samma procedur som förra gången förutom att det nu fanns två sköterskor i den sal där vi skulle vila en stund efter att ha fått sprutan. De frågade om vi som satt utspridda där mådde bra och om vi kände av någon biverkan av sprutan. Jag kände ingenting men jag satt i alla fall kvar den kvart som jag hade blivit ombedd att vänta. Jag är glad för att jag inte behöver använda munskydd i min vardag men kanske vänjer man sig efter ett tag. Men det här munskyddet åkte raskt av när jag kom ut.

Det smälter och töar bra om dagarna nu men än så länge är det ett vinterlandskap här.

Något litet vårtecken kan jag i alla fall se men just de här brukar vakna till liv väldigt tidigt på året.

Nu, när dagen börjar gå mot mörker, känner jag att armen har blivit lite öm och enligt vad jag har hört är det ett bra tecken. Det tyder på att vaccinet börjar verka och att immunsystemet reagerar. Jag hoppas att produktionen av antikroppar sätter rejäl fart.

Nu kommer det att handla om min och psykologens försök att hantera min problematik så om ni tycker att det är ett jobbigt, trist eller ointressant ämne så har ni nu blivit varnade.

Jag gör det inte lätt för min stackars psykolog. Men jag gillar att han villigt erkänner när behandlingsmetoden inte är självklar för honom. Det känns också bra att han ber om att få vända sig till en kollega för att få råd eller att han tänker i nya banor för att vi ska prova oss fram. Jag har berättat om den fruktansvärt jobbiga uppgift jag fick, där jag skulle skriva en berättelse om något som pågår just nu och fantisera ihop det absolut värsta scenario jag kan tänka mig. Jag var i chock när jag gick därifrån men det blev som jag trodde. När jag började skriva kände jag att alla känslor var blockerade och att overklighetskänslan var stark. Inte alls underligt eftersom det är så dissociation fungerar. Det är ju en flykt från det som är jobbigt. När jag lämnade över berättelsen, och inte visade eller kände några som helst känslor när vi pratade om den, konstaterade vi att det inte var mycket mening med att fortsätta som planerat. Den hemska berättelsen berörde mig inte alls och det skulle inte förändras genom mer exponering av handlingen. Det är heller inte lätt att bearbeta eftersom det är en pågående situation.

I stället provade vi att försöka hejda dissociationen när den sätter igång. Det är inte en helt lätt uppgift eftersom jag aldrig är helt fri från den och när den ökar i styrka så sker det väldigt plötsligt. Jag fick en hemuppgift som gick ut på att jag skulle göra en anspännings- och avslappningsövning när jag kände att det var på gång. Det gav inget annat resultat än att min fibromyalgi protesterade och förvärrades när jag återkommande spände kroppens alla muskler för att sedan slappna av. Den övningen skulle vi använda oss av i samband med exponeringar som har med min man, försäkringskassan och den pågående situationen att göra. Men det föll på att jag inte lyckades hejda dissociationen på det sättet.

I det skedet tyckte jag väldigt synd om min psykolog. Han försöker verkligen hitta vägar som ska hjälpa men varken råd från en mer erfaren kollega eller vanlig KBT verkar fungera. När vi träffades för några dagar sedan sa han att han måste fundera lite på hur vi ska gå vidare. När jag frågade om jag ställer till det för honom svarade han att ”nej, inte alls. Det här är intressant”. Jag tror att han sa något om att det var lite som forskning och att han lär sig nya saker men jag var så borta i en stark dissociation så jag minns inte riktigt. Men det kändes bra att han ser det som en spännande och intressant utmaning.

Strax innan det var dags att bryta upp föreslog han att vi skulle gå en helt annan väg och istället för exponering försöka med undvikande. För min del är inte känslorna det viktiga utan hur jag påverkas fysiskt av det här tillståndet. Det finns ju faktiskt en anledning till att mina känslor blockeras och det skyddet har jag gärna kvar. Om jag kan må bättre utan att konfronteras med det som skulle smärta mig så vore det inte så dumt. Jag kände därför att jag gärna testar den här nya inriktningen. Jag vet inte om han påverkades av att jag nu under flera veckors tid har haft svårt att känna glädje och att jag har sagt att jag saknar mitt lyckliga jag. Men oavsett om det var en av anledningarna till hur idén kom upp så gillar jag min nya hemuppgift. Jag ska skriva en gladlista. Allt som gör mig glad, stort som smått, och både i nutid och hur det har varit. Ni vet att det är en uppgift som passar mig.

Mina två första punkter på listan blev att jag blir glad av att min psykolog visar en stark och tydlig vilja att förstå och lära sig mer om mitt tillstånd och av tanken på att jag ska skriva en gladlista. Under min promenad tidigt i morse bröts nedstämdheten av att jag inte kunde hindra ett glatt skratt när jag mötte en man som promenerade fram med sin hund och en kråka. Kråkan hoppade fram bredvid mannen och tittade samtidigt upp mot honom ungefär som en hund som visar sin husse uppmärksamhet. Hunden i sällskapet brydde sig inte om kråkan utan gick direkt fram till mig och hälsade. Mannen förklarade att kråkorna matas av en kvinna i området och att han själv och andra ibland får sällskap av någon av kråkorna och att det händer att hundgodis tappas (medvetet). Det var alltså inte en helt ovanlig händelse men det var första gången jag såg ett liknande sällskap. Den här händelsen hamnade så klart, i en mycket kortare version, på min lista. Men glädjen försvann direkt efter mötet igen. Det är inte en depression och det kommer inte i närheten av de två kortisonframkallade depressioner jag har haft. Men det är ändå lite jobbigt och jag längtar efter att slippa ifrån att känna mig ledsen. Vad kan då hjälpa bättre än en gladlista 😀 Hur psykologen har tänkt att denna lista ska användas och vad han kommer fram till när han funderar på hur vi ska gå vidare, det får jag veta på torsdag.

Både blogglust och fotolust har varit minimala och så är det även med promenadlusten men jag försöker ändå ta mig ut och lyckas nästan varje dag. Kameran stannar oftast hemma eller ligger kvar i väskan när jag går men när jag kom nära de här rådjuren, och de inte verkade rädda för mig, blev det några bilder.

Apropå försäkringskassan, som jag nämnde tidigare, så har UG (uppdrag granskning) äntligen blivit klara med sitt granskande reportage och jag hoppas att det verkligen visar på hur hemskt och fruktansvärt människor bemöts. Jag har försökt undvika ämnet, eftersom det är ett av de områden som påverkar mig negativt, men på onsdag ska jag titta på programmet och jag vet att vi är många (drygt 70 000 personer bara i fb-gruppen) som har sett fram mot det.

Jag har alltid tyckt att det är kul att följa Vasaloppet och i år är det lite extra spännande tack vare de speciella pandemiomständigheterna. Därför ville jag vara redo med en kopp kaffe framför tv:n redan halvåtta, strax innan damernas start. Under en period har mina promenader inte varit något jag har sett fram mot, av flera orsaker, utan mest känts som något jag bör göra och måste ta mig för att komma ut på. När det är på det sättet påverkas också blogglusten men jag gör små besök här i alla fall och jag vill och försöker hålla koll på vad ni har för er. Jag kommer ändå ut nästan alla dagar och i dag hade jag redan innan planerat att gå ut så att jag hann tillbaka till Vasaloppsstarten i god tid. Det var ett bra beslut för då fick jag se en lite begränsad del av en fin soluppgång. Jag kom ut ur ett skogsparti och fram till ett bostadsområde när den här himlen visade sig.

Jag vände ner mot sjön och hade lite tur. Trots att solen redan var en bit uppe över horisonten gav den himlen och molnen en del färg.

Jag var hemma ca en kvart innan damernas start i Vasaloppet och i år går det undan i spåren. Eller rättare sagt mellan spåren eftersom ingen verkar välja att åka i spåren. Nu är det inte mycket mer än en timme kvar tills någon har vunnit och herrtäten har passerat de snabbaste damerna. Det blir spännande att se hur det går. Och sedan fortsätter dagen med ännu mer längdåkning och skidskytte.